måndag 30 oktober 2017

Europeisk fascism möter pan-arabismens siste bödel

Sydspansk högtidskultur. Foto: Astrid Nydahl
Först ett viktigt klargörande (nej, det är ingen ursäkt, men jag har lärt mig hur det politiska spelet ser ut): jag ansluter mig inte till den mediala pöbelkultur där allt som är politiskt icke-lämpligt stämplas som "rasism", "nazism", "främlingsfientlighet" etc. Jag godtar inte heller den norm som säger att varje form av kritik mot europeisk vardagspolitik, dess syn på nationsgränser, lagar och migration ska betraktas som angrepp på den demokratiska ordningen. Tvärtom vänder jag mig mot den normen och vill se en bred, vidsynt framtida politisk debatt som utgår från realiteter och inte från myter. 

Men med tanke på situationens allvar måste vi samtidigt tala klarspråk och dra fram de verkliga nationalsocialisterna och fascisterna i ljuset, vi måste visa hur deras agenda och agerande ser ut. Detta är således inte en politisk valartikel om SD. Det är en text om ett konkret fall av fascistisk aktivitet på svensk mark.


***

Jag har sagt det förut, det behövs inga infiltratörer, dagens europeiska och amerikanska fascister framträder öppet och har gärna pressmöten för att visa lite av sina påfågelvingar.

I helgen som gick möttes i Göteborg fascister från olika europeiska länder för att ge sitt stöd åt Syriens Assad-regim. Det är inget konstigt alls. En av deltagarna, förre naziledaren från London, Nick Griffin, har ett antal gånger frotterat sig med Assad-gänget i Damaskus. Rasideologerna i APF (Alliance for Peace and Freedom) arrangerade tillsammans med stiftelsen Europa Terra Nostra, Motgift och Logik förlag. 

I ledningen för APF, som för övrigt ser ut att vara på väg ut i öknen efter havererad ekonomi och infrusna bidrag, har hela tiden funnits figurer från det insomnade Svenskarnas Parti. Till exempel fanns Stefan Jacobsson och Daniel Höglund, tidigare partiledare, och Dan Eriksson bland arrangörerna. Eriksson är idag en av de två männen bakom Motgift, som också figurerade. Motgift växte fram ur spillrorna av Svenskarnas Parti, före detta Nationalsocialistisk Front. Logik förlag har också mörkast tänkbara historia. Kanske ska man inte bli förvånad att Ingrid Carlqvist där nu framträder som redaktör (förord - kanske också översättare, anges ej) för Nicolai Sennels bok Helig vrede: Bland kriminella muslimer. Sennels är f.d. dansk fängelsepsykolog och det är bara att beklaga att han låtit sig städslas av svensk naziförlagsverksamhet.

Bland talarna fanns flera för rörelsen prominenta personer, som nämnde Griffin och tyske Udo Voigt (en Hitlervurmare av rang).

Konferensens syfte tycks ha varit att ge Assad-regimen sitt stöd (vad nu det kan betyda mer än en viskning för Assad). Till Sveriges Radio sa Dan Eriksson:
Det vi ser där är mycket ett krig mellan väst och Ryssland och vi bor ju mittemellan de här två supermakterna. Dessutom påverkar det som händer i Syrien oss med flyktingvågorna som kommer till Europa.
Man har egentligen ett enda skäl att bekymra sig över denna mörkermännens aktivitet och det är just den faktor Eriksson nämner. Människor är mycket trötta på den islamiska förvandlingen av Sverige, ner på minsta bynivå. Det finns förstås en risk att någon som annars inte skulle ha gjort det, attraheras av Erikssons gäng. Man ska inte underskatta den faktorn som ett motiv bakom konferensen i Göteborg. Assad kommer inte att bjuda gossarna på guldmiddag. Men det finns andra som uppskattar militanta sympatisörer i vårt arma land. 

APF (Alliance for Peace and Freedom) driver Syrienfrågan i stark förbindelse med Rysslandssynen. APF ser Syrien som en bricka i ett spel vars slutmål är ett ånyo förnedrat Ryssland.  Med Putin vid rodret och den allmänna utvecklingen i landet - den måste diskuteras vid ett annat tillfälle - är ett sådant scenario naturligtvis helt bort i tok. Som de fascister och antisemiter de är betraktar APF världen som helt i händerna på "globalisterna". Syrien har offrats av dessa och Ryssland kämpar för att bidra till en helt annan världsordning (läs i denna analys också in Trump, Ungerns Orbán, Polens Duda, Brexit och EU:s krackelerande dagordning). 

Liksom Rysslands globala politik kräver just globalismen - ekonomiskt och politiskt - en analys som är betydligt trovärdigare än den som APF kan erbjuda. Det rituella hatskällandet på "judar" i allmänhet och Soros i synnerhet har rent komiska drag, men det är ändå svårt att skratta åt eftersom vi besitter den långtgående kunskapen om vad dessa fenomen kan leda till.

Som sagt: det behövs inga infiltratörer. Däremot behövs oberoende, ej parti- organisations- eller på annat sätt anslutna, analytiker.



Fernando Pessoas Orons bok för första gången helt komplett på ett begripligt språk

Praktfullt omslag
Få böcker har betytt så mycket för mig som Fernando Pessoas Orons bok. Jag har i mina egna böcker sedan många år, och ofta här i bloggen kommit in på den.

Exempel på originalmanus ur inlagan

När jag i TLS såg att den kompletta versionen alldeles nyligen kommit i en praktfull engelsk översättning fanns det inget att tveka om. 

Pessoa ska man läsa antingen i original eller svensk översättning. Men det är knappast troligt att en sådan skulle komma. De två tidigare utgåvorna, den senaste kom 2007, har båda utgivits av förlaget Pontes i Lars Axelssons och Margareta Marins översättningar, och de har alltid funnits till hands. Det kommer de fortsatt också att göra. Men detta kompletta verk blir ett intressant och välgörande både som sakligt referensverk och som inspirationskälla.

Tilläggas måste att Pessoa de facto både talade och skrev på engelska lika bra som på portugiska. Han levde många år i Sydafrika, dit hans föräldrar flyttade med honom från Lissabon i hans barndomsår (han återvände hem vid sjutton års ålder och blev staden trogen till sin alkoholtidiga död 1935, då han var endast 47 år gammal). 

Omslagets framsida

Det är Jerónimo Pizzaro som är redaktör för verket och Margaret Jull Costa som översatt det till engelska. Pizzaro har arbetat med sju volymer i nationalutgåvan av Pessoas omfattande verk. Jull Costa är översättare från spanska och portugisiska och har bland annat prisats för sin första översättning av Orons bok (1992).

Handskrifter i inlagan
I den här bloggen har jag nog aldrig citerat Pessoa på engelska förut, men nu avslutar jag med just det:
"I don´t have the right qualities to be either a leader or a follower. I don´t even have the merit of being contented, which, if all fails, is what remains."

söndag 29 oktober 2017

Tortyrkammaren, tankepolisen

Foto: Astrid Nydahl
Var någonstans i världen finns det en frihet som är beskuren och formulerad på det sättet, att den medger individuell rörlighet, samtidigt som den fostrar sina medborgare till ansvarstagande och solidaritet? Jag har inte sett en sådan plats, jag har inte läst om den och inte ens i min dröm har den framträtt. Är den platsen en orimlighet? Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett om den kallar sig liberalism eller socialism slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt vuxna liv har varit lika absurdt: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. De värsta platserna har av någon anledning alltid draperat sig i banderoller med texter om frihet, broderskap och jämlikhet - och blåsorkestrarna har spelat så högt att de torterades skrik aldrig nått fram. I Albanien smattrade de röda fanorna i vinden, i Libyen de gröna. Det som förenade de två systemen var tortyrkammaren och tankepolisen.