Johannes Brahms om ljuset och mödan

Foto: Astrid Nydahl

Brahms överraskade oss vid kusten idag. Det var ett stycke körmusik jag aldrig hört förut. "Warum ist das Licht gegeben dem Mühseligen?". 

Jag fann det när jag kom hem och vill ni dela min fascination är det bara att lyssna (och läsa om verket här):

Hannah Arendt om flykten från Nazityskland

Foto: Astrid Nydahl

Hannah Arendt skrev 1943 en essä som äger mycket stor giltighet idag. Essän heter kort och gott Vi flyktingar, och har nyligen publicerats i dansk översättning av Claus Bratt Østergaard i Dagbladet Information. Arendt vänder sig mot att de judar som hann lämna Tyskland innan Hitlers dödsfabriker började mörda på löpande band, kallades för "flyktingar". Hon menar då att begreppet egentligen bara omfattar människor som haft en bestämd politisk uppfattning eller varit skyldig till någon handling som tvingat honom eller henne på flykt. Men situationen 1943 är en annan. Nu omfattar begreppet också "de av oss som haft sådan otur att vi kommit till ett nytt land utan egna medel, och som tvingats ta emot hjälp av flyktingkommittéer":

En flygtning plejede at være en person, der var drevet til at søge tilflugt på grund af en handling, han havde begået, eller en bestemt politisk opfattelse, som han havde. Nuvel, det er ganske vist sandt, at vi har været nødt til at søge tilflugt, men vi har ikke begået nogen handlinger, og størstedelen af os har aldrig troet, at vi havde radikale holdninger. På grund af os har betydningen af betegnelsen »flygtning« ændret sig. Nu er »flygtninge« de af os, der har været så uheldige at komme til et nyt land uden midler, og som er nødt til at blive hjulpet af flygtningekomiteer.  

Hannah Arendt vill hellre tillsammans med sina likar kallas immigrant eller "nyanländ." Här tycker jag att det bränner till och hennes text kastar en skugga rakt in i vår samtid.

Inden denne krig brød ud, var vi endnu mere sarte over for at blive kaldt »flygtninge«. Over for andre mennesker gjorde vi vort bedste for at bevise, at vi var almindelige immigranter, ikke andet. Vi erklærede, at vi var rejst af egen fri vilje til lande, vi selv havde valgt, og vi nægtede, at vores situation havde noget at gøre med »de såkaldte jødeproblemer«. Ja, vi var »immigranter« eller »nyankomne«, der havde forladt vores land, eftersom det en skønne dag ikke længere havde passet os at blive boende, eller af rene og skære økonomiske grunde. Vi ville lave om på vores liv, det var alt. Hvis man vil lave om på sit liv, må man være stærk og optimistisk. Altså er vi optimister.

Vi ville förändra våra liv, det var det hela, säger hon. Skulle det ske till priset av assimilation? Arendt:

Vi tyske jøder medbragte en »dyb« filosofisk betydning af ordet assimilation. Man kan næppe forestille sig, hvor alvorligt vi så på sagen. Assimilation betød ikke blot den nødvendige tilpasning til det land, hvor vi ved et tilfælde var født, og til det folk, hvis sprog vi tilfældigvis talte. Nej, vi tilpasser os principielt alt og alle. Denne indstilling gik engang klart op for mig, da jeg hørte en af mine landsmænd, der tilsyneladende vidste, hvordan man skulle give udtryk for sine følelser.
Han var netop ankommet til Frankrig og dannede straks et af den slags tilpasningsparate selskaber, hvor tyske jøder forsikrede hinanden om, at de allerede var franskmænd. I sin første tale sagde han: »Vi har været gode tyskere i Tyskland og vil derfor blive gode franskmænd i Frankrig.« Publikum applauderede entusiastisk, og ingen grinede. Vi var lykkelige for at have lært, hvordan vi skulle demonstrere vores troskab.

Det är viktigt att förstå varför ordet assimilation ekade som det gjorde i dessa människors öron. Att anpassa sig till "allt och alla" av principiella skäl var förstås en ren överlevnadsstrategi. Och att från den ena dagen till den andra gå från att ha varit en "god tysk" till att bli en "god fransman" är förstås resultatet av samma strategi. Hannah Arendt är alltid intressant. En text som denna får en särskild tyngd om den läses mot bakgrund av det som pågår just nu i hela Europa.

Att vara solitär och...

Foto: Astrid Nydahl

Efter den senaste tidens turbulens har jag ställt mig en nygammal fråga. Kan man alls leva som solitär i vår tid - så präglad som den är av det kollektiva, mediala bruset och den digitala kulturens krav på ständig närvaro - eller är det illusionsmakeri att hävda det?

Jag inbillar mig inte att jag lyckas. Men jag vet att det finns några viktiga metoder att praktisera. Den viktigaste är att säga nej. Man är inte sämre för att man tackar nej, till fester, sammankomster, föreställningar och annat. Solitär blir man möjligen i det ögonblick man svarar nej, väl medveten om att man kan göra andra människor besvikna. Men nödvändigheten har en egen lag. Den andra och kanske lika viktiga metoden är släkt med ordet nej, och jag tänker då på avståendets konst. Måste jag följa med på en utlandsresa som egentligen ter sig motbjudande. Nej, jag kan avstå.

Foto: Astrid Nydahl

Avståendets konst ska jag nu praktisera. Jag har passerat några mentala, men i grunden politiska ”kontrollstationer”. 

Det finns inte längre i min vardag möjlighet att kommentera eller polemisera i sådant som de nya nationalistiska rörelserna sysslar med. Det ska finnas oerhört starka skäl för att bryta mot det. Det som hänt sedan antisemitismen stack fram sitt fula tryne på SD-sidan Avpixlat får bli en läxa. Varför alls diskutera med sådana människor? Jag kan känna respekt för enskilda som gör det. Men jag vet att man överöses av hat och hets. 

Det bjuder jag ingen på. Lika lite vill jag diskutera den motsatta offentligheten, den som förmodligen är historiskt unik då den aktivt motarbetar en tradition av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Det räcker och blir över nu. Den enda "bokmässa" jag vill höra talas om är den som just nu spricker ut i grönska i de skånska skogarna. 

Foto: Astrid Nydahl

På samma sätt och av samma skäl avstår jag framöver att följa de nationalistiska grupperingar som jag sedan 2012 skrivit om, försökt analysera och därmed vara uppdaterad om. Jag gör det inte mer, det lägger inget av vikt till diskussionen om det fria fall vårt Europa befinner sig i. Lika lite som jag kan påverka Ungerns eller Frankrikes politik, lika lite kan jag påverka mitt eget land Sveriges, eftersom också detta ytterst styrs av krafter utanför mitt inflytande. Jag är bara ”en liten skit”. Ja, det är jag. Och det är bra att hålla det i minnet. ”Vi är inte skit” säger optimisterna. ”Jag är bara en liten skit” kontrar jag. 

Fördelen med det är att jag helt kan ägna mig åt kustvandringarna, läsandet, barn och barnbarn, få stunder av glädje - och annars bara fördragna gardiner och låsta dörrar. Det som finns därutöver är inget jag blottar mer i bloggen. Vad det eventuellt blir av den framöver vet jag inte just nu. Kanske upplöses den i damm och aska, kanske reser den sig på nytt. Det som en gång i politikens värld kallades för "verklighetens folk" står mig upp i halsen. Det vi kanske en gång bar på som förhoppningar är än en gång grusat, förstört, störtat och borta. Jag är rätt så klar över vad som väntar och jag har inga som helst illusioner om det, vare sig för Sverige eller för resten av Europa. Låt aktivisterna heila framför de nya Ledarna. De är varken nya eller särskilt intressanta, de upprepar bara scenerna från en sedan länge nedbrunnen Weimar-teater.

Foto: Astrid Nydahl

Om några timmar sitter jag där jag helst vill sitta, i en fällstol, varmt klädd och med fika på det lilla bordet, ute vid Östersjön. Oavsett väder är jag fri. Får jag se lite svanar och gäss är jag mycket nöjd. För övrigt fyller min yngsta dotter år just idag, den 25 april som ju också är den portugisiska nejlikerevolutionens och frihetens årsdag, just i år tio år äldre än dottern som fyller trettiotre år!

En liten anmärkning om Johannes Brahms

Jag läser Karl Aage Rasmussens bok om Brahms. Den utkommer på fredag och jag återkommer med en recension.

Efter politisk turbulens uppstår alltid behovet av annat. Kultur. Den som står en smula högre än den politiken kan erbjuda. Nedan finns ett vackert stycke av Brahms: Haydn-variationerna med Wienfilharmonikerna under Leonard Bernstein. Och här ett litet citat ur Rasmussens bok (sidan 143):

"I Wien, mere end noget andet sted, ødslede den kapitalstærke, liberalt indstillede middelklasse alla de midler på kunst og kultur der var tilovers når livets fornødenheder var betalt. Det var hvad man senere - ofte nedsættende - kaldte bedsteborgere, politiskt konservative som satte ro og orden i højsædet, oplyste kunstelskere og kulturforbrugere der idealiserade kunstens udøvere. Altså netop det publikum Brahms skrev sin musik for, og et værdisæt han identificerede sig med. Som barn af underklassen, som i egne øjne utilstrækkeligt uddandet (og dannet), bestod af det ideelle publikum for ham av connaisseurs."

Förintelsen - minnesdagen i Israel, just idag

Det är alldeles märkvärdigt att en hel flock "nya" förintelseförnekare nu träder fram och erkänner sin sympati för dårarnas och konspiratörernas religion. Det är nämligen just idag man högtidlighåller minnet av alla de mördade, Yom HaShoah (יום השואה). Times of Israel skriver:

Israelis across the country paused for two minutes Monday morning in memory of the six million Jews who were murdered in Europe under Nazi rule as a siren pierced the clear blue sky in an annual marking of Holocaust Remembrance Day. The siren was to be followed by ceremonies at schools, memorials and elsewhere in honor of those who lost their lives, as well as Shoah survivors  at the Yad Vashem Holocaust memorial and museum in Jerusalem, where dignitaries will lay wreaths next to a monument commemorating the Warsaw Ghetto Uprising of 1943.

Något lite av vad som sker idag:

Zelda Schneersohn Mishkovsky (1914-1984)

The theme of this year’s commemoration is “Restoring Their Identities: The Fate of the Individual During the Holocaust,” Yad Vashem said ahead of Remembrance Day.At 11 a.m. the Knesset was scheduled to mark the day with a ceremony titled “Unto Every Person There is a Name,” in which lawmakers recite names of victims of the Nazis for nearly two hours.The ceremony’s name comes from a famous poem by the Israeli poet Zelda Schneersohn Mishkovsky (commonly referred to by her first name alone). The musical version, which is often played at memorial ceremonies, repeats, “Unto every person there is a name given by…their mother and father,” “their sins,” “their loves,” and “their death.”

Lars Vilks uppmärksammar saken på sin blogg och skriver bland annat:

Så har vi detta med förintelseförnekarna. Nu är det vanligtvis så att förnekarna inte är blånekare utan petar i kanterna. Antalet mördade judar är ett favoritämne och alldeles särskilt är siffran 6 miljoner offer intressant. Denna siffra vecklas ut en vidare ram som handlar om en prefabricerad siffra bakom vilken den judiska världskonspirationen döljer sig. 

(Ingrid) Carlqvist tycks ha varit ute på en tur i konspirationsvärlden och smittats av de därstädes rådande stämningarna. Carlqvist får naturligt nog ifrågasätta vad hon önskar, det skall aldrig vara förbjudet. Men i den position hon intar som islamkritiker blir det problem med trovärdigheten.

Läs hela hans text här.

Tidigare texter i ämnet här i bloggen: här, och här.