![]() |
| Tranströmer och Kungen på Nobelprisutdelningen, ett oförglömligt ögonblick. |
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
fredag 27 mars 2015
Tranströmer är död
Prisutdelning i Bernurs Virginia Woolf-tävling
Jag är själva motsatsen till en tävlingsmänniska. Men när Björn Kohlström utlyste sin Virginia Woolf-tävling kunde jag bara inte låta bli. Jag och tre andra vann var sin bok. Med posten kom idag hennes samlade noveller. Och så här skriver Björn på sin blogg:
"I morgon är det 75 år sedan Virginia Woolf dog. Bernurs tävling är över. Fyra vinnare har vunnit var sitt exemplar av Virginia Woolf, med följande utfall, för finurliga svar på följande frågor:
Och så återger han mina svar med en liten kommentar:1. Är du rädd för Virginia Woolf? 2. Är du Virginia Woolf?"
" Thomas Nydahl vinner också Samlade noveller, för svaren:
1 Jag har alltid varit rädd för V.W. Men när jag såg det där vidunderliga käbblandet i filmen, orsakat av drycker och personligheter, så slutade jag. Där finns två skådisar som varken räds sig själva eller publiken, de kör på i högsta hastighet, och om inte förr förstår man i femtioårsålderna att det vi räds egentligen är själva livet. Deras rädsla är ju en ömsesidig misstroendeförklaring. De är lika rädda båda två och därför har deras rädsla smittat av sig. Gud så rädd jag varit. Och så rätt jag fått - det är livet som inger den största rädslan. I varje sekund och hela tiden.
2 Jag V.W.? Nej, aldrig. Men nog har jag sett hur det lyst i tornet och nog har jag känt att det egna rummet varit för litet. Så skulle någon säga: Är du V.W.? skulle jag svara: vem av oss är inte det?
Det är väl bara att buga och tacka. Men läs hela bloggposten, som du når genom länken ovan.[Att överskrida de 133 tecknen som stipulerats är helt i Virginia Woolfs anda. Hon tänjde på alla regler.]"
På flykt har jag alltid varit...
![]() |
| Öland, mina drömmars fridfullhet. Foto: A.N. |
Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg.
Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.
Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.
Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Carl Göran Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.
I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).
Ett flyktförsök gjorde jag för 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i Göingeskogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig. Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn.
Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena.
torsdag 26 mars 2015
Information om den nya boken
Antecknat i krigstid kommer till mig från tryckeriet på måndag. Jag kommer att skicka ut den till alla som förköpt i den ordning beställningarna kommit in. Det innebär att inte alla kommer att nå fram före påskhelgen, men jag räknar med att utskicket till er kan starta redan på tisdagen. Jag lägger ut information efter hand som boken distribueras.
Festerna, fasorna, föreställningarna
![]() |
| F.d. Nya Teatern i Malmö |
1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb. Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop.
Mest släpade vi oss fram mellan de olika stationerna; den
grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska
Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis och Valda bodde, hemma hos
Lasse Hejll på Hyregatan, där vi lyssnade till och själva spelade musik, där vi
sjönk ner i sofforna och där skådisen – jodå, jag minns hans namn men det är
irrelevant nu – försökte våldta mig när han och jag en gång blev ensamma i
huset. Han svepte sin skäggstubb över mitt ansikte, körde in tungan i min mun
och försökte smeka mig mellan benen. Gång på gång sa han att jag måste komma
hem till honom, vi skulle äta gott och sedan njuta tillsammans, och jag
äcklades till den milda grad och försökte ända fram tills jag lyckades avvärja
och få bort honom, få honom att förstå att jag varken var homo eller ens
intresserad av några experiment.
Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan,
där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var
det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv,
men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna
runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så
spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade
men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen
och framkallade både aggressioner och irritationer.
Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra.
(Utdrag ur den bok om Malmö och mina barn- och ungdomsår som är under arbete).
onsdag 25 mars 2015
Vilan som uteblev på vilohemmet
![]() |
| Vilohemmet i Tormestorp 1961. Jag står som andra från vänster på bilden. Bredvid mig långa E. |
Konflikterna i barndomen sitter kvar som
taggar, i själen och i minnet. Det behövs så lite för att aktivera dem. Det
behövs så lite för att förvandla det som ser stabilt ut till ett skred och ett
ras.
När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen.
När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen.
Jag hade efter ett besök på barnpsykiatriska kliniken,
som då var inhyst på Flensburgska barnsjukhuset, remitterats till ett så kallat
vilohem i Tormestorp utanför Hässleholm.
Jag
lusläser journalerna från den tiden men hittar inte ett ord om detta.
Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte
klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag
blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till Tormestorp. Det står:
”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min
journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som
barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i: ”Pat. är sedan ½ år
tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej
trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående
och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar
uttråkad för det mesta.”
Efter att man i journalen hänvisat till
”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer
resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen inte skulle ta del av.
Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte
borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?
För
läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att
följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag
var liten ville jag bli doktor”.
Barnpsykiatrikern skriver i journalen: ”Klart
normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt
neurotiska drag.” Förutom att jag gett intryck av att vara ”mjuk och spontan”
har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken
svindlar när jag läser det: vid tolv års ålder kunde en läkare ställa en
diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!
Tormestorp
då, vari bestod den största förlusten av resan dit? Den bestod i att jag
förlorade närheten till Eva. De flickor jag mötte på vilohemmet var dåliga
substitut, de vulgariserade hela min livsuppfattning. Från den romantiska och
svärmiska förälskelsen i Eva hamnade jag nu i ett brutal fysisk förlustelse.
Började röka. Tog på flickornas mest hemliga kroppsdelar. Men jag var inte tolv
år när jag kom dit. Den journal jag fått skickad till mig från sjukhuset i
Malmö berättar inte om den tiden. Jag är tolv år gammal i den journal jag just
läst. När jag kom till Tormestorp var jag bara nio! Var finns pappren om den
resan? Vem fattade besluten? Vem var socialt och organisatoriskt ansvar för
dessa hem och vilka barn var det som skickades till dem?
Den
mjukhet som barnpsykiatrikern talat om kanske fanns på ytan och i mina drömmar.
Men bakom den fanns också kaoset, ångesten, vreden. Den mycket tidiga vreden
över att ha kommit till världen utan att ha blivit tillfrågad. Ångesten som
förstört så mycket av det vuxna livet måste ha varit den avgörande faktorn
också för barnet som är jag. Det som i journalen kallas ”hysteriska utbrott”
får i vuxenvärlden helt andra namn: aggressivitet, våldsamhet, starka
humörsvängningar, panikångest.
Till
Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn
från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där
vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i
det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde
den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men
jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som
mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste
att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och
på vilket sätt.
Att leva i
ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en
omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med
sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting.
Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde
uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet
blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också
där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig.
Hos
bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa.
Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra
barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga
kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort
flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i
den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget
tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim
utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla.
![]() |
| Bonden Jonsson som blev så viktig för barnen på hemmet. Han doftade frihet! |
Eller uttryck på
annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här.
Rädd och feg.
Mina
teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum.
Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis
för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför
bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och
ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund.
Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa
pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi
befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En
av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E. som jag minns som den
som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade
hur en blivande kvinna ser ut.
Jag var
alltså bara åtta år och skulle fylla nio några månader senare. När jag förstår
det, är det en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att alla de minnen
jag har därifrån är ett barns minnen. Jag trodde att jag var en blivande
tonåring, men vägen dit var ju fortfarande lång.
(Ur en bok under arbete. Imorgon lägger jag ut ännu ett sådant utdrag, men efter det tror jag att jag måste skriva en tid utan att visa något av det, vi får se.)
Tidigare utlagda avsnitt finns här, här, här , här, här och här
Tidigare utlagda avsnitt finns här, här, här , här, här och här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


.jpg)


