tisdag 10 januari 2017

Ola Klippvik i den svenska skogen

Foto: Astrid Nydahl
Ola Klippvik: Tvåtaktsknatter. En dikt om den svenska skogen (Vikbopress)



”Där vi stövlat/ för att färdas/ är det skövlat/ och man härdas” (inledningsraderna till Tvåtaktsknatter)

Ola Klippvik har nyligen utgivit sin egen översättning av Emersons Självförtröstan. Det ter sig inte minst därför logiskt att hans nya bok har skogen som tema. Emerson och Thoreau visste en del om just skogen, den senare var bland annat lärare åt Emersons barn och sitt lilla hus för ensamvistelse reste han i skog som Emerson ägde. Den vistelsen ledde till den legendariska boken Walden, i grunden en civilisationskritisk dagbok om människans och djurens liv i skogen och ensamhetstystnadens beskaffenhet (som finns utgiven i nyöversättning av Peter Handberg).

Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.

I ett efterord berättar Klippvik själv:

”En vårdag när jag promenerade här hemma i skogen slog det mig att detta simpla tempo var både takten och melodin. Det ylade på avstånd (en motorsåg på angränsande skifte) och trokéerna trampade jag fram bland kärrviol, darrig skogsfräken och tuvull (…) Rytm är väl snarast ett brott mot takten, fast nu fick det bli som det blev. På mig har sträng form ofta verkat frigörande (…) Vershistoriskt närmast ligger kanske renässansens franska quatriner med dess fyra korta versrader och korsvisa rim (…) Mer exakt består den här sviten av 320 strofer i trokéisk tvåtakt. (Två betonade och två obetonade stavelser per rad.)”

Det måste sägas att man inte behöver kunna denna stränga form som lyrisk teori för att med behållning läsa boken. Jag tycker ändå att det är intressant att en diktare idag går tillbaka till den för att skapa ett verk om den svenska skogen (inom parentes vill jag nämna att denna franska quatrin anses vara ursprunget till den portugisiska fadons textstruktur).

Boken är förstås årstidsindelad. Den börjar med en sommar, går vidare till hösten och vintern, för att i den avslutande delen ägna sig åt våren.

”Strålens brytning/ Hackspettssmatter/ Vårens yra/ Tvåtaktsknatter” (avslutande raderna i boken)

Klippvik skildrar fyndigt företeelser i skogen, såväl träd- som djurrelaterade, och självklart också de mänskliga. Det är i de senare som det postmoderna samhället genomlyser skogens dunkel:

”Utmarksägor/ Hejdad rännil/ Stickvägar för/ hyggets kranbil”

Men naturligt nog sipprar också den kulturvärld in som i vårt arma land alltmer blir anpasslingens livsrum och till sist skapat det "åsikts-"klimat som får allt att dö och ruttna:

”Samsynskraven/ Åsiktsleden/ Fönsterlaven/ Rötsvampsveden”

och

”Samtidsfloden/ Stå emot den/ Vårda orden/ Blöt kanoten

Ola Klippvik vet en hel del om detta kulturklimat och det är logiskt att hans erfarenhet också färgar denna skogsdikt. Det finns en stark samhörighet och hemkänsla i den skog Klippvik berättar om. Han rör sig hemtamt, han talar om skogen och vapnet i samma andetag och leder mig till tankarna på ätandets grundläggande principer: den som inte fäller djuret själv ska kanske inte äta det? Moraliska frågor som den sipprar ner mellan raderna.

”Mitt i backen/ hejdas liften/ Kallt i nacken/ Rovdjursdriften”


Vill man läsa en högst originell och livgivande diktberättelse om den svenska skogen finns den här, det är bara att hejda sig i steget och börja.


Mullbär. Ny dikt av Alisa Velaj


Alisa Velaj

Mullbär

Till den lilla judiska pojken i min barndom

Hemma hos Zachariahs
åt jag mullbär
Söta mullbär
och ugnsstekt fisk med grönsaker.

Sedan retade jag mamma
som inte kunde laga mat
som mormor Rachael gjorde.

Det har förflutit många år sedan dess
men jag – barnet – kan fortfarande känna
sötmans smak
När jag ser givmilda troende
mata fisk
I floden nära templet...


(Ur boken A Gospel of Light, översättning från albanska till 
engelska av Uke Zenei Bucpapaj. 
Översättning från engelskan av Thomas Nydahl.)


måndag 9 januari 2017

Zygmunt Bauman är död. Tillbaka till långsamhetens vägran

Omslagsbilden är tagen av Astrid Nydahl på Ivögården.
Med anledning av att konsumismens främste kritiker och analytiker, Zygmunt Bauman, idag har avlidit 91 år gammal, publicerar jag här några korta avsnitt ur min bok Långsamhetens nej. Om Bauman och hans arbeten har jag under årens lopp skrivit åtskilliga gånger, bland annat här, här och här. Bauman har med sitt livsverk, vid sidan av sådana samtidsförfattare som Cioran, Kertész, Canetti,Weil, Merton och Thoreau varit av största betydelse för mitt eget författarskap. Det är ingen tillfällighet att de flesta av dem hanterat några av det moderna samhällets allra värsta konsekvenser.


*

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

*

För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: ”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”


*

Också för Henry David Thoreu hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om hur regnet fungerat när ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes obehagligt. Men på samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”

*

Långsamheten ingår för mig i samma begreppsvärld som tystnaden, enkelheten och ensamheten. Bland dess motsatser finns hetsen, stressen, bullret och pryljakten. Vi lever i en tidsepok som premierar de sistnämnda. Varje stad med självrespekt förvandlar idag sina centrala delar till ödelandskap utan boende, där sommarens festivaler dunkar och mullrar. Gatumusikantens dragspel eller gitarr har bytts ut mot elförstärkt underhållning som man inte ens med bästa vilja i världen kan värja sig emot utan att rent fysiskt fly platsen. Städerna har i samma takt omgärdats av stora områden – här i Skåne den bördigaste jordbruksmarken – för specialbutiker i allt från biltillbehör till sängkläder. De stora butiksområdena, som alltmer liknar tidigare epokers hamn- och industriområden, är en beståndsdel i utarmningen av stadskärnorna. 

Galleria Boulevard i Kristianstad. Förstörde innerstaden med denna mur. Foto: Astrid Nydahl

Denna utveckling hänger intimt samman med långsamhetens undergång. Istället för att till fots flanera i en stadskärna kan man nu lätt, såvida man kör bil, ta sig direkt till de stora handelsområdena, ofta med anslutningar från motorvägarna, parkera bilen och shoppa bredvid parkeringsplatsen. Tillgängligheten förutsätter privatbilism eftersom avstånden från stadskärnorna ofta är avsevärda.

Foto: Astrid Nydahl
Långsamhetens motsats får här sin moderna inköpsrunda: i högsta möjliga hastighet tar vi oss från varuhus till varuhus, där de anonyma terminalerna, påtagligt lika flygplatsernas inredning, betjänar de kreditkortförsedda konsumenterna. Alla dessa shoppingterritorier befolkas under semestertid särskilt i händelse av regn. Regeln är att de då har något slags erbjudanden som gör derasvaror attraktiva. Betydligt vanligare än normal prisangivelse är idag skylten ”Tag tre, betala för två”, eller den internationellt gångbara ”Outlet”. Det som lastats in i butikerna ska snabbt ut därifrån igen, så att kassaflödet är både snabbt och stort. De butiker som inte kan leva upp till det försvinner snart ur galleriorna och ersätts av nya.


*

Uppdatering är kanske nödvändig: just nu byggs ett gigantiskt köptempel i Hammar - jo, vi ser bygget hemifrån - kanske två kilometer från Boulevard-gallerian. Det heter C4 Shopping och öppnar - under parollen "Kristianstad älskar affärer" -  sin första del till hösten. 2018 ska det stå helt färdigt och i all sin anskrämlighet "locka" de shoppande från södra Sverige att spola ut löner, barnbidrag, pensioner och andra pengar genom det avlopp som heter konsumism. Bilden nedan skvallrar om eländets omfattning och är hämtad från företagets hemsida (länk ovan). Man ska betänka att det som syns på bilden utgör mindre en halva det komplex som ska resas. Att stora stycken av norra Skånes absolut bästa odlingsmark tas i anspråk är underordnat de omedelbara profitintressena.

Foto: C4 Shopping




Albanien, förintelsen och judarna


Tyskjudiska flyktingar från Hamburg på promenad i Albaniens
huvudstad Tirana, 1944
Idag vill jag visa er en text på engelska (denna översättning från albanskan har sina uppenbara brister men dess ärende går inte att missförstå). Jag lägger ut den här eftersom jag finner den så angelägen att den bör vara lätt att hitta på nätet. Jag har tidigare berört frågan, bland annat här, därför att den berättar om en unik nation under andra världskriget och förintelsen: från Albanien skickades inte en enda jude till dödsfabrikerna. Albanerna skyddade både de albanska judarna och de andra europeiska judar som kommit till landet som flyktingar. Om det berättar Apostol Kotani en del i sin artikel nedan. Av läsning tillägnar man sig lärdom. Jag menar att detta exempel är mycket lärorikt.

Apostol Kotani
 (Albanian Historian)

FROM TITUS TO HITLER: AN OVERVIEW OF THE JEWISH COMMUNITY IN ALBANIA

The first appearance of a group of Jews who most probably settled in the lands we call today Albania occurred in 70 AD when a ship carrying Hebrew hostages for the Roman Emperor Titus was wrecked on the Ionian coast near Saranda. While we do not have concrete facts on how many Hebrews settled in the land, a mosaic depicting a fragment of a Hebraic candleholder implies the construction of a synagogue at the time.
 It is only at the thirteenth and fourteenth centuries that we can document a settled community of Hebrew merchants in Durres.

Hundreds, perhaps thousands, of Hebrews found refuge in Albania fleeing Spanish Habsburg persecution and they settled in Lezha, Durres, Vlora, Berat and Elbasan as well as in Monastir, Skopje, Prizren, and Prishtina where one can find abandoned synagogues. The good relations between Hebrews and Albanians brought about small waves of immigration from Thessaloniki, Preveza and Ioannina as these cities were added to the Greek state, to Vlora, Gjirokastra, Delvina, Kavaja and Durres. Hebrew migration in and out Albania ebbed and flowed depending on the waves of pogroms or persecutions in other countries but it was limited due to the scarce resources available in Albanian lands.
 However, it was at the time of greatest need that Hebrew-Albanian friendship proved to resist the harshest trials and tribulations. In 1933 - 34, members of the Hebrew community and the High Committee for the Refugees turned their eyes upon Albania as a refugee place for Jews fleeing from Nazi persecution.

Professor Kotani som skrivit texten är ordförande i det albansk-israeliska vänskapsförbundet

Even Hebrew individuals themselves, turned their eyes upon Albania, and so during 1938 - 39 until 1943 more than a thousand Hebrews from Germany, Austria, Poland, Hungary, Yugoslavia, Bulgaria and Greece found hope and life in Albania. Although they were suffering themselves under the Fascist and Nazi invaders as well as from a worsening economic situation, Albanians clothed, fed, hid and transported Jews to safe heavens under the nose of the invaders.
 For example, Mark Menahemi a Jew told me that in the beginning of 1944 when the Nazis undertook an operation in Tirana city to find and seize Jews and freedom fighters, he found refuge in Dhorka Kovaci Kolonja’s house. She got him into her marital bed and introduced him as her husband. “I’ll never forget this great act of humanity that this woman, Dhorka did” - said to me Mark Menahem. Some of the rich Jews offered money to their Albanian hosts but they did not accept. On the other hand, Hebrews gave their help to the Albanian people in their war against the invaders. Rafael Jakoeli and Nesim Levi ex - merchants in Vlora contributed giving 6000 francs per month.

The same did Shemo Kohen in Delvina etc. A considerable number of young Jews joined partisan formations while others helped in the rear. Eight Hebrews Jusef Solomon Konforti, Jakov Avramovic, Isak Ruben, David Kohen, Jusef David Bivas, Leo (the partisan), Jakov Josef Bachari and Dario Arditi gave their lives fighting alongside Albanian partisans.
 Incredible as it may seem, no Jews people got persecuted in Albania during the shoah. That makes Albania a unique country in Europe. After the end of the War, almost all the Jews that came during 1938 - 1943 went back to their permanent residences, so in Albania remained only those that had come before the War and a few newcomers during the War. The Albanian state never requested their removal. It was only after the fall of communism that Albanian Jews went back to Israel. As they left, they took Albania with them in their hearts-something we can verify from their correspondence. But, Albanians do not forget Jews either. They remember them as wise and hard working people, honest and very loving. This has given rise to a not inconsiderable number of intermarriages.

Ännu en bild som handlar om albansk-israelisk vänskap.
Båda bilderna (dock ej den allra första) är hämtade ur boken Besa, som det finns länk till också här.


Testimony of Valor

The Hebrew Committee in Yugoslavia in its greetings to our Government in 1945 wrote: “While the Hebrews of Yugoslavia, Poland, Germany, etc., were exterminated through toxic gas by the Nazis fascist without differentiations, women, men and children: there was a people in the Balkans that defied against every racist theory and this was the heroic and hospitable people of Albania... Our brothers that came back from your country told us how the Albanian families generously welcomed them in their houses and protected them from every trouble [...]”.

An engineer, Samuel Mandili writes in 20 February 1945: “All Israelis that came from Albania were saved thanks to the generous sentiments of the Albanian people that considered it as a moral duty to protect in their own houses every persecuted emigrant [...] The marvelous and noble attitude of the Albanian people needs to be known because they deserve the world’s and every cultured man’s thankfulness [...]

Even the poor peasants, not only received Jews in their homes, but also shared with them their last piece of bread”. Another Jew, Nisim Bahar that got saved from the hands of the Nazis that wanted to execute him in Fier, wrote to his sister in law, Zhulia Kantozi: “I am in Ohrid I have climbed a hill on the lakeside and I see Pogradec. How I missed that country! If I could have wings to fly, I would come to kiss that holy Albanian land that saved my life”.
 Miles Lerman Chairman of the Holocaust Museum Council in USA at the occasion of placing several Albanian families names upon the Memorial Wall of the Museum said: “We are here to say thanks to Albania that raised sons and daughters so noble that knew how to react in a time when Hebrews were isolated and deserted in a time when they felt like even God had abandoned them [...]”. 

The Director of the Rehearsal Institute of the Holocaust Museum, Mr Michel Berenbaum, pointing at the names of the 300 families placed on the memorial wall said: “everyone of these people is a lesson about human courage and nobility and a great oath for the humankind”. All of this and much more inspired me to begin work to perpetuate these historical facts as a message of peace, fellowship and love between our people. I published my book, “Hebrews in Albania during the centuries,” at great financial cost from my USD 40 monthly retirement money, adding this to all the sacrifices that my country made during the War for the salvation of the Jews.