torsdag 5 oktober 2017

Patrick Modiano: Straffeftergift (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius)


Vad är det han gjort sig skyldig till, pappan, och vem är hans vänner? Varje gång man talat om Nobelpristagaren Patrick Modianos familj - sådan den i dunklet anats i böckerna - har pappan funnits där som ett mörk moln, eller kanske mer som en skugga i gränden. 

Det är ju i och runt den nattliga gränden i Paris vi befunnit oss på vandring, vi som blivit fast i läsningen av Elisabeth Grates utgivningar, från Dora Bruder till Lilla smycket, från En stamtavla till För att du inte ska gå vilse i kvarteret och alla de andra. Den här gången är det inte en roman jag läser. Det är en klart och tydligt uttalad självbiografisk barndomsskildring. Att den kallas roman får jag leva med. Genregränserna är idag inga taggtrådsstaket. De är uppluckrade för såväl författare som läsare.

Det är den unge pojken Patrick som berättar om sig själv och brodern, där de får leva inackorderade tillsammans med kvinnor som är väninnor till mamman de sett fara iväg på turné. 

Det är underhållningsbranschens bakgator vi vistas på, de otrygga, allt annat än framgångsrika och ljusa, mänskliga miljöerna där trots allt sammanhållning och gemensamt öde bidrar till vi-känslan. Modiano tecknar - som alltid - skickligt miljöerna, han vet hur man placerar tidsmarkörer i en text för att den ska lyfta samtidigt som den är djupt rotad. Tanken går till Simone Weil som hävdade att det endast är träd som kan ha rötter. Problemet med det resonemanget är att det bortser från människor som på egna vingar lyft från den rotens plats de alltid kan återkomma till. Modiano är ett extremt bra exempel på en sådan!

Boken utkom 1988. Det är således ett intressant steg bakåt man tar i detta författarskap. Tiden vi lever i är tidigt 1950-tal. Ingenting är ännu helt begravt. Allt är egentligen välkänt. Det ovärdiga samarbetet med nazisterna ligger som ett blödande sår på Paris gator, det går alltjämt att se men det ska snart döljas helt. Vilken roll spelade pappan? Modiano skriver om kretsen av "fula fiskar" där man "från svartabörshandel övergick till att bli angivare åt tyskarna." 

Pappan hade under ockupationen gripits på en restaurang. Han hade inte pappren i ordning, polisen gjorde kontroller i enlighet med nya tyska regler. Pappan lyckas dock fly. När han året därpå greps på nytt fördes han till Drancylägrets filial som var ett jättelikt magasin för sådant man stulit från de franska judarna. Här smälter allt samman i Modianos text: den stora förbrytelsen - folkmordet - kastar sina skuggor över småkriminaliteten, den ynkliga och patetiska, liksom den lilla återspeglas i den stora. 

De två skolpojkarna Modiano, där går de i sina unga liv och ser vad vuxenvärlden kommer att erbjuda också dem. Två unga bröder måste värna det som tycks vara annorlunda, sin egen inre trygghet, sin samhörighet. Ty det är en smutsig värld som omger dem, de vuxnas. Den går inte att åtrå. Ligorna härjar. De viskande samtalen kvinnorna emellan skapar mest oro och frågor. När pojkarna får åka med i en stor och vacker amerikanare kan de äntligen få känna en stilla tröst, ja kanske rent av en glädje.

Man frestas nästan säga att man satt med där i baksätet och kunde följa allt på nära håll.

onsdag 4 oktober 2017

Slavko Goldstein, etnisk rensning, nutidsperspektiv

Foto: Astrid Nydahl

Slavko Goldstein kommer aldrig mer att se sin far.

Smaka på orden. Det är fler än Goldstein – den unge Slavko – som aldrig mer fick eller får se sin far. Jag är mycket medveten om just denna aspekt.

Ska jag kalla dem förintelsens barn? Varför måste jag kalla dem något som du inte tror alls har med förintelsen att göra, då det i Goldsteins fall utspelade sig på Balkan? 

Skälet är enkelt: i krönikan anges det med orden Ante Pavelics fascistiska Ustasja med Hitlers och Mussolinis hjälp tar makten i Kroatien.” Det som under dessa år utspelade sig i Kroatien kunde och kan inte frikopplas från förintelsen. Hela Europa uppförde sig som Hitlers gisslan, på de flesta platser i form av mördande pöbelmassor men på andra, som i Kroatien, i form av regimer med samma politiska agenda eller som quislingregimer villiga att lyda varje vink från Berlin.

Slavko Goldstein. Född i Sarajevo 1928, död i Kroatien 2017
Jag ska vara ytterst konkret och citera ett stycke ur den krönika där de första orden finns med:
Som sin vän Bob Silvers från The New York Review of Books (som dog ett halvår tidigare) var Slavko Goldstein nästan hela sitt liv förlags- och tidskriftsredaktör. I stället för att skriva egna texter tog han hand om andras, rättade språkliga eller faktiska fel och gav dem den form som de ibland saknade. Båda redaktörernas styrka hade med klarhet att göra (...) 
Detta yrke finns snart inte längre. Silvers och Goldstein måste ha varit några av de allra sista, geniala utövarna - och det irritererande, ibland sorgliga resultatet låter sig studeras nästan varje gång man öppnar en bok eller en tidning.  
Men 2007 hade Slavko Goldstein plötsligt skrivit den bok som hans vän aldrig skrev: ’1941. Året som kommer tillbaka’. På drygt 600 sidor – i den amerikanska utgåvan – får vi en minutiös redogörelse för hur Ante Pavelics fascistiska Ustasja med Hitlers och Mussolinis hjälp tar makten i Kroatien och genast börjar mörda politiska motståndare, serber, judar och romer. Den lille Slavko är tretton när tyskarna når hans trygga hemstad Karlovac där fadern har en välrenommerad bokhandel.  
På stadens torg tar tyska soldater rast i solskenet; splitternya pansarfordon, glänsande motorcyklar, stiliga och mycket blonda unga män som delar sina matransoner med beundrande småpojkar som Slavko. Men snart kommer Pavelic och medlemmarna av hans Ustasja, på väg från interneringsläger i Italien till Zagreb och makten, och Slavko ber om lov att få gå ut och leka. Fadern tvekar, men ger med sig. När sonen kommer hem är fadern inte längre hemma, några okända har varit där och hämtat honom.
Där finns allt beskrivet. Där hakar meningen i, den jag inledde med:
Slavko Goldstein kommer aldrig mer att se sin far.
Det är förstås Richard Swartz som skriver. Ingen kan från sin Zagreb-horisont skriva bättre för oss svenskspråkiga, än just han. Swartz menar att 1941 alltid återkommer. Vi har diskuterat den saken utförligt. De djävulska Balkankrigen – förutom i Kroatien också i hela Bosnien och i Kosova – definierades bland annat som etnisk rensning. Swartz menar att Goldsteins bok är något enastående i sin förmåga att begripliggöra den etniska rensningens ”komplicerade, motsägelsefulla och bestialiska mekanismer.”

Hur är det med pöbelmentaliteten – den etniska rensningens föregångare – i Europa, på Balkan, idag? Swartz berättar att Goldstein blev något av den kroatiska nationens samvete. Men, skriver Swartz: 
”en nation som i 1941 års efterföljd visar sig fortsatt kluven: ’smutsig jude’ eller ’kommunistisk förrädare’ hörde i förra veckan till de mildare invektiven i sociala medier som kommentar till hans bortgång. ”
Låt mig avsluta med upplysningen som kastar ett särskilt ljus över denna berättelse (då den, liksom tiotusentals andra, gör det klart för oss att det snart inte finns några överlevande vittnen kvar, varken från Hitlers dödsfabriker eller från hans kumpaner runt om i Europa):

”I förra veckan dog Slavko Goldstein, nästan nittio år gammal. Vi tror gärna att människor som Slavko Goldstein inte kan dö därför att vi inte kan leva utan dem, men plötsligt dör de ändå, utan att vi hunnit förklara för dem att det är omöjligt och egentligen förbjudet. Så sent som i vintras satt jag med honom på hans favoritkafé i Zagreb där vi drack varsin espresso och i förbifarten löste världens mer akuta problem.”


Inga negerkungar i barnböcker - censuren och förbuden finns inte bara i Sverige

Theodor Seuss Geisel - känd som Dr. Seuss, barnboksförfattaren
Ingen nu levande svensk är obekant med ropen på censur och omskrivningar av våra mest kända barnböcker. Att Astrid Lindgrens Negerkung måste vara en Söderhavskung istället, eller att Stina Wirséns Lilla hjärtat fick rasiststämpeln och att man "hittat stereotypa skildringar av andra kulturer" i Jan Lööfs böcker är inte heller obekant antar jag? Tänk nu på att vi talar om giganter i svensk barnkultur. Och tänk en stund till för nu ska jag berätta om en amerikansk motsvarighet.

Några av alla Dr. Seuss böcker. Han finns på svenska också, säg det inte till nån


Läs bara detta och fortsätt sedan gärna att studera historien här:
Oh, the places you'll go! Unless, that is, you're 10 Dr. Seuss books donated by Melania Trump and your planned destination is the shelves of the Cambridgeport School library.The first lady gave a collection of titles by the beloved children's author to award-winning education programmes around the country. As kids learn at school, when you get a gift, even if it is unappealing or unnecessary, you take it and say thanks. What you do after that is up to you. That is not what happened in Cambridge, Massachusetts.Instead, school librarian Liz Phipps Soeiro wrote a letter back to Trump informing her that "we will not be keeping the titles for our collection." Why? Her school is relatively wealthy; its library shelves are well-supplied already. But on top of that, Seuss is "a bit of a cliché" - and worse, he's a racist.
Till författaren då, du kan läsa om honom på nätet, men för säkerhets skull lägger jag här in vad Wikipedia har att berätta. 
Theodor Seuss Geisel,
född 2 mars 1904 i SpringfieldMassachusetts, död 24 september 1991 i La JollaKalifornien, var en amerikanskförfattare och tecknare. Mest känd blev han som barnboksförfattare under pseudonymen Dr. Seuss.Han skrev och illustrerade sammanlagt 46 barnböcker, däribland kända titlar som The Cat in the Hat (Katten i hatten), How the Grinch Stole ChristmasGreen Eggs and Ham, som egentligen var resultatet av en vadslagning med hans kompis, och One Fish Two Fish Red Fish Blue Fish och Horton hears a who.I engelskspråkiga länder hör han till de allra mest sålda barnboksförfattarna, även om han aldrig blivit speciellt stor i Sverige.
Jorden är rund. Det som sker i Sverige brukar betecknas som unikt bara för att det är extremt. Men unikt är det inte. Moralens väktare slår till när minst vi anar det. De är färre än de verkliga läsarna, de som öppnar böcker utan att först fråga sig om de ska bli sjuka, bara illamående eller rent av berikade av dem.  



tisdag 3 oktober 2017

Janos Solyom är död

Janos Solyom (1938-2017)
"Man väljer inte musiken utan det är musiken som väljer en", sade pianisten och kompositören Janos Solyom till DN 2003. Han föddes i Budapest 1938, och i hans värld var det "lika naturligt att kunna spela som att kunna läsa." Han studerade musik vid Béla Bartok-konservatoriet och Franz Liszt-akademin i Budapest." (Från dagens minnesartikel i DN).
Janos Solyom: ”En makalös pianist” säger Staffan Scheja. Nu är han borta. Ännu en av musikens giganter har således lämnat denna jämmerdal som behöver sina musikaliska genier mer än någonsin.
Solyom har funnits i mitt lyssnande liv på flera olika sätt. Jag minns honom naturligtvis som en flygelns domptör, men också och inte minst som den stora folkbildare och pedagog han var.


Solyom var ungerskfödd men kom till Sverige redan 1956 (behöver jag be er gissa varför han gav sig iväg just det året från det landet?).


Lyssna naturligtvis på hans pianospel, men glöm inte lyssna på hans berättande. Han var en stor berättare. Är det en kliché? Nej, det är ett faktum.
1993 blev Solyom ledamot av Kungliga Musikaliska Akademin. Han var gift med SVT:s tidigare musikchef Camilla Lundberg.