Pappa mellan friheten och sjukdomsplikterna

Pappa med sin Mateo-skulptur 1970

Skilda föräldrar var ett mer eller mindre okänt fenomen på Lorensborg. Vi kunde namnen på våra kamraters föräldrar. Vi visste att Bos pappa hette Erik och att hans mamma hette Inga. Vi visste deras namn. Vi kunde kalla på dem om vi behövde. Bara Alf kom att leva i ett hem där föräldrarna gått skilda vägar. Så var det inte från början. Det skedde någon gång på vägen under våra tonår. 

Den första gången min pappa ville skiljas från mamma var när han tyckte att han fått nog av hennes anorexi. Han hyrde en lägenhet på Holma, en förort söder om Lorensborg. Han köpte möbler till den. Men samma vecka han skulle flytta dit grep det dåliga samvete hårt om honom och han sade upp lägenheten. Han hade inte samvete att lämna mamma ensam med den där sjukdomen som enda partner. De nyköpta möblerna fick vi en del av till vårt unga familjehem. Ett nytt köksbord och nya stolar till det.

Jag tror att det var dessa år som avgjorde saken för pappa. Han var tvungen att leva ett friare liv för att överleva. Han började resa mer. Han hade vänner som han vandrade i sydtyska och tjeckiska bergstrakter med. Ett par av dem var svenskar men bosatta på Bornholm. Han började också återvända till sitt älskade Jugoslavien men nog mest till Slovenien och inte till Kroatien som förr. Slovenien skulle också hållas nästan helt utanför de förödande krigen. Det var ett land som liknade vårt eget, civilisatoriskt och politiskt, även om det förstås alltjämt var indraget i den smärtsamma skilsmässan från den sydslaviska federationen. Pappa fann sin frihet hemifrån. Kanske var det en kompromiss som fungerade. 

Det var i alla fall runt tio år av mammas liv som gick allt mer i den riktningen. Hon var ofta inlagd på olika institutioner även om pappa mest vårdade henne hemma. De bodde då i Höör, dit de flyttat från Malmö. Det fanns ett hem vid Ringsjön, Orups sjukhus, som varit sanatorium, där tog de emot demenssjuka människor. Mammas närmaste hette nu Alzheimer och han styrde alltmer av hennes liv. I Höör bröt sjukdomen igenom med kraft. 

Det kom perioder då pappa inte orkade sköta henne, då fick hon bo där vid Ringsjön. Han hade till vardags inte bara dagarna med slit. Också nattetid krävdes det mycket av honom. Mamma var ibland försvunnen från sängen bredvid honom. Han kunde hitta henne på vinden i villan, där hon satt på golvet och sorterade skruvar och spikar. En gång var hon helt försvunnen och hittades långt hemifrån på byn klädd i bara nattlinne. Sådana situationer var slitsamma för pappa. 

Ännu ett avsnitt publiceras idag på Snaphanen.

(Ur en bok under arbete)

Mammatrygghetspunkten som tynar bort

Mamma Ylva (1930-1994) före anorexin

Jag tänker på min mamma som dog svårt sjuk i Alzheimers och anorexi. Hennes sjukdomsår dominerar helt minnet av henne. De var så många och så långa och de sträckte sig från mina egna tonår upp i mitt liv som familjefar. 

Hela mitt vuxenblivande skedde i skuggan av hennes borttynande. Det var bokstavligt talat en skugga hon kastade över vår gemensamma tillvaro. En skugga som till skillnad från de verkliga skuggorna var ihålig, som ett negativ av det mörka, ett hål som vi alla kunde se men varken vidröra eller ta bort. Jag ser henne framför mig där hon står vid skåpen ovanför köksvasken. 

Där hade hon sina tabletter. Där hade hon ett rör med en vit lerliknande massa i vätska. Den massan tog hon då och då en bit av och tryckte upp i någon av alla sina ruttnande tänder. Om hon fått den av sin tandläkare vet jag inte, men jag minns att pappa förklarade att den var bra eftersom den lindrade smärtan. 

Trots att vi var fyra barn i familjen hade mamma alla sina tabletter där, fullt möjliga att komma åt. Valium. Librium. 

De tabletter som senare narkotikaklassades men som från 1963 och framåt var varje psykiskt sjuk människas självklara rättighet, en drog så beroendeframkallande att man senare talat om avgiftningen som lika svår som den man gör vid heroinmissbruk. Valium mötte också min generation under namn som Stesolid och Diazepam. Det handlar om bensodiazepinpreparat som tycktes översvämma västerlandet. 

Vi levde före SSRI-preparaten och det som så felaktigt kallats lyckopiller. Vi gick efter amerikanskt mönster in i Prozac-åldern! Om Valium sänkte ner sina brukare i en dimma så gjorde SSRI istället att brukaren kunde börja fungera som en normal människa, även om biverkningar kunnat vara outhärdliga. Den radikala viktökningen och impotensen är två sådana. 

Mamma var anorektiker och hade om hon levat nu förstås aldrig ha accepterat mediciner med sådana biverkningar. Valium var det perfekta medlet för henne. Inne i dimman kunde hon svälta sig själv. Alla hungerimpulser var borta och kaffet hennes enda synonym till begreppet glädje. Själv hamnade jag 1985 i ett mellanläge då det äldsta TCA-preparatet Klomipramin (kom i USA 1957 som antidepressivt preparat) visade sig fungera bäst för mig. 

När jag skriver denna bok är jag fortfarande brukare av det preparat som heter Tofranil och vars biverkningar orsakade problem så stora att de en gång i tiden kunnat ta kål på mig men som jag senare lärde mig att leva med. Den skugga som med mamma förvandlades till ett hål, ett tomrum, slet ner henne både fysiskt och psykiskt. Skuggan blev så småningom döpt och fick två namn. Vid sidan av självsvältens anorexi fick vi bekanta oss med glömskans och förvirringens Alzheimer. Mamma var mycket yngre än jag mindes henne. Innan hennes självpåtagna späkningsstraff inletts var hon smårund. En mycket vacker kvinna som också fick tecken på uppskattning från tonårskillar på Lorensborg. 

Jag minns ju den gången några av dem visslat efter henne och hon kom in i lägenheten strålande som en sol. Hade det inte varit för den bibelskola jag skyller för hennes svält tror jag inte anorexin gjort sin debut. Å andra sidan svävar alla i okunskap om vad som sker inne i en människa. Fanns det också hos mamma ett självförakt som fick henne in i tortyrkammaren? Jag kan inte minnas en enda utåtagerande eller aggressiv impuls från henne, det var snarare försvinnandet in i det där skugghålet som kom att prägla henne och hennes omgivning. Hon dog under många år. Hennes död var en utdragen och ofta mycket plågsam process. De sista gångerna jag träffade henne, ett halvt år innan hon verkligen dog och upphörde att andas, satt hon i rullstol och var helt beroende av andra människors vård och omsorg. 

(Detta är ett kort utdrag ur den Malmö- och barndomsbok jag skriver på. Gårdagens text om barndomen är också hämtad ur det manuset. Det kommer fler framöver).

 

Barndomen är sin egen kategori

Med pappa och lillasyster, Lorensborg i Malmö

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid. 

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in. Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

”Barndomen, en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”? Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. 

Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring. Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja. Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många gånger.

Vad kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalare, förhandlare, matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem. 

Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av motsatsens till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och måla naturscenerier. Det gjorde han. Efter det tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.

Självföraktet kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip.

Göran Adamson; Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (Arx förlag)

Foto: Astrid Nydahl

Myterna och vanföreställningarna om politiska standardbegrepp som mångfald och mångkultur får allt oftare vara föremål för radikal och saklig kritik. Att ifrågasätta kulturbegrepp som förhindrar varje form av djupgående diskussion om våra samtida samhällen ter sig allt viktigare. Mångkultur är inte detsamma som globalisering och mångfald inte detsamma som internationalism. Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola har tagit itu med ämnena utifrån det socialdemokratiska högskoledokument från 2006 som heter Mångfald i högskolan, samt utifrån de så kallade mångfaldsplaner som praktiseras på olika lärosäten i vårt land.

En första kvalificerad debatt i frågorna stötte jag på i Storbritannien, dels under arbetet med min bok Black Country, dels vid läsningen av sådana brittiska författare som Kenan Malik, Christopher Hitchens, Roger Scruton och Theodore Dalrymple, samt Zygmunt Bauman, Christopher Caldwell och lokala debattörer som Gina Khan och Siobhan Courtney.

Adamson närläser, han vrider och vänder på begreppen. Jag försöker i mitt eget arbete i största möjliga mån undvika att låsa begreppsapparater i den traditionella vänster-högerdikotomin, och har därför lite problem med att Adamsson i sin bok vill fastställa att mångfaldspolitiken egentligen är höger, och inte vänster som de flesta debattörer menar. Mångfaldspolitiken står i motsättning till det moderna samhället.

Adamson säger att rapporten inte beskriver hur mångfalden ser ut, utan hur den bör se ut. Som högsta ideal måste vi förstå varför mångfalden vid högskolorna måste öka.

Man bör rekrytera studerande (eller anställda till arbetsplatserna) med en etnisk tillhörighet som inte redan finns där. Då sägs mångfalden uppstå. Men är den bara ”ett statistiskt faktum” eller ”något som berikar och bör öka”, frågar Adamson sig. Och så påminner han oss om att ett inflöde av den sorten inte ”har något att göra med ett inflöde av idéer”. Tvärtom är det så att rapporten erkänner att ökad mångfald ”sänker den allmänna begåvningsnivån vid universiteten.” Att fler människor av annan etnicitet anländer är aldrig en garanti för höjd nivå, snarare tvärtom, eftersom ”mångfaldens retorik om kreativa invandrare inom offentliga verksamheter belyser en annan form av kitsch – nämligen att avlägsna kulturer som kännetecknas av ’kreativitet’ är överlägsna.” 

Adamson köper inte de resonemangen, utan tillbakavisar rapportens tes att etnisk mångfald automatiskt ”är en fråga om kvalitet” – och själv funderar jag på om inte dessa resonemang blottar en mycket vanlig form av tänkande, i alla fall i Sverige, där man anpassar verkligheten till sitt eget romantiserande av ”den andre” eftersom ingenting av vår erfarenhet egentligen avviker från Adamsons resonemang: man är inte automatiskt på högre nivå för att man tillhör en annan etnicitet eller minoritet. Att tillgodogöra sig kunskap är ytterst en mycket individuell sak, och det råder väl ingen tvekan om att kvaliteten på kunskapsinhämtningen också hänger ihop med vilka förutsättningar man har.

Etnopluralismen och etnoexotismen har i Sverige, säger Adamson, sina spegelbilder i en föreställning att vi alla, genom att "leva tillsammans", därmed minskar rasism och skapar kvalitet. Nej, i själva verket är det så att mångfald inte alls skapar kvalitet. Adamsson menar istället att ”grundförutsättningarna för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Det finns förstås många andra saker man kunde diskutera utifrån denna bok, men jag nöjer mig med detta, eftersom jag tror att kärnan ligger just här: i realistiska eller drömda modeller för hur ett samhälle antingen utvecklas eller avvecklas, och huruvida exotismen kommer att förstärkas i takt med att de etniska och sociala motsättningarna ökar i Europa. Inte bara på lärosäten utan överallt i världen pågår en process där realism och försiktighet befinner sig under ständig attack med slagord som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Man kunde säga att Adamsons bok erbjuder ett idépaket som till läsarna främst säger: Välkommen till verkligheten.

V.S. Naipaul om islamismen

Gettlinge gravfält, Öland. Foto: Astrid Nydahl

Nobelpristagaren V.S. Naipaul skräder inte orden när han behandlar IS och islamismen. IS är, säger han i Mail on Sunday, det allvarligaste hotet sedan nazismens dagar. Inte nog med det, han gör också direkta jämförelser mellan den islamistiska och den nationalsocialistiska ideologin:

"Like the Nazis, Isis fanatics are anti-semitic, with a belief in their own racial superiority. They are anti-democratic: the Islamic State is a totalitarian state, absolute in its authority. There is even the same self-regarding love of symbolism, presentation and propaganda; terror is spread to millions through films and videos created to professional standards of which Goebbels would have been proud. Just as the Third Reich did, Isis categorises its enemies as worthy of particular means of execution from decapitation to crucifixion and death by fire. Whereas the Nazis pretended to be the guardians of civilisation in so far as they stole art works to preserve them and kept Jewish musicians alive to entertain them, Isis destroys everything that arises from the human impulse to beauty. Such barbarism is not new to history and every nation has suffered mass murder and barbaric cruelty in the past. That a European country in the 20th Century launched a holocaust on the basis of race is a matter of the deepest shame."

Om man i Sverige gör en sådan jämförelse blir man - tro mig, jag har fått erfara det - kallad högerextrem islamofob. Problemet är att ingen, som Naipaul här, tycks ha analyserat vari likheterna består. Naipaul räknar upp dem: antisemitismen, kärleken till professionell propaganda, avrättningsmetoder av särskilt slag som omfattar bland annat halshuggning och korsfästelse, förstörelsen av kulturarvet, massmorden och annat. Man kunde förvisso säga att grymheterna finns i många andra, totalitära läror. Men IS drar verkligen slutsatsen av sin ideologi - precis som nationalsocialisterna gjorde - att behandla andra på grymmast tänkbara sätt. Deras hat mot västerlänningar i allmänhet och judar i synnerhet tycks också på ytterst konsekventa sätt drabba också deras eget kulturarv, eftersom det är för-islamiskt, så påtagligt att man knappt ens behöver påpeka det. Bilden nedan är bara ett av många exempel på vilka uttryck detta tar sig.

Video has surfaced showing militants from the Islamic State destroying ancient artifacts at a museum in the Iraqi city of Mosul. Men are seen toppling statues and using sledgehammers and drills to destroy the artifacts. The Guardian reports one of the statues destroyed was a winged-bull Assyrian protective deity that dates back to the 9th century B.C.

Västerländska politiker tycks sakna varje förmåga att förhålla sig till detta barbari. Ministrar i Sverige säger till och med att "islamska lagar" ingenting "har att göra med islam". De tycks inte ha hört ordet sharia. Naipaul igen:

"The politicians of Europe and America, including David Cameron, Barack Obama and Francois Hollande, after every Islamicist outrage insist on describing them as a lunatic fringe. Their constant refrain is that these perpetrators of murder and terror have as much to do with Islam as the Ku Klux Klan has to do with Christianity or the testament of Jesus Christ. But does such political assurance bear scrutiny? Of course the politicians, church leaders and others who say ‘these atrocities have nothing to do with Islam’ are not making a researched or considered theological statement."

Det är förstås att göra sig dum att hävda detta. Det är klart att islamismen har allt med islam att göra. Utan islam hade sharialagarna inte funnits. Utan islam hade inte den mordiska krigarideologin islamism funnits. Naipaul kallar IS för "Fjärde riket" och i det har han nog dessvärre alldeles rätt.

Vill du läsa hela Naipauls artikel finns den under länken längst upp i texten