fredag 13 oktober 2017

Makulatur som liv eller tvärtom

Jag intervjuar Yoram Kaniuk i Tel Aviv, tidigt 1980-tal. Också det makulatur, i den meningen
att det aldrig fick något bestående värde. In i en tidning, till soporna och glömskan. Privat foto

Ett helt yrkesliv som makulatur. Är det ens möjligt?

De senaste åren har jag ägnat åt en omfattande och djupgående revision. Det har av en rad omständighet skett alldeles naturligt. När stora sociala omvälvningar, också allvarlig sjukdom och död, överröstar det mesta annat blir en revision nödvändig. Vill det sig väl blir den också av godo.

Jag har just gått igenom mitt gigantiska arkiv bestående av artiklar, reportage, recensioner och annat jag publicerat i tidningar och tidskrifter åren 1974 – 2017. Som var och en förstår rör det sig om ett gigantiskt material. Jag antydde för en av mina döttrar att jag skulle leta fram några reportage jag vill behålla, resten skulle köras till tippen. Då blev det protest och stopp, hon ville ta med sig alltsammans och förvalta det, ”det finns barnbarn som är nyfikna” fick bli det avgörande argument jag inte kunde värja mig mot.

Fernando Pessoas skrivmaskin

Själv känner jag något annat än en bevarelselusta. Det jag har framför mig är makulatur. Låt mig förklara.

När jag mycket ung lämnade det s.k. ”arbetslivet” lämnade jag mer än något annat livet som löneslav. Jag kunde inte föreställa mig att leva att helt vuxenliv arbetande mot en månatlig och avtalsenlig lön. Det framstod som en absurditet och ett exakt mått på ofrihet. Men jag hade redan barn och de skulle bli fler. Försörjningsplikten ledde mig i ”rätt” riktning, i vart fall uppfattade jag det så som ung. 

Jag kunde skriva. Jag var, som Stefan Löfven nyligen uttryckte det, ”en vanlig svetsarel, men jag kan läsa”. Litteraturen var redan i mycket unga år en passion. Det fanns gott om redaktioner att frilansa för. Så började jag på Helsingborgs Dagblad, parallellt med att jag skrev i publikationer utgivna av den vänstersekt jag tillhörde. Tids nog började jag regelbundet medarbeta på den återupplivade kultursida som Kvällsposten publicerade. Malmöpåg som jag var – och alltjämt är i själ och hjärta – kände jag någon sorts samhörighet med den där buffliga och ständigt närvarande "a va då då"-attityden, och där fortsatte jag i många år. Skrev om litteratur och musik. Skrev reportage. Varvade med täta återkomster till Sydsvenskan, deras ledarsida hade spalten ”Aktuella frågor” där jag framför allt skrev om Balkan och Mellanöstern.

Jag fördes vidare till många andra uppdragsgivare. Ett tag var jag så "fin" att jag fick skriva för Dagens Nyheter. Jag skrev för Kristianstadsbladet i herrans många år, först under Gunilla Landins redaktörskap (fram till hennes död i cancer) och sedan under den nuvarande redaktören. 

I tidskriftsvärlden fanns jag i så vitt skilda organ som Judisk Krönika (reportage och artiklar) och litteraturtidskriften Rallarros. Jag skrev för norska och danska vänsterpublikationer. Fick texter översatta till danska, norska, (ja också i enskilda fall till albanska, portugisiska och polska). Skrev i Axess. Jag hade i många år en större litteraturkrönika i varje nummer av finlandssvenska Astra Nova. Recenserade portugisisk fadomusik i LIRA. Drev eget förlag åren 1991 – 1997, då jag också utgav legendariska (den grundades 1917!) tidskriften Studiekamraten med 6 nummer per år, sedan jag för en symbolisk summa fått överta den från Bibliotekstjänst. För dem recenserade jag också nyutkommen litteratur i det så kallade Sambindningshäftet, ett då viktigt redskap för landets bibliotekarier.

Nå, ett livsverk eller makulatur? Det jag alltjämt kan betrakta som ett livsverk är mina egna böcker. Det är bok nummer 51 jag utger nu i november. Dessa böcker - i synnerhet de tidigaste -  innehåller väldigt många rader jag önskar oskrivna och otryckta. Men de utgör ett verk.

Alla artiklarna, reportagen, recensionerna då? De är makulatur, av ringa eller inget värde. 

Men de försörjde en familj på 8 personer under många år. Jag fick, inte minst inom den egna släkten, ibland uppmaningen ”Sök ett riktigt jobb”. Man betraktade mig som en misslyckad fattiglapp. Eftersom jag alltid varit helt ointresserad av karriärvägar förstod de inte mitt val. De förstod inte att friheten var viktiga än allt annat, det förstår de fortfarande inte. Och de kan inte ha förstått att det finns människor som nöjer sig med det vi hade: ett eget hus, kläder på kroppen och mat på bordet, inomhusvärme på vintern, ett bibliotek, en fallfärdig men dock körduglig bil... etc. Vi behövde inga kristallkronor och lyxartiklar. Med sådana hade friheten självklart fått sättas i pant.


Friheten har jag kvar som pensionär. Jag har inga ekonomiska bekvämligheter att luta mig emot. Varför skulle jag ha det? Om jag får det att gå runt är jag nöjd. Jag har en stor skara barnbarn. Sådana kan man varken köpa eller fjäska sig till. Antingen finns de eller så finns de inte. 

Makulatur kan man bära ut till soptunnan. Och man kan sitta kvar i sitt liv och tänka att det till sist ändå kom något av allra största värde.


torsdag 12 oktober 2017

Efterlysning

Jag uppskattar högt när ni förhandsbetalar höstens bok. Det kan inte nog understrykas.

Men jag blir bedrövad när någon för över pengar och i meddelandefältet skriver något helt annat än sitt namn.

En sådan överföring fick jag in den 9 oktober. Vet du med dig att du fört över 225:- som förskottsbetalning för min höstbok, får jag då be dig kontrollera i ditt konto vad du skrev i meddelandefältet?

Om du missat skriva ditt namn, kan du då vara vänlig höra av dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Jag gör denna efterlysning en gång bara. 

Vuxna människor - möjliga i en infantil kultur?

Romantisk promenad i Cardiff Bay. Bara för tonåringar? Foto: Astrid Nydahl

Är en mäktig människa automatiskt en vuxen människa? Det borde väl vara så, tänker jag. Ett barn eller en tonåring med makt är ändå en bild av farligheter eftersom vi förväntas vara en smulare klokare och mer ansvarstagande som vuxna. Jag läser om Vita huset, Trumps administration och några synpunkter från James Mann (The New York Review of Books):
The timeworn metaphor has been used and reused ever since the earliest days of the Trump era, when Donald Trump was first putting together his cabinet. On December 4, after he named James Mattis to be his defense secretary, the website Politico asserted that “there’s finally an adult in the room.” In January, as Rex Tillerson was being confirmed as secretary of state, Bob Corker, chairman of the Senate Foreign Relations Committee, told his colleagues, “To me, Mr. Tillerson is an adult who’s been around.” In February, during Trump’s first visit to Mexico, the Financial Times quoted one source as saying that Tillerson and John Kelly (then secretary of homeland security) “represent the adult wing of the new regime.”
Är då vår tidsepok vuxen eller lider vi av infantila kultur- och civilisationsdrag? Kanske är det frågan som först borde besvaras. Men jag säger ändå att det som sagts/skrivits om bland annat Tillerson är sådant jag nog instämt i. Men jag är mycket medveten om att det beror på att Tillerson som varje bildad och erfaren man så skulle framstå i Trumps sällskap.

De infantila dragen blir allt mer framträdande i västerlandet. Man kan utan minsta tveksamhet kalla dem för den civilisatoriska nedgångens tydligaste karaktärsdrag. Denna infantilitet yttrar sig konkret bl.a. i att fullvuxna, ja också åldrande, människor klär, uppför, beter sig som tonåringar. Populärkulturen har helt invaderat och ockuperat vuxenvärlden. Dess negativa betydelse kan också hänföras till det faktum att det inte endast sker i privatlivet utan också, och kanske framför allt, i allt det som är våra offentliga liv. På gator och torg, i olika medier, i arbetslivet – överallt beter sig den vuxna människan infantilt.

Det infantila är kanske den enskilt starkaste orsaken till att jag saknar varje antydan till optimism. Jag tror inte att man kan vrida några klockor tillbaka, inte ens de metaforiska (trodde jag det skulle jag kanske vara politiker). Det finns inga sådana möjligheter, vare sig demografiskt eller kulturellt, vare sig "religiöst" eller ideologiskt. Västerlandet går sjungande mot sin undergång. Att argumentera är därför en situationens meningslöshet. Att diskutera seriösa ting på politikens, kulturens och historiens områden är inte bara meninglöst, det är kontraproduktivt och självdestruktivt i den meningen att sådana försök bara leder till ännu djupare pessimism.

Men vuxna i Vita huset då? Jag lämnar den diskussionen till människor som lever i tron att Trump är svaret på samtidens katastrofala frågor. Det är de som blivit svaret skyldiga, inte jag som ifrågasätter saken.




onsdag 11 oktober 2017

I dödens omedelbara närhet

Från förra vintern. Foto: Astrid Nydahl
Igår stod jag i dödens omedelbara närhet. Vid min son Tobbes grav såg jag tre av mina barnbarn sörja honom. Det deras blickar sa, och det de förteg, grep mig starkt.


Igår eftermiddag fick jag akut ta till läkaren. Det berodde inte på gravbesöket utan på en infektion som vägrar släppa taget. Nu går jag på antibiotika. Eftersom jag är ensam i huset under nio dygn hinner jag reflektera mycket över liv och död. Under tidiga morgontimmar har jag lyssnat till Warren Zevons sista album. Han lyckades slutföra inspelningarna i studio och hemmiljö innan han dog av sin lungcancer. Där finns, som alltid hos en mästare, några rader och melodier som borde tillhöra vårt allmänna kulturarv och inte begränsande hänföras till en ytlig populärkultur. Jag tänker inte minst på Keep Me In Your Heart. Nog är det Astrid jag får i tankarna när Zevon sjunger och bilderna av den annalkande vintern kommer förbi på näthinnan och i minnet:

Sometimes when you're doing simple things around the house
Maybe you'll think of me and smile
You know I'm tied to you like the buttons on your blouse

Keep me in your heart for a while

Hold me in your thoughts, take me to your dreams
Touch me as I fall into view
And when the winter comes, keep the fires lit

And I will be right next you




Warren Zevon (1947-2003)
"This was the final song Zevon wrote and recorded before dying of mesothelioma (a form of lung cancer) in September of 2003. This was also the only song on Zevon's final album The Wind that he wrote entirely after learning of his terminal illness. With the exception of the cover of "Knockin' On Heaven's Door," all of the remaining songs on The Wind were songs Zevon had already at least started writing beforehand. Zevon also saved the recording of this song for last. His deteriorating health rendered him too weak to continue commuting to the studio where the other tracks had been recorded, so he had a makeshift studio set up at his home to record this song."