onsdag 24 februari 2016

Otur med tänkandet?

Hårda vindar på Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl
Det slår aldrig fel för mig. Jag kom att tänka på den judiska vits jag för trettio år sedan hörde i Israel första gången. Det är den judiske handelsmannen som kommer ut modfälld och säger till sin kollega: "Jag har sådan otur. Varje gång jag köper en dvärg börjar han växa."

Så är det för mig också, titt som tätt. Jag anstränger mig att finna formen på den bok jag nu arbetar med. Har gjort sedan nyåret. Tycker att enskildheterna fallit på plats och att de bör kunna intressera mina läsare. Men oturen i mitt fall består av ett tvärstopp och en omöjlighet att komma vidare. Det är som om det gått troll i manuset. Det känns som att luta sig ner över en cementblandare som stått still alldeles för länge.

Gårdagens isvindar vid Ivösjön var som att ta en kalldusch utomhus. Inga kläder hindrade den svinkalla luften att tränga in under huden. Förvisso uppfriskande. Jag noterar att Sveriges nyhetssändningar och ledarskribenter upptas av landets katastrofala bostadsbrist. Ingen säger ingen för in antalet nya människor i sina resonemang. Om det kommer mer än hundratusen om året hit så säger ju det sig själv att antalet bostäder till unga vuxna som vill lämna föräldrahemmet blir allt mindre. Jag är glad att jag är gammal och att den livsepoken började 1969 för min del, då det var en tid när Malmö hade massor av billiga, äldre lägenheter. Gamla väster hade inte hunnit bli innekvarter för rik medelklass och förorterna hade ännu inte fyllts på av arabiska och asiatiska vandrare.


tisdag 23 februari 2016

Flickor, flätor och annat

Idag har jag umgåtts med tre av mina barnbarn och deras mamma. Vi började med att ta oss till Strandängen vid Ivösjön i Bromölla. Kaffe, varm choklad och smörgåsar i bagaget. Vi stod emot den kraftiga och mycket kalla vinden i tio minuter, sedan återvände vi hem. Här blev det våffelfest. Och efter maten satt vi tillsammans vid min dator och tittade på foton. Det som skedde i min nacke hade jag ingen överblick på. Först efteråt förstod jag att de flätat mitt vinterhår. Så det var ju självklart att dokumentera innan jag ska byta om till sommarskrud, med kort hår och ännu kortare skägg.

Här fryser vi vid Ivösjön, Alma, Vera, Lykke och jag. Foto: Astrid Nydahl


Dagens andra höjdpunkt var att jag blev intervjuad, omfattande och fördjupande, av Mikael Jalving om Malmöboken. Artikeln kommer i Jyllands Posten på lördag. Min bok väckte inte minsta intresse i någon av de tre Malmötidningarna. Men en dansk tidning nappar. Man kan bara ödmjukt säga tack. Återkommer till helgen med materialet.


söndag 21 februari 2016

Om litteraturens betydelse och bibliotekens nödvändighet

Foto: Astrid Nydahl
Denna text, publicerad i Mail on Sunday idag, borde vara obligatorisk läsning för alla bibliotekarier, kulturredaktörer och politiker. Inte minst för de svenska kommunpolitiker som stryper och lägger ner sina bibliotek. Jag har tagit texten rakt av i sin helhet. Den är skriven av Prince Charles.

In an appeal for funds by the Friends of the National Libraries, the Prince traced his fascination with literature back to his early childhood, with Henry Wadsworth Longfellow’s The Song Of Hiawatha a particular favourite.

Words navigate us through life like pathfinders. As Shakespeare says at one point, ‘I shall lose my life for want of language.’ I know what he means.

I have always loved the way you can twist or turn a word to shade it with a different meaning and I marvel at how great writers use so few words to evoke a feeling, a sense of place or the depths of a character. 

I can trace this fascination back to when my father would read to me as a child. Henry Wadsworth Longfellow’s The Song Of Hiawatha was a particular favourite. 

I can remember the electrifying moment the first time I heard Longfellow’s words, which he uses like music in a mesmerising rhythm that runs throughout the epic poem.

‘Ye who love the haunts of Nature... Love the wind among the branches... and the rushing of great rivers Through their palisades of pine-trees.’ 

He takes you there immediately. You hear the breeze and feel the spray of the foaming rapids. I fell in love with words and writing from that moment.

To read great writers is to open a window on a world of experience and wisdom.

Shakespeare is perhaps the master, with his unending capacity to conjure complex characters or the visceral sense of riot and revolution, strife or love in words that illuminate brilliantly every facet of what it is to be human. His words can change lives. 

We absorb so much when we read good writing, not least how to use grammar properly. Used correctly, good grammar enables us to be sure of what the writer means. 

If we stop using commas, or even full stops, I do wonder how we can hope to make sense of the world. Grammar matters!

Neither Longfellow nor Shakespeare wrote for a select audience. Their work was for everyone, which is why I agreed to be patron of this important appeal for funds by the Friends of the National Libraries.

Our libraries play a crucial role in preserving the letters of writers. Collections include poems, scientific discoveries as they were scribbled down in notebooks, precious bindings and even battle plans. 

They keep our heritage alive by offering insight into the thinking of great writers whose work our libraries make available to everyone, now and in the future. 

So often presented in the guise of entertainment, their words offer us the insight and sensitivity to navigate the many challenges that life can throw at us. 


To let such access wither would indeed make the world an impoverished place. 


När en människa dör...

Foto: Astrid Nydahl
Det fick oss att för ett dygn eller så återvända in i vintern: ett ymnigt snöfall, oväntat och starkt. Vi låste dörren om oss, tog fram varsin croissant till kaffet. Förberedelser, skrivande, matlagning, allt blev ett stilla behag. På mitt skrivbord ser min döde son på mig. Han har fortfarande sitt stora leende, dagen bilden togs kan jag rekonstruera in i minsta detalj. Och jag läser:

När en människa dör
förändras hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda, läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte detta en gång, när jag kom
från en diktares begravning.
Sedan dess är jag uppmärksam,
och har ofta fått det bekräftat.

Anna Achtmatova, januari 1940, ur Vi fyra, översättning av Barbara Lönnqvist


Dikterna kan minnas åt oss också när de i enskildheter säger något annat än just det vi registrerat. Men ett leende finns det och en blick, som oupphörligt ser på mig.


lördag 20 februari 2016

Utstött, kall, en minnenas plåga

Foto: Astrid Nydahl
En pojke av rimfrost.
Otur.
Sedan möter jag
Regnet, den nypande vinden.

Buddha. Likgiltighet.
Välvilja. Man utnyttjar den.
Man tappar bort mig längst ner
I ett klassrum. På ett kontor. Skratt.

Enda förströelsen.
Min mors telefonsamtal.
De gör mig skamfilad, lysande
Som en stjärna på ett kolossalt
Lakan av ensamhet.

Yves Martin, ur Jag kokar mitt vin i samlingen Ett steg på de älskandes ö, översättning Jacques och Marie Werup


En pojke av rimfrost. Så skriver han, Yves Martin. Det får mig att tänka på barndomens kyla, den som stöter bort och ut. Att som liten pojke stå i den kylan sätter spår ett helt liv. Det är som om ingen värme i världen - varken den konkreta, fysiska eller den känslomässiga, metafysiska - kan lindra plågan. Natt efter natt drömmer han om en annan barndom, en som inte var frysande dagar och ensamhet. Han kan aldrig skaffa en annan barndom, han är för alltid märkt och sorterad.


fredag 19 februari 2016

Förgänglighetens påminnelse

Foto: Astrid Nydahl
The silence is so complete he can hear
the whispers inside him. Mostly names
of women. Women gone or dead. The ones
we loved so easily. What is it, he wonders,
that we had then and don´t have now,
that we once were and are no longer.
It seemed natural to be alive back then.
Soon there will be only the raccon´s
tracks in the snow down by the river.

Jack Gilbert: Winning on the black, ur Refusing Heaven


För varje dag som går blir dessa, de inre rösterna och bilderna, fler och fler. De talar ibland på samma gång så att det de vill säga bara blir ett massans mummel. Jag försöker ändå alltid lyssna till dem. De är människoröster som en gång betydde allt. En kärlek till synes omöjlig att förstöra eller tysta. Vissa av dem återkommer som en hälsning i den digitala rymden, andra gör sig påminda i det redan skrivna. Är det inte just i minnena av förfluten kärlek som paradoxen blir som tydligast: kärleken som själva livet, i kontrast till förgängligheten som ytterst och alltid är döden?

Hos Jack Gilbert går jag tillbaka, jag minns och förstår att allt det förflutna också är min nutid, dessa sena dagar på jorden då kroppens grundfunktioner, en efter en, visar hur bräcklighetens lagar ser ut. 

I en intervju berörs frågan om åldrandet och Jack Gilbert (1925 - 2012) säger: "I once dreamed that I’d live to be sixty. In those days that was how old you could live to be. But many of my ancestors lived to a hundred. I have this mechanism, this body, which has been so kind to me. I’ve never been in a hospital, except once—I fell."




torsdag 18 februari 2016

I diktarens värld

Foto: Astrid Nydahl
Längtan efter dina klara händer
inne i dunklet vid lågan:
de doftade ek, och rosor,
och död. En vinter för länge sedan.

Fåglarna sökte hirs
och plötsligt var de snö.
Så också orden.
En smula sol, en ängels gloria
och sedan dimman; och träden
och vi, formade av morgonens luft.

Salvatore Quasimodo: En vinter för länge sedan, i översättning av Arne Lundgren 1959


Vi visste förstås inget om hur det skulle bli. Från barndomens cykel och sandlåda, över ungdomens längtan efter det ömsesidiga, in i vuxenlivet gick vi, intet ont anande. Det vi kallade förnuft skulle visa sig vara aningslöshet. Varje gång jag öppnar en klassiker, som denna av Salvatore Quasimido (född i Syrakusa 1901), blir jag varse att det finns litteratur som inte gör halt inför tidningsprosan, som tar läsaren ett steg vidare in, mot en djupare erfarenhet och insikt. Quasimodo sa i ett föredrag han höll 1954, att diktaren så att säga 'förändrar världen', eftersom "de starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten; dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning."

Hur fortsättningen ska bli vet jag inte. Ingen av oss vet. Men jag vet att jag i verk som hans kan söka en stunds vila och tröst.

onsdag 17 februari 2016

I despoternas sällskap





Svensk socialdemokrati har väl varit som den kunde förväntas vara. Under trycket från en växande ung vänsterrörelse utanför SAP blev partiet allt månare om att vårda sin tredjevärld-ism. Stödet till Castro och Kuba kunde skrivas in i en "anti-imperialistisk" kontext, det vill säga en politik som i praktiken avvisade USA:s Kuba-politik men höll tyst om den sovjetiska dito. 

Kuba var juvelen i det Moskvastyrda konglemoratet av stater. Kuba användes förstås också geopolitiskt som en nation villig att hysa sovjetiska vapen i USA:s omedelbara närhet. Men allt det andra då, det som handlade om kubanernas grundläggande frihet? Jag minns inte att Palme diskuterade frågan med Castro. Tiden var inte mogen, är det inte så man säger?












Men Mugabe och de andra afrikanska despoterna då? Där växte relationerna fram genom det stora svenska stödet - ekonomiskt inte minst! - till befrielserörelserna. De rörelser som med vapen i hand bekämpade kolonialstaterna - det gällde såväl Storbritannien som Portugal under dessa år - blev när de kom till makten lite olika beroende på statschefens kynne. Mugabe skulle visa sig vara en tvättäkta rasist som med hets och hat piskade upp stämningen i landet och drev ut vita zimbabwiska medborgare. Särskilt riktade han in sig på farmarna. Hans egna män - helt okunniga om jordbruk - fick ta över gårdarna och katastrofen var ett faktum. Mugabes sydafrikanska vapenbroder Mandela blev kungen och helgonet i hela denna historia och hans minne vårdas som just en helgonlegend (en recension i ämnet jag skrivit hittar du här).


Varför ska man behöva minnas två svenska statsministrar som Palme och Carlsson på detta sätt? Man måste göra det, därför att det är en så viktig del av det moderna Sveriges historia. Men samtidigt som man gör det ska man inte glömma de andra politikernas - från dåvarande VPK till Moderaterna - intima samarbete med andra despoter eller deras stöd till invasioner, ockupationer och militära angrepp (VPK förstås främst i öststaterna och Moderaterna och deras broderpartier i relation till mer eller mindre militära kupper i världen, om de bara hade iscensatts eller hade stöd av USA). Politiken är en smutsig historia. Då som nu. Men jag hoppas ändå vi slipper se Löfven eller Kindberg Batra hand i hand med någon IS-ledare eller krigförande pakistansk eller  afghansk ledare. Säker kan man aldrig vara.