tisdag 17 mars 2015

Nya boken. Sista chansen till lägre pris

Min nya bok har under förköpsperioden kostat 150:- inklusive frakt. På måndag, den 23 mars får den sitt ordinarie pris 200:- inklusive frakt.

Så vill du förköpa den till det lägre priset är det sista chansen nu, från och med idag den 17 mars, till och med söndag kväll den 22 mars. På måndag i nästa vecka är det för sent. För intresserade gäller anmälan till thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha mer information om boken så klickar du på bokens omslag överst i bloggens högermarginal.


Georg August Wallin. Skrifter 5. Norra Arabiska halvön och Persien 1847-1849 (Utgivare: Kaj Öhrnberg, Patricia Berg och Kira Pihlflyckt, Svenska Litteratursällskapet i Finland/ Bokförlaget Atlantis)



”Men i det heta Baghdad tyckte jag äfven Lapplands köld vore välkommen” (ur brev 15/4-1849)
 
Den imponerande utgivningen av Georg August Wallins skrifter har nu nått fram till det femte bandet. Tidsmässigt befinner utgivningen sig åren 1847 – 1849 och utspelar sig vid Norra Arabiska halvön och i Persien.

Därmed talar vi om en epok då det stormade i Persien (dagens Iran) och en rad uppror ägde rum. Kaj Öhrnberg har skrivit en inledande instruktiv text om den arabiska erövringen av Persien (630 - 640-talen) och den utveckling som ägt rum sedan de erövrade perserna. Först runt år 1000 antas hela befolkningen ha islamiserats, men som Öhrnberg skriver, ”landet är det enda av den första arabiska expansionsvågens erövringar som inte arabiseras.” Han citerar Willy Kyrklund som skrev: 
”När den invaderande arabiskan brakade ihop med den sasanidiska persiskan, pehlevi, följde på kraschen en trehundraårig tystnad. Ur denna tystnad uppstod på niohundratalet nypersiskan, enkel, smidig, mycket ljuv, mycket underbar.”
Detta femte band innehåller Wallins samtliga kända brev från 8 oktober 1847 fram till 12 juni 1849. Till det har lagts fem brev från Gabriel Geitlin till Wallin. Därtill kommer i hela utgivningen också dagböckerna, men då Wallin under hela den period som band 5 omfattar befann sig på resande fot skrev han istället dagsnotiser ”på svenska med arabisk skrift.”

Man bör också notera att Wallin använde sig av fyra alfabet: det latinska, det arabiska, det kyrilliska och det grekiska.

Edwin Lord Weeks: A Persian Cafe
 Ur ett brev Wallin skrev till Geitlin i Bagdad den 2 augusti 1848 citerar jag:
”Vid caffet, som härpå förtärdes upphörde ej de mättade Beduinerne att prisa mig och min frikostighet, som mättat dem med kött, hvilket de ej smakat på månadtal och att önska mig lycka och framgång på den resa jag förehade (…) Jag fröjdade mig att åter vara i öknen i bland dess okonstlade barn och lugn som ett barn sof jag min natt utan tankar och utan drömmar om de långa resa, som förestod mig. Dock loppor och ohyra påminte mig att jag ännu var vära en stad. Följande dagen skulle vi bryta upp med en karawan af Towara beduiner, som förde stenkål till Suez för Engelska ångfartygets räkning. Det är eget hos allt folk i dessa länder att de ej gärna gå en väg ensamme, äfven om inte är att frukta: de vilja ovillkorligen ha sällskap, och det är inte som Araben så fruktar som ensamheten.”
Detta korta citat pekar på en rad olika typer av iakttagelser som Wallin gör. Utöver att gärna framhäva sina personliga egenskaper gör han noteringar om människor i de lokalbefolkningar han möter, och därtill slinker det med en bisats som skvallrar om att också Europa är närvarande i bilden. Över huvud taget är Wallins brevtexter så späckade de kan bli av antropologiskt material att de kan läsas som både studier och rapporter från en resa. Han forskar om språkliga dialekter, om väderlek, geografi, etnografi. Rikedomen i texterna är så stor att man får läsa i ungefär samma takt som man kan anta att det tog Wallin att skriva dem för hand. Han använde arabisk skrift för att inte röja sin svenskhet.

Vill man – och i mitt eget fall sker det numera ofta – för en dag eller en vecka stiga ut ur den nyhetsflod som väller fram i vårt land, också när det gäller litteratur, ska man inte tveka inför Wallins skrifter. De är inte minst intressanta som ett djupgående och fascinerande exempel på vad som sker när en bildad västerlänning utsätter sig för en annan kultur på vardagsplanet. Wallin är forskaren och skildraren på just den nivån. För honom är öknen viktigare än aulan, i varje fall i detta arbete. Folkmassan en viktigare källa och resandet på befolkningens egna villkor förutsättningen för en uppriktig och saklig framställning. Wallin finns där kamelerna finns, han finns bland fattiga och bland välbeställda, han sitter ner, lyssnar, ser sig omkring och antecknar. Hans brev och anteckningsböcker är därför en rik källa till kunskap om en del av världen som idag spelar så stor roll för skeendet. Den arabiska våren som såg så hoppingivande ut har förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Wallins skrifter erbjuder en rikedom av iakttagelser och kunskap. 

Texterna om de fyra föregående banden finns här i bloggen.


måndag 16 mars 2015

Skrivandet som passion, flit och nödvändighet

Här handlar det om passion och flit. Två män fiskar utanför Landökusten. Foto: Astrid Nydahl
"Mitt skrivrike är gränslandet mellan vild passion och seg flit." (Bodil Zalesky i bloggen söndagen 15 mars)

Det finns inget svårare. Det finns inget självklarare. Och därför heller inget lättare än att skriva. Denna helg har jag ägnat åt min Malmöbok som sakta växer fram under de knappande fingrarna. Det finns så mycket i det arbetet som är självklart. Och sedan finns allt det som kanske inte ens kan överlämnas till andra människor, därför att det är för intimt, laddat, pinsamt eller skuldbelagt.

Bodil Zalesky läser jag förstås varje dag. Och just under söndagen skrev hon de ord jag citerar inledningsvis. Jag tror att det går att identifiera sig starkt med orden eftersom de beskriver en paradox som är nästan omöjlig att leva med. Det hon kallar seg flit är det dagliga skrivandet, pillandet och petandet i texter, en strävan efter att en dag kunna sätta punkt och säga att nu får det gå till trycket. Den vilda passionen är nära besläktad med fliten eftersom den utgör drivkraften, själva bränslet till den raketmotor som ska föra den skrivande ut till platsen och tillståndet där bara orden finns - talade och nedskrivna. Tystnaden, sättet att se åt ett annat håll, förtigandet och likgiltigheten är denna passions motsatser.


söndag 15 mars 2015

För mycket smärta och sorg för att läsas?

Den lilla bäckens utflöde, 13 mars. Foto: Astrid Nydahl
Hur mycket smärta och sorg kan en barndomsskildring innehålla innan den kantrar och blir oläsbar? Den här helgen arbetar jag med min bok om Malmöåren. Den tar sin början på Rasmusgatan i numera ökända stadsdelen Seved 1952. Jag går förstås långt fram i tiden. Det handlar om ett tidsspann som hittills är 30 år långt. När jag under lördagen skrev om de svåra åren som ung familjefar och ställde dem mot vad jag tidigare skrivit om min egen barndom slog det mig att det kanske blir alldeles för svart och svårt för att någon ska vilja eller orka läsa det. Censuren slog genast till. Men när jag sedan hade strukit några avsnitt som också i mina egna ögon var för starka slog jag till bromsen. Det är för tidigt att censurera! Jag måste av anständighetsskäl vara helt sann i det jag skriver, trots smärtan, trots sorgen. Det får ta hela våren och sommaren att skriva boken klar. Den här helgen står jag alldeles för nära de verkliga händelserna för att förstå hur det ska gå till.

***

Ett viktigt ps: när jag stänger av kommentarfunktionen till vissa texter eller avstår från att svara på kommentarer i andra, så beror det bara på att mina krafter är begränsade. Inte minst det som handlar om det pågående kriget och propagandan fyller mig med både äckel och leda. Jag skriver mina texter och det får räcka. Mitt avstående är inte riktat mot någon eller avsett att tolkas som oartighet, utan ska bara ses som just brist på kraft och förmåga.


lördag 14 mars 2015

Ansluten till saken eller fri?

Östersjökusten 13 mars. Foto: Astrid Nydahl
När Cioran säger "Jag känner en lättnad inte olik orgasmen vid tanken på att jag aldrig mer kommer att ansluta mig till en sak" är det lättare än annars att påstå att man själv kunde ha fällt orden. Att ansluta sig vore detsamma som att sälja den inre frihet som är nödvändig för allt tänkande och skapande.

Jag låg på soffan igår och läste lite texter skapade för att läsaren skulle ansluta sig. Dessa texter är lika lätta att genomskåda som om man läste dem tryckta på glas. Orden faller sönder i samma ögonblick man ser bluffen. Den ryska statspropagandan fäller inte bara små människor. Också de som gör anspråk på eget tänkande ansluter sig, eftersom de då slipper ta risken att bli anklagade för att gå någon annan makts ärenden. Men det är just ärenden de går, i samma stund som de överför propagandan till sitt eget språk och sina egna låtsade argument. Vi lever inte längre i förtidskrig. Vi lever alldeles konkret i krigstid. De skenbart små krigen riskerar att bli stora. Oavsett vem som viftar med frihetsfanan kommer jag att förbehålla mig rätten att tacka nej.


fredag 13 mars 2015

Ideologier och skräckvisioner

Indisk stadsmiljö 2006. Foto: Astrid Nydahl
E.M. Cioran skriver i Utopins mekanism, i Historia och utopi (Symposion 1992, översättning av Jon Milos):
"Ett stort steg framåt togs när människorna fick klart för sig att de måste förena sig och organisera sig i ett samhälle för att bättre kunna plåga varandra."
Som alltid hos Cioran finner man ju tankegångar som efter ett sådant påstående går djupare in på vad det handlar om. Cioran har konstaterat att ideologierna tar vid där man tröttnat på traditionella värden:
"När tiden är inne för en ideologi bidrar allting till att den lyckas, till och med dess fiender; varken polis eller polemik kan hejda dess expansion eller förhindra dess framgång. Den vill och kan förverkliga sig, växa fram, men ju mera framgångsrik den är, desto större risk löper den att tunnas ut. Så snart den kommit till makten töms den på sitt innehåll, dess resurser uttöms och de löften om frälsning den givit urartar till svammel eller till en skräckvision."
Jag tror att Cioran här som bäst beskriver det vi går igenom i den postmoderna epoken på ett globalt plan. De två stora mordiska ideologierna kommunism och fascism är mer eller mindre bortsopade. Islamismen har först framträtt som en väckelse för att sedan bli en mordapparat på en ideologisk grund som inte är olika de tidigare.

Cioran skrev denna bok 1960. Vi befann oss i det kalla krigets epok men fascismen, sådan den gestaltat sig i Italien och i form av nationalsocialism i Tyskland och dess lydstater var krossad, dödslägren öppnade och nedlagda, så att de mördade kunde räknas. Så var det inte med kommunismen. Tvärtom blomstrade den som en ideologisk motor, organiserad och finansierad från Moskva och Peking, i avkoloniseringen och i tredje världens alla frihetsrörelser (som sedan, vid makten i Afrika och Asien, skulle urarta "till en skräckvision" för att tala med Cioran). Därtill fortsatte Gulag-systemet att verka, liksom den kinesiska varianten av fång- och dödsläger.

Islamismen är på intet sätt ny, men efter 11 septemberattentaten kan ingen längre hänvisa till okunnighet. Parallellt med denna förverkligade ideologi pågår kampen om supermakts-herraväldet. I såväl Kina som Ryssland styrs makten utifrån nationalistiska ideal grundade i en forntida stormakt, samt både ett upprätthållande av gamla och utökade nya intressesfärer, i det ryska fallet inte minst de nationer som ingick i det forna sovjetiska imperiet. Ukrainakriget bör ses mot den bakgrunden. Mot dessa tycks inte USA ha annat att erbjuda än ekonomiskt fördelaktiga villkor samt vapenmakt och nya allianser. Den närmast panikartade utbyggnaden av Nato bör ses som en av flera spelbrickor. Den europeiska politiken med inval av konkursmässiga nationer i EU återspeglar en liknande strategi, som på kort sikt öppnat inte minst Sveriges gränser för tiggande, urfattiga romska rumäner och bulgarer i snart sagt varje mindre samhälle. Vad den politiken kommer att leda till på längre sikt vågar man nästan inte tänka på.

Vi vet bara alltför väl hur det ser ut när en ideologi verkar och hur de reella maktsystemen plågar varandra. Inte behöver vi vänta på skräckvisionerna, det räcker att vi ser oss omkring.


torsdag 12 mars 2015

Per Landin: Kan du inte säga något snällt istället

Per Landin känner de flesta läsare som en av det moderna Tysklands främsta skildrare. Han har grävt djupt såväl i nazitidens ideologiska och politiska förvecklingar som i de forna staterna DDR och BRD.

Jag har också och inte minst uppskattat hans texter riktade mot den svenska ängslighet som går under det luddiga namnet politisk korrekthet, vilket för övrigt är temat för en antologi han redigerade 1998. Som kulturjournalist på Dagens Nyheter satte Landin ofta avtryck som den där annorlunda rösten, den som inte sjöng i kör med huvudstadens alla inställsamma medieideologer. Så fick ju Landin också lämna tidningen när de stora avskedsvågorna kom.
 
Nu romandebuterar Per Landin med Kan du inte säga något snällt istället (Atlantis). Det är en ganska kort men mycket förtätad och gripande berättelse han bjuder på. När jag ser platsen för detta kammarspel ser jag också ett landskap som Landin själv är mycket förtrogen med, nämligen det västskånska på Bjärehalvön. 

Denna scen erbjuder också många sensuella och vackra naturskildringar, men man ska aldrig låta sig förledas av deras skönhet. I landskapet lever några människor som plågas av barndomstrauman, missbruk och stark ångest. Inte minst gäller det huvudpersonen Peter Magnelius. 

Peter M. har en syster. De är allt annat än överens om hur de ska förvalta det ärvda fritidshuset vid havet. Modern – vacker som Ingrid Bergman - är den sista som kastar sin skugga över dem. Trots väldigt besvärliga relationer med både henne och fadern betraktar han sin barndom som lycklig och privilegierad eftersom det ”ju blivit människa även av honom”. Peter M. är teaterregissör men har yrkeslivet bakom sig. Under den framgångsrika ytan finns något annat. Tabletter och alkohol stillar hans oro och ångest. Bara på tennisplanen känner han sig säker.

Romanen pekar åt två håll. Det ena leder ner i barndomen. Det andra leder framåt, mot något som ligger bortom sommarmånaderna i huset på Bjärehalvön. Vi ser en man som tycks uppfylla alla medelklasskriterier, både socialt och ekonomiskt. Men ju bättre vi lär känna honom, desto mer förstår vi av det som verkligen utspelar sig inom honom och som också gestaltas som en konkret dödslängtan.

De fysiska plågor som drabbar honom bidrar förstås inte till en förlösning, inte heller hans problematiska relation till kvinnor och sexualitet. Det vibrerar av lust och längtan ibland, men det mesta tycks rinna ut i sanden.

Utan att avslöja för mycket om romanens utveckling och slut kan jag säga att Per Landin lyckas visa precis hur sprickorna ser ut. I detta lilla format blir det som en bild som för läsaren hänger sig kvar: solen lyser över sommarnöjet, bryggan och badgästerna, men trots det vita och starka ljuset finns det svarta moln. Molnen förmörkar människornas inre och gör dem mer eller mindre oförmögna att förändra sina liv.




Hålla fast tiden - är det ens möjligt?

Svanblygsel, Landön 11 mars. Foto: Astrid Nydahl
Skriver jag för att hålla fast tiden? Jag tror det är en bra formulering. Den visar i alla fall något av det märkvärdiga fenomen som kallas skrivande. Jag syftar inte på vardagens skrivande. Meddelanden, brev, noteringar, inköpslistor är något av det som görs därför att det inte ges något alternativ. Men det andra, skrivandet av texter som sedan blir böcker, är det ett försök att hålla fast tiden?

Några - också i vår närmaste omgivning - väljer att stiga ut ur tiden. De väljer döden därför att livet är outhärdligt svårt. När det hände i min närmaste familj blev jag paralyserad. Men jag skrev. Intensivt skrev jag, varje dag, flera gånger om dagen, om valet att lämna tiden och livet. Det blev ett sätt att hålla fast honom i livet, för oss överlevande.

Min nya bok, Anteckningar i krigstid, är i högsta grad ett sätt att hålla fast tiden. Ju närmare dessa krig kommer den stora och avgörande katastrofen, desto bättre kommer jag att se hur processen såg ut. Det har hänt mycket sedan 2014 på krigets fronter. I texterna är de synliga i ett annat stadium, men ett som pekade fram mot det som sker nu, idag och imorgon. Kanske är det mest plågsamma att se gamla vänsteraktivister och kommunister liera sig med extremnationalister - rentav nationalsocialister - och verka för att Putinregimens världsbild också ska bli vår. Det blir den förstås aldrig, men bara det faktum att denna "allians" finns är för mig bortom det begripliga.

onsdag 11 mars 2015

"Främja ryska intressen"

Foto: Astrid Nydahl
Egentligen borde detta vara en löpsedelsnyhet, för när dessa extrema rörelser och partier - flera av dem med en nationalsocialistisk agenda möts för "att främja ryska intressen" är det något viktigt som sägs. Att det så kallade "Svenskarnas Parti" (f.d. Nationalsocialistisk front) är med ter sig alldeles självklart. För mig räcker detta som dagens texthänvisningar. Även om telegrammet är kort borde det leda till långgående diskussioner.

***

Kanske bör man också påpeka att det inte verkar ha varit mycket bevänt med det morderkännande som kom för några dagar sedan:
Rysk polis torterade den huvudmisstänkte för mordet på Boris Nemtsov för att tvinga fram ett erkännande. Det säger en medlem av Kremls människorättsråd, som själv har sett spår av tortyr på den misstänktes kropp. – Vi har anledning att tro att Zaur Dadajev erkände under tortyr, säger Andrej Babusjkin, ledamot i den ryske presidentens människorättsråd, till nyhetsbyrån AFP. Babusjkin besökte den misstänkte i hans cell på måndagen och såg då ”ett stort antal sår” på hans kropp, hävdar han.

tisdag 10 mars 2015

Bland blommor och bin, under tidens mörka moln

Foto vid Östersjöstranden: Astrid Nydahl
Det närmar sig nu. Nästa operation. Den 24 mars ligger jag där på bordet igen. Men just nu frågar jag mig mest hur jag ska bli av med den här vintersjukan. Jag vill inte vara sängliggande fler dagar. Min enda starka vilja är att ta mig ut och lukta på vårvinden. Inte läsa. Inte skriva. Bara finnas i den ömsom milda, ömsom elakt kyliga vinden vid Östersjön.

Det är groteska tider vi lever i. När en fritös fattar eld i köket till en källarmoské i Eskilstuna(x) och hela lokalen brinner upp börjar "godhetens" alla profeter yla om hatattacker. Anförda av sin ideologiske ledare, f.d. "historikern", numera "historiejournalisten" Arnstad försäkrade de oss om att "fascismen" och "islamofoberna" satt fyr på stället. Att de hade fel kommer de aldrig att medge. I Ryssland dekorerar Putin en av de misstänkta mördarna av Litvinenko i London, och i en officiell film berättar Putin om hela planeringen inför annekteringen av Krim. Reaktionerna hittills?

Nu heter det att tjetjenska islamister mördade Nemtsov, det senaste offret i maktspelet, och att en av dem redan erkänt. Samma scenario som efter mordet på Anna Politkovskaja alltså. Vem kan man lita på? Vem bör man inte lita på?

I Kairo hejdades vår utrikesminister just som hon - inbjuden som hedersgäst - skulle hålla sitt tal. Man säger inget om arabvärldens despoter som inte passar dem. Vår tids melodi, alldeles uppenbart.

Varför skulle jag bry mig mer nu än jag brytt mig tidigare? Det finns egentligen bara ett tungt skäl: världen tycks rusa lite snabbare mot stupet nu, det finns allt för många tecken på det för att man bara skulle kunna ge sig hän åt vinden, värmen, blommorna och havet.

Jag hoppas att tisdagen ska bli min första hela dagen i upprätt läge. Resten får bero.

Uppdatering:

(x) Uppgiften om fritösen var felaktig. Idag, den 13 mars, meddelar polisen att branden började i en hög med kläder. Det är DN som bland annat berättar:
"Undersökningen utesluter att kläderna skulle ha antänts av någon brännbar vätska eller överhettad elektronisk utrustning. Tidigare uppgifter om att köksutrustning skulle ha orsakat branden avfärdas helt och ska aldrig ha funnits med i utredningen. Det var på juldagens eftermiddag som den kraftiga branden bröt ut i moskélokalen i stadsdelen Nyfors. Ett sjuttiotal besökare befann sig då i lokalen. Till en början arbetade polisen efter uppgifter om att något skulle ha kastats in i lokalen av personer som sedan sprungit därifrån. Men under utredningens gång har dessa uppgifter avfärdats som ryktesspridning.
– Vi hoppas att det ska kännas som en lättnad att vi nu kan utesluta att det skulle handla om ett attentat, säger Fredrik Wallén."

måndag 9 mars 2015

Vintersjukdomar och vårlängtan

Fiskare vid Landön 9 mars. Foto: Astrid Nydahl
Att stå så där i havet med spöet har aldrig fallit mig in. Men när jag fick chansen att stiga upp ur sjukbädden för en stund och följa med ut till havet tvekade jag inte. För första gången i år har jag suttit i sommarstolen med en kopp kaffe. Det som värmde kinden var obeskrivligt fint.

Flygfän över åkermark 9 mars. Foto: Astrid Nydahl
Snödroppe 9 mars. Foto: Astrid Nydahl


Väl hemma igen återvände jag till sängen, först med dagens nummer av TLS och sedan bara för att sova. När jag steg upp igen för att äta kvällsmat fick jag fem mappar med naturbilder av Astrid. Här bara några smakprov. De tilltalar mig så just för att de visar hur livet återvänder både i markerna och i luften. Kanske kan detta återvändande också skaka liv i vinterinfektionernas "offer".

Snödroppar 9 mars. Foto: Astrid Nydahl






Hos kväkarna i Birmingham, skugga och vila

I Woodbrooke-parken hos kväkarna i Birmingham, 2008. Foto: Astrid Nydahl
Denna vintersjuka, vilken den än är, slår till stenhårt trots att vårvädret nått oss. Jag varken orkar eller förmår skriva, så jag ger er en text och en bild jag själv håller för troligt blir en framtida stomme för något mer:

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. A. satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar. Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den här sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de. Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för tio år sedan och återvände nu, liksom vid ett alldeles kort besök för två år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap? Hade den religiösa undertoner? Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.

***

Just vid tillfället då bilden tog var Tobbe med oss. Han och Astrids barnbarn Simon reste runt med oss i Black Country. Vi utforskade också Birmingham och bodde tre nätter hos kväkarna, de övriga nätterna på ett uselt hotell i Dudley och de två sista nätterna på ett fint litet familjehotell i södra Birmingham. Härifrån har jag mina sista riktigt starka minnen av Tobbe. Minnena kommer upp varje dag. I döden är han så närvarande, med sin röst och sitt sätt att vara.

söndag 8 mars 2015

Väntan, vila, vårfeber

Foto: A.N.
Nerbäddad. Sjuk. Vaken ibland. Läsande. Sovande. Inväntande. Våren på väg. Doft genom öppet fönster. Nerbäddad.




lördag 7 mars 2015

Nya boken under tryckning





















Idag gick min nya bok iväg till tryckeriet. Korrekturet är klarläst och godkänt. Omslaget färdigt. Fram till att jag får ett besked från tryckeriet att boken skickats iväg till mig gäller förköpspriset. I samma stund kommer priset att höjas till 200 kronor. Så vill du förköpa har du chansen att göra det under ett par veckors tid bara.

Thomas Nydahl

ANTECKNAT 
I KRIGSTID

En bok om islamism, expansionism och militära konflikter som fick sina urladdningar under det gångna året.

*

En ny bok är nu under produktion.
Förhandsbeställningar är som vanligt billigare än när boken väl börjar distribueras.
Denna nya bok, som utkommer i slutet av mars 2015, kostar endast

150:- inklusive frakt för er som förhandsbeställer.
(Priset går sedan upp till 200:-)


Förhandsbeställ med mail till thomas.nydahl@gmail.com