onsdag 14 september 2016

Malmö: chocken håller i sig

Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
Jag trodde att jag sett och förstått allt om vad som hänt min födelsestad Malmö sedan 1980-talet. Men igår fick jag se en video från Pildammsparken - närmare bestämt Tallriken - som fick mig att fyllas av lika delar chock och ilska. Den oinvigde ser bara att hela det stora området är fyllt av bedjande muslimska män. Den som ansträngt sig en smula och vet vad islams makt består av ser något annat och mer fasansfullt. Jag drar sedan en suck och inser att det är en fördel att vara gammal. Våra barnbarn får detta som gåva av landet som vill vara hela världens socialbyrå och som i "mångfaldens" namn också välkomnar en minst sagt intolerant och enfaldig religiös-politisk ockupation av det offentliga rummet.

Tallriken i Pildammsparken var en avgörande positiv miljö under min barndom och mina ungdomsår. Här lekte vi. Här fanns malmöbarnens frihet i en vacker och grön miljö. Vem bestämde att allt detta skulle ges bort? Vem hade ens mandat att göra det? Den som tror att miljön går att återta lever i en fantasi. Allt är redan för sent.

På bryggan i Åhus träffade vi i förmiddags två utbytesstudenter från Tjeckien. Vi hade ett fantastiskt fint samtal med dessa unga kvinnor. De hade redan skapat sig en tydlig bild av Malmö och Kristianstad. De visste vad som pågår i vårt land, trots att de bara varit här i drygt två veckor.


tisdag 13 september 2016

För alltid 21 - infantil och shoppande

Simrishamns hamn. Foto: Astrid Nydahl
My list of pet peeves is short, and it runs like this: traffic, small dogs, and shopping. Fate has ruled that I shall always dislike these three things, and there’s no help for it. But for now, I want to focus only on the last one. Though I’ve spent my whole life ignoring clothing stores, one has been catching my attention from the sidewalk over the past few years: Forever 21. (Timothy Danaher)

När jag av en tillfällighet hittade texten jag citerar ur kände jag mig mindre ensam i världen. Det finns människor – överallt – som kan skriva under på Danahers ord. De tre fenomen han nämner hänger samman, på så sätt att privatbilismen idag håller på att kväva planeten och människorna, men fordonet i sig har blivit shoppingkulturens främsta statussymbol. Jag tror det förhåller sig likadant med småhundarna. Man bär dem under armen som en finare handväska. Konsumismen kan väl inte uttryckas klarare än  namnet på den butikskedja Danaher nämner: Forever 21. Det är en häpnadsväckande och infantil kultur som odlar detta. Unga-vuxna-idealet som kan hålla fast vid tonåringens klädstil och ändå göra anspråk på att ha vuxit upp och möjligen mognat en smula. Att sedan denna klädstil ofta kombineras med massiv tatuering och piercing gör inte saken bättre. Trafik, småhundar och shopping - kunde man inte sammanfatta vår epok så?

måndag 12 september 2016

Lika frisk som Hillary Clinton

Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl
Den oväntade och därmed absurda tillvaron tvingar mig att från och med idag börja boka husvisningar. Två finns det redan. Men vill jag bo i något av dessa hus? Vet inte. Undersöka är det som gäller.

Veckan börjar med läkarbesök. Kunde vifta bort det och säga "liksom Hillary Clinton är jag helt frisk". 

Vad som sker framöver står skrivet i stjärnorna. I fin stil.

söndag 11 september 2016

Orwell om yttrande- och tryckfriheten

Simrishamn 10 september. Foto: Thomas Nydahl
George Orwell skriver i sin essä Tryckfrihet (Animal Farm) publicerad i London i augusti 1945:
"När man kräver yttrandefrihet och tryckfrihet kräver man inte absolut frihet. Det måste alltid finnas, eller det kommer åtminstone alltid att finnas, en viss grad av censur så länge organiserade samhällen består. Men frihet, som Rosa Luxemburg sa, är 'alltid de andras frihet' (...) Om den intellektuella friheten, som utan tvivel är ett av de utmärkande kännetecknen för den västerländska civilisationen, över huvud taget ska ha någon innebörd betyder det att var och en ska ha rätt att säga och trycka det som han tror är sanningen under förutsättning att det inte skadar resten av samhället på något otvetydigt sätt (...) Det är endast, eller huvudsakligen, den litterära och den vetenskapliga intelligentian, samma personer som borde vara frihetens väktare, som börjar förakta friheten, i teorin såväl som i praktiken" (översättning av Peter Handberg i Som jag behagar).
Minns ni pudelns kärna? Jag tror att Orwell var en av de intellektuella som hittade den. Jag lyfter fram dessa rader från 1945 därför att jag tror att de äger den allra största giltighet just nu. Orwells teori är att det han kallar "mannen på gatan" nästan alltid försvarar dessa friheter utifrån tanken att var och en har rätt att tycka vad han vill. Hans slutsats om "den litterära och den vetenskapliga intelligentian" känner vi igen i varje strid om yttrande- och tryckfriheten. Till inskränkningarnas försvar kommer alltid de liberala och vänsterinriktade skribenterna på landets ledar- och kulturredaktioner. Det slår aldrig fel. De är förstås för yttrande- och tryckfrihet, men lägger alltid till det hummande "men..."-argumentet. 

Till Rosa Luxemburg och många andra (varför inte påminna om Voltaire) ansluter jag mig i den fasta övertygelsen att alltid försvara "de andras frihet". Det finns förstås ingen frihet om jag tror att den bara gäller mig och mina fränder. En hederligt tänkande och arbetande intellektuell kan inte hävda inskränkningens princip med hedern i behåll. Inte i något enda avseende. Vår tid präglas inte minst av politiskt-religiöst motiverade krav på inskränkningar. Ansluter vi oss till dem har vi utan att ens själva märka det blivit ofrihetens profeter.

Men censuren då? Orwell pekar på dess nödvändighet i "organiserade samhällen". Vi tillåter inte krigspropaganda riktad mot den egna nationen. Vi tillåter inte barnpornografi och annat ont. För mig har det alltid, och fortsätter att göra så, funnits en specifik gräns vid uppmaningen till organiserat våld; den som eggar till politiskt våld - det är ingen ovanligt just nu - måste undertryckas just för detta organiserade samhälles fred. De profeter som gör det nu, varje vecka någonstans i västerlandet, är våra fiender. Om de får fortsätta predika sitt hat och sitt våld går inte bara yttrande- och tryckfriheten, utan hela det medborgerligt fria samhället, under.

Man bör också läsa Lars Vilks senaste krönika i ämnet, den finns här.


lördag 10 september 2016

Storebrorsögat i Rumänien och erfarenheterna av det totalitära

Foto: Astrid Nydahl
Jag öppnar varje morgon en ny bok av Herta Müller (den utkommer senare i september och då ska jag recensera den här). På varje sida måste jag göra understrykningar, eftersom hon är unik i sin förmåga att beskriva livet, själva vardagen, i ett totalitärt system, där storebrorsögat alltid ser en och där förhören hos säkerhetstjänsten verkar vara lika vanliga som något annat. Bland annat skriver hon:
"Inkompetens och makt är en farlig mixtur. Bakom varje dörr i staten satt en blankpolerad nolla med partimärken på kavajslaget, guldblaffa på fingret och befallningston i käften."
Müller beskriver dem utifrån sin rumänska erfarenhet, den som styrdes av en påstådd "socialism" men som präglades av en maktberusad diktators storhetsvansinne, men hon är noga med att påpeka att de ser likadana ut i alla länder som plågats av samma diktaturtyp.
"Som om alla kläckts ur samma kadettanstalt, vare sig nu asiatisk, europeisk eller latinamerikansk."
Hela den europeiska efterkrigstiden blev ett växelspel mellan ett "väst" och ett "öst" där det senare presenterade sig som frihetens rike. I själva verket saknade det frihetens grundläggande ingredienser. Müller visar hur den rumänska författningen var en av världens mest demokratiska och frihetliga, och hur den varje stund stod i motsättningen till den verklighet människorna levde i. Att "socialismen" gick i graven samtidigt med murens fall var således helt logiskt. Hur återupprätta en sådan idé med all dokumentation av "realsocialismen" som nu finns? Förmodligen lika omöjligt som att återupprätta några av de andra 1900-talssystemen på totalitär grund. En fantasi eller en dröm? I allt väsentligt både fantasi och dröm - för de flesta människor däremot en mardröm. En mardröm som nu också måste konfrontera ett nytt totalitärt idébygge: islamismen. 

Söndagens datum - 11 september 2016 - borde skicka signaler till var och en av oss. Det är femton år sedan generalangreppet som sedan befäste islamismen som ett dagligt hot mot alla västerlänningar, oavsett plats, språk eller nationalitet. De senaste två åren har vi sett hur svallvågorna efter al-Qaida förändrats till Islamiska Statens medvetna kampanj mot enskilda platser, med död och förintelse på barer, dansställen, restauranger, busshållplatser, gallerior, badstränder, stationer, tåg och andra vardagliga platser. 11 september är än så länge mest en sorgens dag. Den måste också bli en motståndets dag, ty utan motståndet kan vi ändå glömma den som vore den bara en anteckning i den postmoderna kalendern.

Müllers bok heter Mitt fosterland var en äppelkärna och har underrubriken Ett samtal med Angelika Klammer (översättningen är gjord av Madeleine Gustafsson). Jag återkommer till den på recensionsdagen.

fredag 9 september 2016

Burka på poliserna

Engelskt kaffebröd. Foto: Astrid Nydahl
Det är svårt att tro att det är sant. Men nu har polisens högsta ledning i West Midlands (Black Country, Birmingham etc.) meddelat att det inte finns någon bortre gräns. Man öppnar för - och utbildar redan den första på prov - för kvinnliga poliser som ska patrullera de etniska enklaverna, modell islam, med kvinnliga konstaplar klädda i burka.

Låter det som ett dåligt skämt? Det är det inte, man kan läsa om det lite varstans i brittisk press, jag saxar detta från Independent:

One of Britain's largest police forces is considering allowing Muslim officers to wear the burka while on duty in an effort to boost diversity. West Midlands Police Chief Constable, David Thompson, said the force would not rule out allowing female officers to wear the outfit which includes a long flowing outer garment from head to toe and an Islamic veil, or niqab, that covers all facial features except the eyes. 
Klickar du på länken ovan kan du läsa hela artikeln.



torsdag 8 september 2016

Det trösterika

Foto: Astrid Nydahl
Det trösterika är en tidig förmiddag i dis. Det trösterika är frånvaron av mänskliga ljud. Det trösterika är havet, stillheten, solens glitter i vattnet.

Snart nog övergår varje dag i något helt annat. Onämnbart. Ohanterligt. Bilderna lever sitt eget liv. Platsen finns alltid kvar.


lördag 3 september 2016

Jämtlandsfjäll och det danande

Foto: privat
Hur återtar man det som gått förlorat? Jag hade tänkt mig att framtiden skulle bli en daglig ansträngning i en riktning som kunde gagna mina barn och barnbarn. I kretsen av vuxna och alldeles nyfödda barnbarn kan jag sjunka ner i något som liknar genuin trivsel, och kanske också är det. Under gårdagskvällen satt några av dem berättande för oss om sommarens frihetskänslor. De hade varit i de jämtländska fjällen och beskrev naturen de vistats i som vore den en idyllisk målning: "de fina bergen och solnedgången, det var verkligen vackert". Jag inbillar mig att barn mår bra av sådana upplevelser. Det mesta som erbjuds dem idag är digitala sysslor. Man kan sitta still ett helt liv och se världen på sina skärmar och plattor. En vandring på kalfjället erbjuder något långt viktigare. Det danande är aldrig passivt, det kräver en ansträngning av varje människa, fysisk eller mental.

torsdag 1 september 2016

Klassiskt italiensk dikt

Foto: Astrid Nydahl
I förordet till Anders Österlings antologi Italiens klassisk lyrik (Casa Editrice Italica 1962) skriver Giacomo Oreglia:
"Österlings rykte och anseende borde avhålla oss från denna inledning. Egentligen önskar vi här framför allt offentligt frambära vår tacksamhet för hans generösa insatser som introduktör av vår klassiska och samtida diktning, för den aldrig svikande trofasthet mot den italienska kulturens egenvärden, som han på otaliga sätt visat under en nära sextioårig litterär verksamhet; ett engagemang och en trofasthet vilka ytterligare omvittnas av dessa italienska verser, som på ett förunderligt sätt kommit att tillhöra den renaste svenska poesins arv."
Så ser en hyllning av översättaren ut när den är som mest översvallande. Oreglia var bra på att berömma andra. Boken är en av de lite äldre pärlor jag har i lyrikhyllan. Jag kikar igenom böckerna nu när jag vet att jag måste avyttra (ge bort eller kasta) tusentals volymer. Det är en sorg att tänka på, men också en påminnelse om pärlorna som finns här. Jag citerar Giacomo Leopardis (1798-1837) dikt Det oändliga från antologin:

Kär var mig alltid denna öde kulle
och denna häck, som delvis utestänger
min blick från landets horisont i fjärran.
Men då jag sitter där i lugn betraktan
det händer stundom, att min tanke skapar
gränslösa rymder på den andra sidan,
ett djup av övermänsklig ro och tystnad,
i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.
Och hör jag vinden vinden susa där i snåret,
jag jämför nu oändlighetens stillhet
med denna röst: då minns jag evigheten
och döda tider och den tid som lever
i suset av ett ögonblick. På så vis
i det omätliga min tanke drunknar,
och i det havet kan jag ljuvt förlisa.


onsdag 31 augusti 2016

Orwell och predikanterna

Foto: Astrid Nydahl
Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 
Jag försöker läsa trots de mycket mörka moln som hänger över mig. Letar hos varje mäklare och uthyrningsfirma. Men än så länge har jag det invandas rum och tak, jag kan stundtals sätta mig i biblioteket och slå upp någon av de nya böckerna. Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev i gårdagens Svenska Dagbladet:
En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.
Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.