onsdag 7 december 2016

En onsdag i Nobelveckan

Foto: Astrid Nydahl


Let me ask you one question
/ Is your money that good/ Will it buy you forgiveness
/ Do you think that it could
/ I think you will find
/ When your death takes its toll
/ All the money you made
/ Will never buy back your soul

(Bob Dylan, ur Masters of War)

Det är Nobelvecka och ingen har undgått det. Jag är oerhört fascinerad av årets pristagare i kemi och fysiologi eller medicin. Det senare priset ges för upptäckten av och klarläggandet av maskineriet som styr autofagi, "en fundamental process för nedbrytning och återvinning av cellens egna beståndsdelar" (inte minst för att det kan komma att få stor betydelse i bekämpandet av sjukdomar som ALS och Parkinsons. Pristagaren är den milde och sympatiske Yoshinori Ohsum från Japan. 

Priset i kemi beskrivs så här av Kungliga Vetenskapsakademien: "En väldigt liten hiss, konstgjorda muskler och minimala motorer. 2016 års Nobelpris i kemi går till Jean-Pierre Sauvage, Sir J. Fraser Stoddartoch Bernard L. Feringa för deras formgivning och framställning av molekylära maskiner. De har utvecklat molekyler vars rörelser går att kontrollera och som – när energi tillförs – kan utföra ett arbete."

Övriga priser är förstås också fascinerande, även om jag aldrig har tagit det så kallade "ekonomipriset" på allvar. Men så är det inte heller ett Nobelpris utan Sveriges Riksbanks pris "i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne".

Nå, den som vill läsa Bob Dylans texter kan alltid göra det på hans hemsida. Där finns hela hans livsverk utlagt, också de texter som skrivits av andra som han tolkat på skiva och konserter. Det som är starkt slående är att flera av de allra bästa texterna skrevs redan i hans unga år. Desolation Row, för att ta ett av de starkast lysande exempel, publicerades 1965, då Dylan bara var 24 år. Tidigare hade han skrivit och släppt sådana som Masters of War (se ovan), Blowin´ in the Wind och Song To Woody.

Att just Patti Smith ska sjunga honom på lördagens Nobelceremoni har jag ingenting emot, men frågan är om hon verkligen är rätt person att tolka honom. Jag hade - av musikhistoriska skäl - hellre sett Joan Baez göra det.

Nå, tiderna förändras och svaren blåser i vinden. Ändå är det frågorna vi sätter främst.


tisdag 6 december 2016

Som på (svensk, trasig) räls

Foto: Astrid Nydahl
Praise be to Nero’s Neptune
The Titanic sails at dawn
And everybody’s shouting
“Which Side Are You On?”
And Ezra Pound and T. S. Eliot
Fighting in the captain’s tower
While calypso singers laugh at them
And fishermen hold flowers
Between the windows of the sea
Where lovely mermaids flow
And nobody has to think too much
About Desolation Row


(Bob Dylan, Desolation Row)

Jodå, det mesta går som på räls nu.

Jag läser Nobelprispoesi, jag läser Françoise Frenkel (recension kommer) och jag står på ett ben och putsar fönster.

Jag slår in små julklappar till alla barnbarnen. Snor en liten skumtomte till mig själv.

Smärtan från det opererade benet är fortfarande på hög nivå. Bara mängden morfin minskar. Från och med idag tar jag bara en fjärdedel av förra veckans dos. Imorgon fortsätter sjukgymnastiken.

Vad kan man säga i den här situationen? Man kan som optimisten säga att solen lyser, kläderna är hela och rena, det finns mat på bordet. Men man kan också som pessimisten säga att det finns många hinder i vägen. Kanske är det också därför jag tänker på den svenska järnvägen. Min äldste son sa på 1970-talet när han var en liten påg:"Nu vet jag varför det heter järnväg! Det är för att man så gärna åker den vägen." Varken han eller vi förstod ju då vad som väntade.

En f.d. toppman och rådgivare till Fredrik Reinfeldt "ångrar" de öppna gränsernas politik 2015. Så dags tänker jag. Han behöver ändå inte "ta ansvar" som det heter. De flygfärdiga och nästanvuxna ungdomarna som vill lämna familjehemmet för egen vardag i ett rum och kök hittar naturligtvis inga bostäder. Några rivningskåkar att hyra första bostaden i finns inte idag, som det fanns i början på 1970-talet när vi hyrde trerummare på Gamla väster för några hundralappar.

De som kom till Sverige sitter på förläggningar och känner tiden rinna förbi som en flod de aldrig ska våga beträda. Hopplösheten är granne med flykten. Alla politiska, sociala och kulturella motsättningar skärps - som om något annat vore att vänta.

Om jag reser till Malmö efter nyår kommer jag att blunda och låtsas att staden alltjämt är min. Bara på säkra platser öppnar jag ögonen och låter mig översköljas av det som kallas "förr"- förflutenheten är vår enda tröst. Förflutenheten är vår verkliga identitet. 

Nå, jag vänder blad nu.


söndag 4 december 2016

Morden som inte äger rum i Sverige

F.d. Lorensborgs fritidsgård. En del av Sverige eller etnisk enklav? Foto: A. Nydahl
Nej, det är förstås inte Sverige. Det tänker jag efter de senaste morden som fick kommentaren av en i området boende kvinna: "Det känns inte som om detta är Sverige längre". Den dystra sanningen är att de etniska enklaverna inte är Sverige. Forskaren Aje Carlbom vid Malmö Högskola använder just begreppet "etnisk enklav". Det är ett bra begrepp men kan för klarhetens skull också heta "samhället i samhället" eller "Landet utanför och inuti". 

De somalier som nu mördats levde i ett parallellt samhälle. Där råder andra lagar än i Sverige. Där råder dels islams religiösa och etniska lagar, dels det vi förr kallade "djungelns lag". Kriminaliteten är den bransch som styr. Kriminaliteten är en invävd beståndsdel av den etniska enklavens sociala struktur. Det gäller inte bara i den nu aktuella förorten, utan i varje sådan utbruten stadsdel över hela Sverige. Men man betona att det inte är Sverige. Det är utbrutet territorium på svensk mark som varken lyder under svensk jurisdiktion eller svenska traditioner och värderingar. Den som ropar på "föräldraansvar" och "integration" har fortfarande inte förstått elementära fakta.

Nej, det är inte Sverige.


lördag 3 december 2016

Malmö, en barndom

Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in. Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.

Vad kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalsvänner, förhandlare, matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem. Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av motsatsen till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och där måla naturscenerier (för att frigöra sig från det abstrakta måleri som läkaren förmodligen såg som ett uttryck för problematiken). Det gjorde han. Efter det tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.

Självföraktet kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip.
Att bejaka mammas och mormors närvaro är förstås ohyggligt omodernt. Sedan länge utgås det från att de inte ska vara närvarande. Huset och hemmet ska vara tomma palats i vilka de lite större barnen inträder med egen nyckel. De allra minsta får vara på dagis och de skolpliktiga får vara på fritidshemmet tills någon förälder dyker upp och hämtar framåt kvällen. 

Nödvändigheten i detta är svår att förstå annat än som krass ekonomi. Men hur hade min generations föräldrar råd? Min pappa hade en medioker lön. Vi hade förstås varken bil eller sommarstuga men det gick sannerligen ingen nöd på oss. Ska de två förvärvsarbetande föräldrarna då betraktas ur andra perspektiv än de rent ideologiska? Det finns andra, tungt vägande faktorer som egentligen pekar i en helt annan riktning än radikalfeminismens frigörelseteologi: enföräldersfamiljerna. En mamma i en bostad. En pappa i en annan bostad. Barnen på ständig resa mellan de två. Flyttning varje fredag med de nödvändigaste sakerna i flyttväskan. Jag levde själv så efter skilsmässan. Men mina barn bodde mest hos sin mamma. Och efterhand som tiden gick flyttade de ifrån henne till egna boenden. Men jag kunde aldrig förlika mig med tanken, och sedan än mindre med praktiken. I den upplösta kärnfamiljens tidsålder blir dessa ”lösningar” upphöjda till högsta tänkbara ideal. De siffror som kommer på släp efter idealet visar egentligen bara på en omfattande och pågående katastrof. Ändå såg jag aldrig en annan väg än skilsmässans. Är det så för alla par? Har alla parrelationer katastrofen inbyggd från början?

Barndomens princip är aldrig den man tänker på i första hand.




[1] Joseph Brodsky (1940-1996), ryskfödd poet och essäist bosatt i USA sedan 1972 fram till sin död. Fick Nobelpriset 1987.