Den partipolitiska grottekvarnen

Det som nu pågår i Sverige är en utmärkt lektion i det jag kallar för partiväsendets elände. Vi har ett parlament med åtta politiska partier. Till "vänstern" anses Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet höra och till "högern" Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna höra. Visst ja, det blev ju bara sju. 

Det åttonde partiet, Sverigedemokraterna, då? Vänster eller höger? För den som sitter fast i höger-vänsterdikotomin blir problemet i det närmaste olösbart. Hur ska man hantera dem, sortera dem, etikettera dem? Det sista går snabbt. De är "rasister", de är före detta men ändå alltjämt "nazister", de är allt det Sverige inte ska vara. Etiketteringen av Vänsterpartiet visar sig besvärligare. För den som hänvisar till att Sverigedemokraterna en gång i tiden simmade i de bruna vatten där Adolf Hitler tagit sina stärkande bad, blir det svårt att förhindra en diskussion om Vänsterpartiets av blod rödfärgade vatten där Stalin simmade och med sina stora, brutala simtag dränkte både Marx och Engels men för en tid lät Lenin vara kvar. Det handlar ju ändå om ett parti som tillhört "arbetarrörelsen" och som i årtionde efter årtionde, i sin egenskap av Kamrat 4%, givit varje socialdemokratisk regering sitt stöd. Lite balanserad måste man vara i sin bedömning.

CH Hermanssons hyllningstelegram till Stalin vill man inte att någon gräver fram, men om en Sverigedemokrat visar sig ha skrivit på Avpixlat blir det stora, svarta rubriker i samtliga tongivande svenska dagstidningar.

Den partipolitiska grottekvarnen har stora problem idag och det kan inte vara lätt att tvingas vistas där för usel lön och nästan ingen anställningstrygghet. Vill man ta vara på underhållningsvärdet som nu så starkt exponeras ska man absolut gå in på Miljöpartiets Facebook-sida. Där får partiledningen hela fotfolkets upprörda, bedragna, lurade och indignerade reaktion efter den nya flyktingpolitiska linje man beslutat om som regeringsparti tillsammans med Socialdemokraterna. Nu osar det banne mig rasism också där bland maskrosorna! Sverigedemokraterna har tagit kontroll över Åsa Romsons hjärna. Allt är en katastrof och man skäms för sitt land och river sönder sina urgamla medlemsbevis. Så kan det förstås bara sluta i ett land som Sverige där alla fram till igår var överens om att rasister är rasister och att SD i riksdagen i själva verket är nazistisk infiltration och att Vänsterpartiet ingenting annat är, än en djuprosa version av Socialdemokratin. Blodet har så länge blandats med vatten nu att det nästan inte syns. 1900-talets stora despoter saknar relevans, tycks man mena, även om Hitler fortfarande kan användas.

Partisystemet går från klarhet till klarhet. Det är inte dess dödsryckningar vi bevittnar i nyhetssändningarna, tvärtom är det så en ny era av medmänsklighet och anpassning föds, under värkar, smärta och skrik. IS är en smal potatis som vi mosar snabbt och lätt. Ännu är världen ung! Än är Sverige ej förlorat!  Till segerfesten kallas alla som saknar både känsla och förnuft. Kvällen avslutas med kollektiv eldning av medlemsböcker. Till detta sjungs Arbetets söner, Du gamla du fria och för balansens skull också Imse, vimse spindel och Den blomstertid nu kommer.

Mohamed Omar: Antikalifen. Mina fatwor (Aguéli förlag)

Vid Östersjökusten. Foto: Astrid Nydahl

Sedan han själv lämnade islamismen har Mohamed Omar skrivit mycket om vad denna dödskult egentligen innebär, både i artikel- och i bokform. På nätsidan Det goda samhället skriver Omar sedan i mars i år. Och hans skrivande år från 24 maj fram till 14 oktober har samlats i denna nya volym med krönikor som Omar med glimten i ögat kallar Mina fatwor. Detta är således den andra volymen med texter från verksamheten på sidan Det goda samhället, den första högst läsvärda hette Därför älskar jag västerländska värderingar.

I den nya boken säger Omar: ”En förståelse av islam är nödvändig för att förstå islamisterna.” Jag tror att det är viktigt att framhäva just detta. Hur många i vårt arma land har ens en minimal kunskap i ämnet? Hade man det skulle man också se varför islamismen har sina rötter i religionen islam och varför den utvecklats till en dödskult. Islamisterna förväntar sig allt det goda i döden, medan en sekulär människa i vår del av världen istället anstränger sig för att få det i livet. Det är just denna diametralt motsatta filosofi som visar sig i Parismassakrerna; islamisterna slår till och mördar de människor som en fredagskväll söker just livets goda på café, restaurang eller konsert. Omar säger att islamismen ”är en ideologi som innebär att en viss tolkning av islam görs till lag i samhället. Den är alltså teokratisk.” Det har han förstås rätt i, och när han sedan gång på gång understryker att det är salafiternas rigida världsbild som styr dödskulten lyckas han också klargöra hur det dödliga hotet mot oss ser ut, och varför det ser ut just så. Man bör understryka att rigiditeten drabbar såväl oss ”otrogna” som muslimer. Alla som anses ha fel tro eller misstro ska mördas. Vägen till paradiset tycks alltid gå genom floder av blod.

Man måste betona att Mohamed Omar har en mycket stor erfarenhet av den muslimska kulturen i Sverige. Han vet vad han talar om när han skildrar landets olika moskéer och imamer. Han har själv mött det gränslösa hatet mot alla som inte besitter den rätta tron. Han har med egna öron hört imamer lovsjunga mord på judar. Han har hört deras hat mot homosexuella. Och han kan med ett enda enkelt handgrepp klä av hela den hycklande svenska offentlighet som ”kärleksbombar” moskéer utan att ens veta vad det är för hat som predikas inne i dem.

Omars nya bok handlar förvisso om mycket annat än detta. Jag är särskilt förtjust i hans sätt att demaskera mångkulturella myter. Han har erfarenhet på den punkten med. Han lever i det som ofta, på kultur- och ledarsidor, beskrivs som drömmen vi vill förverkliga, den mångkulturella förorten med alla sina mer eller mindre våldsamma motsättningar. Och just den mediala elitens hyckleri är han en mästare att avslöjande skildra, i den här boken till exempel när han skriver om Emma Dominguez som i tidskriften ETC uttrycker sin önskan ”att alla statyer krossas” sedan hon fått se IS påbörja sin förstörelse av arabvärldens rika kulturarv. Bildstormaren är i vår tid en reaktionär människa som inte tycks förstå vems ärenden hon går. Eller som när Omar visar hur anti-koloniala författare i vårt eget land helt glömmer bort att skildra eller fördöma det koloniala helvete som islam historiskt gjort sig skyldigt till. Det räcker att jag nämner ett exempel, som Omar tar upp: turkarnas – det vill säga ottomanernas – folkmord på armenierna. Sådant nämner förstås inte Sven Lindqvist i sin då den kom så rosade bok Utrota varenda jävel (1992). Och det är väl så det ser ut för det mesta. Omar skriver bland annat om denna problematik: "En mogen människa och en mogen civilisation kan leva även med de mörka och obehagliga sidorna av sitt förflutna." Om vår egen västerländska civilisation är mogen nog att möta islamismen som hot återstår att se. Hittills har det varit si och så med den saken. Och den vänsterliberalism som härskar i vårt eget land har visat sig oförmögen att inlemma det förflutnas obehagliga sidor och istället ägnat sig åt att producera falskt medvetande på löpande band.

Vill man förstå, lära och dra slutsatser av ämnen som dessa ska man definitivt skaffa Mohamed Omars nya bok. Det kan man göra här. Jag rekommenderar den varmt.

Nygammal kejsarordning

Foto: Astrid Nydahl

Kejsaren är naken! Kejsaren är naken! De ropade och ropade för att alla skulle se det. Fascister! Rasister! Islamofober! fick de till svar. Några drog sig undan, gömde sig inomhus. Några blev rasande eftersom de inte bara anade utan med förnuftet förstod att kejsaren verkligen var naken. När det såg som allra svårast ut, när alla diskussioner runnit ut i sanden och ingen längre orkade argumentera kom hela kejsarens följe springande med kläder. De hade sett hur det förhöll sig. De slutade inte skrika okvädningsord för det. Kejsaren klev upp på tronen med nytt självförtroende. En av hovdamerna fällde en tår för att hon tänkte på hur makten skulle administreras ute i kejsardömet. Men kejsaren själv log mot folket. Han trodde att han aldrig mer skulle behöva skämmas för sitt ändlösa slöseri och lättsinne.

"Liv och hälsa och viktiga samhällsfunktioner står på spel..." MSB om situationen i Sverige

Foto: Astrid Nydahl

Redan i torsdags i förra veckan kom det en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Aftonbladets Lena Melin, en av de aggressivaste socialdemokratiska försvararna av den rådande ordningen och tongivande ledarskribent skrev då:

”Liv och hälsa och viktiga samhällsfunktioner står på spel i spåren av flyktingkatastrofen. Och det kommer att bli ännu värre.”

Efter regeringens presskonferens under tisdagen trodde jag att det mesta som myndigheterna hade att berätta redan nått tv- och radio-nyheterna. Men jag har inte hört ett ord om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap redan den 19 november slog larm.

Lena Melin igen:

”Den senaste är inte bara en larmrapport. Den måste snarare betraktas som ett nödrop. Sverige har flera mål för vår inre säkerhet. Men två av dem, att värna människors liv och hälsa och att samhället fungerar, står nu på spel enligt MSB. Eller som myndigheten skriver på knastertorr kanslisvenska:

- Även med aktörernas nu vidtagna åtgärder föreligger stora utmaningar för värnandet av målen för vår säkerhet, främst med avseende på liv och hälsa samt samhällets funktionalitet.

Hur kunde det bli så här? Värst är läget i Skåne, Västra Götaland och Stockholm där kommuner och andra myndigheter snabbt behöver få mer kvalificerad personal. Annars kommer de från och med december månad inte kunna fullgöra sina plikter.”

Det förstår vi ju, i alla fall om vi lever i verkligheten. Men nu finns det således en myndighet som konstaterar, med Melins ord:

”Sjukvården är ett område som är drabbat. MSB talar om begynnande undanträngningseffekter vilket betyder att sjukvården inte kan ta emot alla patienter. Det är det de menar när de säger att målet om att värna liv och hälsa står inför stora utmaningar.”

Är jag sedan förvånad när jag får veta att det är allra värst i bland annat Skåne? Så dum är jag inte. Så oinformerad är jag inte. Kom nu ihåg detta, alla ni som instämt i den förra regeringens melodi "Öppna era hjärtan" och den nuvarande regeringens instämmande i kansler Merkels "Det klarar vi". Båda melodierna var, för att använda ett uttryck myntat av Hasse Alfredsson, "falska som vatten".