Fats Domino och den svarta musikens betydelse

Det finns i den "alternativ"-mediala sfären några djupt obehagliga inslag. Det har ingenting alls med mina personliga kulturella preferenser att göra när jag säger att utfall mot människor grundat på deras hudfärg hör till det obehagligaste av allt. Hudfärg har vi som föddes åren efter andra världskriget väl alltid försökt göra till en icke-fråga (och i själva verket gått så långt att vi slätat över reella problem kopplade till det svarta samhället, oavsett om det varit nordamerikanskt eller afrikanskt), eftersom det stått allt klarare att vi utmanas av kulturella faktorer i det mesta.

Så när jag idag säger tre ord om en man som just avlidit så är det just kulturella faktorer som inspirerar mig. Fats Domino var en av den svarta, amerikanska populärmusikens stora. 

Domino kom, vid sidan av sådana som verkade i parallella musikvärldar, bland andra Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Little Richard och Chuck Berry att på djupet påverka hela efterkrigskulturen. Vad vore moderna artister som Bruce Springsteen utan Domino? Vad vore Elvis utan Chucken?





Så när The Beatles i min tidiga ungdom sjöng Kansas City borde det ha stått klart att jag kunde ha sökt den hos Domino. Det gjorde det inte. Ty det handlade både om inspiration och införlivande/ kulturstöld. Både Muddy Waters och B.B. King uttalade mot slutet av sina liv en stor respekt för de vita arbetar- och medelklassungar som lyfte fram deras musik, transformerade och populariserade den. Utan dem inget The Rolling Stones.

Eftersom jag går i tankar om en Liverpool-bok med tunga inslag från Merseybeat-kulturen är det ingen tillfällighet att jag idag lyfter på hatten för Fats Domino. Därmed säger jag också till "alternativ"-media att det som omtalas som "lägre IQ hos svarta" i er propaganda inte håller ens inför en bra gammal platta. Inte ens då!

Världens hjärtslag. Sinne för tillhörighet?

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog. Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

Foto: Astrid Nydahl, oktober 2017

Jag läste den här boken när den kom 2006 och återfann den i natt. Den argumenterar starkare än de flesta för en återgång till identiteten, den mänskliga och den enda plattform vi har. Utan startpunkt kan man inte starta, säger de. Jag tror att deras resonemang kan vara just en startpunkt: "Utan ett element av positivt, territoriellt tänkande finns ingen möjlighet att utveckla den kultur som bygger på väsensskillnad." "Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.

Fördummande om Lars Lerins frimärken

Lars Lerins vackra målning från 1991 pryder vårt hem.
Färgerna görs inte riktig rättvisa på denna bild. Foto: Astrid Nydahl

En av Europas främsta akvarellmålare är värmländske konstnären Lars Lerin. Hans konstnärsskap är internationellt erkänt och lovsjunget. 

Hans målningar har nu blivit frimärken. Det är verkligen inget konstigt om man betänker att han idag är en av våra mest älskade konstnärer, vars verk ständigt efterfrågas och säljs på auktioner till anmärkningsvärt robusta priset. De är mycket vackra också i detta lilla format.

Ett motiv är en moskékupol. Genast rycker de sverigevänliga - ja, de kallar sig så - ut och fördömer eller ironiserar och gör sig lustiga. Men de saknar kunskap för att ens kunna bedöma. 

Läs på om Lerin. Det borde vara ett minimum att man tar reda på grundläggande fakta innan man yttrar sig. Då slipper man också göra bort sig och framstå som "konstkännaren" som såg fel redan på motiven. Om man tror att det inte finns en värld utanför Sverige, eller om man tror att svenska frimärken endast får ha svenska motiv, då blir man förstås upprörd. Om man däremot öppnar ögonen för fakta förstår man varför målningar av en mycket stor svensk konstnär kan bli frimärken. Det har hänt förr, om man så säger.

Det man först och främst bör veta är att Lars Lerin 2006 ingick i den delegation från Författarförbundet som besökte Iran. Hans bok om denna resa borde vara obligatorisk läsning. Den heter Allt utom regn. Om den kunde man i en recension bland annat läsa:

Lars Lerins resa till Iran ägde rum i Svenska Författarförbundets regi. Tillsammans med en grupp svenska författare reste han runt i landet. Någon i gruppen tycker att han är modig som vågar stämma träff med en man i det politiskt intoleranta Iran, där homosexuella kontakter kan leda till dödsstraff. Den som ertappas i en kärleksakt kan välja mellan att hängas, stenas, halveras genom svärdshugg eller kastas ut från ett stup, citerar författaren Gay Rights Info.

Det som fascinerar honom är inte det storslagna, monumenten, vykortsmotiven utan det lilla och vardagliga. Upplevelserna är så starka att det nästan gör ont. "Nu gäller det att hushålla med krafterna och blunda så mycket som möjligt. Intrycken är överväldigande. Varenda fläkt, varenda ventil är intressant, värd att måla." På färden i Iran jämför Lars Lerin det politiska förtryckets rädsla med den "kemiska diktatur", som härskat över honom under många års destruktivt drogberoende. Han gläder sig över sitt nya omtumlande liv som drogfri, "abstinens, förvirring, eufori, återfallssignaler, förnekelse, förälskelse, rosa moln och grå vardag". Resan får nya dimensioner, som livet efter en revolution. Men längst ner i packningens röra ligger skriften från AA.

Originalakvarellen som Bukowskis sålde för rekordsumma

Målningen som blev frimärke heter i original just Moské. Som var och en kan se blev endast en detalj av kupolen avbildad på frimärket nedan. Det kan rentav vara så att frimärksbilden är en annan version av originalakvarellen. Denna moské ligger inte i Sverige. Man kan gissa var den finns om man inte redan av detta sammanhang förstått det.

Den såldes till rekordsumman 370.000 svenska kronor på auktion. Här följer lite information om den saken. Målningen av Lars Lerin heter alltså Moské. Den är signerad 2009, har måtten 143 x 103 cm och ingår i serien Ljus i öster:

Lars Bohman Gallery: Arkiv, Stockholm 2014, avbildad sidan 28

"Med sina penslar lyckas Lars Lerin förmedla både avgrund och samhörighet mellan den sofistikerade mosaiken i en iransk moské och de primitiva värmländska hyreslängorna. Snömodden och betongen är på en gång tristare än i verkligheten - och alldeles, alldeles magisk" ur intervju med Lars Lerin av Maria Ullsten, Fönstret

Frimärket av Lars Lerin