Tysta nattliga timmar med Modiano

Nattlig repkonst. Foto: Astrid Nydahl

Natt. Timme efter timme i mörker lyssnar jag till mössens slitsamma arbete. Har tagit fyra av dem i burar och lämpat av i naturen. Fler återstår.

Cyklar en mil på träningscykeln. Det alltjämt sjuka vänsterknäet måste hållas i trim inför vinterns långa storstadsvandring.

Äter en avokado till. Återvänder till nattens läsning. Läser mig igenom hela Patrick Modianos nya till svenska översatta roman: På den förlorade ungdomens café, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag, i översättning av Matthias Andersson och Mikael Furugärde.

Allt så bekant. De nattliga Parismiljöerna, de noga angivna gatuadresserna, de sena cafésamtalen, rusen.

En undflyende ung kvinna som belyses från ett håll i första halvan, och mer närgånget, kanske också tydligare, i den andra halvan. Först är hon bara Louki på Le Condé, sedan blir hon den unga kvinnan med sitt riktiga namn, Jeannette Delanque, hon som redan 15 år ung hamnar i polisregistret som lösdrivare sedan hon givit sig ut i natten medan hennes mamma arbetar på Moulin Rouge. Och så han, konstapeln som ska söka upp henne och som väljer att lägga ut villospår för hennes man och istället skydda henne där hon framlever i nattens gränder och på det hotell där hon bor.

Det är en typisk Modiano-roman. Och ändå låter det så dumt att säga det. Som om det "typiska" vore ett fel. Det är det ju inte. Men det är lite som att stiga rakt in i ett svart-vitt foto där man varit förut. Ett foto tagit av Modiano, där det alltid, dygnet runt, tycks vara öppet och lysa varmt på caféerna. Man är välkommen att sitta ner där.

I nattens timmar gjorde jag det. Med Louki, Roland och de andra.

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova

Anna Achmatova (1889-1966)

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-1941. Tasjkenthäftena 1941-42. Rekviem & Poem utan hjälte (Ersatz förlag, översättning av Ola Wallin samt dikterna av Hans Björkegren)

Det var i den tid då bara

den döde log – av lycka över sin frid

och då Leningrad dinglade som

sina fängelsers meningslösa bihang.

Det var i den tid då arméer av dömda

drog fram som besatta av sina kval

och då ånglokens visslor

tjöt ut sin avskedssignal.

På himlen brann döden stjärnor.

Det skuldlösa Ryssland kröp samman

i skräck under blodiga stövlar

och svarta fångbilars däck.

Ur Rekviem. Inledning (översatt av Hans Björkegren)

2006 köpte jag en bok antikvariskt i England, inspirerad av en essä i TLS. Den heter The Guest from the Future, är skriven av Budapestfödde men numera Berlinboende författaren och kritikern György Dalos, och handlar om Anna Achmatova och Isaiah Berlin. De möten som kom till stånd mellan de två ägde rum då Berlin arbetade vid den brittiska ambassaden i Moskva. Av en ren tillfällighet fick han träffa Achmatova i Leningrad under en novemberkväll, ett möte som skulle ha stor betydelse för dem båda. Det var hon som betraktade Berlin som ”en gäst från framtiden” och såg honom som den ideale läsaren som levde utanför den mardröm som präglade hennes egen nation och tid. Berlin blev en ”figur” i diktverket Poem utan hjälte som hon arbetade med sedan 1940. Men deras möte fick också tragiska följder. Myndigheterna trodde att Berlin var en brittisk spion och Achmatova blev i och med deras möte betraktad som ”ideologisk fiende” till regimen i Moskva. Ända fram till sin död trakasserades hon av KGB.

Poem utan hjälte finns nu tryckt i en bearbetad översättning av Hans Björkegren tillsammans med Rekviem i den oerhört intressant volymen Anteckningar om Anna Achmatova som Ersatz ger ut. Det är den första delen i en trilogi, vackert inbunden och formgiven i en 600-sidig volym. Man läser förstås dikterna andäktigt, de står verkligen för något av det allra bästa från det man kanske kunde kalla vår egen tid, skrivna som de är från det katastrofala andra världskriget och fram till 1962. Björkegren understryker att hon blivit en av de tre stora ryska poeterna, de andra två är Boris Pasternak och Osip Mandelstam. Det blir en hjärtinfarkt som ändar hennes liv 1966. Hon föddes 1889 utanför hamnstaden Odessa.

Lidia Tjukovskaja skriver i boken inledning, daterad Moskva juni-juli 1966:

”Dag för dag, månad för månad, kom mina fragmentariska anteckningar att handla allt mindre om mitt eget liv och allt mer om episoder ur Anna Achmatovas liv. I den spöklika, fantastiska, turbulenta världen omkring mig var det bara hon som inte framstod som en dröm, utan som verkligheten, även om hon skrev om tidens vålnader. Hon var ett faktum, en visshet bland alla skiftande ovissheter. I mitt mentala tillstånd under de åren – chock, avtrubbning – kände jag mig allt mindre levande och tyckte inte att mitt icke-liv förtjänade att beskrivas (…) Jag lockades att skriva om Achmatova eftersom hon själv, hennes ord och gärningar, hennes huvud, axlar och handrörelser ägde en sådan perfektion som i den här världen vanligtvis bara finns i stora konstverk.”

Lidia Tjukovskajas bok innehåller således anteckningar från mötena med Achmatova, men de säger ingenting om de ansträngningar hon själv och Achmatova tvingades till för att hitta nyheter om de som ”gått under i natten”. Det var helt enkelt för farligt. Terrorn hade bokstavligt talat ”slukat hela kvarter” och gjorde att en tystnad omgav människor. Man visste att man kunde vara avlyssnad. Samtalen inskränkte sig till vardagsbanaliteter och handlade också om konst och litteratur. Det som var för farligt att tala om skrev man ner på små lappar, visade den andra och brände dem sedan.

Vill man komma denna grymma verklighet närmare, och vill man se hur människor heroiskt köade vid fängelserna för att försöka bistå anhöriga, ska man gå in i dessa texter. Det är gripande läsning, förstås, men den är också konkret information om den tid då terrorn bestämde allt i Sovjetunionen. Anna Achmatovas poesi, som alltså finns med i volymen, får därmed ett annat djup och radernas förtvivlan liksom ekar ur vardagen och läser också som ett rop från den tiden rakt in i vår egen.

 ***

Här Förlaget Ersatz presentation av boken:

»Vem vågar springa och tigga i mitt namn? De gör mig till samma svin som sig själva! Tror ni att jag har levt ett sådant fruktansvärt liv bara för att sluta på det viset?« Anna Achmatova

Leningrad, november 1938. Lidia Tjukovskaja, en arbetslös redaktör, uppsöker den legendariska poeten Anna Achmatova i hennes kollektivlägenhet. Tjukovskajas make har fängslats och hon söker råd hos Achmatova vars son just väntar på sin dom. Snart gör Tjukovskaja och Achmatova sällskap i fängelseköerna och djup vänskap uppstår. 

Achmatova är »förhäxad av terrorn« och arbetar nätterna igenom på Rekviem och Poem utan hjälte – de stora diktverken om revolutionen, utrensningarna och kriget. I samtalen med väninnan berättar hon om sitt liv och tidens berömdheter. Tjukovskaja antecknar historierna i sin hemliga dagbok, som med åren växer till ett omistligt vittnesbörd om vardagen i massterrorns tid och målar ett osminkat porträtt av Achmatova och människorna i hennes omgivning. I dag betraktas boken som en klassiker.

Efter Nazitysklands invasion i juni 1941 evakueras de båda väninnorna till Tasjkent i Uzbekistan, där en tid av svåra umbäranden, sjukdomar och konflikter tar sin början.

Ida Jessen: En ny tid (Gyldendal)

Ida Jessen har gjort det igen. Hon har skrivit en roman som är ett fantastiskt fint porträtt av en kvinna. Den här gången går hon tillbaka till 1927-1928 och kvinnans berättelse är skriven i dagboksform. 

Hon har inte förrän alldeles mot slutet ett förnamn, utan vi lär känna henne med det namn hon skrivit på dagbokens pärm, L. Høy. Hon är lärare på privatskola, sedan gift med distriktsläkaren, han som heter Vigand Bagge, och som ligger döende. Berättelsen börjar egentligen med just detta, att kvinnan blir ensam. Hennes rådvillhet är så övertygande tecknad att man för ett ögonblick tänker att hon inte kommer att klara det. 

Men steg för steg erövrar hon sitt nya liv. Köper tillbaka bilen som Vigand låtit sälja. Flyttar till det nya stället. Går på krogen. Och en man i hennes krets kommer henne allt närmare. Och det är han, Erland, som uttalar hennes förnamn och sedan blir hennes make. Låter det banalt? Det är det inte. Rakt tvärtom: det är en övertygande roman om hur en människa, mitt i livet, ser den första delen försvinna med makens död, och hur den andra delen inleds med löften om något helt annat, något som blir gemensamt och inte bara ett bihangs-liv.

I ett pressmeddelande från förlaget säger Ida Jessen: ”Många av de kvinnobilder vi ser är sådana som hänger i naglarna över avgrunden, tvivlande på de val de har gjort. Jag har själv bidragit med berättelser om sådana kvinnor. Den här gången har jag haft lust att ge en bild av en annan kvinna. En som också tvivlar, men som hanterar det med uthållighet och värdighet och som tar sig an saken på ett sansat och samlat sätt.” 

Att hon lyckats i den ambitionen är uppenbart redan efter några sidors läsning. Ida Jessens berättarkonst är som alltid präglad av både mustig realism och nedtonad balans. Hennes kvinnogestalter blir inte minnesvärda för att de använder några särskilt stora gester, utan för att man kan se dem framför sig som strävsamma, så kallade "vanliga människor". Det menar jag att Jessen ännu en gång så tydligt visat att hon är allra bäst på.

Ida Jessen har utgivit ett stort antal romaner, novellsamlingar och barnböcker. I min porträttbok av nordiska författarinnor, Skrivandets portar, fanns hon med. Några av hennes böcker finns utgivna på svenska av förlaget Kabusa.