Är man intresserad av att läsa det brev som Theresa May skrev inför utträdet från EU, så finns det nu i sin helhet på Politico.Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 29 mars 2017
Brexit, hela brevet
Är man intresserad av att läsa det brev som Theresa May skrev inför utträdet från EU, så finns det nu i sin helhet på Politico.I skuggan av Auschwitz
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Litteraturen
om förintelsen av det judiska folket är stor och rik på fakta. Idag
är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen
tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse
både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och
forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer avgörande
roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den
organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och
förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan
Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet vilket satte fokus på
hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.
I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media)
går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör
hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns
ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och
deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan
tillgängliga.
Szulc
första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med
förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla
de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna
in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en
icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna
etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.
Hans
andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att
det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas
judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler
talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning”
eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad
för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev
massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att
förstå.
Artur
Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv
begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen.
Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han
utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till
outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen.
Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att
assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade
järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:
"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."
Mina
barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till
barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är
skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den.
Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad
nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring,
fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.
tisdag 28 mars 2017
Maskiner, skrik, sprutor
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag besökte ett litet samhälle i Skåne. Det ligger precis mitt på järnvägsstrecket mellan Kristianstad och Hässleholm. Där bodde min första förverkligade kärlek. Hon hade samma förnamn som min barndoms drömda kärlek. Och jag träffade henne på Missionsförbundets konfirmandläger utanför Höganäs, Strandbaden heter det.
Nu kom jag dit för att besöka en dotter, hennes man och alla deras barn. Det var vårt första besök. De båda kom från olika håll och bosatte sig där. Det första som kändes när jag steg in i huset var en trygghet och en vänlighet. Jag tror att det där blir bra. Mina barnbarn har det bra där. Jag ser det i deras ögon och hör det i deras röster. Nykomlighetsoron är en helt annan sak. Den går över, vi har alla känt den när vi flyttat eller bildat familj.
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Hem åkte jag utan spruta. Blev uppringd av yngsta barnbarnet som bekymrat sig över att jag inte skulle kunna ta min insulin. Sprutan kom hit några timmar senare. Allt blev bra.
Katter skriker bara av bestämda skäl just nu. När jag hör deras skrik ler jag. Kanske skriver jag imorgon. Skriker gör jag inte längre.
måndag 27 mars 2017
Måndagsmummel
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
På väg till kliniken tänker jag på döden.
På vägen hem tänker jag på livet.
Ingenting är beständigt. Allt rör sig mot det håll som är slutstationen i mänskligt avseende. Det är bra. Det är naturens ordning.
Jag fattar en penna och börjar skriva i mitt anteckningsblock. Fåglar sjunger av bestämda skäl.
söndag 26 mars 2017
Söndagen bland andra söndagar
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det luktar också.
Vår. Det luktar från mitt öppna fönster. Men det går inte att beskriva den
lukten. Skulle jag hellre säga doft?
När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det
något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som
en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det
är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram
med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill
jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare
är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske
beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter
väldigt bra.
Wulfruna & Sister Dora of Walsall
![]() |
| Lady Wulfruna. Foto härifrån. |
”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest
inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde
sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och
hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev
också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att
den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens
säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."
Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför
kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.
| Sister Dora. Foto: A. Nydahl |
John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:
“När
Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig
sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy
Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd
henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes
invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att
hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna
älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy
tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något
annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire
i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till Good
Samaritans, där hon
antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där
hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet,
eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt
på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.
Walsall var en industristad
och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna.
Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre
operationer under läkarens övervakning.
1867 byggdes ett nytt, större
sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875
inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I
tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade.
Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara
att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill
inte uttala det.’ Hon arbetade framför
allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.”
Också på minnesplaketten vid
foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor
som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som
skadades i gruvor och fabriker.
1878 var det hon själv som
drabbades av sjukdom, bröstcancer, och hon avled på julafton det året. Florence
Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon
inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





