onsdag 15 februari 2017

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon

 Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.


fredag 10 februari 2017

Det ideologiska enligt danske motståndsmannen Peter P. Rohde

Foto: Astrid Nydahl
I sin bok både-og, tanker i tide - og utide (Thaning & Appel) från 1972 skriver Peter P. Rohde:
Enhver ideologi løber en skønne dag panden mod kendsgerningernes jerndør, og det bliver panden, der går i stykker (...) Systemer er overhovedet aldrig riktige, for de er abstraktioner af et begrænset udsnit af virkeligheden; et system kan yde en orienterende hjælp, hvis de ikke er alt for fejlfuldt, men forveksler man det med virkeligheden selv, er man fortabt.
Rohde visste vad han talade om. Gammal motståndsman under den nazistiska/ hitlertyska ockupationen av Danmark, filosofiskt bevandrad med egna verk om Kierkegaard och den grekiska kulturhistorien för att bara nämna två, varm Israelvän också när resten av vänstern anslöt sig till fiendekretsen, så småningom gift med en judinna från Malmö (Ina Rohde, som jag hade privilegiet att få brevväxla med under hennes sista år i livet). Jag lärde känna Rohdes livsverk genom Alvar Alsterdal (text finner du här) och sedan fyllde Steen på Snaphanen på min kunskap genom egna minnen och läsningar (Rohde var god vän med Steens far och var Steens lärare i realskolan och gymnasiet, Steen kom ofta med sina föräldrar att besöka paret Rohde för söndagsthé och han betraktade dem som sina vänner). När jag nu läser honom igen gör jag det för ideologikritikens skull. Den ledde honom själv vidare i livet. Hans bekantskap med det danska kommunistpartiet gjorde honom till partifiende, vilket han analyserar utifrån diktaturens kännetecken och handlingar:
Partiloyaliteten er det store bud, og den der stemmer på en anden måde end partiet kræver, er ikke en mand der følger sin samvittighed, men en forræder. Han er den største forbryder det moderne samfund kender til. Dette gælder overalt, hvor der findes partier, og som bekendt i endnu højere grad i de socialistiske lande. Partiet er vor tids sande gud.
Denna essä publicerades för första gången i den danska tidskriften Vindrosen nummer 3, 1956. Rohdes kritik av partiväsendet påminner om en tolv år tidigare Simone Weil som under brinnande krig formulerade liknande tankar. Om hennes text Om de politiska partiernas allmänna avskaffande har jag skrivit här.

Rohdes text väcker en viktig fråga för vår tid: måste man vara lojal med politiska idéer eller kan man hämta material och tankar från olika håll för en bättre orientering? Jag slutade vara lojal 1980. Jag har, vill jag tro, ingen beröringsskräck i dessa sammanhang. Ändå är jag starkt medveten om vikten att hålla sig till den grundläggande kritiken av alla totalitära idéer, oavsett om de är politiska, kulturella eller religiösa.

Peter P. Rohde kan man bekanta sig med hos Gyldendals Den Store Danske, om man klickar på hans namn.

Ina Rohde får man veta mer om i denna artikel.

onsdag 8 februari 2017

Hitlers pengar, skjutningar, rån, obekväma poliser och annat i världen

Foto 8 februari, äntligen kom vintersnön till Skåneland: Astrid Nydahl
Ur en ny bok översatt till svenska från tjeckiska, Radka Denemarková: Pengar från Hitler (en sommarmosaik) i översättning av Karin Eriksson (Aspekt förlag), läser jag författarintervjun på slutet, där Lova Meister bland annat frågar författaren:
Hur togs Pengar från Hitler emot i Tjeckien? 
och hon svarar:
I Tjeckien kommer de aldrig att förlåta mig för den boken. Jag blev oerhört förvånad över att mitt sätt att behandla temat uppfattades som stötande av så många och över hur de resonerade och resonerar i Tjeckien. Jag förväntade mig inte så mycket hat och så många angrepp. Boken kanske blottlade något som varit väl dolt och patologiskt bortträngt i generationer. Ett liv med två ansikten: ett demokratiskt utåt och ett annat inåt. Det fanns aldrig några nazister eller kommunister i den egna familjen. Alla ville vara regimens offer. Det var andra som var nazister eller kommunister. Litteratur får inte ljuga. Den ska slå sönder historikernas torra konstruktioner som får människors liv att dunsta bort. Och den egna familjehistorien är inte detsamma som nationens kollektiva minne. Därför innebär det ett sådant lidande för många av oss i Europa att kännas vid oss själva. Vi är visserligen inte bara summan av vårt eget förflutna och mänsklighetens förflutna, men vi kan inte fly undan från något i det förflutna. Bara de döda upplevde ett slut på kriget. Inget tema har någonsin blivit uttömt. Vi vet ingenting.
Glada på snögrå himmel. Foto: Astrid Nydahl
Som ni förstår kommer jag att recensera Radka Denemarkovás bok när jag läst den.


***

Botaniserandet i världens skeenden är en närmast självklar daglig banalitet, oavsett hälsoläge. Det som slog mig under onsdagen var att skjutningarna i Malmö numera ter sig lika banala. Det finns ett sedan länge pågående väpnat krig mellan de olika kriminella falangerna. Men det skjuts också på andra sätt, och det är dessa "andra" som både medier och polis numera sitter i bryderi kring. Har Malmö fått en ny serieskytt av Mangs-modell? Ingen vet.

Att rånen mot individer och butiker numera utförs av beväpnade gangsters betraktas som en radikal upptrappning av situationen i Malmö. Ett sådant rån rapporterades det om under onsdagseftermiddagen. De kommer ofta och Malmö är sannerligen inte ensam stad i Sverige om den utvecklingen. Det är naturligtvis därför man gärna vill sätta munkavle på poliser som Peter Springare, som vittnar om orsakerna och hur brotten ser ut. Att de dessutom får stor uppbackning ute i samhällena gör förstås att de blir ännu mer obekväma på sina viktiga arbetsplatser där man förväntas tiga medan man utreder brotten.

När Malmöpolisen nu anhållit en endast 15-årig pojke så frågar i alla fall jag mig om han utfört någon form av inträdesprov till maffian. Normala 15-åringar går inte beväpnade om nätterna i stan. Inte ens där. Arma gamla Malmö.

En annan medial följetong är förstås regeringen Netanyahu i Israel. Den nya lagstiftningen kring bosättningarna på Västbanken tolkas som ett första steg mot en annektering och därmed en de facto-situation som skulle omöjliggöra för all framtid en så kallas två-stats-lösning. Vill man läsa en analys av lagstiftningen kan man med fördel gå till den här texten.

Jag citerar avslutningsvis en av mina favoritkrönikörer, Richard Swartz som skriver:
Vi glömmer gärna bort att också de allra mest förskräckande politiska ledare brukar komma till makten genom helt korrekta val, att folket fått precis som det velat, och att ansvaret i sista hand alltid är vårt eget. What you see is what you get. Och i de allra flesta fall tar det minst fyra år innan det går att göra något åt saken. Även om vi ångrat oss långt innan dess. Hur var det Winston Churchill sade? Demokrati är det sämsta styrelseskicket om vi bortser från alla de andra.




måndag 6 februari 2017

Dikter av albanska Mimoza Erebara

Mimoza Erebara

Tre dikter ur samlingen

Shalom, loti im!/ Shalom, min tår!

från september 2016

Översatta från engelska av Thomas Nydahl

Stenfragment. Foto: Astrid Nydahl


På begravningsplatsen

Tel Aviv


Jag besökte begravningsplatsen
och de döda talade till mig.
De kände igen mig,
vi är alla en och densamma
(Jag har alltid röstat på asken)
Bortsett ifrån
att de under årtiondenas gång bränts sönder i öknarna
och bara efterlämnat enkla stentavlor
för mig att röra vid

och avkoda.

*


Mitt fosterland...?!



Jag springer som en galning utmed stranden
Klättrar på vågtopparna
och söker
desperat
Mitt fosterland
I varje träd
I varje grässtrå..
Jag söker för min avgud,
mitt barn och min pappa,
min mamma och det svåra knoget
De vita kipporna
Pistolerna som hänger på väggen...
Jag smeker dem försiktigt med darrande fingrar
Och skriker så högt
att ekot
spränger min bröstkorg.
Jag tröttnar aldrig på att se det, gång på gång,
det vackraste av allt –
Mitt fosterland.

Jag vet att det finns där.



*


Regnet på andra sidan Jerusalem




Själarna faller likt regn
Väter ner Klippmoskén
Väter människorna, andetag för andetag
under grå moln.
Vredgade är själarna och störtregnen
svettas för att förvandla allt till aska,
medan vi, de levande själarna
träder ut för att bli våta av regnen
medan de dödas själar träder in i oss
och vi skyddar dem

under grå moln.


 ***
  

MIMOZA  EREBARA

Författare och journalist

Född i Tirana 8 mars 1963: ”I finished my studies in the Faculty of History and Philology for Albanian Language and Literature and afterwards I have worked as a journalist”.

Poetry
·         To accompany a hope (1993)
·         Scream of love (1995)
·         Scrapped reason (1999)
·         Peace without Prophet (2012)
·         Love Messages (2015)
·         Shalom, my tear (2017)

Prose
·         In love by mistake (1998)
·         Rented Lock (2010)

Roman-tail
·         The adventures of 10x10 and Munuriro Headdown (1996)

Fairytale
·         Eyeupsidedown (1999)

Essays
·         Portraits and essays - Noli (2000)
·         The Philosophy of Metaphor (2017?)

Samt medverkan i en lång rad antologier samt publiceringar i litterära tidskrifter i Albanien, Kosova, Rumänien, Frankrike etc.

Hon har också till albanska översatt dikter av judiska poeter samt berättelser av Isaac Bashevis Singer.


Hela diktsamlingen Shalom, loti im! som de tre dikterna är översatta från har israeliska/judiska teman.