Ideologierna - igen

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser hos Gunnel Vallquist (Steg på vägen, 1983):

Ideologier leder alltid vilse. En övertygelse föds, växer sig stark, man börjar omsätta den i praktiken. Denna första fas, själva starten och den inledande perioden, är rörelsens benådade tid.

Var och en kan känna igen sig. Lyckan att ha "funnit svar" är gemensam för varje människa som hittat dem i just en ideologi. Politikens, kulturens och religionens ideologier samlar inom en strängt definierad ram. Vallquist:

När framgången har nåtts börjar systematiseringen av både teori och praxis. Inspirationen ersätts av dogmatism, den fria insatsen av påbud.

Hon drar en slutsats värd att fundera på:

Slutsats: lita aldrig på en ideologi - den blir förr eller senare ett fängelse. När du satsar på en övertygelse: var inställd på att inte fortsätta tills målet är nått, eller ens utkristalliserat. Ett mål värt din insats kan aldrig nås.

Alltså: att inte fortsätta, att inte bli ideologins fånge. Om man låter sig fängslas, istället för att vända om eller fly, blir man övertygelsens predikant. Också vår tid ser predikanter överallt. De är inte alltid politiker eller religionsföreträdare. Men alltför ofta är de en kombination av de två, livsfarliga att försvara eller umgås med.

Uppförsbackar - vad är ner och vad upp?

Foto: Astrid Nydahl

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.” Olav H. Hauge, dagboken 1958.

Jag kikar då och då på vad som kallas ”debatt” och frågar mig varje gång varför inget är nytt under solen. Varför ens bry sig när rösterna hela tiden maler samma gamla vanföreställningar.

Är då den politiska och kulturella sfären något att sträva efter, något som man från underläge ska försöka nå upp till? Det beror alldeles på varifrån man ser. Om man ser uppåt mot de maktsfärer som formulerar vad som är korrekt och vad som är icke-korrekt finner man snart nog att underläget är att föredra. Man kan också kalla det ensamhet och avskildhet. I så fall är underläget ett skydd (jag behöver då inte ens tänka på bokmässor, parlamentsval, stadsfestivaler eller tv-underhållning).

Att ta ett kliv uppåt måste innebära att man tar sig dit där det djupast sett mänskliga finns. Hos fränder, familj, kollegor? Det blir ingen stor skara. Men det blir en skara värd att tillhöra. 

Jag har aldrig misstrott uppförsbackarna. Men jag har misstrott ”dem där uppe”. Och jag har misstrott terapeutiska sysslor.

Alfons dag, måndag, döden

Döden är allas vår följeslagare. Hela livet. Den är svår att acceptera när den tar våra barn.

Idag skulle han ha fyllt femton år, Alfons. Mitt barnbarn Alfons fattas i familjen sedan neuroblastomen tog honom. Våra tankar går idag till hans föräldrar och tre fantastiska systrar, som alla håller minnet av Alfons levande.

 Salvatore Quasimodo

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle -

och plötsligt är det afton.

Nya Tider har proklamerat sin gräns

Foto: Astrid Nydahl

Jag har inte lagt mig i årets "debatt" om Nya Tider och Bokmässan. Men jag vill säga en viktig sak när jag nu sett Vávra Suk orma sig i medierna. "Det du kallar förintelsen" säger han med en fnysning. Om man inte ens kan se och förstå att det går en gräns vid nazisternas folkmord på judarna, det som sedan årtionden kallas förintelsen, har man skrivit ut sig ur varje rimligt sammanhang. Det har således Suk och Nya Tider gjort. Den som skriver i tidningen bör hela tiden vara medveten om detta. Frågan är om det finns ett sådant medvetande.

Jag lät Nya Tider sälja några av mina böcker. Det borde jag nog inte ha gjort. Ändå ansåg jag det då vara ett förnuftigt beslut eftersom varje ny läsare är en framgång. 

Om Suk och hans tidning vill vandra vidare i den sump där de tidigare befann sig - Nationaldemokraterna och nationalsocialismens mörka miljöer - har jag inga synpunkter på det, problemet är deras och dess yttringar sådana att jag endast kan och måste bekämpa dem - med ord förstås. 

Det frågetecken jag sätter gäller författare och journalister som skriver i tidningen, sådana som Arnstberg och Sandelin, som borde markera sin principiella invändning och sitt motstånd. 

Att förneka och/eller förringa ett av modern historias värsta och i detalj bäst och mest dokumenterade folkmord är inte bara osmakligt, det är obildat. 

Antisocial eller bara i behov av ensamhet?

Idag tänker jag börja med att citera en författare som inte är det minsta litterär. Han var under sin livstid - 1907 till 1991 - mest känd för sina guideböcker till The Lakeland Fells, handskrivna och med teckningar. Jag talar om Alfred Wainwright, som man förstås kan lära sig mer om hos The Wainwright Society.

Foto: Astrid Nydahl

“I am antisocial and getting worse as I get older”

“It started as shyness. It isn’t shyness now. I can face anybody now and not feel inferior to them. But I’d much rather be alone.”

Så uttalade sig Alfred Wainwright och det var just dessa ord jag fastnade för.

Med stigande ålder och ett lugnare tempo blir nog dessa sidor av en personlighet starkare. Jag märker det själv. Att få sitta i frid och tystnad vid havet eller med en bok någonstans är ofta större än att vara med på ett kalas eller på ett café, även om också det kan skänka viktiga stunder av stillhet.

Torben Brostrøms bok om åldrande, poesi och död

Torben Brostrøm: Ved kanten. En endnu levendes erindringer (Gyldendal)

”Planlægger ingenting mer.

Samler ikke til hobe.

Utvider ikke mer

min garderobe.”

(Halfdan Rasmussen)

Förra söndagen fyllde Torben Brostrøm nittio år. Den nya boken utgavs på dagen, och jag kommer strax efter med min läsning.

Vem är Torben Brostrøm? Jag skulle spontant svara att han är en av den danska litteraturens viktigaste kritiker och essäister. Under de årtionden jag fortfarande prenumererade på Information var det där jag läste hans artiklar.

När han nu blickar tillbaka är det en självklarhet att han gör det i litteraturens, inte minst poesins, tecken och sällskap. Han slår följe med många av de danska författare han själv känt eller läst, som Rasmussen ovan, eller som Rifbjerg, Johannes V. Jensen, Morten Nielsen eller med utländska storheter som Voltaire, Montaigne, Paul Celan eller T.S. Eliot.

Torben Brostrøm skriver en prosa som är mer sval än passionerad, i den här boken liksom i sitt långa kritikerliv. Det är en egenskap jag uppskattar särskilt mycket eftersom samtidens kultursidor annars tycks premiera narcissism och populärkulturell ytlighet.

Han söker förvisso tröst hos diktarna, men han visar också hur många texter som skrivits sent i livet blir vackra, kloka och eftertänksamma reflektioner kring liv och död.

I bokens nionde text (av totalt 48) skriver han om dödens närvaro i våra liv:

”Døden er en uundgåelig ledsager og besøgende, ikke kun ved sygesengen, påtrængende hos os aldrende, ved akutbesøg i hjemmet eller ambulancen eller under ulvetimens søvnløshed, almindeligvis mer diskret, latent til stede i traffiken, synlig i andres ulykkestilfælde, på hospitaler, hvor man er på frivilligt eller ufrivilligt besøg. Den skjuler sig i blomsterdækkede kister til orgelmusik, huserer i psalmerne, er jo velbekendt på tryk, i aviser og bøger, litteraturen og kunsten handler om den.”