onsdag 18 februari 2015

Judehat, lektion 1 - 3. Första terminen, första klass

Foto: Astrid Nydahl
Det är ett grundmurat missförstånd i vår samtid att judehatet skulle ha fötts med staten Israels grundande 1948. Den sionistiska drömmen om ett återupprättat nationalhem åt det judiska folket skulle ha utlöst något som aldrig funnits, utifrån det faktum att palestinska araber fördrevs från en del av det territorium som vid den tidpunkten utgjorde ett brittiskt protektorat (förutom nuvarande Israel innefattade det Jordanien, ett självständigt territorium vid namn Palestina hade inte funnits, och då britterna styckade upp området grundades Jordanien öster om Jordanfloden och resten av mandatområdet bestod av Israel och Västbanken).

Nå, detta judehat "fött 1948" som det verkar, är alltså en del av den postkoloniala mytbildningen och gör det enkelt för var och en som vill förena antisemitism med antisionism, i det att den senare skolan sägs rikta sig explicit mot staten Israel och därmed inte ha något att göra med antisemitismen. Men i samma ögonblick man stavar till ordet antisemitism har man ju förstått att judehatet har en historia och att den sträcker sig oändligt långt bak till epoker då ingen ens tänkt tanken att det judiska folket skulle återskapa ett nationalhem. Om vi håller oss i modern tid var det ju tvärtom så att olika judiska strävanden gick ut på att få vara fullvärdiga medborgare i europeiska nationalstater. I upplysningens anda inte bara där broderskapet predikats utan också i perifera smånationer som Sverige (där judar förvisso levt länge, men fått fullständiga medborgerliga rättigheter först 1870).

Under olika perioder av lättare eller svårare antijudiska utbrott, eller pogromer i de allra värsta fallen, kunde judiska befolkningsgrupper organisera sig i en rad olika politiska och kulturella fraktioner som ofta stod i samklang med sina samtida icke-judiska landsmän. Man behöver bara erinra om organisationer som Der Bund (litauisk-polsk-ryskjudiskt arbetarförbund 1897 – 1921) och senare, i och med bland annat Theodor Herzls verk Judestaten, de sionistiska grupperna som från och med 1897 kunde bilda den globala sionistiska federationen vid världskongressen i Basel, sammankallad av just Herzl. Sionismen var nationalistisk och det var fullkomligt naturligt i en era då andra folk, som dock hade egna nationalstater, arbetade i den andan. Judarna hade i och med sionismen formulerat drömmen om den judiska stat som grundades 1948.

Judehataren historiskt – hur ser han och hon ut?

Kanske kan man börja beskrivningen med platser och epoker. Det förklarar inte så mycket men det ger en bild som man kan använda för vidare orientering.

Låt oss börja tidigt.

År 38 ska den första pogromen ha dokumenterats i Alexandria, då greker och egyptier gick till angrepp på judarna. Där kunde man förstås stanna upp och se var andra pogromer ägde rum tidigt i vår historia.

Men låt oss kika på en senare epok runt 1000-talet. Här formligen rinner det över i historieböckerna av antijudiska pogromer. Var ska jag sätta ner tangenterna? Slumpvis väljer jag de muslimska judeförföljelserna i Cordoba och Granada. Där slutade ju den mytomspunna ”guldålder” då det ska ha funnits så mycket ”fredlig samlevnad” mellan kristna, judar och muslimer, i Spanien just. Men man kan också ta sig en liten bit söderut, till marockanska Fez, där det år 1033 mördades sextusen judar i en pogrom.

Korstågens era kanske man bara ska hoppa över? Varför det i så fall? Enda skälet är att utrymme saknas. För det här är verkligen en mycket blodig period då såväl judar som muslimer piskades, våldtogs, fördrevs och mördades. Det handlar trots allt om tvåhundra år av europeisk historia, när detta pågick, fram till år 1291. Fick judarna sedan ett längre andrum? Det kan man inte påstå, eftersom de redan i samband med digerdöden på 1300-talet hamnade i hatets skottglugg. Vem kunde vara skyldiga till denna massdöd om inte judarna. Alternativ gavs inte. Juden var digerdödens sändebud.

Jag tror att Martin Luther 200 år senare skulle ha skrivit under på den beskrivningen! Hans hat var både teologiskt och personligt. Judarna stod för allt det som kristendomen inte ville vara. De ville ju inte erkänna Jesus som frälsaren, de vägrade låta sig konverteras och därför fanns det bara förföljelsens väg att gå i relation till dem. Luther lär till och med ha suckat när han tänkte på hur svårt de kristna hade att utrota judenheten.

Man ska komma ihåg att Luthers teologiska judehat haft oerhört stor betydelse alltsedan dess. Hans teser har samexisterat med den kristna kyrkans kärleksbudskap. Lutheraner är aktade representanter för den protestantiska kyrkan, också i vårt land. Man talar ogärna om hans judehat, men det finns nog inte många aktiva protestanter som är okunniga i ämnet, inte vad gäller teologin i alla fall. Det vågar jag hävda utifrån egen erfarenhet. 

De ryska pogromerna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är några av de värsta i modern tid. Tusentals judar miste livet, men pogromerna bidrog också till att hus och hem totalförstördes och en försvårande omständighet var att pogromerna understöddes av myndigheterna. 1905 publicerades den ökända Sions vises protokoll, en skrift som än idag, framför allt i arabvärlden, används som propaganda i judehatets tjänst.

1900-talet skulle annars stå för de allra värsta judeförföljelserna i människans historia. Det är möjligt att man kan säga att de började med Hitler och Tyskland. Men det ger en delvis skev bild, eftersom pogromer och massmord på judar förekom över stora delar av Europa under första halvan av 1900-talet. Nationalsocialismen blev förvisso ett vägval, och de som valde samma väg som Hitler bidrog till att hundratusentals judar skickades till de nazistiska dödsfabrikerna från länder utanför det tyska riket. Organisationer som de rumänska järngardisterna och de ungerska pilkorsarna var inte bara Tyskland behjälpliga, de gick ofta före och mördade i mängd. Likadant var det i Baltikum.

Aftonbladet nickade instämmande 1941 och skrev:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
Nå, vi vet facit, på ett ungefär. 

Vi vet vad de tre totalitära lärorna kommunism,  fascism och nazism i slutänden innebar för judarna.
Här i Sverige då? Jodå, det var inte bara legitimt utan högsta mode i samhällets överklass att hata judar. Men efter kriget blev det mera av viskningar i privata sammanhang.

Hur låter judehatet idag? Jag plockar två citat från nätet som exempel på hur det låter från höger:
”Nu har judarnas dåliga humor gått så långt att den kan starta tredje världskriget.” (Nationell.nu) ”Vad vore världen utan en judisk terrorstat?” (samma källa)
Och från vänster, här en träffande beskrivning:
"Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbart emancipatoriska dimension som finns hos antisemitismen." Från Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, en intervju med Moishe Postone, marxistisk forskare verksam vid University of Chicago, publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010)
Och avslutningsvis frågar jag mig själv: har då Israels hopplösa och utdragna ockupation av Västbanken inte någon betydelse för antisemitismens nya uttryck -  ibland uttryckt som "antisionism" och ibland som något annat - i Europa? Jo, det är klart att den har. Man kommer undan med det mesta om man hänvisar till den.

För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.

Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.


tisdag 17 februari 2015

Kafka, eländet, pogromerna

Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:
"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."
En god vän uppmärksammade mig tidigare idag på vad Kafka skrivit till Milena Jesenska efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920. Det brevet finns i den nya volymen av Kafkas samlade verk - vilket jag saknade i biblioteket eftersom jag avbrutit mitt abonnemang på verket -  som utges av förlaget Bakhåll i översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, liksom dagbokscitatet ovan. Snart kommer boken i brevlådan och då ska jag återkomma till breven.

Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår. Men det är en illusion att tala om att den är svår just nu. Människans liv på jorden har alltid varit svårt. Det beror ju på människan själv. Hennes behov av hatobjekt har under många hundra år lett till pogromer riktade mot judarna. Som på medeltiden, så också nu. Jag följde ceremonin i Köpenhamn igår kväll. Det var en mäktig samling och de ord som den danska statsministern - bortsett från allt annat - yttrade kunde vara vägledande också hos oss: "Ett angrepp på Danmarks judar är ett angrepp på Danmark". Selvfølgelig!

Lone Frank: Neurorevolutionen (Fri tanke förlag, översättning av Jan Wibom)


För en tid sedan skrev jag här i bloggen om Lone Franks bok Mina vackra gener. Då skrev jag bland annat:
”Lone Franks författarskap är ovanligt i den meningen att hon utgår ifrån sig själv på den neurovetenskapliga äventyrsresan. Hon berättar frikostigt om sin familjehistoria och sina egna psykiska problem. Det ger läsaren ett förtroende för henne. Mina vackra gener kan beskrivas just som en äventyrsresa. Frank reser nämligen från forskare till forskare och ställer sina minst sagt nyfikna frågor. I jakten på förklaringar till och bot av hjärnans sjukdomar visar sig gen-forskningen vara rätt så långt framme."
Nu vill jag nämna hennes senaste bok, Neurorevolutionen, som kom i svensk översättning 2013.

Både Neurorevolutionen och Mina vackra gener säljs på årets bokrea. Därmed ges man en chans att till lågt pris skaffa två av de mest spännande böcker man kan tänka sig i ämnet.

Neurorevolutionen rör sig i spåren på det som kallas ”den femte revolutionen”, vilken kortfattat med Franks ord är det ”senaste i raden av vetenskapliga tigersprång som har omkullkastat världsbilder och därmed orsakat mentala och samhälleliga omvälvningar”. Tidigare sådana ”tigersprång” har varit Kopernikus arbete på 1500-talet, Darwins teorier på 1800-talet, Sigmund Freuds forskning och arbete (som hon kallar ”chockvåg”), och senast då DNA-revolutionen. Som vi ser tas de stora sprången nu med allt mindre tidsavstånd. Forskningen befinner sig i rask utveckling. Frank menar att vi nu närmar oss något som kunde kallas neurocentrismen, eftersom vi ”förlägger själva essensen av det mänskliga till hjärnan och där det är din hjärna som avslöjar vem du är.” Neuroforskarna är därför varken mer eller mindre än vår tids filosofer av ny typ.

Lone Frank är en grundlig vetenskapsskribent. Hon börjar med att berätta om hjärnan och dess uppbyggnad. Sedan tar hon oss med på svindlande resor då hon besöker och intervjuar några av vår tids främsta forskare.

Min yngste son led av tinninglobsepilepsi, en av de verkligt svåra varianterna av denna sjukdom. I Lone Franks bok kommer jag så nära sjukdomen – och en rad andra – att det är smärtsam läsning. Först nu, sedan min son togs ifrån oss endast 28 år gammal, kan jag hos Frank och alla de forskare hon samtalar med få veta så pass mycket att jag bättre och på en vetenskaplig grund kan förstå vari hans helvete bestod.

Och som sagt, dessa två böcker finns med på årets bokrea. Försumma dem inte.




måndag 16 februari 2015

Terrorn och den nya veckan

Lars Vilks på Krudttønden. Foto: T.N.
Vid Klagomuren, Jerusalem. Foto: T.N.























I den efterklang av sorg och bedrövelse som hörs idag vill jag försöka teckna en bild av situationen. Den islamistiska terrorn slår till allt oftare i Europa. Den som lever i tron att man kan säga "där nere" eller "där borta" om dessa krigssituationer lär snart få ändra sig. Det finns ingenting som endast är där nere eller där borta längre.

I Europa har vi nu en rad konflikter importerade från Dar al-Islam till Dar al-Harb. Det första står för territorium där islam härskar. Det andra bokstavligt talat för "Krigets hus", vilket betyder territorier där islam slåss om att få ta över från oss otrogna. Krigets hus kunde inte vara mer träffande som begrepp för det Europa där vi lever. Från de lågintensiva inbördeskrigen (Enzensberger) går vi in i en epok av naket våld riktat mot varje kuffer och varje jude. Vi är legitima mål, vi är otrogna och kuffar.

Innebär detta att situationen är ny? Ja, det gör det eftersom det smygande och lågintensiva övergått i en fas av öppen, våldsam konfrontation. Jag tror inte att jag behöver upprepa namnen på alla de orter som nu drabbats. Däremot är det en helt annan sak att skilja på de organiserade och välplanerade angreppen å ena sidan och de individuellt utlösta våldsdåden å den andra. Vi vet ännu alldeles för lite för att ha en aning om huruvida den 22-årige, danskfödde jihad-soldaten i Köpenhamn hade en organisation bakom sig, men det faktum att polisen gripit ytterligare fyra personer kan indikera ett sådant samband.

Många islamister i Europa betraktar varje jude som skyldig till anti-muslimsk aktivitet av det enkla skälet att staten Israel existerar. Det är ett tämligen unikt anti-judiskt tänkande och beteende. Ingen skulle döda en invandrad hindu i Trelleborg som straff för icke-hinduers lidande i Indien.

Men när jag talar om importerade konflikter menar jag inte bara det som kan härledas till Israel och Palestina. Vi har inte minst importerat två andra konflikter av största betydelse: den mellan sunni och shia, och den mellan muslimska och icke-muslimska folk i Mellanöstern. Den första konflikten är historisk och springer ur två olika muslimska traditioner. Den andra har till exempel att göra med hur arabiska muslimer förtrycker och förnedrar andra folk i Mellanöstern: kurder, yazidier, berber och andra. Dessa konflikter finns praktiskt taget i varje västeuropeiskt land. De är inte försumbara. I flera fall av skadegörelse mot moskéer finns det sådana konflikter i bakgrunden.

Så när vi går in i en ny vecka gör vi det med ännu några erfarenheter lagda till de gamla. Man kan säga som Nordahl Grieg i Norge gjorde: Ännu är världen ung. Men om man säger det måste man också förstå hur farlig den är, och hur hoten mot vår europeiska värld ser ut.


söndag 15 februari 2015

Terrorn. Dagen efter - eller dagen före?

Foto: Astrid Nydahl
Köpenhamn var en belägrad stad natten till idag. Terrorattentatet mot Krudttønden - där Astrids bild togs vid ett annat föredrag som hölls av Lars Vilks - följdes av en likadan attack mot Köpenhamns synagoga. Utanför Krudttønden i stadsdelen Østerbro sköts Finn Nørgaard, en 55-årig dansk filmregissör till döds, utanför synagogan mördades en judisk man, 37-årige Dan Uzan, som skulle kontrollera vem som gick in till Bat mitzva-festen. Också ett antal poliser och livvakter blev skjutna, men alla fick skador som inte är livshotande. Terroristen sköts ihjäl av polis tidigt på söndagsmorgonen.

Så ser det ut – dagen efter som man säger – i ett Köpenhamn som skakats av ett terrordåd kusligt likt det som Paris drabbades av. Först kom attentatet mot fritänkare och ”hädare”, sedan följdes det upp av ett angrepp på ett judiskt mål. I Paris satirtidningen Charlie Hebdo, i Köpenhamn mötet med Lars Vilks, Frankrikes ambassadör, en representant för FEMEN och en brittisk medborgarrättsaktivist. I Paris en kosherbutik, i Köpenhamn en synagoga.

Ska vi nu slå oss till ro med att det är dagen efter? Jag tror att vi måste tänka precis tvärtom. Det är dagen före nästa attack. Förvisso var det igår och under natten till idag som attentaten i Köpenhamn ägde rum. Men var säker på att nästa attentat kommer när vi minst anar det. Efter Parismassakern lovade Islamiska staten i ett uttalande att den bara utgjorde starten för en mordkampanj över Europa. Måltavlorna blir som alltid olika människor som från islamisternas synvinkel är kuffar, otrogna och fiender. Judarna är förstås fiende nummer ett. Vi andra – oavsett vad vi bekänner oss till eller vägrar bekänna oss till – är just de otrogna hundar som måste dödas för att de islamistiska soldaterna ska få sina poäng i himmelriket.

Min första reaktion i natt var att det nu inte längre är möjligt att hålla sådana möten som det igår. Men den reaktionen är – om än begriplig – resultatet av en rädsla och en försiktighet under galgen. Att ställa in och hålla sig tyst är precis det islamisterna vill att vi ska göra. Således måste vi göra precis tvärtom. Arrangemanget som angreps hade jag själv gjort reklam för här i bloggen.

Hade jag kunnat gå ordentligt, hade jag också varit med där. Nu fick jag i tanken vara med de människor som hamnade i kulornas helvete. Ur minnenas allt större högar plockar jag fram en gammal tygbit där det står textat NO PASARAN. Jag kunde förstås ha använt vilka andra ord som helst, men innebörden av orden från det spanska inbördeskriget måste lyftas fram igen: vi ger oss inte, vi är inte skit. Och just som vi står vid dagen före nästa attentat bör vi uttala dem högt och tydligt.