tisdag 7 juni 2016

Helle Merete Brix: Gud og Profeten tilgiver ikke. En personlig beretning om terrorangrebet på Krudttønden (Dreamlitt, förord av Naser Khader)

Helle Merete Brix. Foto: Andreas Wiben Brix.

Det finns böcker man önskar att man slapp läsa. Helle Merete Brix nya bok är en sådan. Omständigheterna har tvingat henne att skriva den. Och de tvingar människor att läsa den. Det har jag just gjort.

Omständigheterna kan uttryckas konkret: den islamiska terrorismen. Européerna har den hårda vägen de senaste åren fått lära sig vad den innebär. Från ordens fatwor till handlingens jihadism. Från vredgade utfall till beväpnade anfall. Offren: alltid oskyldiga människor som utövar sina demokratiska fri- och rättigheter. Från London till Madrid, från Bryssel till Paris, från Moskva och Minsk till Köpenhamn.

Vad förenar de flesta islamiska terrordåden? Man kunde säga att de drivs av hat mot västerlandet, av en revanschlust som försöker teckna postkolonialismen som ännu en förtrycksmetod riktad mot muslimska länder och kulturer. Förutom troheten mot Profeten – alltid som vredgade rop vid attentaten – också den politiskt-religiöst färgade övertygelsen om att befinna sig i krig ”mot otrogna hundar” (kristna, judar och andra icke-muslimska kategorier, i vilka förstås också de sekulära krafterna räknas).

Nå, de konkreta attentat som ligger till grund för Helle Merete Brix kloka och välskrivna bok är alltså först attentatet mot Krudttønden (och sedan mot den judiska synagogan) - men av personliga skäl just första platsen, där hon var närvarande. I Kulturhuset Krudttønden hade man arrangerat ett diskussionsmöte om yttrande- och tryckfrihet. Medverkande var förutom Lars Vilks också Femen-aktivisten Inna Shevchenko och Frankrikes ambassadör Francois Zimery, curatorn Agnieszka Kolek och Marianna Fox från Passion for Freedom. Det är den 14 februari 2015 mötet ska hållas om eftermiddagen. Vid halv fyra hörs några märkliga smällar. Det är islamisten, dansk-palestiniern Omar Abdel Hamid el-Hussein som anlänt och han försöker skjuta sig in i lokalen med sitt M95 automatgevär som stulits från en hemvärnsman två år tidigare. Han skjuter rakt genom glasväggarna vid entrén, de danska och svenska säkerhetsvakterna besvarar elden. Terroristen lyckas inte ta sig in, men han har skadeskjutit ett par av vakterna. Värst av allt är att han också dödade filmregissören Finn Nørgaard som just då befann sig utanför möteslokalen.

Senare på kvällen angriper terroristen också en vakt, Dan Uzan, utanför den judiska synagogan. Han föll också offer för mördaren, några poliser skottskadades. Men på morgonen den 15 februari hade man lyckats spåra skytten och han dödades i samband med ingripandet. Inne i synagogan pågick en bat mitzvah med en stor skara gäster. Det kunde ha slutat med en massaker, precis som fallet hade kunnat vara på Krudttønden.

Författaren Helle Merete Brix är en av grundarna av den danska Lars Vilks-kommittén. Jag har bara mött henne en enda gång, och det var just på Krudttønden vid ett tidigare arrangemang med Vilks. Hon har i många år arbetat enträget mot islamismen och dess terror, och hon är en mycket seriös journalist som gång efter annan rapporterat från relevanta miljöer i bland annat Paris och London. Jag har följt henne länge, både i solidaritetsarbetet för och med Vilks, men också i annat hon skriver, inte minst om litteratur i Weekendavisen. Det jag uppskattar allra mest är hennes lågmälda saklighet. Och jag skulle vilja säga att den i högsta grad utmärker den nya boken. Det är en personlig bok, det betonas redan i titeln, en bok som i kortare eller längre texter berättar vad som hände. Men hon skildrar också både för- och efterspelet. Hon berättar om människors rädsla – inte minst om sin egen – och vad den leder fram till. Besviket skildrar hon hur fyra medlemmar av kommitténs styrelse lämnar och aldrig mer hörs av. Men också om hur människor spontant och med värme visar stöd efter attentatet. Det finns en mängd gripande avsnitt om sådana nära, personliga ting som bildar relief för den danska huvudstaden och människorna som lever och verkar där.

För mig som svensk författare infinner sig ändå en sorg vid läsningen. Jag frågar mig, som jag ofta gjort de senaste femton åren, allt sedan 11 september således, varför arbete som det Brix utför, inte är möjligt i Sverige. Varför är tystnaden alltid större än det talade och skrivna ordet här? Varför kan vi inte, med självklarhet och utan reservationer, ge vårt stöd till en människa som hamnat allra högst upp på islamisternas dödslistor och som dessutom har ett pris på sitt huvud? Varför denna hövlighet inför en skara simpla mördare och terrorister?

Jag kan inte förstå det, vill inte förstå det.


Men jag menar att Helle Merete Brix har skrivit en oerhört viktig bok. Den är angelägen för var och en som intresserar sig för hur frihetens fiender ser ut, vad de tänker och gör, och hur vi andra kan skydda oss mot den, hur skyddslösa och utsatta vi än känner oss. Bara tillsammans kan vi uppnå något som kunde likna ett motstånd. Låt mig avsluta med några ord från Gita Sahgal som Brix citerar. De uttalades på en konferens i London efter massakern på Charlie Hebdo, och Saghal jämförde situationen efter fatwan mot Salman Rushdie med dagens situation: ”Vi var 40 människor på gatan 1989. I Paris efter Charlie Hebdo var det 4 miljoner. Låt oss bygga på det hoppet.”


Språkligt förfall och islamism. Hört och sett på bryggan vid havet

Foto: Astrid Nydahl
Vi satt på Åhusbryggan med fika. Runt om oss kryllade stranden och bryggan av flera skolklasser i tio-elvaårsåldern. Jag försökte stänga av de högt diskanta ropen, men så skreks det något som fick mig att lyssna. Pojkarna som stod nere i vattnet ropade upp till flickorna på bryggan, en och en namngivna med frågan: "Är du en f***a, eller är du en p***y" som inte vågar bada?". Jag gick dit och ville säga något, men först hörde jag en flicka nere i vattnet skrika: "var inte så f***iga". Jag frågade flickorna uppe på bryggan om de inte kunde sätta stopp för detta - till exempel genom att stoppa något stort i munnen på de skrikande - och de instämde. Skriken upphörde, alla gick tillbaka till stranden där lärarna solade.

Det vi såg och hörde fick mig att tänka på alla de flickor som är våra barnbarn. Vi har hört talas om liknande händelser men skolan har alltid ingripit. Kanske är jag alldeles för fjärmad från världen för att förstå omfattningen av detta?

När vi skulle åka hem såg vi fyra tjejer spela badminton i två par, ute i vattnet. En av flickorna hade slöja och långbyxor på sig. Jag insåg att jag denna dag blivit vittne till två fenomen som äter sönder oss: obildningens språkliga förfall å ena sidan, den trosvissa islamismen å den andra.

Imorgon väljer jag en annan strand.


Dansk författare skriver om migrationskrisen och om Lampedusa


Jens Christian Grøndahl: Europas ambassade. Essay (Gyldendal, Köpenhamn)

Den danske författaren Jens Christian Grøndahl är kanske mest känd för sina lysande skönlitterära verk. Han är översatt till många språk, också till svenska, med romaner som  Lucca, Fyra dagar i mars, Ett annat ljus, Hjärtljud, Indiansommar och Tystnad i oktober.

Jens Christian Grøndahl är född 1959 och bosatt i Köpenhamn, och betraktas ofta som en av sin generations mest framträdande författare i Danmark. Men han är också en av dessa allt ovanligare intellektuella som kan diskutera, ja rent av debattera, utan att kasta glåpord i ansiktet på andra, och som håller en både språkligt och tankemässigt nödvändig nivå i det han skriver och säger. Hans nyutkomna bok, Europas ambassade, är genremässigt en essä, och som sådan presenteras den också, dock med ett tillägg som ytterligare förklarar den: en reseessä, som med förlagets ord ”gennem indtryk, møder og samtaler forsøger at tage bestik af, hvordan flygtningekrisen påvirker vores forventninger til fremtiden og vores selvforståelse som danskere og europæere.” Det är en mycket intressant, kanske också rent av gängse, utgångspunkt också i Sverige, och just därför menar jag att den är så viktig att läsa. Alltså: hur påverkas våra framtidstankar och vår självbild av den dramatik som utspelas i Europas södra delar, och som hänger samman med den omfattande migrationen från Asien, Afrika och Mellanöstern?

Jens Christian Grøndahls bok är en förtätad och mycket klok essä om tidens svåraste fråga. Han reser inte till Lampedusa för att få en förutfattad mening bekräftad. Han predikar inte heller för läsaren efter resan. Hans utgångspunkt är något som slås fast alldeles i slutet av boken: den börjar och slutar med terrorattentaten i Europa. I bokens förord har attentaten mot Lars Vilks-föreläsningen och mot synagogan just ägt rum. De fruktansvärda attentaten mot Charlie Hebdo och Bataclan accentuerade faran. I bokens slutkapitel har attentaten i Bryssel just ägt rum. Men det finns en annan händelse som återkommer i berättelsen: nyårsnattens sexuella övergrepp i Kölns centrum, då unga, "nyanlända", förgrep sig på tyska flickor. 

Inför dessa delikata ämnen viker inte författaren undan. Tvärtom använder han dem för att tillbakavisa alla anklagelser om ”islamofobi”. Han talar på samma sätt, lugnt och resonerande, emot multikulturalismen av det enkla skälet att den betraktar människor som ”representativa” massor men glömmer bort att tala om de enskilda människorna. Multikulturalismen som politiskt projekt är en förverkligad relativism. För den läsare som är känslig inför sakliga, icke-ideologistyrda texter, kan jag redan här tala om att han skriver med respekt om Tidehvervs-prästen Søren Krarup, att han också i de svåra diskussionerna på Lampedusa försvarar den danska nationalstaten, och dess utveckling som välfärdsstat gentemot dem som menar att det är allas vår plikt att förvandlas till utbytbara globalister.

Ämnet är alltså det vi både i Danmark och Sverige kallar ”flyktingkrisen”. Jens Christian Grøndahl tycks mena att det vore riktigare att tala om en omfattande migrationsvåg, och att denna inte bara hänger samman med de pågående krigen, utan kanske i ännu högre grad med den moderna, digitala kommunikationstekniken. Idag ser fattiga och förnedrade människor i tredje världen vårt västerland i bild, de kan föreställa sig ett annat och bättre sätt att leva och de tvekar inte, i hundratusental, att göra ett försök att uppnå detta. Lampedusa är bara en station. De flesta vill norrut. Helt specifikt i första hand till Tyskland och Sverige. Ett mindre antal till andra länder, inklusive Danmark.

Också i Italien talar man om att IS och andra islamistiska terrorister anländer hit i migrantströmmarna. Den skräck europeerna känner inför terrorn kan inte bagatelliseras. Men hur går man från skräck till öppenhet? Det är en fråga som Grøndahl diskuterar, med aktivister, med socialarbetare, med kommunala representanter, ja också med afrikaner som väntar på att transporteras vidare till det italienska fastlandet. Han tar det till sig, när någon säger att migranten här inte tillhör en anonym massa, han eller hon är en individ som man sett och ser i ögonen. De understryker att de inte är rädda. Men de medger att det rådde fullt kaos 2011, och att de betraktade staten som fienden, eftersom den överlät hela problemet till lokalbefolkningen.

Om man känner sig mogen för att låta sina egna tankar kring det som sker, konfronteras med en klok, pregnant formulerad och erfarenhetsbaserad text skriven av en man som inte befinner sig i propagandans tjänst, själv full av frågor och osäkerheter, då rekommenderar jag varmt Jens Christian Grøndahls bok. Dess titel har för övrigt fötts i ett samtal på plats i Italien, Lampedusa är verkligen hela Europas ambassad.


måndag 6 juni 2016

Nationaldagen 2016: varför firar vi och vad ska "motverkas"?

Skånsk skogsmiljö. Foto: Astrid Nydahl
Vad betyder nationaldagen för oss? Vi lever i globalismens tidevarv. Det är inte en kliché, det är högst konkret i varje miljö och sammanhang där vi lever. Vad betyder det? Det betyder att de flesta beslut som fattas - politiska, avgörande beslut - har en internationell förankring. Sverige är ett EU-land. Ingen för ens på tal att Sverige borde lämna den europeiska unionen. Är en nationaldag meningsfull i den situationen? Men EU är inte en federal stat, EU är en union av fria, självständiga nationalstater. Är det helt sant? Det är ett ämne som ofta blir föremål för diskussion. Jag har inget behov av det just nu. Nationalstaterna existerar de facto. Den brittiska nationalstaten folkomröstar om några veckor; ska man stanna i eller lämna unionen? 

Skräckscenarierna är många. Det första de fick mig att tänka på var motsvarigheterna i Sverige när vi folkomröstade. De såg ungefär likadana ut: vi skulle bli utblottade, utstötta, massarbetslösa och eländiga om vi inte gick med. Det skulle vi också bli om vi gick med. Man kan inte grunda beslut på skräcken för vad som komma skall. Men i vårt land finns det ett ordspråk som tycks styra liv: "Man vet vad man har men inte vad man får". Jag skulle vilja påstå att det är ett ordspråk som saknar varje existensberättigande, av det enkla skälet att verkligheten inte ser ut så. Man kan möjligen tro sig veta vad man har, men plötsligt kan allt detta vara underkastat händelser och processer som förvandlar allt detta till blotta minnen, till existentiell sand.


Ko i skånsk hage, söndagen 5 juni 2016. Foto: Astrid Nydahl


Varför fira nationaldag alltså? Även jag skulle kunna tycka att det vore en fin symbol, en markering mot de starka politiska krafter som hävdar att Sverige och svenskarna egentligen inte existerar (och enda alternativet som ges är att alla är svenskar, oavsett om de kommit från Asien eller Afrika, ty svensk är man, som vi minns från valrörelsen 2014, om man "åker tunnelbana i Stockholm"). Googla på ordet nationaldag! Det ger många häpnadsväckande träffar om diverse arabiska festivaler som arrangeras i vårt land "för att motverka" - ja, vad då? Det är ingen tillfällighet att sådana fester och festivaler går av stapeln just 6 juni.

Läsare av min blogg vet att de här inte hittar nationalistiska slagord eller nationellt sinnad propaganda. Just därför finns det skäl att understryka att jag gärna bidrar till att argumentera för verkliga omständigheter istället för vackert klingande mångkulturmyter. Sverige och svenskarna existerar. Varje dag, året runt, och jag skulle vilja travestera den polska nationalhymnen och säga: "Än är Sverige ej förlorat". Och med detta i tankarna åker jag ut till Östersjö-kusten, läser och fikar till ljudet av sjungande fåglar och idisslande kor.


söndag 5 juni 2016

Inför nationaldagen: om att vara främling i sitt eget land

Nyfiken kalv 5/6, foto: Astrid Nydahl
I årets första nummer för 2011 publicerade tidskriften Standpoint Magazine en anonym artikel om att vara främling i sitt eget land.(x)

Jag vill citera ett par avsnitt ur den artikeln, eftersom den handlar om Birmingham. Författaren berättar om ett längre boende där, och om sin tacksamhet att få återvända hem till London. Som vit kvinna, säger hon, är hon glad att slippa bli betraktad som prostituerad sugen på att sälja oralsex. 

Hennes make är präst, och det var som sådan han kom till Birmingham. Alla detaljer i texten skvallrar om att det rör sig om den islamiserade stadsdelen Sparkhill, där artikelförfattaren fick spraymålat på ytterdörren till kyrkan "Dirty white dogs", där barn kastade sten efter maken och kallade honom Satan, och vid mer än ett tillfälle också "f***ing white bastard". 

Jag kommer inte heller, skriver hon, 
”att sakna hur man betraktade vår trädgård som en lokal sopstation där allt från duntäcken till tv-apparater kastades och där råttorna, inte sällan döda, klistrats på kartongbitar, en populär lokal metod för skadedjurskontroll, för att stävja den ökade populationen som rusade mellan trädgårdarna och trappuppgångarna. Ja, jag är mycket glad att ha lämnat landets andra största stad.”

Prästparet levde fyra år i Birmingham, i detta område som de senaste tjugo åren förvandlats till en så kallad Police no-go area. ”Det fick vi veta av civilklädd polis som ville låna församlingshemmet för polisiära syften” skriver hon, och tillägger att de naturligtvis nekade dem detta, ”det är vi som ska bo här, inte ni. När vi kom dit fanns det nästan enbart pakistanier där, numera kommer det också somalier i stora skaror.”

Författaren beskriver hur svårt det var för henne som kvinna att skaffa egen information från muslimerna. Hon ignorerades av både män och kvinnor, och vid de få tillfällen hon var tvungen att tilltala dem, till exempel om en bil felparkerats och blockerade min ingång, så behandlades hon nedlåtande. Min man lyckades däremot ha sådana diskussioner med dem, och som man måste betrakta som oroväckande, säger kvinnan.

Hon skriver: 
”Mitt emot församlingshemmet finns det ett litet bibliotek med några datorer, där några burqaklädda kvinnor, och ibland också små skrifter, som säger förfärliga saker om judar och kristna. Min man brukade ta fotostatkopior där och fungera bra ihop med de flesta. En dag pratade han med en man som såg ut ungefär som Lawrence of Arabia, han hade anlänt samma dag från Antwerpen, han var en av det ökade antalet muslimer som kommer till Birmingham med EU-pass. Min man frågade varför. Han blev förvånad över svaret: ’Alla vet varför. Birmingham är bästa stället i Europa för en rättrogen muslim’”.
Hon skriver mot slutet av sin berättelse också om en komisk händelse som säger allt om klyftan mellan majoritetssamhället och det islamistiska gettot:
”En kille i området berättade hur de ser på oss när vi kommer körande i bil: två vita personer i samma bil som har säkerhetsbälten – de måste vara poliser!”
Låt mig så bara citera artikelns avslutning:
”Det är dags att gnugga oss i ögonen och klarsynt se hur Storbritannien formas idag. Var och en som lever här måste få tala om det de ser, utan att den lättjefulla och ängsliga, men alltid så paralyserande anklagelsen om rasism kommer. Bara så förmår vi avgöra vad som är bäst för framtiden.”

Ur min bok Black Country. 





(x) Texten finns på denna adress: http://standpointmag.co.uk/node/3650/full