Russel Kirk om västerlandets tradition

Foto: Astrid Nydahl

Ibland måste man som bekant gå tillbaka i tiden för att finna något värdefullt. Ju mer den nedåtgående utvecklingen griper om och förlamar våra samhällen, desto mer kan vi lära och förstå av det förflutna, också av det som ligger bara en eller ett par generationer tillbaka.

Russell Kirk (1918-1994) är en sådan person att lära av. Det han skrev kan kanske betecknas som grundat i såväl den kristna traditionen som den politiskt konservativa. Han skrev 32 böcker. Time Magazine och Newsweek beskrev honom som en av USA:s ledande tänkare och The New York Times skrev 1998 om hans bok The Conservative Mind från 1953, att den ”gav amerikanska konservativa en identitet”.

Jag har inte läst hans böcker, men fann en essä som är intressant nog att både läsa och kommentera. Så här skriver han:

The study of great literature in our Western culture has aspired to an ethical end through an intellectual means. The improvement of the private human reason for the private person’s own sake, and the incidental improvement of society thereby, was the object of the traditional literary disciplines. Both the aim and the discipline itself are badly neglected in twentieth-century America.

Här syns kärnan till viktiga kritiska synpunkter. Kirk menar att skolan – observera att artikeln skrevs 1960 – lämnar det stora litterära arvet för något som kanske kan betecknas som renodlat praktiskt kunnande.

An obsessive vocationalism has done mischief to the higher learning—and, for that matter, to secondary schooling; while the “Progressive” methods injured in other ways the old disciplines. Such slogans as “education for living,” “learning by doing,” “schooling for social reconstruction,” “life adjustment,” and “schools to serve the community” have been employed for a generation as weapons against any genuine training of imagination and reason.

Denna tendens har präglat Sverige i femtio år. För varje ny generation elever, lärare och läroplaner har väl ”lära för livet” blivit en sympatisk men tom slogan. Kirk undrar var det fantasirika och förnuftiga lärandet då tar vägen. Kan vi komma vidare om vi klipper banden med vårt litterära, filosofiska och religiösa arv, det vill säga den judisk-kristna traditionen?

Among the consequences has been the steady reduction of leadership—moral and intellectual talent—in America. The founders of the American Republic learned the first principles of human nature and society from the Bible, Cicero, Plutarch, and Shakespeare. But the present generation of school children is expected, instead, to “learn to live with all the world”—through a rash of scissors-and-paste “projects.”When poetry is replaced by “communications skills,” and narrative history by doctrinaire social generalizations, the whole intricate inheritance of general culture is threatened. There are professors of education who seriously argue that no young person ought to read a book more than fifty years old. The imaginative and rational disciplines, so painfully created over centuries, can be immeasurably injured by a generation or two of neglect and contempt.

Hade det inte varit så allvarligt skulle man ju ha skrattat åt Kirks slutkläm. Men vi vet idag att han hade rätt då han 1960 varnade för att utbildningens högre teoretiker närde så tokiga idéer som att elever inte skulle tvingas läsa ”gamla böcker” (Hur "gamla" får böcker vara i dagens skola? Vad finns bortom Potter-horisonten?). Han utgår ifrån att sådana idéer allvarligt kan skada allt det vi givits att förvalta på en eller ett par generationer. 

Kirk sätter samman dessa problem med bristen på moraliskt och intellektuellt ledarskap. Vi ser samma problem i hela Europa. Den politikergeneration som fanns när vi femtiotalister var barn kunde också sin kultur, vissa av dem rentav sin litteratur. Kanske hade de rentav studerat sådana böcker som Kirk nämner. Inom socialdemokratin fanns det en rad ministrar som kunde sina Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg, men också den filosofiska litteratur som låg till grund för deras ideologiska inriktning. Det finns inga skäl anta att det inte förhöll sig på samma sätt inom liberalismen och konservatismen. Sist vi hörde en samtida politiker uttala sig om litteratur var när Fredrik Reinfeldt vurmade för Camilla Läckberg, ett exempel som talade för sig själv i all sin enfaldighet. Vem av ministrarna och riksdagsmännen har idag studerat Marx, Keynes och Adam Smith, vem av dem har ens läst de senaste tio årens Nobelpristagare i litteratur? Numera skyller de på "tidsbrist". Som om våra förfäder hade mer av den varan, som om de politiker som hade en bakgrund både i arbetarklassen och medelklassen inte skulle ha haft tid över för bildande läsning, trots hårda arbetsdagar. Det är inte tid det finns brist på. Det är något helt annat (jag ska inte ens viska vad jag syftar på).

Charles Bukowski: Kärlek är en hund från helvetet. 160 dikter (Lindelöws bokförlag, översättning av Einar Heckscher)

"Det autentiska är nyckeln till den sorts poesi han sätter främst hos andra
och vad han själv strävar efter: en röst utan krockkuddar och slöjor, som ett slags
uppsluppet förtvivlad bluessångare." Einar Heckscher i förordet till boken.

Det är få författare som fått leva med och därtill få ett eftermäle som nästan helt grundas på klichéer, i lika hög grad som Charles Bukowski. I vissa skeden har dessa kanske gagnat honom. Vem vill inte läsa ”en snuskgubbe”? Den pornografiska strömmen i modern litteratur har förstås sina perioder, ibland trängs den med annat på kultursidorna, ibland hör man inte ett pip från den. Jag tror inte att den pornografiska aspekten vid läsningen av Bukowski är helt och hållet en kliché, men jag tror att om man fastnar i den så går man miste om så mycket annat. Vad är pornografisk litteratur, och vad är naket kyliga, ibland roliga och lika ofta tragiska skildringar av sexakten?

Vad kan man då skriva om denna nyutkomna, vackra samling med 160 dikter? Vågar jag kalla dem kärleksdikter? Jag tror jag gör det, även om det förstås kan finnas vissa konkreta förbehåll. Men hur vi än vrider och vänder oss så är detta Bukowskis bilder av kärleken, den som inte alls är särskilt romantisk, och inte särskilt hållbar heller, men som är varje människas längtan och behov.

Bukowskis kärlek är kvinnan på besök. Den är kvinnan som fladdrar förbi men hinner ta av trosorna ändå, den är tårarna på kudden och spilld säd. Bukowskis diktade vardag är förmodligen en ren transformation av hans egen, verkliga vardag. Ölen och brännvinet. Kedjerökandet. Toa-besöken. Men den är också i dikten narkotikan och de tämligen fasansfulla interiörerna från kvartarna och dess kvinnor. Hororna. Det ansvarslösa. Spelandet på hästar. 

Grottekvarnen där omkvädet lyder ”människor behandlar inte varandra väl”, och insikten att det inte bara är ”knullandet och sugandet/ som tränger in i en mans ryggrad/ och mjukar upp honom, det är lika mycket/ allting därutöver” och han berättar om regnet ”piskande, smattrande/ ösregn/ regn/ nyttigt för träden och/ för gräset och luften…/ nyttigt för dem som/ lever i ensamhet.” Den här dikten har dessutom, som en knorr på lovsången dessa rader: ”jag skulle ge vad som helst/ för en kvinnas hand på mig/ nu ikväll./ de mjukar upp mannen, och/ lämnar honom sedan att/ lyssna till regnet.” 

Kärleken är inte främst eller alltid en handelsvara i form av kontantbetalda knull, i "lösa förbindelser" eller äktenskap, inte ens hos Bukowski. Därmed inte sagt att den inte kan vara det. Däremot är kärleken alltid lika svår att hantera som en hund från helvetet. Det har vi hans ord på.

Tryckfriheten hotas - igen

Logotyp för Fritt Ord 250

"Den dag den går förlorad, blir den det enda man önskar att man hade kvar." 

Så kärnfullt avslutar Alice Teodorescu sin artikel om yttrandefriheten i Göteborgsposten.

Finns det minsta skäl att kommentera saken? Ja, detta det minsta skälet är i själva verket mycket stort.

Jag har i hela mitt vuxna liv på olika sätt verkat för att yttrande-, tanke- och tryckfriheten ska bevaras. Den utsätts med jämna mellanrum för önskemål om och krav på begränsningar. Inte minst i tider av turbulens och ökade sociala och politiska motsättningar ser vi det.

Veckotidningen Nya Tider hade skrivit kontrakt om deltagande i årets Bokmässa i Göteborg. Efter högröstade krav på avstängning glömde de ansvariga bort vad de själva några dagar tidigare sagt. Mässans tema är yttrandefrihet, detta år då vår Tryckfrihetslag fyller 250 år. Jag hävdar det jag alltid har gjort: yttrande- och tryckfrihet råder när jag utgår ifrån att alla typer av åsikter accepteras i öppen debatt. Gränsen går vid uppmaningar till våld. Jag kan läsa såväl liberala, vänsterextrema, konservativa som högerextrema texter på nätet, jag inhämtar information så länge ingen skriver att man bör använda våld mot den andra sidan av åsiktsbuketten. De stämplar vi använder på åsikter, muntliga eller tryckta handlar ytterst bara om vad vi själva som individer anser, stämplarna är förstås aldrig neutrala. Den som tror sig kunna styra fri åsiktsbildning med censur är ute på just den hala is som leder raka vägen ner i det totalitära träsket. Bokmässans tidigare deklarationer om att åsikter och ståndpunkter ska brytas fritt mot varandra är inte längre vatten värda. Faller man undan så lätt för några krav på censur så står man på samma sida som censorn.

Den som bara vill försvara yttrande- och tryckfriheten för sina likar har inte förstått poängen.

Det är inte ett dugg ironiskt att bokmässan som en hyllning till vår tryckfrihetsförordning censurerar en kontrakterad utställare. Det är inte ens lustigt. Tvärtom pekar detta på att vi just nu går igenom ännu en period av hot mot yttrande- och tryckfriheten. Jag ser förstås invändningarna också i mellanmjölkspressen. Karin Olsson på Expressen är en av dem, Mats Skogkär på Sydsvenskan en annan. Och så förstås alltid pålitliga Alice Teodorescu på Göteborgsposten.

Men var finns PEN:s svenska avdelning? Var finns Författarförbundet och andra organisationer som arbetar för det tryckta ordets frihet? Jag är sedan fyrtio år medlem i Författarförbundet och det tänker jag förbli livet ut. Men för rätt många år sedan nu lämnade jag PEN just för att de alltid sysslar med selektiv bevakning av yttrande- och tryckfriheten. Om Lenins barnhörna eller maoistiska Oktoberförlaget kastats ut från Bokmässan hade vi hört PEN ryta. Nu säger de inte ett pip.

Så här ser det ut i Sverige. Det finns all anledning att skriva sitt testamente. Fast det kommer säkert att censureras det också.

Stefan Torssell: M/S Estonia. Svenska statens haveri (Alterna Media)

Nej, detta är inte en artikel om förlaget som ger ut boken. Stefan Torssell är seriös, hans bok bygger inte på konspirationsteorier som frodas kring Estonias haveri och den diskuterar istället det inträffade utifrån konkreta sakförhållanden och fakta, varför jag menar att den förtjänar en seriös recension.

Ändå vill jag börja med att säga att det inte är en lätt sak att skriva en sådan recension. Torssell känner sjöfart och fartyg efter ett helt liv i branschen. Han vet – kort och gott – vad han talar om. Redan som 15-åring gick han till sjöss, han har sjökaptensexamen och arbetade som byrådirektör på Sjöfartsverket.

Jag själv är en klassisk landkrabba och kan inte ens reda ut basala fakta om sjöfarten. Trots det tror jag att jag kan ge en något så när rättvis bild av Torssells bok. Poängen med facklitteratur är ju att vi som är okunniga på ett område kan lära av människor som har både kunskapen och erfarenheten.

Man bör lägga märke till bokens undertitel. Den säger att Estonias förlisning är svenska statens haveri. Därmed pekar den på att vi inte har att göra med vilken förlisning som helst, utan en som präglats av hysch-hysch och mörkläggning av fakta.

På sidan 224 finns det en mening som egentligen säger vad hela denna bok handlar om: ”Vi lär aldrig få veta sanningen”. Efter avslutad läsning tror jag att det är precis så illa, även om Torssell väljer att avsluta med förhoppningen att en oberoende utredning av katastrofen ska påbörjas.

Stefan Torssell

För att grundligt diskutera en katastrof som dessutom blivit ett nationellt trauma måste man börja från början. Det gör Torssell i några kapitel om ro-ro-lastfartygens entré på haven och med en presentation av Estonias historia fram till den ödesdigra natten 28 september 1994. En politiker som kom att spela en viktig roll för skeendet diskuteras också. Hans namn är Carl Bildt, redan på 1970-talet anställd som omvärldsanalytiker på Salénrederiet, parallellt med studierna i statskunskap. Bildt kom 1991 att verka för en förändring av sjöfartens villkor, då han lade fram propositionen ”Inom kommunikationsdepartementets område avvecklas sjöfartsstöder och ersätts med ett internationellt register”, vilket skulle ge rederierna rätt att anställa utländska besättningar på svenska fartyg till utländska löner och avtal. Bildt nådde inte ända fram. Däremot lovade han att fartyget Nord Estonia skulle ersättas av ett nytt under svensk flagg och att Sverige skulle uppföra terminalen i Tallin. Bildt kallade fartyget Livlinan till Väst. Det handlade om Estonia. Fartyget hade tidigare seglat under namn som Silja Star och Wasa King. Först i februari 1993 fick fartyget, med falska certifikat, namnet Estonia för rutten Stockholm-Tallin.

Torssell fortsätter sedan i boken att följa Carl Bildt, hans handlande och icke-handlande, liksom han följer Ingvar Carlsson och Mona Sahlin. Och inte minst reder han ut var i utredningen som själva mörkläggningen påbörjas. En vid den tiden anonym tjänsteman på Sjöfartsverket, Johan Franson, pekas av Torssell ut som den direkt ansvarige för den processen. Han var omvittnat lojal.

Många har säkert glömt det idag, men Torssell påminner läsarna om hur olika budskapen var från regeringshåll. Första budet var entydigt: alla kroppar skulle bärgas och begravas. Vi får klart för oss att också det tillsatta etiska rådet, med sådana som domprosten Caroline Krook, gick på den linjen. När nästa bud kom var det lika entydigt: fartyget skulle täckas över, området betraktas som en gravplats och beläggas med dykförbud. Då gick etiska rådet på den linjen med. Budordet var lojalitet, inte med offren och deras anhöriga, utan med makten och dess senaste bud, oavsett vilket.

I samband med katastrofen uppstod en rad märkliga situationer. Människor som kunde ses komma levande i land blev dödförklarade. En av dem var särskilt viktig, befälhavaren Avo Piht, som bland annat sågs i tyska nyhetskanalen ZDF, då han stiger ur en minibuss utanför Åbo Centralsjukhus. I högsta grad levande. Han förtecknades också på den namnlista på överlevande som Utrikesdepartementet i Stockholm upprättade. ”Därefter sänkte sig en stor tystnad över allt som rörde Avo Piht” skriver Torssell.

Det finns åtskilligt annat i boken som skärper sinnena. En kritisk läsning kan göra att man googlar på uppgifter man inte känner igen eller tidigare hört talas om. Jag har gjort det med flera sådana och genast funnit andra källor till dem. Inte minst uppgifterna om vilka som överlevde och vilka som dog. Bland annat uppgavs de två systrarna Veide, anställda i baletten ombord, vara överlevande. En av systrarna, Hanka-Hanneke Veide, intervjuades på Huddinge sjukhus och hon uppgav då att också hennes syster räddats. De båda kom med i listorna på överlevande. Därefter angavs de som omkomna. Varför? Systrarna hade synts i samma livflotte som Avo Piht. Deras kroppar har inte hittats.

Jag vill gärna rekommendera Stefan Torssells sakliga men mycket kritiska bok om Estonia. Den väcker många nya frågor om vad som hände, varför maktens hantering och mörkläggning såg ut som den gjorde och gör, och vad som egentligen hände. Jag skulle själv kunna räkna upp mängder av märkligheter utifrån boken: försvunna dokument, bortklippta filmsekvenser, bottenfynd vid vraket, motsägelsefulla vittnesmål, regeringens undanflykter och tystnad, och en hel del annat. Jag nöjer mig med detta och hoppas att Torssells arbete kan initiera en ny, kritisk och saklig diskussion. Men egentligen tror jag inte att det kommer att ske. Alla de anhöriga kommer att få fortsätta sörja utan svar på de viktigaste frågorna. 

*

Uppdatering 24 augusti: i denna recension tar jag förstås inte upp alla de frågor som Torssell resonerar kring. Den militära transporten på Estonia får förstås mycket utrymme i boken. Den som läser får se!