onsdag 10 augusti 2016

På marmorklipporna - då och nu

En ung Ernst Jünger läser korrektur. 
Första meningen i Ernst Jüngers roman På marmorklipporna (i ny översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll förlag) lyder:
"All har vi någon gång känt det otyglade svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare dagar. Oåterkalleligen är de borta, och vi är skilda från dem mer obarmhärtigt än av de största avstånd."
Ett sådant grundackord lovar mig någonting. Det är under alla omständigheter omöjligt att sluta läsa. Det har jag gjort under två tysta nätter nu. Längre fram i boken inser jag att den är full av meningar som tagna var för sig kan läsas som aforismer, som denna på sidan 25:
"Ett misstag blir ett fel först om man framhärdar."
Dessa ord yttras i ett resonemang om den situation som människorna på marmorklipporna befinner sig i (och då måste man förstå att romanen egentligen, som jag läser den, är en allegori för en tid och en verklighet som omger Jünger just då, boken utkom just när det andra världskriget bröt ut):
"Det finns nedgångsepoker då de fördrivna livsformerna suddas ut. När vi genomlever sådana epoker raglar vi omkring som varelser med dålig balans. Vi kastas mellan dunkla njutningar och dunkel smärta, och eftersom vi ständigt är medvetna om att något gått förlorat, utmålar vi framtiden och det förflutna som mer lockande. Vi lever i gångna tider eller fjärran utopier, medan nuet glider oss förbi."
Nog är det frestande att påstå att detta kunde ha varit en beskrivning av Europa, och inte minst Sverige med sina reaktionära folkhemsillusioner, just nu, 2016. Inte minst därför måste vi förstå att det handlar om vad Jünger kallar "nedgångsepoker" och att den just nu, i våra liv, skakar om allt vi trodde var trygga och väl etablerade relationer och omständigheter. Vi raglar verkligen omkring medan vi försöker förstå vad som händer med våra länder och vår kultur (om nu en sådan funnits i vår livstid). Att läsa gamla romaner kan öppna nya vyer. 


tisdag 9 augusti 2016

Jünger, Montaigne, nätter och dagar

Foto: Astrid Nydahl
Jag blandar Joyce Carol Oates med Jünger och Montaigne och det fungerar. Oates och Jünger – På marmorklipporna -  på natten och Montaigne på dagen.

Isvatten och fluortabletter på natten. Kaffe och stekt ägg på dagen. En sådan kost kommer jag långt på. Fågelsången pågår mellan de svarta molnen som försänker landskapet i ett vänligare ljus.  

"Vi äter och dricker som djuren, men det är ju inte några handlingar som hindrar själsverksamhet. Med själsverksamhet bevarar vi vårt övertag över djuren; erotiken, däremot, tvingar alla andra tankar under oket; med sin tyranniska auktoritet brutaliserar och förfäar den all teologi och filosofi som finns hos Platon, och ändå beklagar han sig inte. På alla andra områden kan man bevara en viss anständighet, alla andra verksamheter lyder under hedersregler, men erotiken kan man inte tänka sig annat än skamlös eller löjlig. Försök, så får du se om det går att hitta något klokt och omdömesgillt sätt att göra det! (...) Nog är vi ena riktiga djur när vi kallar den handling som sätter oss till världen för djurisk?" (Montaigne, bok tre, kapitel 5, övers. av Jan Stolpe).

Ja, vi äter och dricker. Vi utövar olika former av själsverksamhet. Vi älskar och förökar oss. Vi gjorde det en gång i tiden, skamlöst inte minst, men andra har tagit vid och fortsätter.

Utan maten, drycken, litteraturen och kulturen överlever jag inte. Den yttersta glädjen är att se alla de barn som mina egna barn skaffat. Se dem, leka med dem. Se deras ögon spegla kedjan som förbinder det förflutna med framtiden. Ja, i sådant finns kärleken. Och i den övergår nattens läsning i dagens.


Misstro mot det mänskliga

Foto: Astrid Nydahl
Joyce Carol Oates säger, att skrivandet är ett slags tänkande. De som uppmanar solitärerna och misantroperna att vara tysta, säger egentligen att vi ska sluta tänka. Vad vore litteraturen utan misantroperna? Är det inte i den djupa förtvivlan vi finner de sanningar om livet som andra inte ens ser, än mindre förmår reflektera över? En Cioran, en Kertész, en Bernhard - skulle vi inte vara ohyggligt fattiga utan deras  misstro mot det mänskliga?


måndag 8 augusti 2016

Pöbelns bröl eller ett enda tänkande huvud? Om Valeriu Marcus idéer

Valeriu Marcu 
Tänker på vad jag läste häromdagen. Jag hade aldrig hört talas om tysk-rumänen Valeriu Marcu, förrän jag läste artikeln i Axess. (Trodde jag, men nu vet jag att Mihail Sebastian har med honom i sin dagbok från krigsåren i Bukarest). Jag saxar ur Axess:
I ett brev till (Ernst) Jünger från den 17 december 1933 skriver (Valeriu) Marcu: ”Det skönaste som Tyskland frambringat är och förblir ’andens autonomi’. Denna autonomi äger en dynamisk kraft som Fichte, Hegel och Clausewitz trodde på, och som jag tror på.” (Även Lenin skattade för övrigt krigsteoretikern Clausewitz mycket högt.) Marcu avvisar nu bestämt kollektivmänniskan till förmån för den enskilde individen. ”Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden, är titeln på en av hans artiklar från 1929. En människa som tänker klart är värdefullare och kan åstadkomma mer än tusen människor som bullrar och väsnas.  ”Tänkandet måste”, skriver han i nämnda artikel, ”för att förbli revolutionärt, gå sin egen svåra, heroiska och ensamma väg. Opposition är inte längre en partisak, utan den enskildes sak.”  (Carl-Göran Heidegren, Axess hemsida 7 augusti 2016)
Där ser jag något som äger största giltighet i vår turbulenta epok. Jag har strukit under de rader i texten som jag tyckte att jag borde lägga på minnet. Marcu betonar den enskildes sak. Varför stå och bröla i grupp om man efter eget huvud tror sig kunna navigera? 1933 stod européerna inför svåra beslut. Många anade nog vad som skulle komma. Marcu själv flydde Tyskland med sin familj, men han upprätthöll kontakten med Ernst Jünger. Vi behöver inte just nu fundera på någon flykt, annan än den vi gör varje dag för att slippa undan det värsta. Men nog kunde vi lära av Marcu när det gäller individen kontra de fyra hundra struphuvudena.