tisdag 2 augusti 2016

Augusti, andra dagen: avskaffat gränsskydd, saudiska pengar i Hillary Clintons kampanj

Foto: Astrid Nydahl
Denna andra augustidag är en oskön blandning av högt och lågt. I privatlivet kan jag konstatera ännu ett fall, med infekterade sår på ben och näsrot (ja, imorgon ska jag till kliniken) och diverse andra händelser som skakat om rejält.

I det sociala kan jag konstatera att dagens sittning vid Landön resulterade i ett litet samtal med en man som gick rakt ut i Östersjön med sin hund för att sedan simma tillsammans med den. Hundens glädje gick inte att ta miste på när de kom upp. Inte heller mannens.

I politiken noterar jag att Polismyndigheten meddelar att det är slut med pass- och id-kontrollen vid Hyllie i Malmö. "Personalbrist" är argumentet och det enda som kommer att ske är stickprov. Det innebär i praktiken att Sveriges gränsskydd nu överlämnas till ett privat bevakningsföretag vid Kastrup. 

Viktigare är kanske trots allt det som pågår i den amerikanska presidentkampanjen. Som vanligt en smutsig och allt annat än förtroendeskapande kampanj. Att välja mellan Trump och Clinton är som att välja mellan pest och kolera, som mellan privatförmögenhet och saudiska pengar. Att Bernie Sanders lämnar det demokratiska partiet är i sig en varningssignal. Ändå tror jag att man måste läsa annat än braskande nyhetsrubriker, till exempel denna text om Clinton, det saudiska och det korrumperade.


måndag 1 augusti 2016

Augusti, första dagen. Om tilltänkta mega-asylboenden, behovet av frid och ro, samt minnet av en passionerad litteraturman

Foto: Astrid Nydahl
Här landade en gång i tiden militärflyg. Därför finns det nu ett gammalt Drakenplan som mest liknar ett monument över en tid då Sverige ansågs värt att försvara militärt. Nu är Rinkabyfältet mest av allt betesmark för en mycket stor besättning kor. 

Under den kaotiska hösten 2015 var det något snille som tyckte att fältet skulle bli ett gigantiskt asylboende. Försvarsmakten sade nej.  Rinkaby har runt 800 bofasta. Fältet skulle hysa 10.000 asylsökanden. 

Liknande stolliga idéer framförs på fullt allvar när det gäller lilla Ivö som bara har 137 bofasta. 

Affärsmännen, Svenska semesterhem, som köpt campingen på ön vill ha 2.000 asylsökande boende där! Kommunen säger förstås nej. Sossarna, som är i opposition, har till och med skickat ärendet till sina partikamrater i regeringen för rådgivning. Det är ingen avancerad gissning att detta gigantiska boende aldrig förverkligas. 

Öns vatten och avlopp är anpassat för några hundra personer. Och någon moské lär det aldrig byggas. Ivö kyrka, byggd på 1200-talet, bör under alla omständigheter skyddas mot attentat sådana vi sett denna sommar. Frågan är bara vem som ska sköta det.


Foto: Astrid Nydahl

Vad som göms runt en liten vägkrök uppenbarade sig. Vi är mycket konservativa i valet av platser för frid och ro, men en bit ifrån den vanliga viken vid Landön låg detta vackra, vilsamma ställe. Varför är det så viktigt att söka upp sådana platser? Till skillnad från den konsumistiskt omvända massan betraktar jag inte gallerior och shoppingrundor som någonting annat än psykologisk krigföring och indoktrinering. En människa som fångats av konsumismen slutar tänka. Hon behöver inga tankar alls. Hon behöver en impuls som  får henne att ta en vara. När den impulsen väl gjort sitt kommer nästa som får henne att ta ut kontokortet och inhandla varan.

Det som utmärker köptemplen idag är dels den konsumistiska massan, men också, märk väl, de allt större skarorna av unga muslimska män. De hänger där, de går i grupper till synes planlöst, ivrigt engagerade i sina mobiler, det enda de har gemensamt med resten av köptemplens massor.

Om man tar till höger från motorvägen hamnar man i dessa dystopier. Tar man av åt andra hållet och följer den gamla kostigen ut mot havet hamnar man på platser där frid och ro råder. Där man kan läsa om man vill. Men helst av allt bara glor jag, ut mot horisonten. Den enda impuls jag får där är att höja kaffekoppen mot munnen och sedan dricka.


***

Eftersom Mats Gellerfelt gått bort vill jag rekommendera Kaj Schuelers minnesord i Svenskan:
Mats Gellerfelt var en person med starka passioner och ett stort hjärta. Det rymde både sympatier och antipatier och han hade tidigt en unik förmåga att i skrift ge uttryckt för detta. Han använde orden för att nagla fast vad han, med ungdomlig säkerhet, tyckte var rätt och fel. I början av sin karriär som kritiker i Svenska Dagbladet var han inte mycket för att jabba utan slog gärna till med högern direkt.

Hans kärlek till litteraturen – vi kanske ska säga den goda litteraturen – var så stor att han satte sin egen karriär på spel när han agerade litterär domare. Han hade sin förankring i den mästerliga modernistiska litteraturen: Faulkner, Joyce, Ekelöf, Hemingway, Eliot och you name it. Han var orädd – det inte var givet att en person som dömde ut såväl den svenska litteraturen som kritiken skulle få fortsätta verka. Detta var sent 70-tal, tidigt 80-tal – en tid då ord var något man inte slängde ur sig lätt.

Sådana passioner ter sig allt mindre sannolika idag. Därför vårdar vi de få som finns, också i minnet av en avliden man. 

Tyska liv i dödens skugga

Wannsee, Berlin. Foto: Thomas Nydahl
Judith Hermann: Alice (Lindelöws förlag, översättning av Karin Löfdahl)

Vi lever förstås alla i dödens grepp. Samma stund vi föds är vi bestämda att dö. Det är ingen originell filosofisk tanke utan närmast en banalitet. Cioran säger till exempel att hela livet går ut på att vänja sig vid tanken på döden. Och ändå är det inte den vi tänker på till vardags, även om vissa har anledning att göra det mer än andra.

Hur gestaltar man denna tanke litterärt? Tyska författarinnan Judith Hermann har på ett originellt och gripande sätt lyckats med det i sin bok Alice. Den består av fem noveller, men de hakar alla i varandra och blir därför som att läsa en roman. Huvudpersonen, eller ska vi säga den alltid närvarande karaktären, i de fem novellerna är alltså Alice. Hon kommer in i människokretsar där någon är döende. Hon lever därmed högst konkret i dödens skugga. Det kan se ut som tillfälligheter i varje enskilt fall. Men det är det inte. I själva verket är Hermanns bok en sinnrikt konstruerad text där människor och miljöer hör ihop med varandra och tillsammans bildar en väv av liv och död.

Alla de fem döende är män och novellerna bär deras namn: Micha, Conrad, Richard, Malte och Raymond. En av dem skiljer sig från de andra, det är Malte som tog sitt liv långt innan Alice själv föddes. De flesta skildras i tyska miljöer, huvudsakligen i Berlin, men Michas död får vi följa med perspektiv från Zweibrücken. Och i berättelsen om Conrad följer vi med till Italien. Den avslutande berättelsen om Raymond skildrar Alice medan hon sorterar och packar ner efter den avlidne.


Judith Hermanns prosa är egensinnig. Ibland stolpig, men kanske just därför så speciell. Det är en glädje att läsa henne, också när textinnehållet egentligen är sorgset eller tragiskt.


Små fragment av verklig vikt

Foto: Astrid Nydahl
"Ljus och skuggor. Böcker och andra nedteckningar de författar betyder olika ting för olika tänkare: den ene har i sin bok fört samman de ljusglimtar han lyckats stjäla till sig och ta med sig ur en uppflammande insikts strålar; den andre visar bara skuggorna, de grå och svarta efterbildningarna av det som dagen innan byggdes upp i hans själ."

Det säger Nietzsche i Den glada vetenskapen, i översättning av Carl-Henning Wijkmark.

"Tankar och ord. Inte heller sina tankar kan man helt återge i ord."

Oavsett om det är ljusglimtarna eller skuggorna man fäster på papper innebär de alltid en mycket blek och ofullständig efterbildning av de verkliga tankarna och infallen. Den skrivna texten, lär jag mig av Nietzsche, är alltid en fattig återklang. Det vi djupast bär inom oss är och förblir omöjligt att förmedla. Och det hjälper aldrig att ta till höga tonlägen eller utropstecken. Trots detta förblir litteraturen den enda plats där vi kan finna små fragment av verklig vikt. Vi finner dem inte någon annanstans.



söndag 31 juli 2016

Våldgästandet

Foto: Astrid Nydahl
Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen. Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och jag ser att de blir besvikna när man inte gör det. Men lika lite som jag själv vill bli våldgästad vill jag klampa in i andra människors hem oanmäld.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (”Sedan jag blev ensam är jag ännu mindre än förr intresserad av att underhålla folk när det passar dem, och det är för övrigt lika störande att säga nej i telefon som det är ute i dörröppningen” skrev han i Murarna kring Jeriko). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.