torsdag 20 augusti 2015

Sverigedemokraterna och dagens siffror

Ömsas det bara skinn idag? Foto: Astrid Nydahl
Ja, jag förstår att det är många som kommer hit idag för att få en kommentar om SD:s position som Sveriges största politiska parti i en mätning och näst största i en annan. Men jag har inte mycket att säga. Det lilla kan sammanfattas så här, som ett sätt att ändå ange en ståndpunkt:

1/ Med tanke på situationen i Sverige är det lätt att förstå att allt fler människor säger "jag kommer att rösta på SD nästa gång". Människor är arga. Ja, människor är förbannade över det de ser omkring sig. Allt annat vore märkligt. Varje rörelse som formulerar något som verkar stå i förbindelse med en folklig vrede vinner förr eller senare gehör för sin politik. Såväl historiskt som samtida är det inte undantag, det är regel. Vad som sker på längre sikt är en helt annan sak och detta är inte rätta platsen att resonera om det. Människor kan såväl frukta framtiden som hoppas på den.

2/ Eftersom jag själv inte röstar i valen till parlamentariska församlingar gör de olika partiernas storlek inget intryck på mig. Ingenting skulle förändras med andra maktkonstellationer i landets högsta politiska organ. Är det inte beröringsskräck så är det omtanken om de egna köttgrytorna som styr. Det finns alltid nya vägar för en DÖ att träffas. Någon verklig förändring inom ramen för de politiska partierna är inte möjlig. Simone Weil: ”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.” (Om de politiska partiernas allmänna avskaffande).

3/ DÖ har skrotat det sista av trovärdigt handlande i Riksdagen. Ännu mindre skäl bry sig. Den som ställer sig i kön till valbåset har egentligen till omvärlden sagt att han eller hon tror på troll och tomtar. Zygbunt Bauman berättar om en form av revolt när han diskuterar en roman av José Saramago, Klarsynen: "Väljarna vägrar gå till valutorna, och alltså att delta i demokratispelet, den rådande bindande ordningsmodellen." (På konsumtionsindustrins soptipp). Jag är helt överens med Bauman om att parlamentarismen, byggd på de politiska partierna, är ett demokratispel. Makten behöver detta spel för att det ska råda lugn i ett samhälle. Problemet är att lugnet upplöses alldeles av sig självt när det som byggde på lugn försvunnit.

4/ Europa står inför gigantiska problem knutna till massiva vågor av människor från syd och öst. Vi ser det i medierna varje dag. Jag behöver varken nämna platser eller ge länkar. Ändå råder jag er att titta på Sydsvenskan och skaffa kunskap om hur mottagandet ser ut när det havererat inför en omöjlig våg och börda. Malmö är bara en av Sveriges städer. Det som sker där har nu sin motsvarighet ner på minsta samhällsnivå.

5/ Vår tid kommer att bli en tid av våld och stark polarisering. Också vår tid i Sverige. Inga opinionsundersökningar kan ändra på fakta. Bara drömmare talar om "lösningar" och "förändring". Münchhausen lyfte sig själv i håret. Livet har lärt mig att man aldrig kan stoppa in ett ägg i hönan när hon väl värpt det.


Ytterligare kommentar och synpunkter överlämnar jag med varm hand till skribenter som tror sig sitta på sanningar, lösningar och vägar framåt.



onsdag 19 augusti 2015

Kapa egna rottrådar

Foto: Astrid Nydahl
Kan man kapa sig själv vid rötterna och ympa sig någon helt annanstans, med helt andra människor och andra rötter?

När jag ser tillbaka på mina föräldrar tänker jag den tanken. När jag ser tillbaka på den familj jag själv skapade tänker jag den utifrån en annan synvinkel. Arvet och det självskapade är inte samma sak, ändå förväntas vi betrakta det nuvarande och det kommande som grenar på samma träd och med samma rotsystem. Är det så?

Jag går ner i Seved. I Lorensborg. I Lindängen och Bellevuegården. Jag gör bilder av rottrådarna. Jag färglägger dem. Lyckliga barndomstrådar blir röda. Olyckliga uppväxtdagar blir lila. Egen familj blir först röd, lycklig som barndomens rottrådar, men sedan alltmer skrikigt gröna, som den galla man kan få upp i sin egen hals. Varför? Därför att det gallfärgade står för mina egna misslyckanden och tillkortakommanden.

Sådana rottrådar ville jag kapa mig själv vid. Jag ville göra om, börja från början, ta ett djupt andetag och tala med en annan röst. Inte heller det lyckades.

Simone Weil talade om ”att slå rot”. Jag har under stora delar av mitt liv bejakat roten som förutsättningen för liv. Utan rot blir vi antingen manipulerade eller frivilliga offer – för politikens alla skojare, för konsumismen, för det lättköpta och hedonistiska.


Men om jag ändå vill kapa den rot som höll mig fast i den dödsdans jag trädde in i som tonåring? Då måste jag fatta det radikala beslutet. Man kan inte skriva om sitt liv. Man kan inte leva det ännu en gång. Och man kan aldrig, som det heter ”skaffa sig en lycklig barndom” sent i livet. Vad man däremot kan göra är att se ondskan rakt i ögonen, hantera den, vrida den bort från sig själv, kapa den om den tillhör rotsystemet. Det är ingen anklagelse mot någon, allra minst mot mina föräldrar. Det är förutsättningen för en självuppgörelse. Och det är något helt annat.


tisdag 18 augusti 2015

Att se Sveriges kuriösa politiska klimat med andras ögon är nyttigt

De två mord som utfördes på IKEA har i allra högsta grad påverkat det svenska samhället. Jag är inte ensam om att säga att morden gick rakt in i våra hjärtan, tankar och ökade vår oro. Det som hände tedde sig först så orimligt att det kunde ha skett i en drömd eller påhittad värld. Men så är Sverige också en nation som i hög grad och under mycket lång tid förlitat sig på sagor, drömmar och orealistiska och ogenomförbara projekt. Under tisdagskvällen hade BBC ett program som diskuterade europeiskt flyktingmottagande, och i klara siffror framstod där Sverige som extremt. Men det jag ville visa här är en ledare ur danska morgontidningen Jyllandsposten. Där kommenterar man IKEA-mordens efterbörd:
Samme dag, som en 36-årig asylsøger fra Eritrea forleden myrdede to tilfældige svenskere i Ikea i Västerås med en kniv fra butikkens køkkenafdeling, blev det i ramme alvor diskuteret i Sveriges Radio P1, om ikke beige plastre er ”diskriminerende” og ”racistiske” mod nysvenskere med mørkere hud. Og da morderens etnicitet samtidig blev kendt på de sociale medier, rykkede svensk politi ud med bekræftelsen af, at den mistænkte var fra Eritrea – for at forhindre ”onde kræfter” i at spekulere i ulykken. Bortset fra, at det ikke var en ulykke, men et mord på en mor og hendes voksne søn. Ikea-butikken kvitterede med et skilt ved indgangen, hvorpå der stod: »Lukket på grund af teknisk fejl.«
Nog har vi pratat om det här hemma: dubbelmordet som karaktäriseras av IKEA-butiken med en lögn kallad "tekniskt fel" och som så att säga åtgärdas med att butiken slutar sälja knivar! Den typen av agerande visar på en omfattande och djupgående social okunskap och en tro på att häxkonster är viktigare än konkreta handlingar vars innebörd möjligen kan utgöra ett skydd mot sådana mord i framtiden. IKEA-strategin är lika "svensk" som Billy-hyllan.

Den så kallade "plåsterdebatten" tänker jag inte ens diskutera. Så infantil trodde inte ens jag att den svenska offentligheten kunde bli. Efter IKEA-morden måste vi alla förstå att det inte finns någon bortre gräns, varken för de övergrepp som sker mot oss eller för de fantastiska förklaringar som presenteras i massmedia. Sista ordet till Jyllandsposten:
Det kan være svært at se, hvem der egentlig er de gode og onde i nutidens Sverige. Årtiers socialdemokratisme og kulturliberalisme har opbygget et moralsk imperium, som er i færd med at kollapse, og nye stemmer udfordrer status quo, selv i dele af den etablerede presse. Det er nyt: at centrum ikke længere holder, at landet bliver stadig mere delt, opdelt, kløvet i blokke. Svenskernes sikkerhed afhænger i høj grad af, om de kan løse problemerne politisk. Hvis ikke, bliver løsningerne anti-politiske, dvs. voldelige og blodige. Når magten ikke længere kan legitimere sig, står samfund altid i fare for at ende i vold.  

Vi är där redan. Våldet sköljer över oss dagligen.