Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Läs nu först detta citat. Här finns kärnan till den nya polisorganisation som träder i kraft nästa årsskifte. I min hemstad ska man nu satsa på "att lyssna".
"– Jag tror att vi kommer att prata om problem i folks vardag eller
upplevd otrygghet som vi inte ser, säger Bengt-Arne Schuster,
polisinspektör."
Två saker ska man lägga märke till:
1/ Människor har problem i sin vardag.
2/ Det finns en upplevd otrygghet (alltså inte att förväxla med en verklig).
Kristianstad ska från och med måndag 18 maj satsa på lyssnande poliser. Lokaltidningen skriver:
"Ur samtalen och en enkel enkät som medborgarna erbjuds att fylla i ska
problembilder och förslag på vad polisen ska jobba med vaskas fram."
Det är alldeles uppenbart att den polisiära organisationen nu ska arbeta utifrån "förslag" och "problembilder". Det mesta verkar inte vara verkligt, om ordvitsen tillåts. Det mesta är "upplevt" eller blott "bilder" av problem, sociala och andra. De flesta människor vet hur verkligheten ser ut. Också här i bygden vet vi att rånen, misshandelsfallen, inbrotten, narkotikaförsäljningen, vapenbrotten alla ökar. Den senaste tiden har vi dessutom fått erfara ovanligt många bostadsinbrott. Vi vet att den ständigt större populationen från Rumänien inte enbart har blivit ett vardagsproblem med tiggeri, utan också en ökad brottslighet som har med både inbrotten och butikssnatterierna att göra. Inte minst i vår stad vet många äldre människor vilka risker det finns med att öppna dörren för främlingar. Allt för många har redan fått "hembesök" av förslagna, organiserade brottslingar, de har misshandlats, förnedrats och bestulits i sina egna hem. Räcker inte detta för att polisen ska ha listorna överfulla med "förslag" redan? Vad behöver myndigheten mer än larmen och anmälningarna? I mina ögon ser detta ut som ett mycket tidstypiskt sätt att kanalisera människors oro. Får du tala med en levande polis på torget kanske din "upplevda" otrygghet minskar. Eller? I artikeln heter det:
"Polisens mål är att komma närmare medborgarna."
Gå tio-femton år bakåt i tiden. Då hade också vår kommun polisstationer i de mindre samhällena i kommunen. De är stängda och skrotade sedan länge. Det är fakta. Det som rapporteras av en lydig press nu är ingenting annat än vackra och tomma ord. De stora sociala problem vi brottas med idag lär knappast gå att bekämpa med blanketter, opinionsundersökningar och en ny dialogsatsning. Det är inte bara pinsamt att läsa om hur makten försöker trolla bort verkligheten, det är också rejält upprörande.
Natten till idag blev jag för andra gången på kort tid väckt av ett rejält oväsen alldeles bakom huvudkudden. Jag trodde som förra gången att det var något på trappan eller vid fasaden, en katt eller något annat oskyldigt. När jag smög mig till ett fönster såg jag - ingenting! Har nu förstått att det är i källaren det händer. Men möss i maj, det är mindre troligt. Något annat djur? Undersökningen ska påbörjas.
I nattens drömmar föreställer jag mig annars att ingenting alls finns utanför husentrén. Jag öppnar dörren och stiger rakt ut i ingenting. Det är inte ens ett svart hål utan den totala frånvaron av materia. Första steget innebär en oundviklig katastrof, men jag minns ännu inte om jag föll neråt eller sögs uppåt. Men ett ingenting var det.
Jag läser den nya svenska översättningen av Patrick Modianos bok En stamtavla. Det är förstås Elisabeth Grate som utger, och författaren Kristoffer Leandoer som står för den fina översättningen. Och jag tänker att det är Modianos bok som får mig att drömma så märkligt. Hos honom är det ofta det outsagda, det ännu inte inträffade, som blir ett hot inne i skuggorna och i nattmörkret. Den här boken är späckad av självbiografiskt stoff, den handlar explicit om Modianos relation med den undflyende, ofta mycket mystiske, fadern. Modern finns där också, kanske i ännu högre grad undflyende. Nattens läsningar omformas till drömmar, inte sällan mardrömmar.
Mariza är kanske fadons allra märkligaste fenomen i modern
tid. Hon föddes i Moçambique och kom som barn med sina föräldrar till Lissabon.
De drev under hennes barndom en krog i stadsdelen Mouraria, just där fadon har
sina allra äldsta rötter. Marizas pappa var portugisisk kolonialtjänsteman,
hennes mamma afrikanska med indiska rötter. Mariza själv förkroppsligar därmed
föreningen mellan moderlandet och en av dess forna kolonier, och blir därmed
också ett slags exponent för hur samtiden hör ihop med det förflutna. Hon var
bara fem år gammal när hon började sjunga fado på föräldrarnas krog. En av
pojkarna i kvarteret, endast femton år gammal, ackompanjerade henne på gitarr.
Han brukade skryta om hennes talang och han puffade på henne. Några år senare
ställde sig Mariza på fadoklubben Senhor Vinho liksom så många andra gjort både
före och efter henne, och sjöng. I publiken fanns gitarristen och kompositören
Jorge Fernando, som tidigare spelat med Amália Rodrigues. Han förstod genast
vad han såg och hörde. Från allra första stund har han varit hennes mentor,
kompositör och producent, och det är han som skrivit en av hennes allra
populäraste sånger, Chuva (Regn), en fado som bättre än de flesta uttrycker
musikformens innersta väsen.
Mariza började sin skivkarriär
när hon 26 år gammal släppte Fado em mim. Med sin andra skiva, Fado Curvo,
befäste hon redan en position som fadons nya, unga drottning.
I och med tredje skivan,
Transparente, kunde man se hur hon både fortsatte utmed den väg de två första
stakat ut, men också vågade göra något alldeles nytt. Nyheten hade två
beståndsdelar: inspelningsplatsen, Brasilien, och producenten, brasilianaren
Jaques Morelenbaum (känd för att tidigare ha producerat artister som Caetano
Veleso och Tom Jobim). Ingen behöver för en sekund tvivla på att vi har att
göra med en artist som är oerhört medveten om både form och innehåll. Hennes
skiva utstrålar självsäkerhet av det slag som bara den medvetne konstnären kan
kosta på sig: den är ödmjuk samtidigt som den är tydlig utan att för en sekund
pråla med vad den vet. Man skulle kunna säga att Transparente sluter den
musikaliska cirkeln på samma sätt som Marizas eget liv sluter den rent
mänskliga: här slås en bro över haven mellan Portugal och Brasilien, på samma
sätt som bron i livet slagits mellan Portugal och Afrika, och därmed har den
moderna fadon också definitivt återupprättat banden mellan det förflutna och
det samtida.
När jag skrev min första bok om
fado ville jag intervjua Mariza. Det var en självklarhet att hon skulle finnas
med i framställningen. Men hur jag än gjorde lyckades jag inte etablera kontakt
med henne. Jag hade kontakt med såväl skivbolag som producent och impressario,
alla lyckades stänga dörrar som jag kanske fått upp på glänt.
Jag
gav upp därför att jag förstod att det hos Mariza redan fanns ett slags
diva-drag. Och så fick jag på omvägar höra att hon själv skrev på en bok om
fado. Varför skulle hon då vilja bidra till att en annan blev skriven? Svaret
gav sig självt.
Och
så plötsligt, sensommaren 2005, fick jag napp. Jag blev ombedd av hennes
manager att sända över mina frågor. Så fort Mariza hade en ledig dag mellan
konserterna lovade han mig att jag skulle få mina svar. Jag misstrodde honom.
Och tiden gick utan att jag hörde ett ljud. Såg på nätet att hon turnerade både
i USA och Canada, så det var väl inte så märkligt om hon inte fick någon tid
över att besvara några perifera svenska frågor. Men sent en natt i oktober kom
det ett mail från Mariza. Först ett mycket personligt och vänligt brev till
mig, sedan utförliga svar på mina frågor. Lycklig tog jag mig an dem. Jag kände
att trägen vinner och att det aldrig är för sent att nå dit man ämnat sig. Jag
kunde börja om igen. Nu fick jag möjligheten att presentera henne ordentligt
och dessutom bifogade en intervju. Jag tog utgångspunkt i hennes senaste
cd-skiva, inte bara för att den tedde sig mest aktuell utan för att den också
visade på något väsentligt i Marizas artistiska karriär.
TN: När du bestämde dig för att spela in Transparente i
Brasilien, fanns det då också en känsla av hemkomst och ett uppsökande av en av
fadons väsentliga rötter? Jag frågar för att ge dig en liten uppfattning om hur
jag ser på fadotraditionen. Kan fadon hitta sin framtid just genom att bli mer
medveten om rötterna? Jag har en stark känsla av att ditt eget uttryckssätt är
ett slags smältdegel av Maria Severa, Amália Rodrigues och det som kom efter
dem.
Mariza: Jag tänkte på fadotriangeln Portugal, Afrika,
Brasilien. Jag tänkte på de portugisiska sjömännen, de afrikanska slavarna, dansen
lundum, allt detta som utgör fadons rötter. Ja, jag ville komma i kontakt med
en felande länk eftersom jag själv är född afrikanska och uppvuxen i Mouraria,
och den felande länken var ju Brasilien där musikvetare hävdar att fado förekom
som en dans på 1800-talet, och allt detta passade mig också så bra rent
känslomässigt. Jag hade stor hjälp av producenten Jaques Morelenbaum och hans
stora kunskap om brasiliansk musik, vi utbytte tankar och allt detta avspeglas
i Transparente, som är en skiva där jag mer och mer hittar mig själv, mitt
sound, min fado.
Många
människor frågar mig om rötterna och hur jag förhåller mig till dem. Jag brukar
säga att eftersom jag lyssnat till fado med de traditionella fadoartisterna
sedan jag var fem år gammal, i Mouraria, så har jag lyssnat väldigt noga och
förstått att det finns ett antal regler som föddes med fadon, och som ligger i
själva rötterna. Dessa måste man respektera och jag tror att dessa regler finns
med som omedvetna vattenstämplar i mitt sätt att sjunga och spela in. Jag
följer min instinkt, men jag tror att om man är medveten om rötterna och
reglerna så hjälper det en att hitta balansen mellan det som är logiskt och det
som inte är det.
TN: Du samarbetar med några av de bästa samtida poeterna
i Portugal. Jag vet ju att detta också var ett av Amálias viktigaste bidrag
till fadons utveckling och att det var kontroversiellt på hennes tid. Innebär
ditt sätt att arbeta också att du vill göra fadon mer samtida, att du söker
texter med förankring i den postmoderna tillvaro som Portugal och resten av
Europa idag befinner sig i? Kan du förresten sjunga texter som inte har ett
samband med dina egna känslor och ditt sätt att se på livet?
Mariza: Fadon är en stadskultur. Den lever och utvecklas i
samma takt som samhället utvecklas, och eftersom vi nu lever i en ny tid är det
viktigt att samarbeta med kompositörer och poeter i dagens Portugal. Å andra
sidan älskar jag att forska kring alla portugisiska poeter, sådana som Fernando
Pessoa och Florbela Espanca, och sådan som var verksamma i mitten av
1900-talet, som Alexandre O´Neill. Att jag letar efter denna poesi – jag fick
tyvärr inte diktens gåva själv – är grundläggande därför att det är orden i den
som blir mitt uttryckssätt, mitt sätt att ge ett budskap om vad jag känner och
upplever! Några av de äldsta dikterna jag sjunger är mer än sjuttio år gamla,
men de kan ibland te sig mer aktuella än någonsin. Jag älskar också de folkliga
poeterna, som José Luis Gordo och Mário Rainho, som bara skrev för fadon,
särskilt till de traditionella fadomelodierna där texterna måste anpassas till
musikens struktur och meter. Så fungerar det idag också, när så många poeter
skriver för fadon, och det är så viktigt, vi får inte förlora det. Samtidigt
vill jag hitta poeter i min egen generationoch tillsammans med dem skapa sånger som är intimt förbundna med mig,
sånger som blir helt och hållet mina men som ändå är ”afadistado”. Det ska vara
min stil, min egen personlighet och då måste jag ha texter som hänger samman
med mina egna känslor, mitt sätt att se på livet. Jag respekterar reglerna som
de föregående fadisterna skänkte mig eftersom detta är en muntlig tradition som
går från generation till generation, men där varje artist har sin egen
personlighet, och efterhand som tiden går syns denna personlighet mer och mer.
När den egna klangfärgen utvecklas, och det känner jag nu att den gör hos mig,
så innebär det att jag blir alltmer mig själv. I vissa avseenden är jag
fortfarande mycket traditionell. Och det är just därför som jag tycker att man
måste sjunga om livets känslor, om man nu ska sjunga fado, och det är ju därför
fado innebär öde.
TN: En sak jag funderade på, är att man utomlands alltid
automatiskt förknippar fadon med saudade-begreppet. Också för mig är det den
känsla eller det uttryck som starkast hör samman med fadon. Men det finns ju så
många andra uttryckssätt: Kärlek, längtan, sorgsenhet, glädje, skatt. Vilken känsla
är viktigast för dig när du sjunger?
Mariza: Jag kan inte föreställa mig fadon utan alla dessa
känslor och därför är det väldigt svårt att peka på en enda. Det är det som är
det magiska med fadon, att man kan sjunga och gestalta alla känslor som livet
rymmer, och som det innebär att vara människa. Det handlar om att förmedla och
dela, att hylla livet, det är då fadon uppstår. Fadon är ju inte en ensamvarg,
själva tanken på att den är den ”sköna portugisiska melankolin” eller saudade
stämmer inte helt för mig, även om dessa känslor ligger i dess rötter. Vi ska
utforska alla känslor. Jag väljer livet, är inte också livet en känsla?!
TN: När du turnerar världen runt och möter människor i
många olika kulturer, språkområden och traditioner, känner du att din musik
möter en djupare förståelse som går bortom konsertens korta möte? Jag frågar
därför att jag vet, att det i dagens fado-kretsar råder mycket delade meningar
om huruvida man ska sjunga på de stora scenerna eller på de små fadoklubbarna.
Tycker du att det finns några avgörande skillnader och om du gör det, menar du
att de är tekniska, kulturella eller bara frågor om tid, rymd och känslor?
Mariza: Jag tycker att det är intressant att känna till båda
sidorna, eftersom jag började mycket traditionellt och tyckte att det var det
självklara. Det är ju på de små fadoklubbarna som ”lärarna” finns, de som
förmedlar sångernas hela kultur, med sina magiska röster och unika utseenden,
och jag har så många fina minnen av dem. De stora scenerna är sannerligen ingen
lätt uppgift. De kräver en massa arbete och kräver att man är uthållig. Det är
stor skillnad på en fado-klubb och Carnegie Hall. Först och främst är det ju
rummets storlek som skiljer. Det är ju nödvändigt med ljudanläggning, ljus och
annat för att en konsert ska bli bra, och det kräver noggrant arbete för att
fadon inte ska framstå som en mindre viktig kultur, vilket ofta hände i det
förflutna, utan som en sång som är ett helt folks kultur, rik både i
musikaliskt och poetiskt avseende. För att nå en större publik måste man skapa
detta slags konserter och samtidigt få scenen att krympa, så att fadons hela
renhet kommer till uttryck. Det är kanske det svåraste av allt. På en fadoklubb
har man inte alls så här mycket problem, allt är naturligt, det var ju där den
föddes. När jag står på scen försöker jag alltid minnas Mouraria, fadisterna,
ljuden, alla dessa minnesbilder finns hos mig, och därför blir de stora
scenerna min lilla fado-klubb, min fantasis klubb.
Jag
kan inte välja mellan det ena eller andra sättet att uppträda. Jag tycker om
båda uttryckssätten, kanske just för att de är så olika. Fadoklubben, tavernan,
är fortfarande mycket viktig, den är fortfarande min skola, där jag kan utbyta
idéer med mina läromästare, som dessvärre blir allt färre.
Det
är viktigt att förstå att det finns en internationell publik som redan vet
mycket om musiken och som vill förstå den ännu bättre. De kommer till mina
konserter och vet vad de ska få lyssna till, några av dem vet mycket om fadons
historia trots att de inte kan portugisiska. Fadon är ett slags magisk
möjlighet att bryta ner gränser och göra det möjligt för människor att förstå
ljudet, klangen, var och en på sitt sätt, med sina egna känslor, sin egen fado.
För
mig har scenerna världen över blivit ett sätt att öppna en dörr och visa min
kultur, mitt språk och min musik för världen. Är inte just musiken ett folks
allra största rikedom?
Hur
som helst, när du är i Lissabon ska du leta på fado-klubbarna, där hittar du
kanske mig. Jag brukar vara där, för att leta efter min fado, mitt öde, min
egen fado!
Ibland ramlar tillvaron över en som vore den ett stort och tungt stenblock. Man måste ha hjälp för att ta sig upp igen.
Den här fredagen är mer som en måndag. Men att sitta ute på café är riktigt fint. Så började vi dagen. Ytterst ovanligt att någon annan brer våra mackor och lagar vårt kaffe, men idag hade vi en bra ursäkt.
Hela centrum är ett sammelsurium av köpenskap och tiggeri. Barn som håller sina mammor och pappor i händerna men låter blicken länge svepa över tiggarna. Det som rör sig i deras huvuden skulle jag gärna nedteckna. Hur förklarar man för barnen? Hur ser sanningen ut i den versionen?
Det mesta vi säger till varandra är doppat i årtiondens erfarenheter. De små vet ingenting om vilket Sverige min generation formades av. Men de får inpräntat att de själva växer upp i en kultur av skam och skuld. Som om någon i vår egen generation hade rätt att göra så mot dem.
Kedjan av liv bryts inte på länge, när man skaffat barn som skaffat barn. Jag vågar inte sia om vad som väntar dem. Men jag har inga illusioner om att de kommer att få det lätt. Ingenting tyder på det.
1998 bodde vi en vårtermin på United College of the Ascension i Selly Oak, Birmingham. När vi kom dit hade jag inte skänkt namnet en tanke, men så småningom förstod jag ju att det syftade på Kristi Himmelsfärd. Det var ett college som drevs av Church of England i samarbete med metodisterna, men också löst knutet till Birminghams universitet. De flesta studenter som bodde där halvårsvis kom från Afrika, några få från Asien och så en handfull européer. Astrid skulle studera och jag följde med eftersom jag fått ett stipendium. Det var så jag lärde känna Birmingham först, staden jag återvänt till så många gånger och som jag bland mycket annat också skrivit om i min bok Black Country.
Ascension Day har blivit det begrepp jag bär med mig. När den här dagen kommer tänker jag alltid på det.
Dagens sittning på Landön blev en liten smula internationell. Gräsplätten där vi brukar sitta helt ensamma var idag full. Tyskar, danskar och några svenskar. De fiskade nästan alla. Stod där ute i vattnet i sina våtdräkter. En av de unga svenskarna var lycklig över dagens fiske, "napp på nästan varje kast". Själv var jag lycklig av solen mot kinderna, det varma kaffet och den goda salladssmörgåsen. Jag tänkte på månaderna på Selly Oak Colleges och kunde plötsligt känna en längtan efter att sitta ner på The Bear and Staff.
Landön,
nordöstra Skåne, vid Östersjön. Här stod jag. Här stod jag och försökte
glömma det ideologiska, politiska och religiösa krig som förs. Här stod jag och
tänkte att inget annat än tystnaden passar mig. Här stod jag, men ville lägga
mig ner på stranden, med torkad tång runt mig, med fågelsång och vattenkluckande,
bortom det alltför mänskliga som redan beskrivits så många gånger men alltjämt
gör sig påmint. Jag ville inte vara med längre. Jag varken vill eller kan.
Människan är inte den art jag helst umgås med. Människan är odjuret i mig.
Människan är mördaren och förnekaren.
”Ur
ofrihetens hus man kan också ta sig ut på engelskt vis, utan att ta farväl av
någon, klädd som för en utflykt i grannskapet, med ett dikthäfte i fickan på
vindtygsjackan. Morgonen är klar och utlovar en lång, vacker dag” säger Adam
Zagajewski i Solidaritet och ensamhet.