tisdag 17 januari 2017

Alkoholisten och dyslektikern som talar till oss levande

A.A. Gill: Pour me. A life (W&N London)


Alkoholist och dyslektiker och ändå en framstående mat- och restaurangskribent. Hur går det ihop? De flesta av oss skulle väl betrakta det som en omöjlighet. När A.A. Gill avled i december 2016 bestämde jag mig för att läsa hans memoarbok som mötts av idel lovord. Det har jag inte ångrat. Först och främst är det en skakande berättelse inifrån om alkoholismen, dess mekanismer, uttryck och fulaste sidor. Gill vet vad han talar om och han har inte censurerat något. Hans bok utkom för ett drygt år sedan och det är alltså bara en månad sedan han dog. Gill skriver med hjälp - han påpekar flera gånger att utan henne hade hans artiklar och böcker inte gått att läsa - och det han berättar går igenom alla eventuella skyddsmurar.
I didn´t want to be drunk all the time. I just didn´t want to be sober ever (...) I prayed like a self-mortifying hermit for terminal cancer. 
Och utan att han vet det växer cancern i honom. Han ironiserar över att ha blivit bönhörd och konstaterar att 
... alcoholism is an incurable condition that leads to death at almost all who contract it
men är noga med att påpeka att alkoholistens drickande skiljer sig radikalt från den icke-alkoholiserade människans;
you drink for the lightness, we drink for the darkness. You want to feel good, we want to stop feeling so bad.
Så talar han om det värsta med alkoholismen; den bär på en sorgsenhet, och ångest, "källardepressionen", och så når han fram till bokens kanske viktigaste avsnitt, det som handlar om alkoholglömskan.

En alkoholist glömmer. Morgonen efter är kvällen innan borta. Jag vet av egen mångårig erfarenhet. Alla dessa filmer jag sett berusad, jag minns ingenting av dem. Och det handlar om många! Detta är, säger Gill, det sorgligaste av allt och jämför med om han hade filmat allt fint han varit med om under tio år men glömt sätta i filmen. 

Gill var två år yngre än jag när han dog i december. Då hade han inte druckit på många år. Och det som står som förnamn, AA, är i själva verket hans hyllning till en organisation som hjälper många att bli nyktra. Jag drog själv slutsatser av min alkoholism. Det finns bara ett sätt: att vara nykter, att avstå. 

Naturligtvis är bokens berättelser om dyslexi fantastiskt starka. Men jag kommenterar dem inte här. Det finns dyslektiker i min familj så jag har en del att säga, men eftersom jag själv inte haft eller har sådana problem ville jag här fokusera på alkoholismen, en mångårig och mörk följeslagare i mitt eget liv.




söndag 15 januari 2017

Nattens grubblerier

Med pappa, mamma, bror och två systrar på
Lorensborg i Malmö. 1960-tal
Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.

Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

Men ska vi då kalla dagens inflyttare för gästarbetslösa? Om man tror att den tidens arbetskraftsinvandring har minsta likheter med dagens skeende så kanske man skulle finna det fyndigt. Men saken är att det inte finns några likheter eller samband. I den etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäster. Därför terrorismen. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.

När jag grubblar om natten kommer några viktiga frågor för mig. De är inte nya för januari 2017, de finns sedan många år närvarande. Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev min barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.


lördag 14 januari 2017

Modianoblick och Malmö

Malmö Universitetssjukhus, akutmottagning med mera. Får ta emot allt fler skjutna. Foto: Astrid Nydahl
I sin Nobelföreläsning 2014 sa Patrick Modiano bland annat detta:
Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rent av byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå från. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: "Senast kända adress." Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi. Därför har många romanförfattare ända sedan artonhundratalet gjort storstaden till sin domän, och några av de största bland dem hör ihop med en stad: Balzac med Paris, Dickens med London, Dostojevskij med Sankt Petersburg, Tokyo med Nagai Kafu, Stockholm med Hjalmar Söderberg. Jag tillhör en generation som står under dessa författares inflytande och som i sin tur har velat utforska det som Baudelaire kallade "gamla storstäders veck". Under de femtio år som har gått sedan jag och mina jämnåriga med vidöppet sinne upptäckte våra hemstäder, har dessa förstås förändrats. I Amerika och det som förr kallades tredje världen har de förvandlats till megastäder av oroväckande dimensioner. Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar. Kåkstäderna breder ut sig mer och mer. Ända in på nittonhundratalet hade romanförfattarna en någorlunda "romantisk" syn på staden, inte olik Dickens’ och Baudelaires. Det vore intressant att veta hur framtidens författare kommer att gestalta dessa gigantiska tätorter i fiktionen.

Jag fäster mig vid det av två skäl. När jag besöker min födelsestad Malmö drabbas jag alltid av den motsägelsefulla känslan av att vara hemma och att vara en total främling. "Senast kända adress" kan jag uppsöka och finner då att vår bostad numera är ett gruppboende och att grannbostaden är en sunkig närbutik (känd för många rån och ett misslyckat mordförsök med skjutvapen). Men det är likväl mitt Malmö. På andra sidan gatan ligger mitt barndoms- och tonårshem, där jag levde 1959 - 1969 innan jag flyttade till första egna bostaden på Gamla Väster. Förvillande likt sig. Träden är stora nu, det är den enda påtagliga skillnaden. Men Malmös inre delar, inte minst de som växer ut runt Möllevången är nu signaler för det totala främlingskapet. Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium och här handlas det friskt utanför den vita ekonomin. Jag kan gå till frisören för en knapp hundring och jag kan köpa saker som inte går att nämna med namn. Modiano sätter förstås delvis namn på det som skett när han skriver "Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar" - vilket således inte bara gäller tredje världens länder. Också i min barndomsstad finner jag fenomenet, även om förslumningen inte alltid syns på fasaderna. Men den som tar några steg längre in finner tvårummare med sexton invånare och bostäder fulla av kackerlackor och vägglöss.

*

Jag satt en kväll och väntade på nyhetssändningen. Jag slog över på en annan kanal och där fanns matlagningsoraklet Tina Nordström. Så här sa hon i en förbipasserande snabb sekund:

"Jag är hooked på Berlin. Här i Kreutzberg är det som på Möllan i Malmö, så jäkla skönt coolt och mångkulturellt, massor av coola affärer. Den här krogen kan man börja eller sluta dagen på, den är så skönt sunkig."

När man talar om Möllan/Kreutzberg på det här sättet romantiserar man i själva verket ett socialt, politiskt och kulturellt problem. Gör det småroligt. Som om ordet sunkig ens gick att använda som något positivt. Med sådan journalistik blir det förstås alltid svårt att hävda något annat, något som skrivits på allvar. Konstigt nog skrivs den alltid av människor som inte själv bor där. Eller ens skulle komma på tanken att göra det.

*

Som bekant intensifieras mordepidemin i Malmö. De senaste dagarna har verkligen inte chockat mig, men de har förvisso bekräftat vad jag redan vet. Att en 16-åring skjuts till döds får människor att kippa efter andan. Som om det inte hade hänt där förut. Problemet är just att det händer. Och att det varje gång det händer har en orsak. De flesta orsaker ligger i dunkel eftersom de myndigheter som ska utreda mord av det här slaget knappast får någon information som kan leda dem dit. Etniska enklaver kallas det ibland. Det arabiska Malmö som inte nödvändigtvis har något med gängkrigen att göra men som har en alldeles egen och sträng ordning skyddad från inblick. "Malmö" har inte det minsta med Malmö att göra men bestämmer ändå stadens agenda.


torsdag 12 januari 2017

Fernando Pessoa igen...

Foto: Astrid Nydahl
Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag". Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.  Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…” Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”  

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.