När en människa dör...

Foto: Astrid Nydahl

Det fick oss att för ett dygn eller så återvända in i vintern: ett ymnigt snöfall, oväntat och starkt. Vi låste dörren om oss, tog fram varsin croissant till kaffet. Förberedelser, skrivande, matlagning, allt blev ett stilla behag. På mitt skrivbord ser min döde son på mig. Han har fortfarande sitt stora leende, dagen bilden togs kan jag rekonstruera in i minsta detalj. Och jag läser:

När en människa dör
förändras hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda, läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte detta en gång, när jag kom
från en diktares begravning.
Sedan dess är jag uppmärksam,
och har ofta fått det bekräftat.

Anna Achtmatova, januari 1940, ur Vi fyra, översättning av Barbara Lönnqvist


Dikterna kan minnas åt oss också när de i enskildheter säger något annat än just det vi registrerat. Men ett leende finns det och en blick, som oupphörligt ser på mig.

Utstött, kall, en minnenas plåga

Foto: Astrid Nydahl

En pojke av rimfrost.
Otur.
Sedan möter jag
Regnet, den nypande vinden.

Buddha. Likgiltighet.
Välvilja. Man utnyttjar den.
Man tappar bort mig längst ner
I ett klassrum. På ett kontor. Skratt.

Enda förströelsen.
Min mors telefonsamtal.
De gör mig skamfilad, lysande
Som en stjärna på ett kolossalt
Lakan av ensamhet.

Yves Martin, ur Jag kokar mitt vin i samlingen Ett steg på de älskandes ö, översättning Jacques och Marie Werup


En pojke av rimfrost. Så skriver han, Yves Martin. Det får mig att tänka på barndomens kyla, den som stöter bort och ut. Att som liten pojke stå i den kylan sätter spår ett helt liv. Det är som om ingen värme i världen - varken den konkreta, fysiska eller den känslomässiga, metafysiska - kan lindra plågan. Natt efter natt drömmer han om en annan barndom, en som inte var frysande dagar och ensamhet. Han kan aldrig skaffa en annan barndom, han är för alltid märkt och sorterad.

Förgänglighetens påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

The silence is so complete he can hear
the whispers inside him. Mostly names
of women. Women gone or dead. The ones
we loved so easily. What is it, he wonders,
that we had then and don´t have now,
that we once were and are no longer.
It seemed natural to be alive back then.
Soon there will be only the raccon´s
tracks in the snow down by the river.

Jack Gilbert: Winning on the black, ur Refusing Heaven


För varje dag som går blir dessa, de inre rösterna och bilderna, fler och fler. De talar ibland på samma gång så att det de vill säga bara blir ett massans mummel. Jag försöker ändå alltid lyssna till dem. De är människoröster som en gång betydde allt. En kärlek till synes omöjlig att förstöra eller tysta. Vissa av dem återkommer som en hälsning i den digitala rymden, andra gör sig påminda i det redan skrivna. Är det inte just i minnena av förfluten kärlek som paradoxen blir som tydligast: kärleken som själva livet, i kontrast till förgängligheten som ytterst och alltid är döden?

Hos Jack Gilbert går jag tillbaka, jag minns och förstår att allt det förflutna också är min nutid, dessa sena dagar på jorden då kroppens grundfunktioner, en efter en, visar hur bräcklighetens lagar ser ut. 

I en intervju berörs frågan om åldrandet och Jack Gilbert (1925 - 2012) säger: "I once dreamed that I’d live to be sixty. In those days that was how old you could live to be. But many of my ancestors lived to a hundred. I have this mechanism, this body, which has been so kind to me. I’ve never been in a hospital, except once—I fell."

I diktarens värld

Foto: Astrid Nydahl

Längtan efter dina klara händer
inne i dunklet vid lågan:
de doftade ek, och rosor,
och död. En vinter för länge sedan.

Fåglarna sökte hirs
och plötsligt var de snö.
Så också orden.
En smula sol, en ängels gloria
och sedan dimman; och träden
och vi, formade av morgonens luft.

Salvatore Quasimodo: En vinter för länge sedan, i översättning av Arne Lundgren 1959


Vi visste förstås inget om hur det skulle bli. Från barndomens cykel och sandlåda, över ungdomens längtan efter det ömsesidiga, in i vuxenlivet gick vi, intet ont anande. Det vi kallade förnuft skulle visa sig vara aningslöshet. Varje gång jag öppnar en klassiker, som denna av Salvatore Quasimido (född i Syrakusa 1901), blir jag varse att det finns litteratur som inte gör halt inför tidningsprosan, som tar läsaren ett steg vidare in, mot en djupare erfarenhet och insikt. Quasimodo sa i ett föredrag han höll 1954, att diktaren så att säga 'förändrar världen', eftersom "de starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten; dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning."

Hur fortsättningen ska bli vet jag inte. Ingen av oss vet. Men jag vet att jag i verk som hans kan söka en stunds vila och tröst.

I despoternas sällskap

Svensk socialdemokrati har väl varit som den kunde förväntas vara. Under trycket från en växande ung vänsterrörelse utanför SAP blev partiet allt månare om att vårda sin tredjevärld-ism. Stödet till Castro och Kuba kunde skrivas in i en "anti-imperialistisk" kontext, det vill säga en politik som i praktiken avvisade USA:s Kuba-politik men höll tyst om den sovjetiska dito. 

Kuba var juvelen i det Moskvastyrda konglemoratet av stater. Kuba användes förstås också geopolitiskt som en nation villig att hysa sovjetiska vapen i USA:s omedelbara närhet. Men allt det andra då, det som handlade om kubanernas grundläggande frihet? Jag minns inte att Palme diskuterade frågan med Castro. Tiden var inte mogen, är det inte så man säger?

Men Mugabe och de andra afrikanska despoterna då? Där växte relationerna fram genom det stora svenska stödet - ekonomiskt inte minst! - till befrielserörelserna. De rörelser som med vapen i hand bekämpade kolonialstaterna - det gällde såväl Storbritannien som Portugal under dessa år - blev när de kom till makten lite olika beroende på statschefens kynne. Mugabe skulle visa sig vara en tvättäkta rasist som med hets och hat piskade upp stämningen i landet och drev ut vita zimbabwiska medborgare. Särskilt riktade han in sig på farmarna. Hans egna män - helt okunniga om jordbruk - fick ta över gårdarna och katastrofen var ett faktum. Mugabes sydafrikanska vapenbroder Mandela blev kungen och helgonet i hela denna historia och hans minne vårdas som just en helgonlegend (en recension i ämnet jag skrivit hittar du här).

Varför ska man behöva minnas två svenska statsministrar som Palme och Carlsson på detta sätt? Man måste göra det, därför att det är en så viktig del av det moderna Sveriges historia. Men samtidigt som man gör det ska man inte glömma de andra politikernas - från dåvarande VPK till Moderaterna - intima samarbete med andra despoter eller deras stöd till invasioner, ockupationer och militära angrepp (VPK förstås främst i öststaterna och Moderaterna och deras broderpartier i relation till mer eller mindre militära kupper i världen, om de bara hade iscensatts eller hade stöd av USA). Politiken är en smutsig historia. Då som nu. Men jag hoppas ändå vi slipper se Löfven eller Kindberg Batra hand i hand med någon IS-ledare eller krigförande pakistansk eller  afghansk ledare. Säker kan man aldrig vara.

Det lilla i det stora

Det har varit både snö och frost de senaste dagarna, men under tisdagen öppnade sig en magiskt blå himmel med dagslångt solsken. Vi tog tillfället i akt och gav oss ut i naturen. Hemkommen började jag putsa alla fönster, både in- och utvändigt. Först när jag var klar med det arbetet såg jag väderprognosen; på torsdag kommer det snöblandade regnet tillbaka och förstör allt genomskinligt vackert. Det är vi vana vid eftersom vi bor alldeles utmed vägen.

Från våra sida kan man se över väg 118, den som går till Åhus, och bort mot fälten där backarna i närheten av Ivösjön reser sig så mäktigt. 

Livet måste var precis så här. Man befinner sig i hela tiden i det obegripliga och stora. Sena kvällar ställer jag mig utanför huset och skådar mot den mirakulösa stjärnhimlen. I den storheten befinner vi oss alla, utan att kunna förstå eller omfatta innebörden av det vi ser. Så vi vänder då blicken ner mot det lilla, allt det som är vi själva, våra liv, familjer, vänner, eller så väljer vi att helt vända blicken bort från det pågående och istället ägna oss åt litteraturen. Det är så det är, och förmodligen så det måste vara.

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl en kall februaridag utanför Kristianstad.

Humor och politisk humor

Apliv i brittiska Dudley. Foto: Astrid Nydahl

Är det någon skillnad på humor och politisk humor? Är det skillnad på humor i olika kulturer och nationer?

Det är klart att man svarar ja på båda frågorna. Det finns humor som saknar all poäng. Och det finns humor som politiskt gisslar eller driver med samtiden, all inclusive.

Finns det då, frågar jag mig, tjeckisk humor? Frågan kan verka udda, men jag ställer mig den efter att ha läst Emil Hakl Regler för löjligt uppförande (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson). Under diktaturen, särskilt efter den sovjetiska inmarschen och ockupationen av Tjeckoslovakien, kunde man se hur landets version av samizdat-litteratur utvecklades. Där fanns gamla rävar som Ludvik Vaculik och Bohumil Hrabal, men också något yngre förmågor som Pavel Kohout, Ivan Klima, Milan Kundera.

De redan döda ej att förglömma: Jaroslav Hasek, Max Brod, Franz Kafka och andra. 

Så ja, det finns säkert en tjeckisk humorvariant, även om man, som ni ser av namnen ovan ibland kan kalla den tysk-tjeckisk eller judisk-tjeckisk.

Vem är då Emil Hakl (pseudonym för Jan Benes) i detta sammanhang? Han har kallats för vår tids Hrabal. Det är inget dåligt omdöme. Född 1958 var han 1988 med och bildade sammanslutningen Den moderne analfabeten. Hans mest kända roman är Föräldrar och barn (också den utgiven på svenska av Aspekt förlag).

Hakl har sagt: "Varje gång jag börjar skriva känns det som jag skriver en novell. Ja, och ibland vill inte den där novellen ta slut utan fortsätta." Nog kan man säga att den finurligt lilla volym jag nu läst, Regler för löjligt uppförande, kan illustrera det uttalandet. Vi har nämligen att göra med titelnovellen från en samling. Ibland kan det kännas udda att bara läsa en enda novell ur en samlad bok. Men i det här fallet fungerar det utmärkt och bidrar också till att besvara frågan om tjeckisk humor. 

Här känner man nämligen direkt igen sig. Detta är en humor som tycks mig präglad av diktaturårens halvt uttalade, ibland bara viskade, ironier och attityder. Redan kapitelrubrikerna är små berättelser. Eller vad sägs om "Vid andra besöket kan jag återigen inte låta bli att förundras över hur kraftig min sovande pappa är." Det är svårt att säga vad den här boken handlar om. Men man kan fästa sig vid en ram där berättaren, som i kapitelrubriken, besöker sin döende far på sjukhus. Men man kan också göra det vid det faktum att han befinner sig i dialog och samspel med vännen. Egentligen är det en apparat han talar med. Och så ska man påpeka att moldavisk konjak spelar en roll i berättelsen. Jag kan inte säga mer än att det här är en 85-sidig miniatyr som bjuder på många skratt och ännu fler gåtfullheter. Tjeckisk humor således. Politisk humor. Humor kort och gott.

Vilks, islamismen och de påbjudna tilläggen om godhet

Lars Vilks med pristagarna,  Köpenhamn i söndags. Foto: Steen R./ Snaphanen

Karin Olsson, kulturredaktör på Expressen, skrev i söndags en mycket intressant artikel med anledning av ettårsdagen av attentatet mot Lars Vilks och den judiska synagogan i Köpenhamn. Första halvan av artikeln är egentligen den intressantaste, men eftersom den är skriven i den svåra ironiska genren kanske den inte gått fram till alla läsare. Så här skrev hon:http://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/terrora

Idag är det ett år sedan som Lars Vilks närvaro på en debatt om konst och hädelse i Köpenhamn utlöste en attack med automatvapen av en islamistiskt motiverad gärningsman. Därför hålls ett stort yttrandefrihetsseminarium på Kulturhuset i Stockholm med Vilks som hedersgäst. Alla är där. Kulturministern tar en selfie med den hotade konstnären och skriver något inlevelsefullt om hans utsatta liv på sitt populära Instagramkonto. 

Konstnärseliten, även Vilks skarpaste kritiker, är förstås på plats för att visa sitt principiella stöd. Panelsamtalet livesänds av P1 på webben och i kväll är Vilks inbjuden till "Agenda", där utrikesminister Margot Wallström efteråt kommenterar läget för yttrandefriheten i världen. Hon tar bland annat upp hur frihetliga bloggare fängslas och piskas i Saudiarabien, och hur Polen nu "putiniseras" och regeringen vill strypa konstnärers och journalisters frihet.

Det hon här skriver är förstås en omöjlighet. Jag skulle bli mycket förvånad om något sådant hände i vårt land. Sverige är och förblir de tystas land. Här säger man aldrig vad man egentligen tycker, särskilt inte när det handlar om islam, utan nöjer sig med artiga repliker på privata middagar. Och de som i sin tur säger vad de tycker har inte tillgång till morgon- och kvällstidningar. Därför har bloggosfären blivit en alternativ källa för kritiska texter.

Däremot kan den andra halvan av hennes text diskuteras. Ja, det är rentav påbjudet. Varför det? Därför att det är påbjudet att i varje sammanhang där kritik riktas mot islam och islamism, man framför allt ska vända hela denna kritik mot ”rasisterna”.

Ändå tycks det bekymra Olsson att intresset för de människor som blir offer för islamismens våld är så ljumt. Hon skriver:

Det är bara intresset för landets enda till livet jagade konstnär som är svalt - förutom i de muslimhatande kretsar som använder honom som en maskot.

Som den svenska statsreligionen – godheten som står över alla andra religioner – alltid manar, ska texter i ämnet mana till samling. Inte mot islamisterna i första hand utan mot allt som kan beskrivas som ”besinningslöst hat och våld i någon form”.

Är man verkligt god säger man bara att man tycker det är fel att Lars Vilks måste gömma sig. Och på samma sätt kan man beklaga att människor som Ayyan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Geert Wilders och många andra måste göra det.

Det enda man rimligen kan erbjuda Karin Olsson som svar är att hon långt före årsdagarna kunde försöka samla sina kollegor i medievärlden inför en rejäl manifestation mot islamismen. Hon kunde börja med att ringa upp Sydsvenskans Rakel Chukri som har skrivit en föredömligt klar artikel om innebörden av den islamistiska krigsvågen mot arabvärldens kristna. Även om hon känner samma ansvar som Olsson och klistrar dit något om rasisthotet mot slutet av sin text handlar den ytterst om att klargöra vari hotet består. Läs den gärna här i sinhelhet.