fredag 12 augusti 2016

Vad tjänar detta bloggande till?

Hammarsjön, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl
Finns det då verkligen ett hopp för Sverige, Europa, Västerlandet? Efter så här många år på nätet med egen blogg – den första startade jag för att lägga ut skisser till det som skulle bli min första bok om den portugisiska fadokulturen, den kom 2004 – har jag många gånger funderat på vilken poäng det är att dagligen presentera ett slags fakta som de flesta av oss redan känner på annat sätt. Det finns förstås unik information för de flesta. Danska Snaphanen publicerar till exempel material som jag inte tror att jag hittat annars, inte minst för att han har ett utvecklat nätverk med information från såväl europeiska som andra länder och kulturer. Det finns förstås både vänster- och högerbloggare som jag läser med stor behållning, och det beror inte i första hand på vilka politiska preferenser de har, utan på den faktiska kunskap de ger mig.

Jag skulle här och nu kunna göra en förteckning på de områden, ämnesvis, som intresserar mig mest och som jag finner det angeläget att ventilera, argumentera och dokumentera kring. Men jag tror inte det behövs eftersom ni vet ungefär var ni har mig. Ni blir inte förvånade om jag skriver om ett islamistiskt hatbrott ena dagen och om en mezzosopran som sjunger barock den nästa. 

Ni som läser min blogg är väldigt många. Till vardags är ni det. Men när ett dramatiskt skeende äger rum blir ni minst tre gånger så många. Jag har, kanske är det fåfängt, tolkat det som att människor öppnar min blogg för att få analyser och material som täcker det inträffade bättre än den svenska statstelevisionens fördummande, censurerade och tillrättalagda ”nyheter”. Är det något jag är "stolt" över, så är det att jag dagligen har ambitionen att tala klarspråk, att inte hyckla kring det jag vet (oavsett vem än som ”drabbas”). 

Jag har inga falska lojaliteter. Däremot har jag ett antal mycket nära vänner. Inte ens dem tar jag hänsyn till när jag ser eller erfar något som de kunde bli stötta av om jag skriver – kritiskt. Ty kritiskt är det enda meningsfulla skrivandet. 

Så trots att jag både har bekanta och någon enstaka vän som är bekännande muslimer kommer jag aldrig att upphöra granska, kritisera och angripa islam för den ondska den sprider. 

Jag har vänner som är judar. Det hindrar mig inte från att kritisera den israeliska politikerklassen, varför skulle det? Ett stort problem med vår ”moderna” antisemitism är ju att den buntar ihop judar som lever i diasporan med den israeliska staten (här finns ett alldeles färskt exempel på vad som då sker). Det är inte så lite pinsamt. Lika upprörande finner jag de "vänster"-röster som förväxlar de vanliga israelerna med politikerklassen. Dessutom menar jag att det är katastrofalt att så många människor, inte minst dessa "vänster"-individer vägrar begripa att "den nya antisemitismen" framför allt får sina utbrott ur den sjuka, islamistiska kulturen som växer och frodas i den muslimska befolkningen (exemplet Malmö är sedelärande). Behöver jag säga att det min närmaste krets också finns en hindu, en lutheran, en otrogen hund och en som avskyr hundar?

Här har jag nu talat om två ämnen som båda inbegriper religionsfrågor och minoritetspolitik. Jag ansluter mig gärna till Botho Strauss tes att muslimer inte kan integreras i länder som vårt, bortsett från på individnivå och i enskilda fall. Skälet är enkelt och har två sidor: det finns ingenting att integreras till eftersom Sverige redan har abdikerat från sin egen historia och kultur, dels är muslimska seder så väsensskilda från allt det vi betraktar som självklart, vi stenar inte de otrogna, vi halshugger dem inte, vi vägrar rätta oss efter religiösa lagar som inskränker våra liv till lydnad för en medeltida filosof. 

De stora skarorna afghanska/arabiska/somaliska pojkar som nu hänger i varenda liten svensk by eller stad - hur mycket ger du för att de kommer att integreras i ett västerländskt samhälle med allt vad det innebär? Jag noterar vad de sysslar med och det är banne mig inga uppmuntrande ting. Och slå mig inte på fingrarna med att det finns undantag. Det begriper jag.

Med den judiska minoriteten i Sverige förhåller det sig tvärtom; de lever sedan många generationer som vilka svenskar som helst, bortsett ifrån att de religiösa judarna besöker synagogan istället för kyrkan, och att både de sekulära och troende judarna har betytt oerhört mycket för det svenska kulturlivet (det kan man inte säga om de flesta etniska svenskar som nöjer sig med fördummande underhållning, tatueringar och hamburgare, liksom andra så kallade västerlänningar).

Vad vill jag säga med detta? Vän av ordning påpekar att det finns människor från alla kulturer och etniciteter som verkar för ökad fördumning, som bara rör sig på ytan, som aldrig tänker en viktig tanke och som sammantaget trots allt tillhör just det som är västerlandets sjuka, konsumismen, penningdyrkandet, oförmågan till djupare reflektion. Ja, det begriper jag väl! 

För tydlighetens skulle vill jag säga att någon religions- eller etnicitetskrönikör har jag aldrig strävat efter att bli. Rakt tvärtom: det som präglat allt jag skrivit och allt jag läst sedan 1980-talets början har ju varit det som förankrats i en djup misantropi, i ett tvivel. Men också i en grundläggande melankoli i sättet att se på tillvaron och den alltjämt snurrande jordens belägenhet. Sedan jag för alltid lämnade vänstern de sista åren på 1970-talet har jag vägrat låta mig inlemmas i dogmernas fängelsestrukturer, de ideologiska strupsnarorna. Men i litteraturen har jag alltid funnit dem, själsfränderna, de fria andarna, män och kvinnor som hittat sina gömställen och som ifrån dessa skickat ut sina texter i världen.

Nå, vilken är då meningen med att hålla på? Uppriktigt sagt vet jag inte längre. Nätet står mig upp i halsen. Bloggandet får mig att äcklas. Hade det inte varit för att jag här når mina bokläsare skulle jag ha stängt för längesedan.

Skriver jag då bara om frågor som har med islam och judendom att göra? Bläddra i arkiven så ser du snabbt svaret. Jag är intresserad av allt mänskligt och omänskligt. Och det intresset innefattar allt det vämjeliga, allt det som till vardags bekräftar tesen om västerlandets undergång. 

Det räcker att jag sitter ner i centrum av min lilla stad för att jag ska dra slutsatser.


I den dödsdans som prioriterar underhållningen, populärkulturen, rockmusiken, tatueringsindustrin, deckarbranschen, televisionens fördumningstillverkning och den politiska klassens obildning och dårskap vill jag gärna ställa mig en bit bredvid och anteckna allt det jag ser. Frågan är vad jag ska göra med det materialet. Fler böcker? Knappast troligt, men osvuret är bäst. Fler bloggposter? Kanske. Fler sammanbrott? Förmodligen.

Tyska alternativ? Peter Sloterdijk, Rüdiger Safranski och andra

Foto: Astrid Nydahl
Idag sätter vi ljuset på en artikel i The New York Review of Books, som en uppföljare till den förra bloggtexten om Botho Strauss. Artikeln är skriven av den tyske idéhistorikern och statsvetaren Jan-Werner Müller och behandlar bland annat vad som förenar tyska invandringskritiska kretsar, som Alternative für Deutschland (AfD) och andra europeiska rörelser och partier.  Müller menar att man för att förstå detta också måste ta med Pegida-rörelsen i Tyskland, eftersom den agerat parallellt med AfD. Müller menar att Pegida är helt unik för Tyskland (och det är väl en del av förklaringen till att de tafatta försöken att skapa svenska och danska ”filialer” kapitalt misslyckats och mest gjort sig till åtlöje på gator och torg). Den andra faktorn Müller trycker på är att AfD:s tes om Tysklands självutplåning vunnit stöd bland högt profilerade intellektuella i landet, så tar han till exempel upp filosofen Peter Sloterdijk, hans tidigare assistent Marc Jongen, förläggaren och aktivisten Götz Kubitchek, Rüdiger Safranski, samt förstås Botho Strauss. Jongen, som kallats AfD:s ”filosofiska huvud” är ordförande för partiet i Baden-Württemberg.

Fram till Angela Merkels idag ökända uttalande ”Wir schaffen das!” var Safranski nästan helt tyst i frågan (hennes ord kan ställas mot dagens realiteter, så sent som den gångna veckan beslutade den tyska regeringen om väsentliga inskränkningar för möjligheterna till islamistisk aktivitet, låt vara att de förstås inte kan hindra terrorn på sikt). Men nu har hans kritik av Merkel blivit lika skarp som den andra riktar mot henne. Han tvivlar på att regeringen har kontroll över situationen och fruktar konsekvenserna av att mer än en miljon flyktingar fick komma in i landet under bara några månaders tid. Därtill kommer ”den prekära frågan om islams roll och betydelse i Europa, och inte heller på den punkten avviker Safranski från huvudströmmen”, skriver Adam Paulsen i sin danska översikt. Det innebär bland annat att Safranski begränsar sig till att tala om ”politisk islam”, vilket skapat besvikelse hos andra. Ändå säger Safranski att själva religionen islam ”släpar med sig hela sitt machobeteende och sitt våld”.

Safranski menar att Merkel anslutit sig till Luthers uttalande ”Här står jag och kan inget annat”. Han menar att den politiska kulturen i Tyskland präglas av ”moralistisk infantilisering”. Han förklarar det delvis med att Tyskland efter krigets och förintelsens katastrofer ställdes under amerikanskt förmyndarskap, ”och då behöver man inte bry sig om att vi blev infantila”.  Vi rör oss, säger Safranski, ”mellan ekonomisk självsäkerhet och världsfrånvänd humanitarism. Vår utrikespolitik har blivit en moralisk mission.”

Till sist vill jag peka på vad Paulsen läser hos Safranski då han skriver om Alexis de Tocqueville. Han menar att denne ansåg att ”demokratins passivisering av de breda folkmassorna, som inte intresserar sig för de gemensamma angelägenheterna och låter sig snärjas av en evig barndom, och därför har det moderna välfärdssamhället i vid mening uppfyllt Tocquevilles profetia, eftersom dess medborgare vilar i en aningslös tro på rätten att ha det bra.” Så sammanfattar Adam Paulsen diskussionen hos Safranski. Men, tillägger han, det Tocqueville inte kunde förutse, var omfattningen av ”den exempellösa förråelsen och tomheten som den moderna mediavärlden skapat i vårt inre, vilket motsvaras av yttre omständigheter som förstörelsen av natur och städer, våldet i skolorna, förlusten av en substantiell kultur etc.”

Jag slutar här med att konstatera att tyskar som Botho Strauss, Rüdiger Safranski och Peter Sloterdijk också nu, ja kanske alldeles särskilt nu, är värda en djupare bekantskap. Det är för övrigt signifikativt att deras viktiga texter och böcker inte längre översätts till svenska.

torsdag 11 augusti 2016

Botho Strauss som den siste tysken

Foto: Astrid Nydahl
Tyska författare om situationen efter flyktingvågen hösten 2015.

Att Botho Strauss förra hösten publicerade en text som ansluter till den 1993 publicerade Anschwellender Bockgesang är ingen nyhet. Men när denna uppföljande essä, publicerad i Der Spiegel i oktober 2015 under rubriken Der letzte Deutsche (Den siste tysken), nu publiceras i Danmark med en ytterst intressant kommenterande text av Mads Lund Mikkelsen, vill jag åter ta upp den. Jag vill också ta upp den text som skrevs av Adam Paulsen om filosofen och idéhistorikern Rüdiger Safranski och statsvetaren Jan-Werner Müller, som i The New York Review of Books publicerat en artikel i samma ämne.

Botho Strauss menar att den tyska kulturen allt mer dras in i ett svart hål. Själv känner han sig bara som tysk när han umgås med sina förfäder. Han tycker sig vara som en desertör sextio år efter att kriget slutade, som nu lämnat sitt gömställe och återvänder till ett land som alltjämt heter Tyskland: ”Jag tror att jag är den siste tysken, en vagabond (…) en hemlös”.

Strauss har aldrig försökt dölja att han betraktar massinvandringen som ett avgörande problem för Tyskland, och han säger: ”Jag vill hellre leva i ett utdöende folk än i ett mer vitalt, som mot bakgrund av primärt ekonomisk-demografiska överväganden blandas med främmande folkslag och föryngras.” Den siste tyskens sätt att tänka, säger Strauss, är djupt rotat i den andliga hjältehistoria som spänner från Hamann till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Kloppstock till Celan; ty ”den som står fri från denna historia, som de flesta tyskar här, social-tyskarna, som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu ansluter till dem, han vet inte vad kulturell smärta kan vara.”

Vilket är då tyskarnas grundproblem? Strauss menar att det är att man fråntagits rätten att ”vara emot” det som sker. Vi får ”inte vara emot de alltmer maktsjuka politisk-moraliska konformiteterna”. Strauss säger om välkomnandet av de hundratusentals flyktingarna att ”bifall och välkomnande sker så forcerat, att det måste sticka den enfaldigaste i ögonen som en omskrivning, en eufemisering av rädsla, som något magiskt olycksbådande.”

Tro nu inte att Strauss betraktar detta som något uteslutande negativt. Tvärtom menar han att ett ”intolerant främlingsherradöme kan få ett folk till självinsikt. Först då får man verkligen användning för en identitet.”

Det som hotar tyskarna är islamister, mediamänniskor, nätverkare, de självupptagna, och överlever man dem så ”blir det en lektion, kanske den viktigaste, som vi tilldelas av islams lydiga”. Vad borde då den politiska makten göra? Strauss gör sig inga illusioner, ty han menar att ”de alla är obildade i varje avseende, inte minst därför att partitillhörigheten nödvändigtvis reglerar kunskapen och i grund och botten inte tillåter någon icke-demokratisk kunskap från tidernas djup.”

Det bekymrar Botho Strauss att inflödet av främlingar till Tyskland innebär att det skapas en majoritet som som kommer att ”beskydda och bevara sin främmandehet”.

Sista i artikeln kommer en synpunkt på ”de högerradikalas hat”, som han menar bara på ytan vänder sig mot flyktingarna som en ”okontrollerad reaktion på den vakuumkänsla som det politiska etablissemanget, som man säger numera, bjuder befolkningen. Ansvariga som inte ser undergången komma. Som viker undan med vilseledande lugnanden. Som visar svaghet.”

Mads Lund Mikkelsen skriver i sin kommentar i nättidskriften salon55 bland annat om de tämligen aggressiva invändningarna mot Strauss text, från PEN-ordföranden Johanno Strasser som menar att han är ”mycket fixerad vid det förflutna” och att han ”gör alla möjliga knäfall för högerorienterade och populistiska strömningar”. I Die Welt menar kulturredaktören Richard Kämmerlings att texten bjuder på latent rasism och skriver att han känner ”vämjelse”. Den starkaste invändningen är väl att Strauss använder ordet ”folk” på ett ”biologisk-rasorienterat sätt” vilket därmed är det samma som att säga att han är nazist! Detta visar hur Tyskland alltjämt plågas av det förflutna. Ett ord som folk skulle vara fullständigt oskyldigt och blott beskrivande i vilket annat europeiskt land som helst, medan det i Tyskland leder till nazi-anklagelser.

Botho Strauss vän, författaren Martin Mosebach, finner däremot att texten inte först och främst är en kritik av den förda flyktingpolitiken, utan en kritik av det tyska självhatet och det därav medvetna negligerandet av i synnerhet den romantiska traditionens litteratur: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna integrera massor av rotlösa i sin kultur, därför att de själva har förlorat den.”

Imorgon återvänder jag till ämnet med en text om ”Ondskans återkomst?” av Adam Paulsen.

  

Det förlorades tid och upproret. Åter till Valeriu Marcu

Foto: Astrid Nydahl
Jag återvänder till Valeriu Marcu idag. Det är så att några av hans böcker finns publicerade på nätet i engelsk översättning från de tyska originalen, bland annat Men and Forces of our Time. I den boken diskuterar han ämnen som ligger väldigt nära sådant jag ofta skriver om här i bloggen. Som exempel vill jag använda drömmen om det förflutnas folkhem. Är detta folkhem, skapat i samförstånd mellan två diametralt motsatta sociala och politiska krafter, alls möjligt att återskapa eller till och med återvända till? 

Jag möter före detta socialdemokrater som nu är anhängare av Sverigedemokraterna. Inte för en sekund tvivlar jag på att det handlar om denna förlorade världs attraktionskraft, tiden före sammanbrotten, tiden före det stabila och homogenas globala övergång i det heterogena och fläckiga. Om en politiker idag reser land och rike runt och lovar ett folkhem så börjar människor lyssna, för att sedan överge det parti de varit trogna länge för detta "nya". Där finns SD i nutiden, som en väldig, idéernas dammsugare och centrifugalkraft för lovsånger till, och skönmålningar av det förflutna. 

Marcu vidgar diskussionen något, samtidigt som han erkänner den existerande sorgen över en försvunnen värld:
Tears for a vanished world are rebellion, no less than sighs for a world yet to come. This rebellion on behalf of the past is not more definitive, not clearer, not less ambigiuos than rebellion on behalf of the future, for the past is wrapped in the dreams of children and of pundits.
Kan man göra uppror mot tidsandan? Ja, det är klart att man kan, och detta uppror pågår för fullt, i hela Västerlandet. Det är ett uppror som är både konkret begripligt och politiskt reaktionärt, i det att det vill återvända till förflutenheten. Marcu beskriver det mycket bra, när han skriver:
It is a rebellion against the danger of mechanical petrifaction, a vision of the past arising to confront the giant wheels of the present. It is a flourish of trumpets to herald a renaissance whose forms are slowly shaping themselves. Such a renaissance is not impossible. The rebirth of old thoughts and old ideals is something very different from reaction in the political sense of that term.
Sista meningen hos honom är egentligen den som jag helst tar till mig. De människor som verkligen studerar och lär av äldre tankeskolor och äldre idéer kommer snart att se att mycket av det som borde vara grundläggande i ett civiliserat västland gått förlorat. 

Vi monterar glatt ner. Nedmonteringen börjar redan i grundskolan, fortsätter i det vi förr betraktade som högre utbildning men i många fall idag bara kan beskrivas som terapeutisk syssla, och slutar i vuxenlivet som en kopia av tonårens popkultur. 


Allt som är fast förflyktigas. Hur ska vi någonsin kunna göra någonting åt det? Kanske borde vi ändå snegla åt en äldre textrad som handlar om hur allt det gamla störtas i gruset? Ur det kunde kanske något växa. Men inte ens det är jag särskilt säker på.  

(Ur Valeriu Marcu: Men and Forces of our Time, översatt till engelska av Eden och Cedar Paul, New York, The Viking Press, 1931).