Förbjud julmarknader

Herr Kråkvinkel låter idag meddela att det bara finns en verksam metod för att återställa lugn i Europas storstäder. Om julmarknader förbjuds skulle inte unga asiatiska män av muslimsk tro bli så arga att de massakrerar människor. Själva julen är i sig en provokation. Om vi börjar med att förbjuda julmarknaderna är mycket vunnet. Lärdomen från Nice är att vi också måste förbjuda nationaldagsfirande och annat som ses som värdegrundsbrott. 

Vi som vill fred och frid ansluter oss till Herr Kråkvinkel. Lägg ner allt som ens antyder att islam inte härskar i Europa. Då uppstår automatiskt det tillstånd som de unga muslimerna eftersträvar. Vi har alla frivilligt tagit på oss dhimmi-rollen och betalar snällt våra avgifter till de härskande.

Jag inser det osmakliga i att skämta en dag som denna. Den jihad som pågår tog sig igår två uppskakande uttryck. Först mördades den ryska ambassadören i Ankara - av sin egen livvakt. Sedan kom massakern i Berlin. 

När jag skriver detta pågår stormningen av ett flyktingboende i Berlin. Lär vi oss något alls av det som sker? Det verkar inte så. Istället ljuder klagosången om vår egen "brist på tolerans", vår "snåla flyktingpolitik" med mera. Räcker det inte nu? Jo, det har räckt bra länge. Europa när en orm vid sin barm. Men Europa har mer eller mindre bett om detta. Europa har bjudit in sina mördare. Dessa människor hatar oss mer än vi kan föreställa oss. Ankara och Berlin blir bara två nya platser i islamofascismens historia. Det kommer mer, var så säkra på det.

Världsbranden

Som bekant brinner det. Världen brinner. Den som har all tändvätska och alla tändstickorna tycks nu vara en särskilt religion. Rysslands ambassadör i Ankara mördades av en man som ömsom sjöng lovsånger till Allah, ömsom lovade hämnd för "det som hänt i Allepo". Och i Berlin rammade en lastbil besökarna på julmarknaden. När jag skriver detta pågår massakern - nio döda uppges det vid niotiden - och tisdag morgon ser kanske facit värre ut.

Jag tänker på julefriden och vägrar inlemma mig i kriget. Det pågår bortom allt det jag håller för heligt. Livet. Barnen. Gemenskapen. Det vi har att vårda. 

Hallarna, Tormestorp

En läsare har skickat mig den här fina bilden av Hallarna, Tormestorp. Det kallades i min barndom på 1960-talet för "vilohem" och dit skickades jag utan att förstå varför. Därför vill jag idag visa ett avsnitt ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan:

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.

Entrepenörer från öst

Foto: A. Nydahl

Det brukar sägas - nåja, brukar och brukar - att alla som kommer till Sverige, oavsett varifrån, bidrar till landets ekonomi. När jag läser om den nattliga pojkprostitutionen tänker jag den hädiska tanken att den gagnar oss alla. Ju fler som säljer pojksex till äldre män, desto bättre snurrar de omtalade hjulen. Så hänger allt ihop. Så formas framtiden, i en anonym bil, under ett träd, inne i en lägenhetsbordell, bakom en buske eller i en port. Man frestas tillgripa Lars Vilks "allt är en fördel". Vilken form av entrepenörskap som utövas måste vara av underordnad betydelse. Det viktiga är att sedlarna byter ägare, att en tjänst eller vara säljes och köpes. Göteborgsexemplet manar till efterföljd.

"Av två onda ting..."

En dotter och ett barnbarn vid havet. Foto: Astrid Nydahl

Av två onda ting, säger han själv, valde han Le Pen. Jag tror att den gode ledarskribenten på norska Klassekampen, den ärevördiga kommunistiska dagstidningen, har studerat Jan Myrdals Le Pen-texter och dragit sin slutsats. Läs om saken på Breitbart:

In his column on the Front National leader Monday he wrote, “Le Pen and I agree with these very important issues: opposition to the EU, getting out of the euro, national industrial policy with elements of protectionism, immigration restriction, secular state, independent foreign policy, no to America’s wars for regime change, for relaxation and cooperation with Russia, against globalism.”He also added, “François Fillon against Marine Le Pen, is a bit like Trump against Clinton. I’m not excited about any of them, but Le Pen is the best of two evils.”The divide between left and right in Europe and in North America has become centered around the debate on globalism leading other traditionally left-wing figures to support populist candidates.

Bruno Schulz och tystnaden

Foto: Astrid Nydahl

I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:

"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."

Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Bruno Schulz: Självporträtt

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.


Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.

Valfrihetens brist på frihet

Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

När man väl befinner sig där ute tänker man inte längre på saknaden.

Jag tar fram bilderna och tänker tillbaka på den där dagen.

Olseröd välkomnade oss. Det fanns inte en gren som rörde sig. Allt stod stilla som i väntan.

Varje sådan dag är en förberedelse. Jag tar emot den och jag förbereder mig. I tankarna har jag det europeiska skeendet, det som stör, upprör, förstör. Jag ska inte begränsa det till ett enda namn. Det vore att göra det mindre och betydelselösare än det är. I själva verket lever vi i svallvågorna av en pågående, gigantisk, civilisatorisk förändring. Det Europa jag mötte under de tidiga resorna finns inte längre. Sörjer jag zinkdiskarna i Prag och Lissabon? Sörjer jag stadskärnorna utan McDonald´s och H&M? Sörjer jag brunkolsröken och de krökta ryggarna? Jag sörjer förstås ingenting. Men jag vill vara medveten om att konsumismen som styrande samtidsideologi orsakar en annan form av krökta ryggar. Det som är företagandets, kapitalets, gränslösa expansion är också krökta ryggar. Vi alla passar inte in i mönstret. För att vi inte kan? Nej, för att vi inte vill!


Valet mellan zinkdisken och den billiga pilsnern då och likriktningens standardformat nu är just det att allt - från Kiruna till Rom, från Belfast till Sofia - ser likadant ut, innehåller samma varor och har samma syfte - allt, bokstavligt talat allt, finns inom en ram där inga val gives. Den som tror sig välja har bara svalt hela lockbetet. I juletid är valet lika illusoriskt som annars. Den som hellre sett kärnkraften skrotad och turistindustrin ofödd vet också att valmöjligheterna är obefintliga. Det blir så mycket tydligare när vi reflekterar över att allt - inklusive människorna, vi själva - numera är varor.

Vid Östersjön står jag så nära realiteterna jag kan. Men de tvingar mig inte att böja rygg. Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 25 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig. 

Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

Konvalescensens fördelar

Rimfrostmorgon på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl

Det finns säkert fler men jag tänker nu särskilt på en fördel med att vara sjuk: jag slipper se, känna och höra konsumismens väldiga julflod. Jag befinner mig här hemma, stolpar runt med kryckor, sitter eller ligger läsande, lyssnar till P2, lagar lite mat, kokar lite kaffe, tar emot ett eller annat meddelande, samtalar, vilar.

Jag har inte varit inne i stan en enda gång sedan floden började rinna. Som mest har jag varit på Sportmed där jag får kvalificerad hjälp att lära mig gå igen. Jag har inte sett Gallerian, Gågatan eller ens den gigantiska så kallade "matbutiken". Andra tar hand om de nödvändiga inköpen medan jag lutar mig tillbaka i det som inte är en sjukdom utan mer en reparation och renovering av en kroppsdel, som dock, liksom sjukdomar, kräver sitt av återhämtning.

Fredagen är en fredag vilken som helst idag. En nedstigning i det som är helgens vila.

Bruno Schulz - en ny volym på svenska med brev, essäer och noveller. Eller: minns ni dagstidningarna?

Minns ni tidningarnas tid? Det var den tid då man fällde ut sin morgontidning över frukostbordet och började läsa och markera sådant som skulle räcka resten av dagen. Den tiden - tidningarnas tid - pågick i alla fall alltjämt den 15 november 1992. Och det är inte särskilt länge sedan. Från just den dagen har jag en helsida ur Dagens Nyheter som ni kan se på bilderna. Det är Michael Winiarski som "reser bland minnena av författaren Bruno Schulz". Det framgår kanske inte här, men man ska minnas att det inte bara var tidningarnas mått som gjorde dem till vad de var, det var också de generöst tilltagna texterna och det faktum att man vågade använda en tämligen liten grad på texten. Varför har jag sparat just den sidan? Därför att den trycktes i samband med att det var hundraårsdagen av författarens födelse. Och dessutom i närheten av den årsdag då han sköts till döds av en Gestapopöbel.

Artikeln hade jag sparat i hans Sanatoriet Timglaset, utgiven i svensk översättning 1987. 1992 kom översättningen av Kanelbutikerna. Båda böckerna fick sin svenska språkdräkt av Johan Malm (de skrevs på polska).

Dagstidningarnas tid är sedan länge förbi. Det som utges är slask och sladder. Men författaren Bruno Schulz tid är sannerligen inte förbi. Det visar förlaget Glänta som givit ut den mycket vackra volymen Brev, essäer, noveller i översättning, urval och med förord av Emi-Simone Zawall. Vilken gåva att få läsa en sådan bok. Jag har just köpt den och återkommer säkert med recension. Just nu ville jag bara rikta strålkastaren mot det förflutna - det som gått förlorat och det som finns kvar.

Dagars namn och nummer

Foto: Astrid Nydahl

Eftersom jag är lite fixerad vid dagarnas namn och nummer konstaterar jag att det idag, torsdagen den 15 december, är exakt fyra veckor sedan jag låg på operationsbordet. Det är också nio dagar till julafton, alla barnbarnens julklappar är inslagna och färdiga, det mesta av förberedelserna i huset likaså. Julkorten är skrivna och lagda på brevlådan. En julgran ska det bli förstås. Och en inköpsrunda av mat och dryck. Annars ser jag mest fram emot vacker klassisk musik, goda måltider, frid och vila här hemma, med eller utan kryckor.

När jag under tysta nätter läser förstår jag hur svårt det måste vara att lida under morfinberoende. Jag tog morfin i två veckor och är ännu inte fri från efterverkningarna. Men utan morfinet hade jag kanske inte klarat smärtorna. Nu är det en effektivare variant av Alvedon som gäller, också det till gagn för möjligheten att sitta, stå och gå. Under torsdagen ska jag göra ett ordinärt gymbesök, cykla och göra lite andra övningar för första gången post-op. 

Livet - ja, det är just detta - går vidare, med eller mot den inre viljan. Min bok om Tobbe, min yngste son som tog sitt liv för två år sedan, är snart klar. Jag vet inte om den ska ges ut. Men den ska i alla fall finnas för läsning i hela familjekretsen. Den är det svåraste i skrivväg jag hanterat. Overkligt svårt. 

Vid Olseröd och Östersjön

Foto: Thomas Nydahl

Det svåruthärdliga i att vara opererad och därmed handikappad under en dryg månad, och därtill sakna bil, är att inte kunna ta de dagliga turerna till havet. 

Foto: Thomas Nydahl

Men så fick jag på Luciadagen skjuts av min dotter Catarina. Vi for med hennes äldsta dotter till Olseröd, en plats som sjuder av liv sommartid men skänker tystnad och frid nu. De flesta hus står tomma och igenbommade, bara någon enstaka vandrare med eller utan hund möter oss. 

Foto: Thomas Nydahl

Jag står lutad mot kryckorna och ser än söderut mot Stenshuvud, än norrut mot Åhus. Tiden upphör. Det som kallas "julhets" inne i stan finns det inte ett spår av här. Havet är nära nog spegelblankt.

Foto: Thomas Nydahl

Ljuden är få. Några fåglar hörs. Det finns inga fotspår i sanden. Ingen pysslar vid husen. Bara tv-antennen söker mot himlen efter aktiviteter. Vi märks inte och vi märker ingenting. När vi åker hem slår hjärtat en smula saktare.

Auschwitz som omöjlighet. Några ord om Georg Kleins författarskap

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

”Allting i Auschwitz gick programenligt.” ( SS-läkaren Münch  i intervju med Bernhard Frankfurther, österrikisk tv, Wien 1984).

Georg Klein talar i sin bok Pietà om omöjligheten i att föra vidare kunskapen om förintelsen av det judiska folket. Han utgår från Primo Levi och säger att vi känner ”denna kommunikations fundamentala omöjlighet. Det är inte bara den bristande erfarenheten som gör de flesta lyssnare oemottagliga. Det finns ett naturligt motstånd mot den störande tanken att det kan vara så illa ställt med vår arts psykologiska grundegenskaper.”

Är det här Georg Klein träffar problemets kärna? Jag tror det. Ty vad annat än det han anger kan vara skäl nog att ansluta sig till revisionismens och förnekandets grupper? Vad kan få en människa att blunda för ett av historiens värsta brott, annat än ”instinkten” som säger att det omöjligt kan ha ägt rum. Men människan befinner sig trots allt - vem räcker upp handen för att förneka det? - i en situation där kunskapen är var mans egendom. Det har hon gjort länge. Det som skiljer just denna epok från tidigare är att de virtuella biblioteken är tillgängliga för var och en som vet hur man hanterar basfunktionerna i en dator eller telefon.

Är förnekelsen ett tecken på dumhet? Det kan den mycket väl vara. I varje tid finns det människor - kanske hela sociala skikt - som helt enkelt saknar möjlighet att ta till sig fakta. De springer som drogade djur efter första bästa förföriska flöjtspelare som gör anspråk på att kunna leda och styra dem. Vi har otaliga exempel på vad det leder till. Jag skulle vilja säga att förintelsen i sig är ett av de värsta exemplen på detta.

Georg Klein frågar om det inte vore bäst om vi skyddar våra barn mot denna information. Och fortsätter:

Men hur reagerar den skyddade när han läser om de senaste grymma morden på första sidan av sin morgontidning? Kan man knuffa undan informationen till soprummet i medvetandes mest undanskymda hörn?

Det vissa kallar "skydd" är jag benägen att kalla bedrägeri. Vi har ingen moralisk rätt att skydda barnen mot de grymma realiteter som motsäger myten om människans godhet. Om vi gör det kommer de en dag att befinna sig i den situation Klein beskriver.

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

Ett släkte som växer upp med kunskap är det enda som kan stå förintelse-förnekarna emot. Jag växte upp med kunskapen. Den kom från två håll: från mina föräldrar och från mina skolkamrater vars föräldrar kommit till Sverige med de vita bussarna och som i sina familjer bar på minnena av de övergrepp och massmord som människor idag - upphöjda, förmätna och oförskämda - tar sig friheten att beskriva som "lögner". Vill man leva i skuggan av konspirationsteorier så är det möjligt att man känner en gemenskapens värme. Kanske gör just det saken ännu mer angelägen för oss andra: att varje gång lögnerna presenteras säga emot, visa på fakta, beskriva och berätta, hur omöjligt det än kan te sig. Georg Kleins författarskap är i det avseendet ett föredöme. 

"Vi (Benno-Müller Hill, Rudolf Vrba, François Jacob och Georg Klein] visste ju att historiens breda, obevekliga flod knappast kan påverkas av kunskap och upplysning om gångna tider. Inom en eller högst ett par generationer omvandlas avskräckningsmomentet till gulnade papper, de har lika mycket inflytande som vissna löv" ur Pietà (s. 157) av Klein.