onsdag 27 september 2017

Hans-Ulrich Wehler: Nationalsocialismen. Från massrörelse till führervälde och utrotningskrig (Översättning: Svenja Hums Daidalos förlag)

Vad sätter jag i barnbarnens händer? Jag ger dem litteratur de själva vill läsa. De allra yngsta får barnböcker, de uppskattas alltid, tonåringarna har i de lägre åldrarna mycket speciella preferenser som styrs av mediala moden och skolgårdsprat. Det är så det ska vara, det var så jag själv hittade in i litteraturen. Och född 1952 kom jag också i tidig ungdom att intressera mig för facklitteraturen om nazismen och förintelsen. Det var sannerligen inte så konstigt, på Lorensborg i Malmö fanns det en hel del familjer som hämtats från lägren och med de vita bussarna kommit dit. Flera av deras barn var mina skol- och klasskamrater. Så nu försöker jag sammanlänka de erfarenheterna med nuet.
Det som slår mig vid läsningen av Hans-Ulrich Wehlers bok om hur nationalsocialismen gick från massrörelse till det han kallar Führervälde, är att den är unik i sin framställning av hur en sådan regim växer fram och sedan fulländas fram till katastrofen. Nyckelord kan vara karisma och envälde. Det är viktiga utgångspunkter i framställning. Nog är det många som genom åren undrat hur Hitler, Tredje riket och den industriella förintelsen av judarna var möjliga. Jag har undrat. Wehlers bok erbjuder nycklar.
En bättre bok att visa barnbarnsgenerationen i ämnet kan jag inte föreställa mig just nu. Och det är just nu frågan blivit viktig igen. Hur så? Vilka problem har vi med nationalsocialismen? Jag skulle vilja påstå att de är åtskilliga, även om de kan te sig så små att de gränsar till obetydligheten. Men det är inte antalet idiotiska män som är avgörande. Det avgörande är idéerna, tankegodset, den slutna och totalitära ideologin. Det är där attraktionskraften - den livsfarliga och förödande - finns. Nationalsocialismen aktuell igen alltså? Det är nästan så man inte vill tro att det är sant, men så förhåller det sig, och det är inte ett tyskt utan ett europeiskt problem. Minns hönan och ägget.
Förlagets informationstext:
Hans-Ulrich Wehler (1931–2014) var en ledande tysk historiker som företrädde ett program för historievetenskapen som han kallade ”samhällshistoria”. Historieforskningen skulle ta i bruk samhällsvetenskapliga teorier och metoder och sträva efter att binda samman den politiska historien med ekonomisk och social historia. En viktig inspirationskälla för honom var här Max Webers historiska sociologi.

Wehlers huvudverk är den monumentala "Deutsche Gesellschaftsgeschichte" (1987–2008) i fem band, som sträcker sig från mitten av 1700-talet till 1990. Hans nu översatta bok Nationalsocialismen bygger på det fjärde bandet i denna tyska ”samhällshistoria”. Wehler ger en komprimerad analys av nationalsocialismens utveckling till massrörelse fram till maktövertagandet 1933 och de efterföljande åren av Führervälde hela vägen fram till utrotningskrig och folkmord.

Hans analys utgår från två grundtankar. Den första är att radikalnationalismen hade en mobliserande och integrerande kraft som kom att få ödesdigra effekter efter första världskriget då den gav näring åt den nationalsocialistiska massrörelsen. Den andra grundtanken hämtar han från Max Weber. Den typ av herravälde som Weber kallade ”karismatisk auktoritet” använder Wehler för att förklara Hitlers makt över det nationalsocialistiska partiet och så småningom över staten. Den tyske diktatorns upphöjda position berodde i hög grad på den karisma som breda segment i det tyska samhället förväntansfullt tillskrev denne ”andra Bismarck”. Enligt Wehler räcker det dock inte att studera nationalismen och den karismatiska auktoriteten för att förklara mordet på Europas judar. Man kommer inte undan det faktum att hundratusentals, ja miljontals tyskar deltog aktivt i folkmordet eller åtminstone hjälpte till, och Wehler undersöker de olika strömningar som möjliggjorde den fanatiska antisemitism som resulterade i det tyska ”civilisationsbrottet”. Men utan Hitlers karismatiska auktoritet, som gav honom monopol på att tolka världen och dra upp riktlinjerna för det slutgiltiga kriget mellan arier och judar, hade förintelsen inte varit möjlig. Det är, något tillspetsat, Wehlers tes.


tisdag 26 september 2017

Varför en nyvald tysk politiker lämnar rummet...

Akvarell? Astrid Nydahl
Det är tisdag nu. Andra dagen efter det tyska valet. Och igår, på den allra första presskonferensen häpnade man när en av de tre företrädarna för AfD direkt reser sig upp och lämnar lokalen med beskedet att hon inte tänker företräda partiet i Förbundsdagen. Varför inte det? Ingen vet, men man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det finns djupa spänningar i partiet allt sedan start och att de ytterst handlar om hur hantera det förflutna, nuet och framtiden. Jag skrev här i bloggen om det jag finner upprörande, som att man – nämligen Alexander Gauland i partiets högsta ledning och dess vallokomotiv – vill hedra de tyska soldater som slogs för Hitlerregimen under andra världskriget. Nu antyds det att Frauke Petry kan ha lämnat dagen efter valframgångarna av just det skälet. Så skrev till exempel brittiska The Independent:
One of the politicians elected to the German parliament for the far-right Alternative For Germany (AfD) party has resigned the whip before even taking her seat. Frauke Petry, one of the co-chairs of the party, told reporters in Berlin she would not sit in the party's group in the Bundestag, effectively making her an independent MP. 
"I decided after careful reflection that I will not sit with the (AfD) parliamentary group," she told reporters in Berlin, before abruptly leaving the room. 
The surprise move shocked Ms Petry's AfD colleagues when it was made at a press conference on Monday morning, with other politicians present indicating that they were not expecting it.It is not yet clear whether Ms Petry will remain a member of the party outside parliament. 
Ms Petry had (…) publicly criticised Mr Gauland for various controversial statements he made on the campaign trail, including claims that Germany should be proud of its soldiers in the Second World War – a taboo in the country.

Nå, låt oss nu dag för dag se vad som sker den närmaste framtiden i Tyskland. Det är av högsta vikt att förstå, av minst två skäl, det ena är ett extremt stort inflöde av folkvandringsströmmen, över en miljon i absoluta tal, vilket per capita bara kan jämföras med Sveriges, det andra kan bara betraktas som en historisk vändpunkt i relation till den tyska nationens förflutna (Tredje Riket, DDR och synen på framtiden i relation till dessa två totalitära statsbildningar på tysk mark). Vi vet alla vilka elefanter som klampar runt i våra rum, problemet är bland annat att vi är så förbaskat ängsliga för att peka på dem och säga vad det heter och/eller kallas! I den del av Tyskland som en gång hette DDR fick AfD på många platser 20% av rösterna. Det har jag inga problem att förstå. Men det kräver förstås kloka analyser. Ännu en gång har vi att göra med hönan och ägget!

För att förtydliga, läs detta:
Co-leader Alexander Gauland also said the Nazi years 'don't affect our identity anymore' in the speech, adding no other European nation had faced up to its dark past in the way Germany has. 'No other nation has so clearly dealt with its wrongful past as Germany,' he said.'We have the right to reclaim not just our country, but also our past.'If the French are rightly proud of their emperor (Napoleon), and the British of (Admiral Horatio Lord) Nelson and (Prime Minister Winston) Churchill, then we have the right to be proud of the achievements of German soldiers in two world wars.'
Fan släpps lös varje gång en tysk säger något sådant! Ska vi förvånas över det? Det andra världskriget lärde i alla fall mig varför vi inte ska förvånas. Varför skulle någon - tysk, icke-tysk, svensk - uttrycka någon stolthet över en angripande armé som skövlade, plundrade, fördrev och mördade i nationer där den inget hade att göra (måste jag räkna upp dem, från Polen, över Sovjetunionen och Frankrike till Norge, Finland, Storbritannien, Belgien, Holland... och resten) och som dessutom blev en del av Hitlerdiktaturens fasansfulla folkmord? När nu Gauland säger det framstår han som en politisk analfabet och huligan, ingenting annat. Finns det någon här hemma som vill ge honom sitt stöd betraktar jag också det som politisk analfabetism. Eller möjligen cynism av värsta slag. 


När det framkommer att det finns människor som menar att den tyska militären under andra världskriget behöver rehabiliteras, så kanske det är på sin plats med en liten påminnelse, och den får avsluta bloggposten (som ett litet memento från min sida om vad som skiljer Nazitysklands krigsmakt från andra):

Den snabbt upprustningstakten överträffade till och med krigsmaktens skyhöga förhoppningar. Belåtenheten med den växande krigspotentialen innebar emellertid inte att de militära experterna avhöll sig från att framföra befogade invändningar mot Hitlers riskpolitik och okritiskt följde honom i hälarna från den ena krisen till den andra. Men precis som alla andra lät de sig bländas av Hitlers många framgångar före 1939 och inte minst av de två lyckade blixtkrigen mot Polen och Frankrike (... och det var) naturligt att återuppta planerna på ett totalt krig som de hade arbetat med i tjugo år (Wehler: Nationalsocialismen, sid. 202)

måndag 25 september 2017

Skamliga nazister och hedervärda lokalpolitiker

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl
Nu är det hög tid att markera mot den nyfrälsta (?) nationalsocialisten och förintelseförnekaren Ingrid Carlqvist. Varför? Låt mig förklara varför jag tror att man måste göra det, trots hennes ytterst ringa betydelse. Med sina allt djärvare närmanden till Nordiska Motståndsrörelsen och allt vad det innebär att anti-judisk propaganda, hets, hat och split har hon allvarligt skadat den opinion som vänder sig mot islamismen, dess teologiska och politiska förtryck och de allt vanligare terrordåden som mördar och stympar.

Ingrid Carlqvist har sedan längre förbrukat det lilla förtroende hon åtnjöt i kretsar som vänder sig mot islamismen. Det är skamligt av henne att fraternisera med den totalitära och djupt motbjudande nationalsocialismen, som i sin hitleriska praktik förödde så många nationer, mördade så många människor, civila som soldater och som organiserade det största folkmordet på Europas judar i känd, modern historia, och som i sin svenska, förvisso lilla men dock lika motbjudande, krets bara vill "göra färdigt jobbet" som de säger. Vi vet alla vad innebörden av det är.

En annan sak: man jämförde under den tyska valvakan i svensk tv Sverigedemokraterna med Alternativ für Deutschland, AfD i Tyskland (om valresultatet vill jag idag bara antyda att man måste skilja på hönan och ägget, det vi nu ser är vad jag kallar ägg-effekten, den kommer att låta tala om sig, återkommer). Men nu jämförelsen SD och AfD, SD och NMR.

Kierkegaard - ingen dussinvara!
Jag tror det är helt tokig jämförelse. Sverigedemokraterna är idag ett folkhemsnostalgiskt, socialkonservativt politiskt parti. Jimmie Åkesson har förvandlat det parti han leder, och av rötterna från Bevara Sverige svenskt syns ingenting till. Inte ett förfluget ord från Åkesson och hans närmaste i Riksdagen (vad som sker i kommunala församlingar är en annan sak, men där sitter å andra sidan b- och c-lagen ur alla politiska partier, med lysande undantag, låt mig bara nämna Stefan Borg i Hörby – han är en man jag respekterar högt, som den gamla översättare från ryskan och danskan och kännaren av Kierkegaard han är, men också för det politiska arbete han utför mot importerad brottslighet och religiös intolerans och gettoisering, det finns länkar längst ner som är lärorik läsning).

AfD är bland allt annat ett parti som vill att tyskarna ska "sluta skämmas för våra soldater under andra världskriget" och istället "våga vara stolta över dem". Invandrings- och islamkritik som också vill något helt tredje - något motbjudande och alltför välbekant tredje - ska framställas korrekt och utan förskönande omskrivningar.

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Jag frågar mig själv: har jag rätt eller fel i mitt antagande att ett samarbete i riksdagen med Åkesson skulle kunna lamslå den värsta anti-semitiska, nationalsocialistiskt romantiska extremhögerns aktivister, eller i alla fall förhindra vidare och mer omfattande rekrytering från NMR:s sida?

Jag blev plötsligt osäker, men bara för att Morgan Johansson nu säger att de är en och samma sak. Man ska förvisso inte fästa sig allt för mycket vid det som en medlem av den politiska klassen uttalar. Det är dock bekymmersamt av just det skälet att han markerar att varje form av ”samverkan” i Riksdagen är uteslutet. Sedan Anna Kinberg Batra tvingades bort från den rikspolitiska scenen undrar jag om det alls finns någon som vågar tänka sig det.

Men påståendet att Åkesson och NMR är en och samma sak vill jag dock med emfas tillbakavisa, det är lika obegåvat som att säga att Vänsterpartiet under Jonas Sjöström dyrkar Stalin och vill bygga ett svenskt Gulag. Det som sades och skrevs i svensk politik under perioden 1940 – 1990 är föga intressant i dagens situation. Vi finge då fästa stor vikt vid det stora antalet Hitlervurmande politiker i Sverige, från Bondeförbundet till Socialdemokratin och Högern. Hur konstruktivt vore det?

Vi ska misstro varje politiker. Det är min utgångspunkt. Ytterst är partiväsendet orsaken till den. Men vi måste vara förmögna att se de individer som kan erbjuda något av eventuellt värde i våra ofta erbarmliga vardagsliv, oavsett vilket parti de företräder.

***




Om Stefan Borg som lokalpolitiker.