tisdag 29 augusti 2017

Världens kortaste manifest

Här blir det inte fler manifest skrivna

Meningslöshetens manifest



Varför argumentera? Varför göra motstånd mot tidsandan? Varför tro att det skulle sluta bättre just den här gången?

Ingen mening finns det alls eftersom majoriteten av Europas folk tycks mena att det mesta är som det ska vara.



måndag 28 augusti 2017

En dikt som är ett brev...

Foto: Astrid Nydahl
Paul Celan till Ingeborg Bachmann, Paris 7 januari 1958

Bordet, av timved, med
risrätten och vinet.
Det 
äts, tigs, dricks.

En hand, som jag kysste,
lyser upp munnarna

(Ur Bachmann/Celan: Brev, (översättning: Linda Östergaard och Lars-Inge Nilsson) 

Godhetens soldater

Propaganda från det
fasansfulla maskingevärsvalet 1973

Faran för livet består för individen i att förlora sig själv. Ofriheten är därför den egentliga, dödliga faran för människan. (Karl Marx, Werke 1)

Vi var de perfekta soldaterna. Vi lydde alla direktiv. Vi gjorde det för att vi var övertygade och för att direktiven tjänade en god sak. Vi organiserade oss i celler på arbetsplatser och i bostadsområden. Vi delade ut flygblad, vi klistrade upp affischer, vi knackade dörr för att sälja vår partitidning. Ointresset hade vi svårt att tolka. Vi hade ju hittat svaren! Det hade varit så enkelt att följa oss, hänga upp porträtten på Mao, Stalin, Marx i finrummen, levt tryggt gömda i kombination med öppet stridande. Vi var de perfekta soldaterna.

Jo, vi kunde ha dödat. Vi misshandlade ju, vi hotade. Vi svinade ner våra motståndare. Också de som i historiens backspegel kunde tyckas ha varit vårt eget folk. Hela floran av sekter befann sig i krig mot varandra. En trotskist var lika föraktlig som en industrikapitalist. En syndikalist noll värd.

Var vi nationalistisk pöbel? Var vi nazister utan uniform?

Röd Front Malmö 1973. Privat foto
Alls icke. Vi var godhetens soldater. Fostrade i en kommunistisk sekt. Vi kunde ha blivit en svensk terrororganisation som Baader-Meinhofligan eller Röda brigaderna. Det fanns frön till det och centralt placerade vettvillingar som ville driva igenom terrorns politik (genom att mörda knarklangare i förorterna skulle vi bli populära, resonerade t.ex. han vi kände som Sigge i partiets centralkommitté). Vi var dessutom något annat än sossarnas svans i VPK; vi var den verkliga vänstern, den som vilade på marxismen-leninismens vetenskapliga grund. Vi hade studerat Hegel och betraktade oss som lärda. 


Ungdomlig dumhet? Det går inte att skylla på den längre. Vi var vuxna människor. Jag gick frivilligt in i partiets bokhandel i Malmö och anmälde mig. Då var jag arton år. Jag lämnade organisationen 1973, året då min äldste son föddes, jag gjorde lumpen och partiet affischerat med de k-pistbeväpnade arbetarna. Det blev droppen för mig. Jag hade just fyllt 21 år. Nybliven pappa. Var fanns ansvaret? Inte i detta godhetens parti i alla fall.


Ser sig dagens vänster över axeln och granskar sin historia? Näppeligen. Det finns undantag men de är få.

Se på det som sker i västvärlden. Vänstern står arm i arm med islamisterna. De skulle aldrig tveka att gripa till våld. Ett större våld än knytnävarnas, för den goda sakens skull. Det är en av många saker som skrämmer mig inför framtiden. Det våld som islamismens terror visar upp i Europa kan mycket väl komma att utvecklas till en terrorkombination där vänstern och dess svans blir nyttiga idioter åt Islamiska staten och dess imamer.




söndag 27 augusti 2017

Centralsjukhuset i Kristanstad: tack för snabbt och effektivt arbete!

Obligatoriskt armband
Jag vet, som alla andra, att den svenska sjukvården går på knäna. Jag vet att all personal - bokstavligt talat alla kategorier - sliter hund för att få den att fungera. Dessutom tror jag mig veta att det finns många platser i vårt allemansrike som fått ge upp under trycket.

När olyckan var framme här hemma idag fick jag se den andra sidan av saken. Jag skar mig illa i höger pekfinger. En söndag, mitt på dagen, med en trafikolycka och ambulans på väg in till akuten som de hade att sköta och därtill många väntande på läkare, togs jag och alla de andra så väl om hand. En dryg kvart i första väntrummet, sedan omhändertagen av sjuksköterska. Hon bytte min blodstinna handduk mot ett provisoriskt tryckförhand. Efter ytterligare en halvtimme i en korridorsoffa blev jag inkallad för tejpning och riktigt hållbart förband. Mitt trasiga pekfinger behövde inte sys. Korridorer och akutrum var fulla, men med imponerande yrkesrutin togs alla omhand, en efter en.

Jag vill tacka CSK i Kristianstad. De gör mig aldrig besviken. Det är sex år sedan jag var där förra gången. Nu skänker jag alla de andra i korridorsofforna en tanke och känner tacksamhet över den hjälp jag fick. Och orden på vägen: "Diska inte med den handen på två veckor!".

En av de stora och gamla mästarna i London?

London 1650. 
I gårdagens blogg skrev Elina i en kommentar att "det är dags att damma av de gamla mästarna". Det är en uppfattning jag helt och fullt delar. Alvar Alsterdal menade på sin tid att man skulle läsa klassikerna "inte för att de är gamla utan för att de är bra". Det är också ett argument. Det håller när jag läser Montaigne, var så säkra!

Ni som läser min blogg vet att jag med jämna mellanrum återvänder till mästare som nästan alltid är avdammade. Tack vare översättare och introduktörer som Ervin Rosenberg har jag fått tillgång till Alexis de Tocqueville, men också moderna mästare som Imre Kertész och Sándor Márai. Värdet av detta går inte att uttrycka i ord. Att den moderna kretsen vidgats med E.M. Cioran, Thomas Bernhard och en rad andra som förtjänar beteckningen mästare gör inte saken sämre. Bernhard har för övrigt skrivit en märkligt rolig bok som heter just Gamla mästare.


Samuel Pepys (1633-1703)
En ny bekantskap för mig var Samuel Pepys. Jag fann honom i den alltid pågående jakten på viktiga dagböcker. Pepys, hans namn kan uttalas likadant som Skånes blueskung, Peps, skrev sådana med en särskild kodskrift. Annars hade han nog inte vågat. När jag läser det urval som utkom i Forumbiblioteket 1953, i översättning av Jane Lundblad, blir jag förstås fängslad av att det finns så starka vardagsbilder från ett svunnet London, och inifrån-skildringar av en rik och mäktig mans vardagsliv. Pepys kopplas till det moderna Englands födelse: 
"Mänskliga och kulturella värden omprövas, litteratur och konst börjar bli föremål för saklig granskning och bedömning, naturens hemligheter utforskas." (Lundblad)
I dagboken noterar Pepys att en annan man kysser hans hustru och att han har sina vinflaskor nedgrävda i trädgården. Men han noterar också allt det som är politikens smuts: terrorn mot oliktänkande, de grymma tortyrmetoderna, de offentliga avrättningar (visst går hans fru en lördag förmiddag för att se när fallna män som Cromwell och andra hängs och styckas, det är ett folknöje).

Kommer vi närmare 1600-talets London, England och Europa när vi läser Pepys? Alldeles självklart. Med tacksamhet över att någon lyckades avkoda dagböckerna och att någon annan översatte dem kan jag bara instämma i Elinas ord. Det är verkligen dags att damma av gamla mästare och andra som kan ge oss nycklar till det förflutna för att vi möjligen ska förstå det som nu pågår en smula bättre.


lördag 26 augusti 2017

Majoritetens tyranni. En påminnelse via Alexis de Tocqueville vid betraktandet av det svenska skeendet

Ivösjön vid Korsholmen. Foto: Astrid Nydahl
Jag sitter med anteckningar och böcker framför mig denna fredagseftermiddag i slutet av augusti. Vinden tar i och påminner mig om att årstidsskriftet står för dörren. Vid läsningen av Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (översättning av Ervin Rosenberg), finner man i bok ett, i sjunde kapitlet, det som har rubriken Majoritetens allmakt i Förenta staterna och dess verkningar följande:
"Jag vet inget land där det generellt råder mindre andlig självständighet och äkta diskussionsfrihet än i Amerika."
Med ett sådant påstående läst måste man vara väl förberedd på det som kommer lite längre fram:


Utgåva av verket från New York


"I Amerika har majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken. Författaren kan röra sig fritt så länge han stannar inom dess gränser, men ve honom om han vågar gå utanför den! Att brännas på bål behöver han inte frukta, men han utsätts för tråkigheter av alla slag och för ständig förföljelse."
Nå, detta skrevs av Alexis de Tocqueville och utgavs i tryckt form 1835 (andra bandet kom 1840). På vilket sätt skulle det han skriver äga giltighet idag? Och varför här i Sverige? Vi talar ofta om åsiktskorridoren. Vi talar om en medial makt som förhindrar varje form av tryckt opposition mot den politiska klassen i den gängse och allmänna mediavärlden. Det är däri giltigheten består! Demokratin kan vara ett formellt faktum. Men vad hjälper det om "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken".


Alexis de Tocqueville har mycket att lära oss 2000-talsmänniskor. Mer än vad de flesta idag utgivna böcker kan göra, oavsett om de är avsedda som politisk eller filosofisk litteratur. Tocqueville:
"Du får behålla dina politiska rättigheter, men dessa kommer inte att vara till någon nytta, ty om du försöker vinna dina landsmäns röster, kommer de inte att ge dem till dig..."
Den som yttrar sig mot den politiska klassen och en skenbar men mäktig majoritet råkar ut för just det som Alexis de Tocqueville här beskriver. Du kan plita med dina texter, du har kvar din egen rösträtt - lägga lappen i lådan vart fjärde år! - men du är i praktiken kastrerad både som medborgare och politisk aktivist, du blir utsatt för än den ena, än den andra "tråkigheten".


Alexis de Tocqueville, 1805-1859

Jag skriver detta bara några timmar efter att M-ledaren meddelat sin avgång. Är hon ett offer för majoritetens tyranni? Du läser det först dagen därpå, lördagen den 26 augusti och du kan förmodligen besvara den frågan utan betänketid. Något har väl sjunkit in. 

Framför allt ursäkterna och bortförklaringarna. Det är säkert vad M-folket själv behöver allra bäst. Deras parti är på väg att försvinna ur den svenska makteliten och forna framgångar kan ingen leva vidare på. Ingen har ens sagt att det finns ett spöke som drar över Europa, trots att det är så uppenbart. 

Förra gången lyckades Marx och Engels sätta konkreta ord på hur spöket såg ut. Men vad kunde ett politiskt klimat i Sverige, där "majoriteten dragit en skräckinjagande cirkel kring tanken", bidra med av sådan kunskap? 

Ändå är det så lätt att namnge och beskriva: den forna folkhemsideologin lever idag kvar i de nationalromantiska - inte längre särskilt "nationellt sinnade" som det heter - kretsar som aldrig tvekar att peka på de avgörande problemen. En nation håller inte samman om den äts upp inifrån. Politikerklassen har vandrat just den farliga väg som beskrivs i Tocquevilles text, där "äkta diskussionsfrihet" ersatts av medlöperi och lojalitetsförklaringar. Hela partikulturen befrämjar sådant. Den är tyrannisk också när den ler!

Om man "engagerar" sig i partiapparaternas val av företrädare fastnar man själv lätt i eländet. Att studera Tocqueville och andra av hans kaliber kan i alla fall bidra till en djupare förståelse och en någorlunda klarsynt inställning till både nuet och framtiden. Alternativet tycks annars vara det som också han beskrivit:
"De som klandrar honom uttrycker sig högljutt, medan de som tänker som han men saknar hans mod tiger och drar sig undan. Den dagliga kraftansträngningen får honom att svikta till slut, han ger vika och sjunker tillbaka in i tystnaden, som om han kände samvetskval över att ha sagt sanningen."
När den kritiske tystnar blir det tyst i hela landet. Det är lördag. Låt oss blicka ut över landskapet innan det är för sent.


fredag 25 augusti 2017

Sällskapet på Korsholmen vid Ivösjön

Foto: Astrid Nydahl
Ritualen är alltid densamma. Först kommer en och tigger mat. Uppfordrande och lite närgånget. Sedan ansluter sig fler. Vi matar inte. Vi försöker skydda friden. 

Foto: Astrid Nydahl

Men när så en flock kommit lägger de sig mycket nära oss, senast också under min stol, somnar och ser ut som en fridfull familj. 

Foto: Astrid Nydahl

När de nu skulle fotograferas vaknade de förstås. Men det blev fina fågelporträtt. 

Foto: Astrid Nydahl

Med dem önskar jag er alla en fridfull helg utan terrorattentat, våldtäkter, rån och annat otyg.

Foto: Astrid Nydahl