torsdag 10 november 2016

Lady Gaga, Hillary och Trump. Popstjärnorna och presidentkandidaterna

Akrobater eller politiker? Birmingham 2012. Foto: Astrid Nydahl
”Han hade mot slutet Bruce Springsteen, Jon Bon Jovi, Madonna och Beyoncé emot sig. Ingenting hjälpte”, skrev Jens Liljestrand på Expressens kultursida.

Den stockholmska referensen till popkulturens betydelse är signifikativ och därtill representativ. Om en supermakts president väljs och installeras utifrån vilka popstjärnor han eller hon har med på kampanjscenen så är det i sig djupt oroväckande.

Är popkulturens artister någonting mer och annat än just artister? Vår tid har hamnat i en helt ny serie referenser som utgår ifrån den elektrifierade musikens framträdande plats. På samma sätt förhåller den sig till sommarens alla stadsfestivaler och televisionens lek- och sjungprogram som sedan länge också är en integrerad del av public service. Kommer att tänka på att Billy Joel i SVT på 1990-talet presenterades som "artist och filosof".

Jag vill gå så långt som att säga att denna popkulturens hegemoni är en del av senmodernitetens kapitulation inför konsumismen. Är du en god konsument så sjunger du med. Och då instämmer du också med artisterna som står på scen med politikern. Även om ”ingenting hjälpte” den här gången.

För övrigt förvånar det mig att det nästan inte någonstans i medierna nämns att 50% av amerikanarna valde att avstå från spektaklet och att resterande andel utföll med ungefär fifty-fifty på Trump respektive Clinton. Någon förkrossande seger handlar det således inte om. Och ingen förkrossande förlust för den delen, även om man förstås kunde ha önskat andra artister. Eller som Trump sa i sitt sista tal: ”Vi behöver inte Lady Gaga”- och så får man tolka det som man vill.


Ensamheten efter Bataclan

Antoine Leiris: Mitt hat får ni inte (Atlantis, översättning av Thomas Andersson)

Ingen kan väl glömma massakern på Bataclan i Paris, den som utfördes i en stor samordnad attack av en IS-cell som samtidigt slog till mot barer och en fotbollsstadion.

Men vad vet vi om de drabbade, de dödade och skadade, deras anhöriga och vänner? Egentligen inte mycket. Kanske är det därför jag blir så gripen av Antoine Leiris bok. Hans älskade Hélène går till konserten med en av parets gemensamma vänner. Antoine stannar hemma med deras lille son Melvil. Han blir uppringd. Frågan är kort: "Allt väl?".

Ur denna nästan arketypiska situation följer berättelsen, från klockan 22.37 den 13 november 2015 och två veckor framåt. Det blir inte så mycket en berättelse om islamisternas dödskult, som om de människor som drabbas av den. Och det är just denna berättelse vi behöver för att bättre förstå. Leiris skriver utan att någonsin bli sentimentalt känslosam om det allra svåraste: att bli lämnad ensam med ett litet barn samtidigt som man måste planera för begravning av sin älskade och en liten smula försöka tänka framåt.

Ska man individualisera ett politiskt problem? En dum fråga, eftersom det endast är så man konkret kan beskriva dödskultens effekt på samhällskroppen och därmed på de enskilda individerna. Leiris gör det oerhört starkt och drabbande. Hans text är fragmentarisk, kortfattad. Varje textfragment i sig skär sig in i det undermedvetna hos läsaren, just som bra text alltid gör. Inte en sida är ointressant eller likgiltig. Efter att ha konstaterat att IS-terroristerna tagit livet av en "enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor" skriver han:

"Så nej, jag tänker inte ge er gåvan att hata er. Det har ni visserligen strävat efter, men att svara på hat med vrede skulle vara att ge efter för samma okunnighet som gjort er till det ni är. Ni vill att jag ska vara rädd, att jag ska betrakta mina medmänniskor med misstänksam blick, att jag ska offra min frihet för min säkerhet. Game over. Try again."

Det blir förstås lille Melvil som räddar honom. Med ett litet barn har man ett ansvar så oändligt mycket större än det man kan uppbringa för sig själv. Och just i denna berättelse flyttas känslorna över till mig som läsare. Leiris skriver alldeles i slutet av boken om då han med pojken besöker graven:

"Melvil håller mig i handen, han når mig knappt upp till låren, men han verkar så stor. Han blir glad av en pöl som regnet lämnat efter sig. Min rädsla upplöses så sakteliga i vattnet som högljutt stänker när han stampar i det med fötterna. Leken är hans vapen, nästa bus hans horisont, ett barn tynger sig inte med vuxenbekymmer. Hans oskuld är vår frist."


onsdag 9 november 2016

Självförtröstan. Ralph Waldo Emerson i vacker nyöversättning

Foto: Astrid Nydahl

Emerson? Du menar Ralph Waldo? frågade Carl-Göran Ekerwald i sin essäsamling Lotusätarna 1966. Den essän fanns också med i det nummer av tidskriften Ariel som jag gjorde 1996. Temat för numret var kort och gott Emerson & Thoreau.

Vem var då denne Emerson? Man kan använda sig av enkla fakta från nätet:

”Ralph Waldo Emerson, född 25 maj 1803 i BostonMassachusetts, död 27 april 1882 i Concord, Massachusetts, var en amerikansk författare och filosof. En av de främsta företrädarna för transcendentalismen. Emerson tillhörde en känd prästsläkt av engelsk ursprung. Han erhöll sin utbildning vid Harvard och blev präst i en unitarisk kyrka i Boston. Efter att börjat tvivla på församlingens trossatser, särskilt i fråga om nattvarden begärde han avsked 1832 och reste till England. Påföljande år återvände han till USA och bosatte sig i Concord, som han gjorde till ett centrum för transcendentalismen.”

Så ser det ut i korthet. Vill man ha mer kan man gå in på exempelvis den här sidan (det finns många andra på nätet, det är bara att googla på hans namn): http://archive.vcu.edu/english/engweb/transcendentalism/authors/emerson/

Som ägare och redaktör för Studiekamratens förlag och tidskriften Ariel (f.d. Studiekamraten, organ för det fria bildningsarbetet) fick jag också möjlighet att ge ut tre bokvolymer Emerson: Läroår, ur dagböckerna i urval, översättning och kommentarer av Gunnar Lundin, Naturen i översättning av Mikael Nydahl, samt Framgång, essäer om självtillit och kreativitet, i översättning och med inledning och kommentarer av Anders Hallengren. I samma veva doktorerade Hallengren på Emerson vid Stockholms universitet med The Code of Concord. Emerson´s Search For Universal Laws. Allra sist i hand urvalsvolym fanns det några sidor under rubriken Självtillit. Hela det verket, Self-Reliance skrivet 1841 och med i Essays: First series, har nu översatts och utgivits av författaren Ola Klippvik med en fördjupande och mycket intressant text i eget namn med titeln Spontana ord och ärlig underrättelse. Emerson, Ekelund, Hauge.  

Ola Klippvik, född 1974, har med sina tre volymer dagböcker, Vikbodagbok (2009, 2012 och 2014) skrivit in sig i en tradition av litterära dagböcker som belyser vardagslivet och dess inslag av högt och lågt. Där blandas familjeliv och litterära överväganden. Detta liv utspelar sig på Vikbolandet där han med familjen slagit ner sina bopålar, men har också avvikande platser, till exempel på Öland där han vuxit upp och har en viktig bit familjehistoria. Han har också utgivit Sportsmän (debutboken, 2005) och Hotellet (2010). 

Nu Emerson alltså. Vad kan denna text säga oss idag? Den är trots allt skriven för snart tvåhundra år sedan. Jag tror inte det finns ett allmängiltigt svar. Däremot tror jag, som med all litterär och filosofisk historia, att vi har mycket att lära. Vår förmätna samtid tror sig ha alla svar, som om de fallit från skyn ner på oss. Men samtida kunskap är alltid summan av de förflutna framstegen.

Därför är det självklart att först understryka att det är en kulturgärning Ola Klippvik står för. Stora förlag gör sitt, små gör sitt. Vi har sett en hel del klassikerutgivning den senaste årtiondet, de senaste jag drar mig till minnes är Tocqueville, Flaubert och Voltaire, från höften och minnet. Det finns fler. Klippviks initiativ är på mer privat grund och det gör det ännu vackrare, förstås.

Självförtröstan är en text som hävdar den enskilda människans rätt. Hennes rätt att inte ställa in sig i ledet, att inte låta sig bli konform. Han talar om en människa som ”avstår alla löften för att kunna fortsätta göra observationer från samma okorrumperade oförskräckta oskuldsposition” som alltid. Och om denna människa lyckades skulle hans eller hennes synpunkter också ”sjunka in i människors öron”. Här tycks mig Emerson tala rakt in i vår tid, eftersom det är i högsta grad angeläget att hävda en sådan position i massmänniskans tidevarv.

Kan man ansluta sig till ett parti? Det är en bra fråga dagen efter det amerikanska presidentvalet. Emerson hade en bestämd uppfattning om det. Om vi ansluter oss står vi där snart med ”den mildaste åsneuppsyn” och vår falska inställsamhet blir uppenbar. Bara fri kan man tala fritt! Men tro då bara inte att omgivningen blir annat än missnöjd med dig. Om du väljer att avstå ståndpunkter dikterade av ”hur vindarna blåser och dagstidningen pekar” har du visat prov på verklig frihet. Emerson är här så befriande klar att han framstår som nödvändig läsning. Samtidigt är det en pessimistisk bild han ger av människan – en bild jag gärna instämmer i – då han säger att hon inte längre törs säga ”jag anser, jag är”, utan hellre ”citerar någon helgonbild eller profet”. Ni ser, Emerson talar in i vår tid. Att han dessutom formulerar en grundläggande civilisationskritik gör inte boken mindre viktig.

Klippviks eget text i boken är en fin studie i Emersons tankar, men också i andras, dåtids- som samtidsaktuella. Här rör det sig framför allt om Vilhelm Ekelund och Olav H. Hauge. Klippvik ställer en viktig fråga: ”Var Emerson en politisk författare?” och svarar själv: ”Nej, knappast. Samhället är oanständigt, uppbyggt av skvaller och konvenans och därmed fatalt för en människas känsla av självrespekt och vördnad. Stor konst växer ur personliga levnadsförhållanden, inte genom det offentligas falska försorg.”

Kan jag göra annat än att rekommendera denna bok? Den innehåller förstås mycket mer än det jag pekat på här.

Här kan man beställa Emerson-boken:



Trumpet snöväder

Foto: Astrid Nydahl
"Snön faller och vi med den"... minns ni sången? När jag steg upp vid sextiden var allt ett faktum: snön hade bäddat in Viby och den föll fortfarande, Trump var redo för Vita huset och jag kunde återvända till sömnen.

När jag ett par timmar senare verkligen steg upp drabbades jag av en stark känsla av oro. Varför? Jo, jag hade börjat läsa morgontidningarna. Inte bara de svenska. De hade ett viktigt drag gemensamt: tonen av hysteri, förstärkt av närmast krigsanpassade rubriker. Är något av det befogat idag? Jag oroar mig mest för snön. Vågar inte gå ut och ta risken att falla, så här precis en vecka före d-dagen. Det innebär några dagar inomhus, med bara korta sticka-ut-huvudet-genom-dörren-stunder.

När snön kommer är det varje år samma sak jag noterar: det blir alldeles tyst. Det är som om mänskligt liv utanför huset upphör. Snart nog börjar det. Men just ögonblicken efter att den fallit njuter jag den magiska tystnaden.

Trump får jag återkomma till. Det gör säkert ni också.

tisdag 8 november 2016

Trump eller Clinton? Gråhetens votering eller riggat amerikanskt presidentval?

Foto: Astrid Nydahl
Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposion 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen eller den hopplösa revolutionsromantiken.

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

Kan man använda Foersters ord om det som nu pågår i USA? Ja, rent formellt kan man ju det. Men då måste man tänka bort många faktorer. För det första: för att kunna kandidera som president måste man ha tillgång till ungefär en kvarts miljard dollar. Man måste – förstås – också vara framröstad och godkänd av det egna partiet, en formalitet som inte är särskilt konstig. Frågan är: hur blir man det? Varför föll Bernie Sanders som lär ha väldigt stort stöd bland unga vuxna? Var det bestämt att han inte skulle få bli demokraternas presidentkandidat på grund av sin radikalism? Och å andra sidan: hur kunde Trump bli republikanernas bud?

"Nå, det stora flertalet har ju låtit binda för sina ögon och anslutit sig till någon av de vanliga åsiktsgemenskaperna. Denna konformism gör dem inte falska i några få bemärkelser - upphovsmän till några få lögner - utan falska i alla bemärkelser. Ingen av deras sanningar är helt sann." Så skrev Ralph Waldo Emerson redan 1841, (här i översättning av Ola Klippvik), och nog borde man plocka fram honom igen, just idag, just dessa timmar. Den diagnos han ställer är ju giltig inte bara på USA utan på hela västerlandet med sina "åsiktsgemenskaper".

Är man straffad för ett brott äger man inte rösträtt, oavsett om man är tjuv eller politisk fånge ("Ånej! sådana finns det inga i USA” lyder invändningen, men det finns det, tänk bara på Chelsea Manning eller på Guantánamobasens fångar) De hemlösas uppfattning räknas inte heller.


Hade jag varit amerikansk medborgare skulle jag inte ha gått till någon vallokal idag. Valet är riggat säger alltid Trump. Nej, jag tror det är värre än så: den politiska klassens, den ekonomiska och politiska makten, vet vad de vill ha, de behöver inte rigga några val. 

Oavsett om det blir Trump eller Clinton kommer Pentagon, storfinansen och resten av superstatens maktkretsar att bli nöjda. Det blir de nästan alltid (och om någon mäktig krets undantagsvis fruktar presidenten som valts och uppfattar honom som ett konkret hot röjs han undan med våld).


Bägaren full av orenlighet. Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt

Foto: Astrid Nydahl
Vad är det som händer med henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet, övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik. Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands stora, övergripande tema.

”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.

”Min kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det är andra meningen i Min skugga.

”Jag måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.


”Jag är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.


Romanen Trasdockan inleds med själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord som en möjlig utväg”.

Men vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och berättar.

Foto: Astrid Nydahl


Ylva kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.

Hur kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.

Hon sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.

På denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av orenlighet”.

Foto: Astrid Nydahl

Denna avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.

Här uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”

Berättelsen går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.