lördag 8 oktober 2016

David Goodhart: The British Dream

Foto: Astrid Nydahl

Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times.  Hans namn är David Goodhart och har publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”.  En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:

”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”

Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. 

Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.

Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.

Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:

”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 

Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:

”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”

Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.


fredag 7 oktober 2016

På tal om partiväsendet

Foto: Astrid Nydahl
Låt mig för en stund återvända till gårdagens ämne: partiväsendet. Den som följer direktiven går vart fjärde år till en vallokal och lägger sin papperslapp i en låda. Innebörden av detta är klar och tydlig: med valet av ett politiskt parti får du också allt det du inte vill ha. All inclusive. Eftersom allt fler svenskar väljer att protestera mot nivellering, islamisering och upplösning av samhället genom att rösta på SD får de också ta allt de erbjuder. Just nu presenterar partiet sig som ett klassiskt gammalt judehatarparti. Är det rätt att dra den slutsatsen? Dumheterna från Oscar Sjöstedt och Anna Hagwall är väl bara personliga uttryck för ett antisemitiskt tankegods? Nej, det är just det de inte är. Som representanter för ett politiskt parti talar de i den egenskapen. Ja, de uppför sig också i den egenskapen. Så när Sjöstedt står på en fest och skrattar åt "Die Juden" har han inte bara partiet utan också högst konkret partiföreträdare som Paula Bieler och Mattias Karlsson. Och när Hagwall talar om en "etnisk grupp" som äger för mycket medier vet alla att uttalandet vilar tryggt i myten om "judepressen" och "judarnas makt". Det är oerhört magstarkt och motbjudande. Är jag förvånad? Inte det minsta. Däremot korrigerar det Åkessons "filosemitism" högst betydligt.

Inte heller är jag förvånad över att Ingrid Carlqvist - som tillsammans med Lars Hedegaard startade Dispatch International och som fram till ganska nyligen skrev i Gatestone - nu sitter i öppet antisemitiska och nationalsocialistiska Motgifts studio och hånskrattar åt sina gamla vänner. Det fanns, all inclusive, inskrivet redan från början. Att det gått med raketfart är inte heller det att förvånas över.


torsdag 6 oktober 2016

Framtidens "politiska system". Illusioner eller klarsyn?

Korsholmen. Foto: Astrid Nydahl
”Klarsynthet utrotar inte livsviljan, långt därifrån. Det gör en bara livsoduglig.” 

E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född, översättning av Lasse Söderberg

Efter alla dessa år med internet och egen blogg ställer jag mig allt oftare frågan vad som är blott illusioner. Ni som läser min blogg – och mina böcker – vet att jag inte hyser särskilt stort hopp om samtiden och framtiden.

Vad är det för en epok vi lever i? I mediavärlden syns den förstås extremt tydligt; nivellering, fördumning, konsumism och pöbelvälde räcker väl som exempel man kan utgå ifrån och betrakta med kritisk blick.

De människor som tror på förändringen handlar därför också utifrån sina illusioner. Illusion nummer ett är partiväsendet och parlamentarismen. Jag tror inte ett ögonblick på en förändring av de rådande villkoren med dessa verktyg. Man kan förändra i det lilla, men huvudtendensen finns kvar. Det kaos som sköljde över Sverige för ett år sedan lät sig hejdas med sådana beslut. Ett trevande och valhänt gränsskydd infördes.

Men verkligheten runt oss finns kvar. Jag behöver inte ens nämna vad som rapporteras från riket dagligen i form av våldsamma sammandrabbningar, våldtäkter, överansträngd sjukvård, för att inte tala om havererade kommunala budgetar. Jag behöver inte heller fördjupa mig i den globala situationen – redan den afrikanska befolkningsexplosionen talar sitt tydliga språk, till 2050 har befolkningen där fördubblats säger SCB utifrån en FN-rapport  – men kanske ändå nämna att Sverige och Europa aldrig kommer att radikalt kunna förändra några av villkoren i denna situation. Inte till det bättre. Eller ens till det annorlunda. Strypsnaran sitter där den är avsedd att sitta. Den som krånglar för mycket går under.

På hemmaplan sker det som sker i hela västvärlden. Hur kan det beskrivas? Jag är själv övertygad om att vi ser en civilisation i fritt fall. Den präglas av en ungdomskultur satt som högsta ideal, en drift mot värdeupplösning och likgiltighet inför det egna, personliga ansvaret. Folken shoppar på kredit och har sedan mage att beklaga sig när fattigdomsfällan slår igen framför dem. Kronofogdens arbete blir ett dagligt möte med närmast trasproletära, självförvållade lidanden, i det miljöer där man utan att blinka tagit till sig konsumismens budskap.

Men vi ser det förstås också i ett vidare, kulturellt fält. Det har att göra med brist på bildning. Människor med rösträtt kan inte ens statsministerns namn, än mindre är förstår kunskapen om statsapparatens funktioner. I kombination med allt sämre grundskolor och nivellerad högre utbildning får det fruktansvärda konsekvenser. Analfabetismen ser inte som den gjorda förr, men den är lika förödande. På amerikanska universitet byter man avancerade studieplaner mot dagiskultur:

There are trigger warnings to help students protect their politically-correct sensitivities from free speech. And now… there are college student coloring books. That’s right. College coloring books with colored pencils or felt pens are now the rage as administrators scramble to find ways to help students de-stress. Ironically, students who break all the rules at campus protests find solace in staying within the lines. The old-fashioned coloring book, perhaps one of the few undigitized things left, is going viral. Students, who try to pass themselves off as twenty-one-year-olds to drink alcohol, are eager to assume the role of five-year-olds when it is time to bring out the crayons.” (John Horvat 4 oktober 2016)

Hur ska dessa människor kunna ta ansvar för sina liv och sammanhang efter en "utbildning" som avsiktligt fördummat dem?


Illusioner kan hålla samman ett kollektiv under en viss tid, men på sikt kommer de att bidra till ett socialt, kulturellt och politiskt sammanbrott.


onsdag 5 oktober 2016

Adonis granskar, diskuterar och kritiserar islam

Adonis: Våld och islam. Samtal med Houria Abdelouahed (Volante, översättning av Pär Svensson)

”Det finns inget måttfullt islam å ena sidan och ett extremistiskt islam å den andra, inget sant islam i motsats till ett falskt. Det finns ett islam.”
(ur boken)

Den syriskfödde poeten Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) är först och främst just poet, en sekulär sådan, i fransk exil sedan länge. I dessa egenskaper har han en frisk och frejdig blick på den religion som härskar i hans forna hemland Syrien, mitt i den muslimska arabvärlden. Redan när ”den arabisk våren” började höjde han ett varningens finger och sa att det inte handlade om en revolution, eftersom en sådan måste ledas av sekulära krafter. Hur rätt han hade har vi sett ganska länge nu. Den syriska katastrofen är det mest skrämmande exemplet. 

Men lika viktig för bedömningen av islam är förstås de etniska enklaverna i västvärlden där islams religiösa profeter och dess militanta våldsmän i uppenbar allians bidrar till både islamiseringens sociala och politiska inflytande (könsapartheid, kostregler, klädkoder) och de fasansfulla terrordåden, vilka ökat radikalt i omfattning.

 Houria Abdelouahed
I den samtalsbok Adonis utgivit tillsammans med psykoanalytikern Houria Abdelouahed, Våld och islam, närmar han sig islam och Koranen på ett sätt som visar att hela den femtonhundra år gamla religionen och dess heliga bok har präglats av våld och förtryck. De talar om politisk islam som ett katastrofalt projekt, ur en rad olika aspekter hindrar den all positiv utveckling, därtill blir den en starkt repressiv makt mot framför allt kvinnor och icke-muslimer, eftersom den gör anspråk på sanningen och aldrig får ifrågasättas. Adonis menar att Koranen har förvandlat de muslimska männen till slavdrivare, och att de betraktar kvinnorna som ägodelar, aldrig som mänskliga individer i egen rätt. 

Adonis säger om muslimen kontra icke-muslimen: 
”Den andre ska avlägsnas just i hans egenskap av den andre. Så rättfärdigas det våld som utmärker jihad.” 
På ett annat ställe konkretiserar han: 
”Våldet dödar inte bara det självständiga tänkandet utan gör dessutom den muslimska människan mindre mänsklig. Hon tvingas tro utan att ställa frågor om profeten, vare sig på det religiösa, intellektuella eller sociala planet. Våldet blir i den meningen heligt.” 
De två diskuterar också ingående alla de våldspräglade texter som finns i Koranen. I den meningen har inbördeskriget funnits i den arabiska världen lika länge som islam själv, alltså i femtonhundra år. Koranen och därmed islam 
”förmedlar (inte) ett budskap om befrielse utan om underkastelse och evigt krig i syfte att islamisera hela mänskligheten.”
Adonis
Om man inte själv sitter fast i den mytbildning som byggts upp av västerländska medier om islam som ”fredens och kärlekens religion” bör man med öppet sinne läsa Adonis. Hans ord är dynamit i en tid präglad av islamistiskt våld och ängslig politisk korrekthet. Om man fruktar IS och dess förgreningar i Europa får man av Adonis både nycklar till en förståelse av vad fenomenet innebär och en djupare kunskap förmedlad av en sekulär poet. Adonis är en fri ande. Bara sådana förmår och vågar säga som det är. Just därför är det logiskt att konventionella kulturkritiker i Sverige nästan samstämmigt fördömer hans bok.