Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 17 november 2017
Trygghetsnarkomani och kaos
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Hur många år går
det innan man förstår att man bildat familj tillsammans med fel människa? Jag
ser äktenskap runtom mig, där livet fortsätter trots att alla kan se att det
inte fungerar. Jag har ingen rätt att klandra en annan människa när jag själv
har byggt halva mitt liv på ett missförstånd, ett felsteg och en katastrof. Jag
klarade inte själv att ställa mig på en punkt bredvid det liv jag levde och
peka med fingret och säga: Nu måste du bryta denna onda spiral. Jag klarade det
inte. Varför fortsatte jag, trots att allt jag erfor talade om för mig att jag
inte borde ha gjort det? Vid olika tidpunkter har jag kommit till olika svar.
Men ett svar har svävat runt mig hela tiden: jag var feg, jag vågade inte.
Återigen kommer fegheten in i livet och saboterar möjligheterna till
förändring, därför att fegheten och rädslan omger sig med en lulligt
insmickrande kraft som kallas trygghetslängtan. Den danska författarinnan Vita
Andersen myntade begreppet ”trygghetsnarkoman”. Hon hade naturligtvis rätt i
sin drastiska formulering: den trygghet den fege söker är lika farlig som den
drog narkomanen söker. Tryggheten som drog! Vilken fantastisk insikt, som att
se sig själv i nacken och fälla kommentarer kring det man ser av figuren som
går tre steg framför.
Trygghetsnarkomanin
måste ha varit den kraft som förenade oss, i allt högre grad efterhand som åren
gick, och i allt större doser för varje ny nedåtgående process. Jag klamrade
mig fast vid det som stavades Familj, Hustru, Hem, Hus, Barn, Framtid och Tillhörighet.
Men det var egentligen barnen jag inte ville förlora. Det var mitt hem jag inte
ville förlora. Det var min familj jag ville behålla. Det var en hustru som jag
älskat så högt att jag trodde mig fortfarande älska henne, som jag ville
behålla. Det jag inte förstod var, att inget av det som stavas med stor bokstav
kan förena två människor eller ens fungera som det kitt som håller dem samman.
I samma ögonblick man stavar dem med små bokstäver och talar med låg röst och
ödmjukt tonläge, först då blir de verkliga och kan hanteras som sådana.
Idealen
hade vi burit med oss så som fanbärare på första maj bär sina röda fanor. Vi
hade gått i de där pseudoproletära promenaderna och trott att våra ideal var
bättre än alla andra, och att våra ismer var ismer värda att förverkliga. Det
vi inte förstod då, och kanske hade svårt att förstå också senare, var att
varje liv som hängs upp på en totalitär tanke, på en ism och en fana, till slut
havererar när detta liv måste konfronteras med den reella vardagen, den som i all
sin gråhet skuffats åt sidan för de vackra idealen. Vår trygghetsnarkomani var
också en totalitär tanke. I den fanns
inget utrymme för tvivlet, trots att vi med gemensamma krafter försökte slå in
det i bröstet på varandra och på oss själva. Vi var som konstruerade av stål,
ointagliga och osårbara. Fram till den dag då allt rasade. Som efter ett
terrorattentat rasade hela konstruktionen och det tog många år innan ett
människovärde på nytt kunde formuleras.
Just så illa var
det med den utopin. Just så bräcklig var den. Och jag med den.
Påståendet att
den första kärleken är den enda
kärleken möter jag med detta: den första kärleken är varje nyfödd jordevarelses
bevis på sin egen existens. Bara i mötet med den andra inser hon sin egen
fysiska existens. Fram till detta möte är hon en tankevarelse, hon finns i sin
spegelbild men bevisas bara av sin tanke. Mötet med den andre – förälskelsens
starka brus genom kroppen – bevisar för första gången på djupet att hon
existerar. Men ska detta bevis, det första och starkaste, finnas kvar i henne
resten av livet? Måste varje kärlek vägas i samma hand som den första vägts? I
vissa skeden av livet återvänder alltid den första kärleken. Ibland som ett
avlägset minne, ibland som en fantomsmärta. Att den återvänder är i sig ett
tecken på dess styrka och omedelbara effekt. Att den alls finns i samma hjärna
som resten av livets alla minnen är ett tecken på kraften i den.
Den första
kärleken är bortträngd i det vuxna livet. Hade den alltid varit närvarande
skulle allt annat liv omöjliggjorts. Men om det första mötets första kärlek
skulle upprepas hade det varken funnits logiska argument eller känslor nog att
hejda den. Då skulle den ha blommat fullt ut och tagit fysisk gestalt. Hade jag
fått vara ensam med Eva vid 16, 26, 36 eller 46 hade resultatet blivit
detsamma: en akt av fysisk kärlek. Om den akten i sig skulle ha format sig till
ett lyckligt minne av en efterlängtad förening är kanske inte troligt.
Människor som längtat för länge blir ivriga och kastar sig över delikatessen innan
de hunnit äta upp huvudrätten, så risken är väl rätt stor att det skulle ha
blivit misslyckat. Men trots det skulle föreningen ha uppnåtts och därmed ha
befriat den längtande från hans längtan.
Då skulle man
kunna dra slutsatsen att oavsett vem jag gift mig med, så skulle det vara ett
äktenskap predestinerat för ett misslyckande. Bara Eva kunde vara den rätta och
tilltänkta, alla andra kvinnor skulle jag förr eller senare avfärda som
misslyckanden.
Kunde vuxenlivet
verkligen vara en sådan parodi på barndomen? Det kunde jag på inga villkor
acceptera.
(Ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan)
torsdag 16 november 2017
Den kollektiva skuldens kultur
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
I allt totalitärt tänkande kännetecknas kollektiv av särskilda egenskaper. Vi
känner dessa kollektiv väl från historielektionerna: "kulaker",
"judar", "tyskar", "asiater" etc. Dessa kollektiv
är inskrivna i stora sociala och politiska dramer, inte sällan i samband med
våldet och slutligen döden som avslutande ingrediens. Jag behöver inte ens
exemplifiera för att det ska klargöras. Också "rödhåriga,
"svartmuskiga" och andra pigmenteringar kan med fördel behandlas
kollektivt, för att inte tala om ansiktsdrag.
Nu har ett nytt kollektiv förts in i det allmänna medvetandet, med samma
skurk- och skuldegenskaper. Problemet är att kollektivet väl i runda slängar
utgör halva mänskligheten. Det handlar som alla förstår om männen. Som en enda
ynka man utan särskilt mycket talan vill jag i alla fall citera några kloka ord jag fann i Svenskan:
Den kristna idén om människors nedärvda skuld och delaktighet i världens ondska har ett universellt anspråk. Den omfattar alla och är ingen komponent att addera till annat i tillvaron. Den är ett villkor för den mänskliga existensen.
Den radikalfeministiska föreställningen om en specifikt manlig skuld har helt andra förtecken. Den är ett svar inte på människans avsteg från Gud, utan på idén om ett förtryckande patriarkat som agerar i grupp. Mannen tillskrivs skuld, åläggs ansvar just eftersom han ingår i ett utifrån kön definierat kollektiv.
Någon närmare
presentation av situationen är inte nödvändig, alla vet vad det handlar om.
Kampanjen betar nu av yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Vilka män som ska komma
efter teaterns, filmens och juridikens områden vet vi inte, men att det kommer
fler kan vi nog vara rätt så säkra på. Manlig skuld är alltid ett gångbart
tema. Att dessa kollektiva skuldkampanjer ens är möjliga i en tid som annars
präglas av mycket stark individualism kan se ut som en motsägelse men är
egentligen konsekvent. Det är alltid jaget som är en individ, de andra är ett
kollektiv (eller "helvetet" som Sartre skrev). Jag kan utan att tveka
säga att radikalfeminismen är en totalitär ideologi och att dess soldater och
anhängare tänker i kollektiva termer och handlar därefter. Den är
bara alltför lätt att känna igen. Ibland tror jag att vi borde vara vaccinerade
vid det här laget, men det är en illusion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

