söndag 8 januari 2017

Blir hela Sverige som Malmö? Lars Åbergs nya bok om mångkulturstaden

Möllevången, behandlad stadsdel i Åbergs bok. Foto: Astrid Nydahl
Lars Åberg: Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (Karneval förlag)

När författaren och journalisten Lars Åberg ställer frågan ”Kommer resten av Sverige att bli som Malmö?” så slår den an tonen för hela boken. Det är nämligen en ytterst väl fungerande frågeställning. Malmö kan vara staden – och bilden av tillståndet i en stad – som gör det lättare för oss att läsa in vad framtiden har att erbjuda. Inte bara för Sverige utan för varje europeisk nation som genomblåsts av globalismens plundrarekonomi och en massiv invandring från främst den muslimska världen.

Under mina resor i engelska Black Country (West Midlands) har jag gång på gång känt igen Malmö. Det är bara det att Birmingham och de mindre städerna i landskapet är så oerhört mycket hårdare belastade av det som också kan spåras i Malmö; de etniska enklaverna, islamismens kontroll över hela stadsdelar, könsapartheid, våldsamma konflikter, segregation och otrygghet. Så om de engelska städerna ligger femton år före Malmö kan man väl misstänka att Malmö ligger femton år före det övriga Sverige.

Vad är det för en stad Lars Åberg berättar om? Åberg har levt 60 år i Malmö. Jag lämnade födelsestaden vid 30 års ålder. Åberg har erfarenhet av samma slags Malmö som jag, vi är båda femtiotalister, vi rörde oss i ungefär samma kretsar och kan jämföra det gamla Malmö med det nya. Jag försökte göra det i min bok från 2015, Ett barn är fött på Sevedsplan. Från olika håll fick jag höra att jag var alldeles för pessimistisk i den. När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan. Som gammal skånsk huvudkommun och rikets tredje stad kan Malmö mycket väl beskrivas som förloras. Istället framstår den som ett illavarslande tecken på vad våra barnbarn och deras barn måste stå ut med i framtiden.

Lars Åberg är en mycket bra journalist. Han gör sitt jobb ungefär som man borde kunna förvänta sig av alla journalister. Men dessvärre är han ganska ensam om det. Och av kollegor blir han betraktad med misstro – han berättar till och med om vänner i yrket som slutat hälsa eller ”fått något grumligt i blicken” – därför att han betraktar det som en självklarhet att ställa kritiska frågor och att ta itu med de  gigantiska samhällsproblem som på klassiskt liberalt sätt brukar beskrivas som ”utmaningar”. Det är inte första gången för Åberg. I själva verket är den nya boken i mångt och mycket en sammanfattande redovisning av en längre tids förändring. Han blickar tillbaka, han jämför och redovisar, han samtalar med viktiga yrkesgrupper i sammanhanget. Han ställer frågor! Just därför är hela boken en avgörande fråga för framtiden.

Åbergs bok behandlar ämnena kapitelvis. Han betar av det andra kallar förorter, vilka i praktiken är etniska enklaver. Där kan han uttrycka tankar i starkt koncentrat: 
”Vad betyder mångkultur? I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”. 
Han berättar om våld och kaos i den malmöitiska sjukvården. Gangsterismen skildrar han precis som den är, utan skygglappar och med kusliga detaljer. I dessa avsnitt berättar han hur domstolarna häpnar när förövare och offer kommer tillsammans till en rättegång, skrattande och i samspråk (tvisten gjordes upp i moskén en vecka tidigare, som en sakkunnig berättar). Han genomskådar diskussionsklimatet och talar om hur man ”försöker göra religionskritik till kulturrasism”. 

Men bäst av allt i boken är kanske ändå att han lyckas visa att det är politiska analfabeter och radikala idioter som styr staden. Det borde inte behöva sägas, men det måste göras ändå: vänstern i Malmö, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är nog allra värst även om multikulti-vurmarna finns i alla politiska partier. Ledstjärnan är, som alltid, ”en sorts moraliserande godhet som sällan fordrar någon individuell ansträngning.”

Vill man fördjupa sig i Malmös situation – och om man inte nöjer sig med politiska slagord på den ena eller andra sidan – ska man läsa Lars Åbergs nya bok.



lördag 7 januari 2017

Nietzsches brev

Foto: Astrid Nydahl
I ett brev till Heinrich Köselitz den 23 juli 1885 skriver Friedrich Nietzsche:
Förnämt är tex att hålla fast vid ett frivolt sken med vars hjälp en stoisk hårdhet och ett självbetvingande maskeras. Förnämt är att gå sakta, ur alla aspekter, också det långsamma ögat (...) Förnämt är att undvika små hedersbetygelser, och att hysa misstro mot den som är snabb att dela ut lovord. Förnämt är tvivlet på hjärtats meddelbarhet; ensamheten, inte vald utan som given; övertygelsen att man enbart har förpliktelser mot sina likar och förfar mot andra efter eget tycke; att man alltid känner sig som någon som kan dela ut ära och sällan tillstår för någon att han har ära att skänka oss; att man nästan alltid lever förklädd, likaså reser incognito, - för att bespara sig själv mycket skam; att man är kapabel till otium, och inte bara vara flitig som en höna: - kackla, lägga ägg, kackla igen och så vidare. 
Ett enda brev av Nietzsche ger mig mer än staplar av samtidens så kallade litteratur. Inte bara av de uppenbara skälen utan också för att det hos honom finns något att lära. Som julhelgen nu berikade mig med hans brev i urval (två band från Symposion i översättning av Peter Handberg) märker jag hur jag lägger annat åt sidan. Bara Georg Kleins essäer finns kvar på läsbordet, vilket får mig att tänka på en annan sak, dock en som har beröringspunkter med Nietzsche. Det finns en eller några läsare av min blogg som då och då försöker få in en kommentar om "förintelsebluffen", som rentav finner mitt skrivande svårt att ta på allvar "så länge du sprider den lögnen". Ja, jag sprider gärna kunskap om det stora folkmordet på Europas judar, just för att judehatet är på väg att etablera sig igen. Och jag kan göra det i många av Nietzsches brev. Den betonggjutna idealmyten om honom som antisemit får sina törnar i dessa, som när han skriver:
Den förbannade antisemitismen ruinerar alla mina planer. (2 april 1884)
eller:
Jag trodde att det var ett bra tillfälle att göra min mor en verklig tjänst och därmed göra vårt förhållande lite bättre: men så dyker denna antisemitism upp och slår undan benen för mig!!! (7 april 1884)
Så där kan man följa hans tankar i breven. Det kan man för övrigt göra också i flera av hans verk. Man bör också studera en viktig orsak till brytningen med Wagner (vilket berörs i dessa brev). Han mår illa av antisemitismen och skriver att den får honom att avstå från en hemresa till Tyskland. På resande fot och på olika bostadsorter håller han den ifrån sig. Ger det mig rådet att fly? Naturligtvis inte. Den inre exilen är allt som behövs. Striden mot Europas nygamla judehatare tar man där den kommer. Det sker inte sällan just i den digitala rymden.

I det överst citerade brev skriver Nietzsche:
Förnämt är att gå sakta, ur alla aspekter, också det långsamma ögat
Det är en oerhört vacker formulering som också är uppfordrande i vår tid. Är det något vår kultur förlorat så är det just långsamheten som livsstil och vardag. Långsamheten finner ingen plats i myllret av konsumtionstempel. Allt ska gå snabbt. Också därför blir kraven på högre inkomster så frekvent; de måste öka för att konsumtionen ska kunna öka. Idag talar vi ogärna om att vi behöver tak över huvudet, värme, kläder, mat och tillgång till medicinsk vård. Istället talar vi om möjligheten att köpa nytt, oavsett om vi behöver det eller ej. Shopping har blivit västerlandets gemensamma intressekod. Den som shoppar är en människa godkänd att agera.

Det långsamma ögat skulle kanske redan hjälpa mig att läsa noggrannare, och att sakta begrunda det jag läser? Jag har ett helt yrkesliv bakom mig som kulturjournalist. Att recensera böcker, ja ibland också litteratur, skulle gå snabbt. Tiden jag hade på mig till förstadagen var oftast ytterst knapp. Så ser den branschen ut, också den inordnad i konsumtionskulturen. 


fredag 6 januari 2017

Orden och livet

Debutanten Nydahl 1974
Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:

”Jag flyr från er overkliga värld
      in i min verklighet:
           ordens samhälle.”[1]

Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?

Jag ville leva så.

Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning. Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. 

Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo. Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där. Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen och hoppas att förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. 

I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför. På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.




[1] Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.


torsdag 5 januari 2017

Malmö som industristad

Industrialismens Malmö var för mig inte bara den långa, ringlande ormen av cyklister utmed Engelbrektsgatan tidigare morgnar och sena eftermiddagar, på väg till och från Kockums (1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare där). Industrialismen var och  förblir också Malmö Strumpfabrik, Strumpan i folkmun, Tobaksbolaget, Plåtmanufaktur, PLM, Pripps bryggerier, Mazettti, färgfabrikerna, Sockerbruket, mejerierna och Addo som gjorde skrivmaskiner, räknemaskiner och allt som behövdes i kontorslandskapen, bland så många fler av stadens fabriker. Det var ju en del av förklaringen till varför allt tedde sig så lätt, också för oss som saknade utbildning. Sökte man ett fabriksjobb kunde man börja där dagen därpå, alltid och utan undantag. Så gjorde jag själv. Det saknades alltid händer på fabrikerna. Man var välkommen överallt. Anställningsintervjuerna var korta och strikt formella. På fabriker och varv där det behövdes yrkeskunskap – som svetsare eller annat – fick man förstås först söka en utbildning. Också när jag flyttat hemifrån var denna industristad i högsta grad levande. 

Engelbrektsgatan var det långa stråket där jag bodde på Gamla väster. Och som vänsteraktivist har jag stått vid de flesta av industrierna och delat ut flygblad. På de industrier där det fanns en hel grupp aktivister hade man egna organisationer och tryckte publikationer av enklaste slag som delades ut bland arbetarna. På Nordsjö Färgfabrik hade vi förstås Nordsjö-Proletären som retade gallfeber på såväl fack som ledning. Särskilt ett nummer som handlade om den dåtida ägarkoncernen, IG Farbens, krigsförbrytelser och aktiva del i Förintelsen blev fröet till viktiga diskussioner och våldsamma angrepp på oss som framställt skriften.

Runt sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt eller indirekt, på fabriksarbete. Det fanns runt 90 industrier i stan, och de flesta var förvisso små. 20 fabriker var så stora att de sammanlagt hade runt 5000 arbetare anställda.
Men liksom alla industristäder i västvärlden som haft sin blomstring och tillväxt under efterkrigsåren fram till 1970-talet började också Malmös nedåtgående. En helt industrikultur var på fallrepet. Borgarklassen, industriägarna, började där, som överallt annars, att söka sig utomlands för att minska produktionskostnaderna. Textilindustrin, inklusive den legendariska konfektionsindustrin, sökte sig till låglöneländer som Portugal.
1990-talet blev ett ödesdigert årtionde för Malmö och drabbade stadens arbetare hårt. Under årtiondets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö.
Att det blev så här är förstås inte på minsta sätt unikt för Malmö. Idag kan vi blicka tillbaka på flera decennier av ”globalisering”. Bakom ordet döljer sig bland annat det faktum att jakten på billiga arbetare fortsatte. Sydeuropa hade upphört att vara attraktivt och det mesta av tillverkningsindustrin hamnade istället i Asien. Den Mac-dator jag skriver på är tillverkad i Kina. Min nya kostym är sydd där. Flera skjortor har rentav sytts i Kambodja. Och textilindustrin i Pakistan, Bangladesh och Indien har så avskyvärda arbetsvillkor att man borde överväga att inte köpa kläder sydda där. Det barnarbete som förekommer är egentligen bara en tragisk repris av de villkor som rådde för den tidiga industrialismens folk i Europa runt 1800-talets inledning. Dessa villkor har jag också utförligt skildrat i min bok Black Country utifrån de iakttagelser som Friedrich Engels gjorde och nedtecknade i Den arbetande klassens läge i England.
Malmö är idag något helt annat än en industristad. Självklart dominerar hela den verksamhet som hör den digitala och datoriserade världen till. Men också så mycket annat tycks blomstra: en högskola verksam parallellt med svart ekonomi, en tjänstesektor av stora dimensioner parallellt med en allt mer dominant och aggressiv kriminalitet. Malmö är i den meningen paradoxernas stad, men inte heller det gör den till ett europeiskt undantag. Malmö kunde tvärtom stå som symbol för en ny tid av stor invandring, omfattande arbetslöshet och parallella samhällen. Att kriminalitet och svart ekonomi dominerar dessa samhällen är inte ägnat att förvåna.