onsdag 3 februari 2016

Sjukbäddens positiva inverkan på litteraturen och författandet

TBC-sanatorium i Basel, 1913
Det är alldeles avsiktligt som jag satt den pompösa rubriken på detta inlägg. Jag har under denna sjukperiod läst skrämmande skildringar av lägerliv i Sovjetunionen. Och jag läser hos Primo Levi att han aldrig skulle ha blivit författare om inte Förintelsen och hans egen erfarenhet av nazilägren tvingat honom.


Sven Stolpe
Jag tänker nämligen på det faktum att sanatorierna födde mycket fin och avgörande europeisk litteratur. Sven Stolpe och Lars Widding är två lysande exempel hos oss i Sverige, Sara Lidman menade också att hennes författarskap föddes på sanatorium. Thomas Mann förknippar man direkt med sanatoriesängen. Man kan konstatera att redan de centraleuropeiska sjukhusen för tbc-patienter gjorde det. Tänk bara på Thomas Bernhard.

Dessa reflektioner har jag gjort under den här sjukdomsperioden då jag legat dygnet runt i sängen. Förutom när man sover blir man väldigt uttråkad av sjuksängen. Man står ganska snart inte ut med att ligga i den. 


Omslagsbild till Georgie Fames senaste - och sista - skiva,
Swansongs, som jag fick till tröst efter missad konsert.
Jag själv längtar ut till naturen och jag förbannar de saker jag tvingas ställa in (i lördags skulle jag äntligen få se en av både det unga och det vuxna livets favoriter, Georgie Fame på konsert här i staden, men jag låg kvar i sängen när resten av gänget njöt, jag fick dock en fantastisk skiva av dem efteråt. Och jag skulle just denna dag, onsdagen den 3 februari ha en viktig middag med gäster här hemma). Nå, det jag ville säga var, att sjuktiden och ledan fått mig att läsa exceptionellt mycket. Förutom Peder Jensens viktiga bok om Breivik-massakern har jag läst två böcker om 1960-talets arbetsläger i Sovjetunionen och en alldeles nyutkommen roman av Patrick Modiano, För att du inte ska gå vilse i kvarteret (som jag ska återkomma till). Mer väntar för resten av veckan.

Inte ett enda ord vid sidan av bloggen har jag dock själv skrivit. Men allt läsande föder ju tankar och idéer, så om jag händelsevis skulle vara återställd till nästkommande helg vet man aldrig vad som händer.

Till sist dagens ord, omöjligt att överträffa: bildningsförfallsproblematiken. 

Läs Dick Harrisons artikel i Svenskan så förstår ni varför.



tisdag 2 februari 2016

Sovjetisk påminnelse

Nu i februari utkommer det två viktiga böcker på svenska. De är båda skrivna av Anatolij Martjenko (1938 - 1986). Den första boken har aldrig funnits på svenska, men nu gör den det. Lev som alla andra heter den. Den andra boken däremot, Mitt vittnesbörd, kom ut på Norstedts förlag då det begav sig. 


De båda böckerna utges nu på min sons förlag, Ariel skrifter, första bandet i Mikael Nydahls översättning och andra bandet i Sven Vallmarks. Den andra boken skrevs 1967 och är en gastkramande skildring av olika lägervistelser i Sovjetunionen. 

Martjenko väjer inte för något, han berättar om människor som stympar sig själva för att komma undan, om andra som blir galna och blandar den så kallade soppan med avföring för att den ska bli som mammas gröt. Han bjuder läsaren på en serie gripande porträtt av medfångar. Kanske kommer jag bäst att minnas de fångar som tatuerade in skymfningar mot kommunistpartiet i ansiktshuden och som fick genomgå mycket plågsamma operationer utan bedövning för att ta bort dem. 


Den första boken är en skildring av tiden då Martjenko skrev Mitt vittnesbörd. En bok om att alltid vara bevakad av KGB,  om att gömma sig hos vänner när man inte är skriven på orten och att ha stora problem att få såväl arbete som bostad (ofta ett hörn bakom ett skynke i en enrumslägenhet) och om att finnas i kretsen av dissidenter och andra intellektuella, människor som arbetarpojken aldrig tidigare varit i kontakt med. 

Det blir hans öppna brev om den sovjetiska inblandningen i Tjeckoslovakien, som ju leder fram till inmarschen och ockupationen 1968, som står som en symbol och en vändpunkt för hans arbete. Vill man ha en djupt mänsklig, gripande och stark skildring av hur en totalitär ideologi - i det här fallet kommunismen - bryter ner, kontrollerar och styr människors vardag vill jag gärna rekommendera dessa två. 

Sacharov-priset från Europa-parlamentet gick 1988 till Nelson Mandela och till Martjenko postumt.
Anatolij Martjenko (1938–1986) är den sibiriske arbetarpojken som blev en centralgestalt i de sensovjetiska dissidentmiljöerna. Med Mitt vittnesmål från 1967 avslöjade han den politiska repressionens omfattning och brutalitet i det poststalinska Sovjetunionen. Boken blev en viktig impuls för sjuttiotalets människorättsrörelse. Han avled så sent som under perestrojkan, i sviterna av en hungerstrejk för avvecklandet av de politiska lägren. 

Sjuk fågel, sjuk människa

Foto: Astrid Nydahl
Under hela den kalla snöperioden, då det var åtskilliga minusgrader hjälpte vi den här bevingade varelsen att hålla värmen med olika sorters bröd. Hon satt under köksfönstret varje morgon och fick då sin första portion. Nu behöver hon oss inte mer och syns inte heller till.

Nu är det jag själv som får bröd och vatten inburet till sängbordet. Sedan i fredags morse är jag utslagen av något oidentifierbart. Fördelen är allt jag får läst, två volymer hittills och en tredje på gång. Att läsa Anatolij Martjenkos gastkramande lägerberättelser från 1960-talets Sovjetunion under samma konvalenscens som jag läst Fjordmans, det vill säga Peder Jensens bok om Breiviks massaker och tidens dårskap, är minst sagt prövande. Gång på gång känner jag igen mentaliteten. Det totalitära är i högsta grad levande - också här i vårt mycket invaderade, splittrade och förvirrade land.

Jag återgår till ryggläge.


måndag 1 februari 2016

Fjordman tar till orda om Breiviks massmord och den europeiska så kallade utvecklingen

Peder Jensen tillsammans med den nederländske politikern Geert Wilders. Foto: Snaphanen.
"Ironien i de mange nazianklagerne mot meg er at ekte nynazister vanligvis misliker meg. Det er delvis fordi jeg har vaert konsekvent pro-israelisk."

"Hundretusender av mennesker fra India til Australia har lest mine essayer uden å skade en spurv på grunn av det." (Citaten från Peder Jensens bok)

Peder Jensen: Vitne til vanvidd (Free Speech Libraby)

Behöver jag påminna om massakern i Oslo och på Utöya 2011? Behöver jag skriva gärningsmannens namn? Vem har för ett ögonblick glömt bort Anders Behring Breivik? Här i Sverige har vi kanske glömt bort ett av hans offer som inte dödades. Han heter Peder Jensen. Han har livet och hälsan i behåll men han är ändå ett offer för massmördaren och terroristen Breivik. Hur hänger det samman?

Jag har läst Peder Jensens bok Vitne til Vanvidd. Den är skriven på norskt bokmål och alltså mycket lätt för en svensk att läsa. Vad är det för vansinne Jensen bevittnat? Och varför tycker han att han bör tala om det? Jag ska återkomma till frågorna i form av försök till svar, men först vill jag berätta vad det är för en bok han skrivit.

Jensens bok är en mycket personlig skildring av vad som hände i Norge den 22 juli 2011. Det är alltså mer än fyra år sedan regeringskvarteret utsattes för en mycket stor bombexplosion och ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utöya fick besök av en kall och dåraktig terrorist som gick runt och avrättade unga människor på ön, liksom han dödade några vuxna som var där som ledare och vakter.

Terrorattentaten den 22 juli 2011 drog med sig oändligt mycket olycka för enskilda människor, för familjer, organisationer – ja, för ett helt samhälle. Jag har svårt att se hur Norge skulle kunna få en ”normal” anda av medborgarskap och civilsamhälle under de kommande närliggande åren. Allting präglas förstås av Breiviks massaker och bombdåd. Och det är i den kontexten vi måste läsa Peder Jensen. Han fick gå i exil efter händelserna. Han hade försökt uppvakta polisen och visa att han ingenting hade med Breivik att göra. Han gjorde det trots att han inte begått något brott. Han utsattes för en husrannsakan som förmodligen stred mot lagen. Men utvecklingen tvingade honom att lämna fosterlandet. I Köpenhamn fick han hjälp och kunde hålla sig undan norska medier och andra som ville skada honom. Norge surrade av konspirationer, hans liv kunde vara i fara.

Vem är denne man med ett så vanligt namn? Han arbetade med autistiska barn. Han är född på 1970-talet. Han är jämngammal med mina äldsta barn. Jag har mött honom en gång, helt kort och han gav genast intryckert av lågmäld och vänlig ung man. 

Jensen har intressen som kan hänföras till Mellanöstern. Han har studerat på universitet i Kairo. Han har arbetat med en fredsövervakande styrka, TIPH (Temporary International Presence in Hebron) åren 2002 och 2003  i Hebron på Västbanken. Men han har också ett specialintresse inom ramen för detta: islam, islamism och vad massinvandringen från denna del av världen har för inverkan på våra skandinaviska samhällen. Det är legitima intressen. Jag delar dem. Jag skriver om dem. Det gör alltså också Jensen. Men han har under många år använt sig av den vackert norska pseudonymen Fjordman. Och det var som Fjordman han blev känd. Eller ska jag säga ökänd? Norska medier och den norska politiska klassen bestämde sig nämligen för att Fjordman var den ”andliga fadern” bakom massakern! De bestämde sig för att Peder Jensens essäer skulle ha utlöst dårskapen! Jensens ord i sakfrågor skulle vara orsaken till att en uppenbart sjuk man bestämmer sig för att döda så många som möjligt, norrmän eller ej, för att de på ett eller annat sätt var socialdemokrater och därmed skyldiga till mångkultureländet.

Varför blev det så? Breivik hade utförligt citerat Fjordmans texter i sitt så kallade manifest, den extremt långa text som han skickade ut till medier och enskilda i samband med massmorden. Vad fanns det i dessa citat och vilka citerade han vid sidan av Fjordman, och hur såg argumenten ut?

Peder Jensen hade ett relativt omfattande författarskap bakom sig före 2011. Han skrev mest på engelska, publicerade sig i nättidskrifter som Gates of Vienna (hans texter finns samlade på nätet: The Fjordman Files). Numera finns han nyskrivna texter också att läsa på danska Snaphanen.dk

Hans texter var – och är det också idag – stramt hållna. Han argumenterar i sakfrågor. Mycket sällan – eller aldrig - rörs det upp något känslodamm efter honom. När han argumenterar hänvisar han oftast till källor. Det är något med hans skrivande som har en akademisk ton. Han kan tala i ämnen som han faktiskt vet någonting om. När han skriver om islam och islamism är det inga skott från höften utan tvärtom väl genomtänkta texter som är förankrade i fakta. Det ser vi inte så ofta.

Miljön han verkar i är förstås islamkritisk och anti-jihadistisk. Det betyder inte att han betalat medlemsavgift till en internationell konspiratorisk organisation. Rakt tvärtom. Den internationella tendens som kallas counter-jihad är i själva verket ett antal individer som oberoende av varandra verkar i samma riktning. De kan vara politiker som Wilders i Holland. De kan vara fria intellektuella som Daniel Pipes och Ayyan Hirsi Ali i USA. De kan vara aktivister och agitarorer som Tommy Robinson i England eller föreläsningsorganisatörer som Katrine Winkel Holm eller Helle Merete Brix i Danmark. Det som förenar dem är att de förespråkar yttrande- och tryckfrihet som våra länders kvaliteter gentemot en totalitär religion och politik som ryms inom islam. Är det någon som invänder mot sådana självklarheter? Jag gör det inte. Men just detta hävdade och hävdar Peder Jensen i sitt författarskap. Och den självklara frågan uppstår: Varför skulle detta hänga samman med en massmördare och dåre bara för att han citerat från det? För att besvara den frågan måste vi nog kika på vem Breivik citerade från och fråga oss huruvida citaten kan anses vara inspirationskällor till ett norskt massmord. Vilka var då dessa citat?

Steven Emersons Investigative Project on Terrorism analyserade 1.600 namn i Breviks så kallade manifest.  Där återfinns bland andra Marx, Adorno, Gramsci, Tony Blair, Barack Obama, Osama bin Ladin, Arafat, Jesus, Martell, Hitler, Churchill, Thomas Jefferson, Napoleon, Sitting Bull, Aristoteles, Shakespeare, Platon, Orwell, Freud och Salman Rushdie. De vanligaste är Bat Ye´or (71 träffar), Fjordman (63), Jesus (63), Robert Spencer (54), Karl Martell (53), Anwar Shaaban (48), Hitler (50) och Muhammed (36). 

Nå, i sådana mängder citat och personhänvisningar förvånas man över att just Fjordman utsågs till statens fiende nummer ett. Är det antalet citat som avgjorde saken? Naturligtvis inte. Fjordmans position bestämdes av innehållet i de texter som massmördaren snott. Breiviks manifest är ju ingen intellektuellt redbar text utan ett hopkok av tusentals olika texter som han klippt och klistat utifrån eget gottfinnande. Det är också en av många anledningar till att det gör ett nästan tragikomiskt intryck. Hade det inte varit för alla dödsoffren kunde man skrattande ha ignorerat det.

Peder Jensen analyserar nu inte bara Breivik som massmördare och galning. Han närläser mycket av den smörja som skrivits om honom i norsk och internationella press, men viktigast av allt tror jag att bokens avslutande tredjedel är, där han istället tittar på den politiska, sociala och kulturella förändringen av Europa och västvärlden i stort. Vad har islam och islamism inneburit för oss med massinvandringen från muslimska länder? Hur har vi lyckats stå emot den totalitära kravmaskinen? Har vi alls lyckats? Hur ser de demografiska hoten ut?

Peder Jensen bok är inte en angelägenhet för några få mer eller mindre indragna personer i skuggan av Breiviks massmord och så kallade manifest. Istället menar jag att den är en angelägenhet för alla som vill förstå vad som sker i små, sårade nationer som utifrån omfattande terroristbrott försöker finna vägar framåt. Återvändsgränderna är vi väl bekanta med. Hela hösten 2015, nyåret och januari 2016 pekar i riktning mot både oroligheter och våldsamma sammandrabbningar. Motsättningarna skärps dag för dag, inte minst här i Sverige. Det vi hittills sett av våldsamma upplopp och mord måste vi nöja oss med att betrakta som en inledning till något långt värre. Mycket har skett i Europa sedan Breiviks förbrytelser. Kan vi gemensamt finna strategier för att stå emot? Det ter sig föga troligt eftersom det mesta som gjorts i norra Europa sedan den akuta krisen inleddes har varit felsteg, desperation och populism utan långsiktighet och nödvändiga analyser. Själv är jag stor pessimist men läser med stigande intresse Jensens balanserade och välskrivna bok just för att den sätter fingret på vad som pågår. Och det är väldigt logiskt att boken slutar med att koppla samman vansinnet med den så kallade utvecklingen. 

lördag 30 januari 2016

Från sjukbädden

Foto: Astrid Nydahl
Det råder undantagstillstånd i huset. Det är något vinteraktigt och obehagligt som nu däckar mig på tredje dygnet. Allt sängliggande är en fördel: jag reflekterar och funderar, och ur det kommer alltid något gott. Återkommer när hälsan gjort det.



onsdag 27 januari 2016

Pyjamasklädd på stan? Brittiska exempel på normlöshet

Brevet som skickades till föräldrarna i måndags
Första gången jag stötte på fenomenet var i en bok av Theodor Dalrymple: han tog det som ett, bland många andra, exempel på hur det brittiska samhället krackelerar. Vanlig hyfs och artighet, dessa ädla traditioner som alltid kännetecknat britterna, håller på att bytas mot ett normlöst, slappt och näst intill trash-präglat beteende. Det är bara att resa runt några veckor i landet så får man många och förfärande exempel på hur detta förfall ser ut. Nå, nu handlar det alltså om att föräldrar skjutsar sina barn till skolan klädda i pyjamas och morgontofflor. Och nej, det är inget skämt. The Guardian skriver:
A primary school headteacher says she has been bombarded with supportive messages after writing to parents asking them to wash in the morning and to stop dropping off their children in their pyjamas. Kate Chisholm, head of Skerne Park Academy in Darlington, made the appeal after noticing an increase in parents wearing pyjamas at the school gates and even at Christmas performances.
"I just thought, can I condone this? It’s all very well having the right to do what you want, but we’re trying to raise standards in the school. We want children to know what it’s like in the outside world. I thought I’ve got to say something, so I did,” she told the Guardian on Wednesday.
Daily Mail väljer att lyfta fram en vägrande mamma, som med sitt infantila beteende snarare framställs som en "rebell" eller frihetskämpe:
But today parent Karen Routh, 49, from Darlington, defied the head's recent letter and attended the school in red pyjamas decorated with snowflakes. 
Det förhåller sig alltid så i dagens västvärld: frihet betraktas som en synonym med gränslöshet. Rättigheter går alltid före skyldigheter. Individen står alltid före det samhälleliga. Förändringar som är dåliga och skadliga hyllas i samma utsträckning som de positiva. Det är en utveckling som pågått länge och som bidrar till att undergräva det som kunde kallas civiliserat beteende och uppförande. Om västerlänningen tycker att man ska visa sig ute bland folk i pyjamas, och ingen protesterar mot det, ja då blir det den nya normen. Liksom de hängande jeansen som visar kalsongerna blivit norm, eller de vuxna männen som klär sig i shorts, tennisskor och keps blivit var mans förebild. Varje samhälles pågående utveckling visar sig i hur vi klär oss, beter oss och för oss. Vuxenvärlden har som bekant kapitulerat för det infantila där tonåringen är ideal och dröm. Britternas pyjamasdekadans lär inte sluta med Kate Chisholms brev. Men hennes initiativ visar än en gång att det finns människor som vägrar krav- och normlösheten i skolan.


***


Möllevången, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
Och när vi nu ändå talar om skolan kanske en liten titt på situationen i Malmö är på sin plats.
Inom fyra år behöver Malmö bygga 36 nya grundskolor och anställa 3000 nya lärare. Malmös grundskolor beräknas nämligen behöva ta emot 8400 nya elever till 2019. Regeringen har anslagit 350 miljoner kronor till Malmö stad för att täcka extrakostnader kring flyktingmottagande.
Det är Sydsvenskan som rapporterar om att man "flaggar för krisläge två". Varför gör man det?
Grundskolenämndens ordförande, kommunalrådet Anders Rubin (S), konstaterar att nämndernas önskningar är större än de pengar regeringen hittills har anslagit. – 350 miljoner kronor är potten i den nya budget kommunfullmäktige ska ta. Men när vi summerar önskemålen från alla nämnder kommer vi upp i 580 miljoner kronor eller något liknande, säger han. Malmö stad stöter på för att få mer pengar från staten. Svaret har hittills varit ett tydligt nej.
Problematiken kan beskrivas på olika sätt. Den här gången tycker jag att den blir väldigt påtagligt och konkret beskriven. Malmö har helt enkelt inga pengar till den väldiga inströmningen, som ibland maskeras bakom ordet "befolkningsökningen". Men resten av Sverige och resten av Europa förväntar sig att Malmö fortsätter att spela denna roll. Det är bedrövligt att se det ske.


Döden, dårskapen och dhimmi

Foto: Astrid Nydahl
Bara ett folk drabbat av dårskap går frivilligt in i rollen som dhimmi-folk. Det är ingen tillfällighet att "de snälla och dumma svenskarna" spelar den rollen. Av rädsla för att stöta sig med grannen, kontorschefen eller barnens lärare går svensken in i en tystnad av klassiskt slag. Vi känner den sedan länge som den knutna näven i fickan. Där har den aldrig gjort någon nytta, och den gör det inte heller nu. Den snälle svensken svär över politikerna men ställer sig vart fjärde år lika snällt i kön i till avräkningsbåsen. När det totala kaoset drabbat barnomsorgen, skolorna, sjukvården, åldringsvården, infrastrukturen och de facto ätit sig in i minsta lilla svenska by - inte ens då ser vi annat än snällhet. Den enda revolt som kan spåras är löjliga svar i opinionsmätningar. Som om det skulle förändra någonting. Att gå i döden som dhimmi är det dummaste man kan tänka sig. Att bli berövad livet som dhimmi är möjligen bara snäppet dummare. Men man skördar det man sår. Och det är alldeles uppenbart att skördetiden börjat redan i januari.


"Vänlighet" kontra det totalitära

Foto: Astrid Nydahl

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.