Tankar på café i centrum

Foto: Astrid Nydahl

Ibland ramlar tillvaron över en som vore den ett stort och tungt stenblock. Man måste ha hjälp för att ta sig upp igen.

Den här fredagen är mer som en måndag. Men att sitta ute på café är riktigt fint. Så började vi dagen. Ytterst ovanligt att någon annan brer våra mackor och lagar vårt kaffe, men idag hade vi en bra ursäkt.

Hela centrum är ett sammelsurium av köpenskap och tiggeri. Barn som håller sina mammor och pappor i händerna men låter blicken länge svepa över tiggarna. Det som rör sig i deras huvuden skulle jag gärna nedteckna. Hur förklarar man för barnen? Hur ser sanningen ut i den versionen?

Det mesta vi säger till varandra är doppat i årtiondens erfarenheter. De små vet ingenting om vilket Sverige min generation formades av. Men de får inpräntat att de själva växer upp i en kultur av skam och skuld. Som om någon i vår egen generation hade rätt att göra så mot dem.

Kedjan av liv bryts inte på länge, när man skaffat barn som skaffat barn. Jag vågar inte sia om vad som väntar dem. Men jag har inga illusioner om att de kommer att få det lätt. Ingenting tyder på det.

Ascension Day - där och här

Landön 14 maj. Foto: Astrid Nydahl

1998 bodde vi en vårtermin på United College of the Ascension i Selly Oak,  Birmingham. När vi kom dit hade jag inte skänkt namnet en tanke, men så småningom förstod jag ju att det syftade på Kristi Himmelsfärd. Det var ett college som drevs av Church of England i samarbete med metodisterna, men också löst knutet till Birminghams universitet. De flesta studenter som bodde där halvårsvis kom från Afrika, några få från Asien och så en handfull européer. Astrid skulle studera och jag följde med eftersom jag fått ett stipendium. Det var så jag lärde känna Birmingham först, staden jag återvänt till så många gånger och som jag bland mycket annat också skrivit om i min bok Black Country.

Ascension Day har blivit det begrepp jag bär med mig. När den här dagen kommer tänker jag alltid på det.

Dagens sittning på Landön blev en liten smula internationell. Gräsplätten där vi brukar sitta helt ensamma var idag full. Tyskar, danskar och några svenskar. De fiskade nästan alla. Stod där ute i vattnet i sina våtdräkter. En av de unga svenskarna var lycklig över dagens fiske, "napp på nästan varje kast". Själv var jag lycklig av solen mot kinderna, det varma kaffet och den goda salladssmörgåsen. Jag tänkte på månaderna på Selly Oak Colleges och kunde plötsligt känna en längtan efter att sitta ner på The Bear and Staff.

Språklösheten

Vid Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Vilka ord finns kvar i språklösheten?

Vad ersätter reservkraften?

Tyst väger jag mina ord. Utan ord väger jag tystnaden.

Det finns ingenting som lockar mig. Ingenting.

Kraften är större än jag, den kraft som alstras i dödens väntrum.

Ur ofrihetens hus...

Foto: Astrid Nydahl

Landön, nordöstra Skåne, vid Östersjön. Här stod jag. Här stod jag och försökte glömma det ideologiska, politiska och religiösa krig som förs. Här stod jag och tänkte att inget annat än tystnaden passar mig. Här stod jag, men ville lägga mig ner på stranden, med torkad tång runt mig, med fågelsång och vattenkluckande, bortom det alltför mänskliga som redan beskrivits så många gånger men alltjämt gör sig påmint. Jag ville inte vara med längre. Jag varken vill eller kan. Människan är inte den art jag helst umgås med. Människan är odjuret i mig. Människan är mördaren och förnekaren.

”Ur ofrihetens hus man kan också ta sig ut på engelskt vis, utan att ta farväl av någon, klädd som för en utflykt i grannskapet, med ett dikthäfte i fickan på vindtygsjackan. Morgonen är klar och utlovar en lång, vacker dag” säger Adam Zagajewski i Solidaritet och ensamhet.

Islamisterna dödade idag författaren och bloggaren Ananta Bijoy Dash

Texten nedan är hämtad från Svenska PEN. Mordet idag är ett - ännu ett i den långa raden - som islamisterna, dessa kärlekens och fredens predikanter, utför. Att den mördade mannen dessutom fått sin ansökan om besök i Sverige avslagen säger en del av vad den politiska klassen i vårt land har för världsbild. 100.000 andra får inte bara komma, de får stanna. Medan ett offer för just islamisternas förföljelse nekas ett besök för att föreläsa. Resultatet ser vi nu. De lyckades tysta honom. Läs och lär.


“You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.” (ur avslaget från Sveriges ambassad i Dhaka)

Ananta Bijoy Dash- mördad idag

För mer än en månad sedan bjöd Svenska PEN in den bangladeshiske författaren och bloggaren Ananta Bijoy Dash till Stockholm för att tala om den allt svårare situation som råder i Bangladesh för journalister och författare, ett ämne som blivit skriande aktuellt efter de bestialiska morden på bloggaren Washiqur Rahman och författarenAvijit Roy tidigare i mars.

PEN:s inbjudan följde det standardförfarande som vi återkommande använder när vi bjuder in representanter för internationell press- och yttrandefrihet till möten eller evenemang inom ramarna för PEN:s omfattande programverksamhet. För Ananta Bijoy Dashs del var temat för det möte som skulle ha ägt rum i Stockholm den 3 maj, i samband med högtidlighållandet av Pressfrihetens dag, oskiljaktigt förenat med den verklighet han levde i som sekulär bloggare i ett av extremism alltmer hårdnande Bangladesh, något som enligt Svenska PEN gjorde honom sällsynt lämpad att tala om just dessa frågor. Men den svenska ambassaden i Dhaka vägrade att utfärda det utresevisum som krävdes för att han skulle kunna komma till Sverige.

Idag, tisdag, nås vi av beskedet att Ananta mördats.
Förstämningen är stor. Frågetecknen många.
 
För att förstå återvänder vi till det beslut som Sveriges ambassad i Dhaka skickade till honom efter att man avslagit hans visumansökan och som han samma dag mejlade till Svenska PEN. I slutraderna läser vi: “You belong to a category of applicants where there is always a risk involved when granting a visa that you will not leave Schengen area after the visit. Furthermore, the purpose of your trip is not urgent enough to grant you visa.”

På uppmaning av Svenska PEN lämnade Ananta Bijoy Dash in ett överklagande av ambassadens beslut. Svenska PEN skrev också ett brev till ambassaden där vi begärde att beslutet skulle omprövas och förklarade att vi ville genomföra mötet med Ananta Bijoy Dash även om det måste skjutas framåt i tiden. Ärendet skulle ha behandlats av Migrationsdomstolen i Göteborg inom de närmaste veckorna.

Men det var för sent. Tidigt på tisdagsmorgonen hackades Ananta Bijoy Dash ihjäl av män beväpnade med machetes i sitt hem i staden Sylhet i norra Bangladesh. Han fick aldrig möjligheten att berätta sin och de andras historia för sina svenska kolleger på Pressfrihetens dag.

Det är vår skyldighet att få veta varför.

Svenska PEN kräver därför en uttömmande och trovärdig förklaring till varför Sveriges ambassad i Dhaka valt att inte bevilja Ananta Bioy Dash det visum han behövde för att uppfylla Svenska PEN:s inbjudan att tala i Stockholm – den inbjudan som innebar att han varit kvar i Stockholm som Svenska PEN:s gäst ytterligare två veckor efter sin ankomst förra helgen och som säkerställde att han hade varit här ännu idag.

Det irreparabla, skulden och skammen

Oppmanna 9 maj. Foto: Astrid Nydahl

"Allting är en högst tvivelaktig lek med ord!" (Imre Kertész i Galärdagbok)

Den gångna veckan har, i alla fall medialt sett, fokuserat på andra världskriget. Det har visats både gripande och upprörande reportage. Men det är inte det mediala som hjälper mig att återvända till den punkt i vår historia, då världen - vår värld - för alltid skulle visa sig irreparabel. Då måste jag, som så många gånger förut, gå till Imre Kertész och hans böcker i översättning av Ervin Rosenberg.

Jag tar fram Galärdagbok - jag läste den 12 april 2002 första gången - och letar mig fram till det ställe som visserligen aldrig nämner förintelsen men som ändå får bli ett uppfordrande stycke med förintelsen och det totalitära som fond för mig:

"Lögnen har varit sanningen här, hittills, men numera är inte ens lögnen sann längre (...) den bedövande känslan av att stå vid en avgrund, absurditeten i att jag och denna fysiska företeelse är ett och detsamma; för att nu ingenting säga om mina förbindelsers, min verksamhets, kort sagt mitt livs absurditet. Ingenting äger minsta realitet, endast känslan av skuld är verklig."

Det är denna känsla av skuld som vi bär med oss, dagligen. Skulden kan vara högst individuell, men den kan också och inte minst vara ett kollektivt och socialt fenomen. Det är i den situationen skammen kommer över Kertész, och han säger: "... allt är mig främmande, allra mest jag själv."

Hur hanterar jag sådana tankar? Jag måste ändå förankra dem i vardagen. Kanske på annat sätt och med andra ord. Ändå tänker jag att Kertész har det långsiktiga perspektivet när han i samma bok skriver:

"Och vad för slags ståndpunkt kan vi inta? Vi kan lugnt säga ingen: allting är redan avgjort. I dag kan vi bara betrakta sakernas tillstånd i den historiska situationens ljus. Europa har upphört att existera, om de gångna sjuttiofem årens historia är orsak till eller enbart symptom på detta är likgiltigt. Det har blivit en vasallkontinent, andra makters militärdepå och uppmarschområde."

Så kan det se ut, formulerat i ord, och man behöver verkligen inte säga något om ekonomiska haverier i Europa eller om Ukrainakriget. Man kan tyst begrunda det man vet.

Spegelbilder, självrannsakan

Oppmannasjön 9 maj. Foto: Astrid Nydahl

Nej, det svåra är inte att rannsaka sig själv. Istället är det väl så att livet mest varje dag innehåller självrannsakan. Det som är svårt - riktigt svårt - är att sätta ord på den. Att formulera sin rannsakan i skriven text. Att hålla fast i den och bevara den till kommande generationer, eller att låta den vila till de själva hittar den.

Har man levt två liv - de flesta västerlänningar har gjort det i vår tid - så beror det på att vi sänkts ner i en skilsmässokultur där varje form av tvåsamhet tycks dömd att upplösas. Att leva två liv har för mig konkret verkligen betytt två helt olika liv. Det första som blev barnfamiljelivet varade så länge att det också rymde ett nittonårigt äktenskap. Det andra inleddes för tjugoett år sedan och har vid sidan av allt vackert och meningsfullt också blivit årtionden av självrannsakan. Jag tror nämligen inte att den kan göras medan man fortfarande lever kvar i det destruktiva och katastrofala. Tidens perspektiv måste till.

Varje ny vecka börjar jag med sådana tankar. Som om helgen kunnat hålla dem en smula på avstånd. Den kan den bara i marginell mening. Men den kan ge andrum ute i den natur där de flesta mörka tankar tycks upplösas. Harvandet vid ett nytt manus gör att de kommer tillbaka, som virvelvindar på väg in i mina tankar och ord.

***

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.

Den här kvällen ledde sedan till att Krister och jag gjorde en Läsa Lätt-bok om hur man tillverkar socker. Vi började ute hos en bonde mellan Skurup och Ystad, Krister fotodokumenterade hela processen hos bonden och sedan gjorde vi resten av arbetet på sockerbruket i Arlöv utanför Malmö. 

Vi fick ett väl tilltaget arbetsstipendium (eller kanske man ska kalla det förskott?) för att göra boken. Men den färdiga boken kom aldrig ut som LL-bok. Motiveringen var att vi hade fel sorts ”radfall” – något jag än idag inte riktigt förstår mig på och därför inte heller kan förklara. Däremot antog LL-stiftelsen mitt manus om fabriksarbete för utgivning, boken Nu förstår jag hur det känns, som konstnären Bo Jonzon illustrerade och bokförlaget Rallarros utgav. 

***

Igår kväll kom beskedet att nationalsocialistiska Svenskarnas parti lagt ner sig själva. Det är inget att offra många ord på. Men till de människor som jublar skulle jag vilja säga: sakta i backarna, det är inte ett entydigt besked. Att de unga nazisterna är besvikna på sitt svenska folk är lika komiskt som när DDR-kommunisterna blev besvikna på sitt och av Brecht fick rådet att "välja sig ett nytt folk". Men deras beslut här i Sverige kan mycket väl ha att göra med att den inre unghögern uteslöts ur Sverigedemokraterna, och därför är det fullt möjligt att vi kommer att få se en ny partibildning inom överskådlig framtid. Det skulle i alla fall inte förvåna mig om vi får ett parti av Jobbiks och Gyllene Grynings typ. Tvärtom skulle det vara logiskt. Vi har inte sett det värsta än.

Med Darwin i äppleodlingarna

Oppmanna 9 maj. Foto: Astrid Nydahl

Det är kalla dagar nu, när vi reser runt i bygden. Vid Ivösjön blev kaffestunden kort. Högt upp över Oppmannasjön en timme senare stod alla äppleträden i blom.

Umgås med Charles Darwin dessa dagar. Hans Självbiografi (Natur & Kultur, översättning av Gösta Åberg) erbjuder en bra väg in i hans vardag, familj, forskning och liv. Han skriver med gott humör, inte sällan med en distanserad humor som gör läsningen så trevlig. För att berätta om sig själv använder han metoden att berätta om andra och framstår därför som väldigt långt från det egocentriska. Och därför blir hans föräldrar så starkt tecknade liksom flera av kollegorna. Det är också tilltalande att följa honom som barn i Shrewsburys backiga kvarter, särskilt när man själv besökt den vackra lilla staden och kan känna igen sig.

De många personporträtt boken rymmer ger också en vidare inblick i den kulturkrets som var hans. Carlyle blir inte precis smickrad, även om nu Darwin aldrig försöker göra sig rolig på andras bekostnad. Men Carlyles högmod gentemot vetenskapen ter sig en smula pinsamt, särskilt som han tycks skryta med den egna okunskapen i vissa ämnen.

Darwins korta livssummering gör intryck, särskilt som han där understryker att flytten ut på landsbygden varit av godo, då hans hälsa "nästan alltid farit illa av sinnesrörelser, som har utlöst svåra darrningar och kräkningsanfall." Darwin tycks ha varit en familjeman som helst tackade nej till alla besök, om det inte var barn och barnbarn det gällde. Alldeles mot slutet skriver han:

"Mitt största nöje och min enda sysselsättning livet igenom har varit det vetenskapliga arbetet, och spänningen i detta slags arbete får mig att för stunden glömma eller fördriver helt mina dagliga obehag."

Detta säger han, sedan han ett stycke tidigare sagt:

"Få människor har levt ett mer tillbakadraget liv än vi. Bortsett från korta resor till släktingar och någon gång till kusten eller till något annat ställe har vi inte farit någonstans."

När man läser dessa rader i självbiografin är man förstås redan informerad om hans rika liv som resande vetenskapsman.

Darwin-statyn i Shrewsbury, England. Foto: A. Nydahl

Jacob Collins i New York

Jacob Collins: Pomegranates, 2015, Oil on canvas, 18 x 24 inches

Jag började bekanta mig med Jacob Collins konstnärskap för sex-sju år sedan. När jag 2009 skulle ge ut Alla de andra som också skrev på Tusculum förlag, frågade jag dem om jag kunde vända mig till Collins för att få ett riktigt bra omslag. Det fick jag. Och med Collins och hans agent fick vi till överkomligt pris den fantastiska akvarellen som blev det slutliga omslaget.

Hans målning föreställer en anslagstavla av just den sorten jag själv är så förtjust i. I mitt arbetsrum har två av väggarna i sin helhet blivit sådana. Det var som om Collins akvarell bjöd in läsaren. En form av trivsel - eller kanske gemenskap - etablerades av hans motiv och kolorit.

Akvarellen heter Kant and Descartes.

Strax före valborg i år fick jag ett vackert kuvert från Adelson Galleries i New York med en inbjudan till vernissagen av Collins nya utställning.

Målningen överst är en av en handfull nya som finns på inbjudningskortet. Vernissagen skulle äga rum på eftermiddagen den 28 april. Hade jag haft pengar hade jag nog försökt hitta en resa dit. Jag som aldrig satt min fot i Amerika skulle få en första ursäkt. Sanningen att säga har jag inte ens pengar som räckt för att ta tåget till Kastrup. Så nu njuter jag av att se hans målningar på nätet. Här finns galleriets sida om utställningen, och här är Collins egen hemsida.