lördag 14 november 2015

Göran Hägg: D´Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator (Norstedts)

Gabriele D´Annunzio (1863-1938)
Detta kom att bli Göran Häggs sista bok och det första som slog mig under läsningen var att jag kommer att sakna både hans röst och hans sätt att skriva. I skildringen av Gabriele D´Annunzio, hans tid och verk är det den spirituelle och bildade Göran Hägg som för pennan. Han vet vad han talar om, och det är i dagens dekiskultur inte en självklarhet. 

Kunskap betraktas väl idag mest som ett nödvändigt ont, man får en plats i tv-soffan, pressens kultursidor och blir snackis på nätet utan att veta ett skvatt. Bara man är slängd i käften går det hem. Det var förvisso Hägg också. Men bakom de rappa kommentarerna, de leende läpparna och tindrande ögonen fanns det hela tiden just bildning. 

När han går till D´Annunzio gör han det på italienska och han skriver direkt från bland annat sin egen bostad i Marina di Pisa, ”vid mynningen av floden Arno”. Han presenterar, diskuterar och analyserar denne märkvärdige mans hela liv och verk. Diktsamlingar, romaner och annat gås metodiskt igenom. Ändå är det skildringarna av hans politiska liv som intresserar mig mest.

Gabriele D´Annunzios namn förknippas allmänt med fristaten Fiume, Cittá di vita, "Livets stad" och den korta tid som den existerade sedan han proklamerade La Reggenza del Carnaro i ett tal den 12 augusti 1920, det vill säga lanserandet av författningen. Vänstern och syndikalisterna reagerade mycket positivt, skriver Hägg. Det var en av världens minsta "statsbildningar" och därtill en av de märkligaste (ofta klart missvisande kallad "fascistisk" men kanske korrektare "syndikalistisk", vilket Hägg använder). Att läsa de olika dokument och program som Gabriele D´Annunzio skrev i samband med utropande av fristaten är som att kika djupt ner i de utopisk-totalitära programmen i den tidiga kommunistiska rörelsen. Här krävdes inte minst total jämlikhet mellan könen, minimilöner, värnplikt för både män och kvinnor, total tanke-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet (det senare en klar avvikelse från den kommunistiska utopin). Hägg kallar det för en "planritning för paradiset". Vill man veta hur det gick, och hur Gabriele D´Annunzios liv och verk förhåller sig till Mussolini och senare fascismen är Häggs bok omistlig som källa. Och som introduktion kan man med fördel läsa Sigrid Combüchens artikel i Svenskan.



fredag 13 november 2015

Paris, fredag kväll. Godnatt Europa

Jag sover snart. Klockan är 23:34 och bBC rapporterar om minst 40 döda i flera separata terrorattentat i Paris. Dessutom sitter 100 personer gisslan. Fredens religion. Mångkulturen. Toleransen. Tvi fan. Som ni vet kommer jag att bevaka detta. Hårt, intensivt, medvetet. Och jag kommer aldrig mer att kompromissa en millimeter med alla relativister som klagar på Sveriges "intolerans". Aldrig mer.

Ska jag denna helg diskutera islam? Så var det tänkt men jag avstår och hoppar av. Det finns inte mer att diskutera. Så som unga män reste till Spanien för att försvara republiken mot fascismen - med vapen i hand - så måste också den europeiska ungdomen idag resa sig mot islamismen. Om så inte sker väntar bara katastrofen för Europa. Jag tänker inte ens kompromissa med alla dessa importvänner, de som antingen står vid gränserna eller sitter vid sina datorer och uppmanar vårt arma land att ta in fler vapenföra, unga muslimer. Jag tror att det är nu eller aldrig. Vi står vid stupet och måste bestämma oss: stanna kvar, leva som stolta folk eller störtas i avgrunden av en primitiv medeltida religion. Så står frågan. Punkt.

Lördag nu. Jag har inget annat att tillägga än att det var mycket värre än vad det såg ut vid midnatt. Jag står vid mitt ord. Det har varit nog länge. Det har räckt länge. Men om jag säger att det får vara nog och att det räcker nu blir det bara tomma patetiska ord. Vi befinner oss i krig.

Jag skrev igår att jag kommer att bevaka detta. Nu tänker jag att alla världens medier är fulla med rapporter, analyser, diskussioner. Vi vet att IS låg bakom. Det räcker. Jag behöver inte säga mer, i alla fall inte just nu, denna lördagsförmiddag.

Tankar inför helgen

En tänkbar frizon. Sanden, havet, friheten, den illusoriska. Foto: Astrid Nydahl
Det har varit en dramatisk vecka. Och dramatiken avtar förstås inte för att det går mot helg. Det bedrägeri som presenterades som "gränskontroller" lät sig snabbt belysas. Skånska och danska jobbpendlare över Öresundsbron och traditionella turare i Helsingborg fick stå i kö med sina legitimationer. Poliser skakade på huvudet och på direkta frågor svarade de: "Ja, och dessutom är det helt verkningslöst". De 1.600 som - lågt räknat - kom till Malmö igår fick skjuts i bussar från Hyllie station, vänligt dirigerade av poliser som frågade "Vill du söka asyl?" - det ville de förstås, och nu slapp de ligga på Centralstationens kalla golv.

För Skånskan blev det några sanningens ord från Gränspolisens John Lamberth: "Avsikten med gränskontrollen är inte att minska antalet asylsökanden, utan att få en registrering av dem som kommer." Sådant säger inte politiker, det ska en ärlig polis till det.

Jag går inte djupare ner i min inre exil. Kunskap om skeendet vill jag ha. Försöken att isolera sig har alltid misslyckats. Jag söker inte ens, mer än temporärt, en viloplats. Det behövs inte när man redan låtit sig krossas av fakta. Det som pågår i min egen stad och i mitt eget skånska landskap är bara en spegelbild av det som händer i hela landet, och det i sin tur av vad som händer i Europa. Krönikörerna lägger sina pannor i djupa veck och på landets alla ledar- och kultursidor upprepas mantrat från den politiska klassen: Omförhandla! Omfördela! Men inget mäktar de göra. Inte ett vettigt förslag hittills från någon. Schengenavtalet var förstås den förlösande kraften. Nu började vi tala om yttre och inre gränser.

Den nationella självbestämmanderätten kunde inte stå mer avklädd. Borta! Väck! Men de som använder ordet "solidaritet" som en snygg slipsnål bryr sig förstås inte om realiteterna. De sjunger med i mantrat. De tror fortfarande att deras "recept" kan fungera. Ändå finns det människor med betydande makt som i olika europeiska medier säger ungefär detsamma: det här är början på slutet, avtalen kommer att spricka, sägas upp, begravas och på sikt kanske också den europeiska unionen gör det. Eller så blir det en miniunion kvar med Merkel som ledare för Moldavien, Rumänien, Albanien, Kosova och andra "nationer" som redan plundrats av sin egen nomenklatura.


Kaj Svensson: EUROPA FÖDDES

Foto: Astrid Nydahl



Minnet saknar en övningslokal

för alla nya möten,

för sorgen och glädjen …

Men framtidens folk,

de ansiktslösa,

rör sig i skuggorna …

Byggnaderna i staden

var redan upplysta

långt innan du föddes

och stjärnorna föll som aldrig förr

medan du sysslade med annat

Gränskontrollerna har upprättats;

jag kommer inte längre

självklart in i mitt eget land

Det finns en hemlighet,

men den är som att falla

Allt lever som i en stor sömn,

framtiden är ett inbördeskrig

Att tala med mig

är som att tala med dig;

en arktisk frost

bränner löv, träd och tankar 

Europa föddes ur sig själv

långt innan jag steg in i texten;

Europa är inte längre

en sanning men en lögn,

en främling omgiven av hundflockar


som skäller på tomma skuggor –


torsdag 12 november 2015

Gränskontroller? Pyttsan!

Foto: Astrid Nydahl
Give me back the Berlin wall
give me Stalin and St Paul
I've seen the future, brother:
it is murder.
(Leonard Cohen: The Future)

Ja, det infördes alltså gränskontroller. Bra säger vän av ordning och applåderar. Mot det invänder jag: ni tycks inte ens förstå vad som redan skett, vad som ödelagts och förstörts för all framtid. Sverige har allt för länge styrts av en blåögd, av självgodhet överjäst överhet, som trott att allt de satts att utföra är att ruinera den nation de fått förtroendet att styra och leda. Men de varken styr eller leder. Och när allt spricker och faller samman hojtar de på Bryssel och säger att de vill omförhandla! Det är så patetiskt att det mest förtjänar att skrattas åt. Men man ska inte skratta när man ser det man håller kärt förstöras.

Det har länge och välmotiverat talats om hur civilisationer går under. Den senaste veckan har jag fått rader från förtvivlade människor, sådana jag aldrig trodde skulle yttra sig i dessa termer. Nu vaknar människor! Men det är alldeles för sent. Tro inte ett ögonblick att några panikstängda gränser – eller ”gränskontroller” som de kallar det när de uppmanar oss skåningar att ha med oss pass eller id-kort – kommer att förändra någonting. Jo, det kan bli totalt kaos på den danska sidan. Men snart nog blir det fritt fram igen. Och den islamiserade svenska nationen fortsätter sin vandring mot avgrunden. Arabiskt judehat och allmänmuslimskt förakt för allt det Sverige står för blir barnbarnens verklighet och vardag. Jag ryser inte längre. Jag förvånas över ingenting. Det enda jag gör är att känna ett stigande förakt.

Och man kan avsluta med ett längre citat från samma Cohen-text (och det gör jag för att hans svartsyn stämmer så oerhört bra in på situationen just nu och på det absolut omöjliga att förändra den, ”it´s over, it ain´t going any further”, och att de politiker och intellektuella som vill övertyga mig om motsatsen alltmer framstår som lallande idioter, oförmögna att ens analysera det som finns framför näsan på dem):

You don't know me from the wind
you never will, you never did
I'm the little jew
who wrote the Bible
I've seen the nations rise and fall
I've heard their stories, heard them all
but love's the only engine of survival
Your servant here, he has been told
to say it clear, to say it cold:
It's over, it ain't going
any further
And now the wheels of heaven stop
you feel the devil's riding crop
Get ready for the future:
it is murder