En resa i kulturens Israel

Amos Oz, bild ur programmet.

Axess TV har börjat med en serie som jag nu sett första avsnittet av. I samtalston, lugnt, stilla och mycket intelligent, möter vi programledaren Lizzie Scheija i dialog med författaren Amos Oz. Det blir inte så mycket bättre än så här. Och jag tänker instinktivt: det som skiljer ett samtal som detta från SVT:s allt mer skandalösa och undermåliga litteratursamtal, är att författaren förväntas ha något viktigt att berätta. Amos Oz-avsnittet kan man se här

Axess presenterar programmet så här:

Del 1 av 6. Amos Oz föddes i Jerusalem 1939. Hans pappa kom från Litauen och hans mamma från Ukraina. Sin barndom och tidiga vuxenliv har han skildrat i den självbiografiska romanen "En berättelse om kärlek och mörker". Mörker eftersom Amos mamma tog livet av sig när han var 11 år. Några år efter moderns död lämnade Amos sitt hem i Jerusalem och flyttade till Kibbutz Hulda. Där ändrade han sitt efternamn från Klausner till Oz - som betyder "styrka" - och började ett nytt liv: Han levde upp till det israeliska 50-talets förebild om den vackra, starka "nya juden",  som håller en lie i ena handen och en penna i den andra. Ett liv långt från föräldrarnas minnen från den östeuropeiska diasporan.

När man frågar Amos varför han inte flyttade till den stora staden Tel Aviv utan till en kibbutz svarar han: "Tel Aviv var inte tillräckligt radikalt". Amos, som så många andra i sin generation, behövde göra en fullständig revolt för att bli av med sitt tunga förflutna och för att kunna återskapa sig.

***

Och veckorna framöver, alltid med generösa repristider, kommer Michal Rovner, Etgar Keret, Sivan Beskin, Amir Gutfreund och David Grossman.

Ny recension av Antecknat i krigstid

Björn Nilsson recenserar min nya bok. Två korta citat bara (hela recensionen finner du via länken):

"Antecknandet kan ses som ett sätt att försöka få ordning på en kaotisk värld. Samtidigt finns ju uppenbara svårigheter. Om man skriver av hela tillvaron tappar man översikten i ett hav av detaljer. Beskrivs bara de stora linjerna tappas mindre sammanhang som dock i vissa lägen kan bli väldigt viktiga. Metoden att lösa den motsättningen kan vara att ta upp någon smärre detalj i det stora och anta att just denna (kanske ett enskilt människoöde) ändå ger nyckeln till vad som sker i stort. Och då kan anteckningar vara till hjälp, särskilt när det som i Nydahls fall gäller områden som han har egna erfarenheter av."

"Originell är inledningen, med ett judiskt öde under fascismen och andra världskriget i Rumänien. Men vad vi kan lära av det är, att trots att krig rasar och bomberna faller kan vardagen ändå på något sätt fortsätta. ”Krig” är en företeelse med flera dimensioner. Det är inte bara den omedelbara kampen vid fronterna, bomberna som faller över städer, utan svallvågor som slår in över formellt fredliga områden. Den palestinska konflikten, med Israels ockupationspolitik och återkommande överfall mot Gaza, kan orsaka antijudiska utbrott i Malmö eller Belfast. Fanatikerna på alla sidor tar över, dörrar slås igen, krigsvokabulären gör samtal omöjliga – för en dyster världsbetraktare som Nydahl ser världen verkligen dyster ut! Men han vill åtminstone kämpa med att se till att det egna språket inte förvrids och förfalskas!"

Boken kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Om ungdomskärleken i Malmö

Rådhuset vid Stortorget i Malmö, 1960-tal

Eva fyllde mina tankar. Varje minut och varje dag. Så till den milda grad att jag aldrig cyklade ute på gatan när jag skulle hem efter skolan, utan alltid tog vägen in om hennes gård. Över Lorensborgstorget, förbi tandkliniken och utmed hennes hus, innan jag svängde ut till höger på Hallingsgatan igen. Om jag så bara fick se henne gå där var jag nöjd och kunde fortsätta hemåt.

Det var så mina ritualer såg ut. Under skoltiden lovarna med cykeln efter avslutad dag, och efter skoltiden stunderna – timmarna – nedanför hennes fönster ute på trottoaren som gick parallellt med Lorensborgsgatan.

Det närmaste jag kom Eva kan sammanfattas i två händelser: Polisutställningen på Rådhuset 1969 och discodansen vid Triangeln, i den lilla gränden där biografen Spegeln låg och det också fanns ett källardiskotek (i samma lokal som sedan i många år hyste en kinesisk restaurang).

Discodansen kom först. Det måste ha varit när jag gick i nionde klass, det år jag var femton och i juni skulle fylla sexton. Då vakade jag i timmar på en tvättinrättning vid Kronborgsvägen, i väntan på att hon skulle komma promenerande med sin kompis Irene på väg hem till Lorensborg. Det gjorde hon också. Men dessförinnan hade jag bjudit upp henne och dansat två gånger i källaren. Min lycka var då gränslös. 

Polisutställningen ägde rum då jag stod i begrepp att flytta hemifrån. Det var i mars 1968.  Jag var tillsammans med min bästa vän Claës, vi stod utanför hans lägenhetsport på Dammfrivägen då vi på andra sidan gatan fick se Eva och Irene komma gående i riktning mot centrum. Jag kallade på henne, de stannade, vi sprang över gatan och gjorde dem sällskap. Vi gick genom hela Malmö centrum, planlöst, bara för att få vara nära Eva, förbi Triangeln, upp för Södra Förstadsgatan till Södertull och Gustaf Adolfs torg, vidare upp längs Södergatan till Stortorget. Utanför Rådhuset stannade vi och jag frågade om jag fick bjuda dem på Polisutställningen. Det var en grotesk stund. Vad skulle vi där inne att göra?

Jag visste ju varför. Det var ett sätt att förhala avskedet som gjorde att vi gick runt där inne och tittade på bilder av våldsoffer och läste statistik över kriminaliteten. Men ingenting av det stannade kvar i minnet. Bara doften av Eva, hennes kläder, hur hon betedde sig den kvällen. 

Hur jag ibland fick en stark känsla av att hon tyckte detta var pinsamt och att hon helst hade velat att jag inte fanns där, och så de plötsliga, korta men mycket intensiva ögonblick då jag kände hennes närvaro i mig, som om bara hon och jag existerade och att allt annat – utställningen, människorna, husen utanför, rummet och tiden i sin helhet – bara var en illusion som vi kunde bortse ifrån och jag minns att min dröm inte var att ”få henne”, den hade jag sedan länge förträngt, utan att bara för en natt få hålla om henne, få vila nära henne, vara hud mot hud som en bekräftelse på att denna min livslånga kärlek hade varit äkta och sann. Jag trodde mig med en sådan natt kunna släppa taget och aldrig mer tänka på henne. Det var en fåfäng dröm.

Ett personligt minne av Günter Grass

Mitt Japan, mitt Tyskland, brevväxling mellan Günter Grass och Kenzaburo Oe som jag utgav som ett extranummer av tidskriften Ariel 1995.

Att Günter Grass har avlidit är väl bekant nu. Jag funderade länge efter beskedet vad han betytt mest. För mig. Jag tyckte väldigt mycket om mycket han skrev. Några av romanerna är klassiker redan. Andra är bortglömda - redan. Ibland blev ju romanerna som klister blandat med sågspån. Oläsbara.

En framvällande prosa så tung att en blyklump skulle ha varit lätt vid en jämförelse.

Som dundrande debattör kunde han träffa mitt i prick. När han angrep eller förkastade politiska beslut av sitt eget socialdemokratiska parti blev han, som en Böll eller senare en Walraff, en moralisk rikslikare. Hans ord kunde påverka en hel nation. Eller inte alls. Som när han bönade och bad om att DDR skulle få fortleva - reformerat, men ändå.

Kanske uppskattade jag den sidan av honom mest av alla. Han var en människa på gott och ont. Han kunde ha så skriande fel som vi alla. Eller ibland så rätt att vi andra bara tackade honom.

Jag ska inte gå in på enskildheter - det är så lätt att man förlorar sig i en gammal och oviktig debatt - utan bara påminna mig själv om när jag 1995 på mitt förlag Studiekamraten gav ut hans brevväxling med Kenzaburo Oe: Mitt Japan, mitt Tyskland i översättning av Per Landin och med förord av Wilhelm Agrell. Den lilla trycksaken var jag mäkta stolt över. Två Nobelpristagare diskuterade en av vår samtids stora och viktiga frågor, den som hängde ihop med nazismen och fascismen, med folkmorden och med förintelsen. Jag hade önskat att det fanns fler kvar att skicka ut i landet.

Låt mig bara här visa några ord ur brevväxlingen, ord som Grass formulerat:

"Segrarmakternas formulering lydde 'villkorslös kapitulation' och avsåg främst det militära området. Men det var inte bara ett från första början kriminellt krig som tog slut, utan även det i Tyskland planerade och genomförda folkmordet på judar och zigenare avbröts. Ett stort antal koncentrationsläger - från Auschwitz till Bergen-Belsen - visade skräckväldets omfattning, och min fasa - jag var 17 år då - och min skam sitter i ännu idag, kan inte mildras eller stillas av någonting."

Sevedsplan från Svinaryssland till Flygande mattan

Bensinmack på Dalaplan i Malmö 1960.

Sevedsplan, barndomens fasta punkt, kallades av oss bara Seved. Alla visste var Seved låg. Femtio år före min födsel kallades bostadsområdet för Svinaryssland. Det berodde dels på att den fattiga arbetarbefolkningen hade grisar på bakgårdarna, dels på att Malmöborna tyckte att Sevedsplan låg lika långt bort från staden som Ryssland.

Martin Andersson skrev i Sydsvenskan 2013 intressant om områdets historia:

”Marken tillhörde en gång Skabersjö gods. En Hans Bauert köpte en fastighet som han döpte till Sophielund efter sin hustru Sophia Charlotta av Trolle. Bauert anlade också en park som ska ha legat ungefär där Sevedsplan ligger idag. När Malmö stad inkorporerade Sofielund 1911 började man bebygga marken. Husen öster om Sevedsplan uppfördes redan i mitten av 30-talet. Vilken Seved som har gett namn åt Sevedkvarteren är lika svårt att veta som att veta vilken Jesper som namngett Jespersgatan. Men faktum är att det bara finns ett Sevedsplan och en Sevedsgatan i hela riket. Ett ovanligt namn på ett unikt område.”

Idag är Seved ett arabiskt och somaliskt territorium, men några nya öknamn har jag inte hört. Det ymnighetshorn som socialtjänsten i området utgör har däremot resulterat i projekt som lokalen Flygande mattan, klotterpedagogiken Mural Seved, Ung i Seved (där man lär sig att ”inte döma folk efter utseendet” vilket Mohamed påpekar i ett lokalt nyhetsblad), Sofielundsfestivalen på Sevedsplan, Odla i stan på Rasmusgatan, och förstås en hel del annat.

Problemet med Seved har ju flumpedagogiken sedan länge identifierat: ”ungdomarna är sysslolösa”. Därför har man slängt in så mycket ”sysslor” man kunnat, utan att de verkliga problemen har konfronterats. Narkotika- och vapenförsäljningen får man anta sköts på frilansbasis, liksom misshandelsfallen och dödsskjutningarna. Inte ens den lokala polismyndigheten verkar vilja lägga sig i det som sker. DN summerade läget i ett reportage 2011 som inleddes med orden:

”Det är fredag kväll på Rasmusgatan i stadsdelen Seved, det senaste området i Malmö som uppmärksammats för sin gängdiktatur. DN försöker gå in i den lilla kvartersbutiken Ziyad men möts av fyra aggressiva unga män. – Här har ni inget att göra, säger de. Försvinn från våran gata!”

Reportagets slutord har en apokalyptisk ton:

”En polis som vill vara anonym avfärdar allt tal om att gatugänget sökt sig till kriminalitet på grund av brist på fritidsgårdar och samlingslokaler. – Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse. Det är ingen gammal förbittrad polis som säger detta, men han verkar något uppgiven. Han lyfter knappt på ögonbrynen när en av de unga männen ivrigt visar upp en stor tatuering över hela vänstra sidan av bröstkorgen: ACAB, All Cops Are Bastards. Alla snutar är svin.”

Så ser det forna Svinaryssland ut. Min barndoms trygga Sevedsplan är dagens Flygande matta.

Ett telegram från TT

Det kom ett telegram från TT idag och jag tänkte på den gamla refrängen "Åh nej, det finns inga samband mellan så olika ting i vårt land". Men TT rapporterar detta, helt utan skygglappar och bortförklaringar. Så här står det:

"Antalet fattiga pensionärer i Sverige tros bli fler framöver. Främst beror det på en ökning av personer som invandrat sent i livet och inte jobbat, rapporterar Ekot i Sveriges Radio.(TT)

Antalet fattiga pensionärer i Sverige tros bli fler framöver. Främst beror det på en ökning av personer som invandrat sent i livet och inte jobbat, rapporterar Ekot i Sveriges Radio. På fyra år väntas gruppen som får allra lägst ersättning, så kallat äldreförsörjningsstöd, att öka med 20 procent enligt Pensionsmyndighetens prognos. – Förklaringen är framför allt asylmottagandet och flyktinginvandringen, säger Ole Settergren på Pensionsmyndigheten."

Inte mer. Men ändå så mycket. 

Olav H. Hauge: Dagbok 1924 – 1994

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  

”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”

Hauge föraktade ”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som nu utkommit på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."

Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   

1959 skriver han i dagboken på samma tema:  

”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.

Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv. 

”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  

”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  

Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  

”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”

Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:

”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)

Också Jesus kunde han identifiera sig med:

"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)

Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 

”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”

Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

Vill man ha en fyllig och initierad bild av Hauges liv sedd genom någon annans ögon rekommenderar jag Carl-Göran Ekerwalds bok Det stora självporträttet.