lördag 17 januari 2015

Parismassakern i ny viktig analys

Landön 16 januari. Foto: Astrid Nydahl
Nu är det "högspänning" i stora delar av Europa. När en uppenbarligen störd person tar gisslan på ett postkontor i Paris utlöser det storlarmet. Naturligtvis. Inget annat hade kommit på tal. Och det gäng som sköts i Belgien natten till fredagen hade polisuniformer i sitt näste. De hade säkert lyckats med det de avsåg; att kidnappa en polis och inför rullande kameror halshugga personen i fråga. Sådana filmer har nu högsta status i IS. Medan allt detta pågår skrivs och publiceras det spaltmil med smörja. Så kallade "analyser" som sist och slutligen alltid leder till apologier och hummanden. Hade vi förväntat oss något annat? Nej, inte jag, eftersom jag har en livslång erfarenhet av den vänsterliberala opinionen på kultursidan och dessutom en likadan när det gäller ledarsidorna, alldeles oavsett vad tidningen ifråga påstår sig representera.

En av de få, verkligt viktiga analyserna av massakern i Paris och hela konfrontationen mellan våra länder och islamisterna har skrivits av Joakim Andersen, här kan du läsa hela hans text, men jag väljer nu bara att ge några exempel på hur han resonerar:
"Vi kan inledningsvis identifiera en politisk fiende till Europa i form av den jihadistiska miljö gärningsmännen tillhörde. Det är sådana jihadister som nu kämpar på slagfälten i Syrien, i Irak och i Nigeria. Inte sällan finns det fullt legitima intressen som bidrar till dessa strider, som den sunnitiska minoritetens marginalisering i Irak. Som traditionalist kan man också förstå det inslag av reaktion på den moderna världen, dess maktförhållanden och dess dekadens som driver många jihadister. Problemet är de metoder som används, i synnerhet behandlingen av olika kategorier av ”otrogna”. De kan summeras i orden ”konvertera eller dö” och ”lyd oss eller dö”, och en urskiljningslös inställning till civila. När dessa metoder nu appliceras även i Europa, morden i Frankrike är förövrigt inte första gången, är det en krigsförklaring. Det innebär, bortsett från den mänskliga tragedin, en utmaning av den politiska suveränen och våldsmonopolet som inte kan accepteras. Om det accepteras kommer det leda till en parallell de facto politisk auktoritet, parallella lagar, vilka ingen valt demokratiskt."
Och lite längre fram i artikeln:
"Vad vi också kan notera är att det inte finns någon egentlig dialog mellan Väst och islam. Även här bär politisk korrekthet ett tungt ansvar. Det finns muslimer vilka lärt sig vad man ska säga i offentligheten, med referenser till ”rasism” och ”islamofobi”. Dessa säger inte sällan helt andra saker internt, vilket givet den politiska korrektheten är fullt logiskt. Etablerad media är normalt inte särskilt intresserad av vad dessa säger internt, vilket både möjliggör dubbelspelet och göder ”islamofobin”. De muslimska talesmän vilka tar avstånd från terrordåden, och ofta har värdefulla saker att säga om allt från geopolitik till ekonomiska system, som sunnitiske Imran Hossein och shiitiske Sayyed Nasrallah, ges heller inget utrymme i media. Normalt varken i etablerad eller alternativ, vilket bidrar till intrycket att muslimer antingen ljuger eller stödjer terror. Överhuvudtaget är politisk korrekthet dialogens död och mediering. Den bygger på ointresse för gruppers reella intressen, och överdrivet intresse för hur de framför dessa intressen. I ett mångetniskt samhälle är detta ändamålsenligt på kort sikt, men livsfarligt på längre sikt."
Det Andersen pekar på här har jag betraktat som ett faktum länge nu: dialogens död. Det var en starkt bidragande orsak till att jag för alltid slutade skriva i svensk press. Utan en dialog försvinner också vaksamheten. Kunskap kan man skaffa sig, men ofta utgör ren lathet ett hinder för den. Politisk rädsla är inte lika vanlig som latheten. När den kombineras med en önskan om att vara till lags leder det till just den situation vi upplever i dagens Europa. Sedan natten till fredagen skriver vi också in Belgien och Tyskland i det aktuella skeendet. Måtte detta vara en vändpunkt. Om inte så undrar jag hur mycket man kan sova sig igenom innan mördarna knackar på den dörr vilken man själv tror sig leva i trygghet och säkerhet bakom.


fredag 16 januari 2015

Terrorns konsekvenser: Saudiarabien lär av Israel och bygger mur mot Islamiska staten

Berlinmuren föll. Tyskland förenades. Det nygamla landet hade bara fötts när nästa mur byggdes i världen.

Det var israelerna som med taggtråd och betong började bygget av det stängsel och den mur som skulle skilja landet från Västbanken och därmed radikalt komma att minska antalet självmordsattentat i Jerusalem, Tel Aviv och andra städer.

Världens fördömande var entydigt och pågick länge. Idag talas det inte så mycket om säkerhetsmuren. Då och då dyker den upp i dokumentärer som skildrar hus palestinska bönder förlorat olivlundar och odlingsbar mark, eller hur byar och familjer splittrats.

Nu meddelar världens nyhetsbyråer att Saudiarabien lärt av Israel och börjat bygga en 100 mil lång mur mot Irak!
"Det är tidningen The Telegraph som skriver om den långa ”muren” som planeras att gå mellan städerna Hafar al-Batin vid gränsen mot Kuwait och Turaif vid den jordanska gränsen. Muren kommer när den är klar att bestå av fem rader av stängsel med en svårforcerad barriär mellan sig och framför dem ett område med sand som ska försvåra för en tänkt anfallare att snabbt kunna ta sig fram. Planerna realiserades i september förra året då gränsstängslet började byggas, skriver tidningen. Längs sträckan kommer det även att finnas fyrtio vakttorn med vakter utrustade med nattkameror och radar."
Är det svårt att förstå? Skälet är förstås Islamiska staten, som byggdes upp i Irak och sedan gick över gränsen och in i Syrien, där de vuxit till oanad styrka. Saudierna som själva med sina salafistiska principer och dollarsedlar understödjer och finansierar så mycket terrorism i världen har fått kalla fötter:
"Den 5 januari utförde självmordsbombare från IS en attack mot den saudiarabiska gränsen. Två gränsvakter och deras befälhavare, general Oudah al-Belawi, dödades då, skriver Reuters."
Det betraktas som det första IS-angreppet mot Saudiarabien. De lär av Israel. Ändå kan man ju profetiskt konstatera att såväl denna som Israels mur en dag kommer att smulas sönder, precis som Berlinmuren. Men det kommer inte att ske på den här sidan islamismen varför det kan bli en mycket seglivad process.

torsdag 15 januari 2015

Aftonlandet i vardag och verklighet

Aftonlandets väktare i London. Foto: Astrid Nydahl
När jag bläddrar mig igenom en handfull tidningar på nätet ser jag nästan varje dag något som kunde kallas exempel på nivellering och civilisatorisk katastrof. Varje exempel taget ur sitt sammanhang kanske inte verkar så allvarligt. Men den bild jag får när jag samlar intrycken får mig att rysa av obehag. Så meddelar Malmötidningarna idag att Hamrelius bokhandel gått i konkurs.

Paret Hamrelius har en livslång erfarenhet av bokhandelsarbete. När de öppnade sin butik i två våningar på Södergatan i Malmö blev den ett exempel på hur en riktig bokhandel kunde se ut också i vår tid. Varje gång vi besökte Malmö gick vi in där. Men det blev förstås ohållbart ekonomiskt och Hamrelius tvingades flytta till eländiga Caroli City, som inte alls ligger så centralt som det låter. Nu är konkursen ett faktum och inte heller Malmö har längre en riktig bokhandel. Nu får man hålla till godo med Akademibokhandelns stapelvaror, som överallt annars i Sverige.

Hur kunde det se annorlunda ut om man tänker på nätbokhandeln? Förmodligen är svaret givet. Ändå inger det mig starka obehagskänslor att möjligheten att stega in, hålla i böckerna och köpa det jag vill vid en disk, helt kommer att försvinna. Nätbokhandeln har sina avgjorda fördelar men det är uppenbart vad nackdelarna består i.

Också idag läser jag att Charlie Hebdos grundare Henri Roussel kraftfullt kritiserar den mördade chefredaktören Stéphane Charbonnier. Han skulle aldrig ha publicerat några profetkarikatyrer, menar Roussel. DN skriver:
"I det senaste numret av den franska tidningen Le Nouvel Observateur anklagar han chefredaktören för att ha gått för långt och menar att han drev sina medarbetare in i döden."
Det är verkligen fasansfulla ord att läsa samma dag som offren för den islamistiska massakern ska begravas. Roussel får ha sin uppfattning, men kanske borde han ändå ha väntat några dagar innan han framförde den. Med ett lätt illamående konstaterar jag att de mordiska islamisterna lyckats slå in en kil i ett sammanhang där de entydigt och utan minsta omskrivning skulle uteslutas.

Islamismen har ingenting med islam att göra, så har det vevats också den gångna veckan av den politiska och mediala eliten. Det är märkligt att man ändå finner de blivande mördarna just i moskéerna. Om islamismen inte hade något med islam att göra borde de inte ha varit i dessa lokaler. Men det är de! Och det är från moskéerna de värsta bortförklaringarna kommer. Frivilligt applåderade av den liberala opinionen.


Islamismen i centrum för Seymor Hoffmans sista huvudroll - A Most Wanted Man


Det kom att bli Philip Seymor Hoffmans sista stora filmroll, Günther Bachmann i Anton Corbijns film A Most Wanted Man. Jag ska inte recensera den, men eftersom den just släppts på dvd vill jag gärna rekommendera den. Här står islamismen i centrum. Finansieringen av terrorn. Nätverken som mördar och förintar. Det finns flera intressanta spår i den, inte minst den man, Issa Karpov, som är halv-tjetjen och den efterspanade som blir cyniskt utnyttjad. Nå, se filmen om du vill ha en trovärdig fiktiv gestaltning av detta centrala problem i samtiden.

För en vecka sedan hände det i Paris. I filmen är det Hamburg och Berlin som blir spelplatser för dödens hantlangare. Så här skrev New York Times om den:
"The movie has been shrewdly customized by the screenwriter Andrew Bovell and directed by Anton Corbijn, who have managed to make the story seem both topical and redolent of an earlier espionage age, partly by turning it into a character study. This is the last movie completed by Mr. Hoffman, who died in February, which invests it with a gravity that could easily have overwhelmed a less practiced director. Here, though, Mr. Hoffman’s intensity is well served by Mr. le Carré’s intricate web-weaving and Mr. Corbijn’s complementary visual style, the sinister doings dovetailing with the dark tone and colors. Mr. Hoffman’s performance is so finely etched — and the story so irresistible — that the film becomes, almost inescapably, something of a last testament."

onsdag 14 januari 2015

Terrorn i Paris får nu tecknade kommentar i Kristianstads stadskärna

Foto: Astrid Nydahl
Två dagar i rad har vi betraktat dessa teckningar som satts upp med tejp på två telefonkiosker på Lilla Torg i Kristianstad. Märkligt att de fått vara ifred. Jag hade, när jag såg dem första gången, trott att de skulle överleva högst någon timme. Vem som gjort dem har jag ingen aning om. Vissa språkliga inslag tyder på att det är unga människor. Hur som helst värmde det hjärtat att se att någon brydde sig här i staden. (Du kan nu läsa hela det nya numret av Charlie Hebdo helt gratis här.)

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl



Dagens nummer av Charlie Hebdo

Du kan nu läsa hela det nya numret av Charlie Hebdo helt gratis här



Fanatismen 1764 och 2015

"Fanatismen är för vidskepelsen vad yrseln är för febern och raseriet för vreden. Den som upplever extaser och visioner, tar drömmar för verklighet och sina inbillningar för profetior, han är en entusiast. Den som underhåller sin dårskap genom mord, han är en fanatiker (...) Vad ska man svara en människa som säger till en att han hellre lyder Gud än människor och som därför är säker på att göra sig förtjänt av himlen genom att slå ihjäl en?" (Voltaire: Filosofiskt ficklexikon, Atlantis 1996, svensk översättning av Olof Nordberg)


tisdag 13 januari 2015

Terrorns efterdyningar

Från begravningsceremonin i Jerusalem. Plakatet: "Jag är död för att jag är jude"
Två begravningsceremonier idag; en i Paris för tre polismän, en i Jerusalem för fyra kunder i kosherbutiken. Den outsägliga sorgen. Tårarna som övergår i kvidanden och hulkanden. Orden som inte kommer. Blickarna. Men också värdigheten. I Paris, de allvarliga poliskollegorna, kvinnor och män, med sammanbitna ansikten, fixerade för att hejda gråten. De postuma ordnarna. Högtidstalen. I Jerusalem, rabbinerna, de baskerklädda kvinnorna, svärtan i allt från kistor till klädsel.

Läser att Köpenhamns judar ber om beskydd för skola och synagoga. Läser förfärliga kommentarer: "Hade de inte varit judar hade ingen brytt sig". Hade vi inte? En av polismännen som avrättades var muslim. Hollande skakade hand med hans syskon idag, av respekt och tacksamhet, för den polisen var ditsänd för att skydda satirtidningen. Tecknarna själva, alla de män och en kvinna på redaktionen som avrättades, skulle jag bry mig om huruvida de bad till en gud eller bad att få slippa? Ändå finns det en judisk aspekt. Hur vi behandlar Europas lilla judiska minoritet visar vad vi går för - antingen står vi vid deras sida därför att vi har ett gemensamt kulturellt arv eller så godtar vi att de mördas på grund av detta arv.

Dumhetens kommentarer får mig att tvivla på allt som stavas framtid. Det spelar nu inte ens någon roll hur många som slaktas av den mordiska hatideologin. Det som ter sig viktigt är de politiserade infallsvinklarna, etnifieringen, gettomentaliteten, allt det som är motsatsen till den sekulariserade medborgarandan. Jag ser bilderna från dagens ceremonier i Paris och Jerusalem och tänker: är det bara i döden vi erfar värdigheten? När en civilisation befinner sig i nedgång trängs mördarna vid fronten och vädjar om att just de måste få plats att skända, förnedra, våldta och mörda. De blir allt fler där framme vid fronten. Vi andra, vad gör vi, vad kan vi göra?


Sydafrika: regnbåge eller svart himmel?


Disa Håstad: Brusten regnbåge. Mandelas krossade dröm (Bonniers)

Lever du, liksom de flesta svenskar, i illusionen om att det finns ”ett nytt Sydafrika”, att landet efter apartheid blivit ”en regnbågsnation” där det råder harmoni mellan svarta, färgade och vita, och att ANC med demokratisk nit arbetar för att göra landet till ett föredöme? Vill du leva kvar i den illusionen? Då ska du inte läsa Disa Håstads nya bok. 

Den har tyvärr en alldeles missvisande underrubrik, som påstår att det som sker är ”Mandelas krossade dröm”. Vad Håstad visar i sin bok är nämligen att Nelson Mandela inte alls var den människa som helgonbilden av honom skapat. Han var, visar Håstad med en rad konkreta berättelser, en kallhamrad politiker, hårt uppbunden av det sydafrikanska kommunistpartiet och det ANC som ville enpartistat och våldsamt undertryckande av motståndarna, och som understödde och själv organiserade grovt våld mot sina opponenter.

Hur har det blivit så här? Och varför lever vårt eget land i vanföreställningar och propagandistiska lögner om ANC:s Sydafrika?

ANC är den äldsta organisationen i Sydafrika som gått emot den vita överhögheten, grundades redan 1912. Det gav förstås organisationen tyngd. Men det fanns i modern tid andra organisationer. En var Steve Bikos Svarta medvetenhets-rörelse, en annan var zulupartiet Inkatha. De förbisågs avsiktligt när opinionen i Europa började växa. Svenska politiker på besök i landet för att sondera inför biståndsarbete erkänner att de hade en negativ syn på Inkatha ”redan innan”, men att de ”kanske påverkats av andra.” ANC fick bli motståndets enda ansikte och Mandela ikläddes något som inte var olikt en Messias-mantel. Hans långa tid i fängelse var starkt bidragande orsak, men i Sverige bortsåg man helt från andra fångar som tillhörde andra organisationer.

Vad hände under övergångstiden sedan Mandela frigivits? Vi vet att förhandlingarna mellan de Klerks regering och ANC ledde fram till en regering som representerade både det gamla och det nya. Men vi vet förbluffande lite om det fula spelet bakom kulisserna. Håstad skildrar det ingående, och det är så mycket man lär sig att man häpnar. Har den här typen av uppgifter medvetet undanhållits oss, eller är det bara slentrian som släppt igenom ANC-versionerna okritiskt? Sådana frågor lär vi inte få svar på, men de måste ställas. Håstad ger däremot många svar genom sina samtal, intervjuer och iakttagelser i Sydafrika. Hon ställer olika versioner av verkligheten mot varandra och sprickorna blir så uppenbara.

Disa Håstads bok innehåller något annat som jag tycker är viktigare: grundliga och djupt personliga skildringar av det land som har världens största inkomstskillnader, där en nyrik överklass – just det: ANC-politiker – vältrar sig i lyx och en slumbefolkning, gigantisk och utarmad, som lever i ”hus” där råttorna om natten springer på de sovande barnen och där möglet växer på väggarna och sextusen människor ska dela på sex utedass. Det är chockerande och ytterst lärorik information.

Vill man förstå lite mer av vad som hänt med det nya Sydafrika ska man läsa Disa Håstads bok. Om man inte gör det får man hålla till godo med mainstream-medias halvsanningar och lögner och leva kvar i illusionen om ”regnbågsnationen”.


måndag 12 januari 2015

Judehatarens renässans. Del 3

Antijudisk pogrom i Alsace 1848

De ryska pogromerna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är några av de värsta i modern tid. Tusentals judar miste livet, men pogromerna bidrog också till att hus och hem totalförstördes och en försvårande omständighet var att pogromerna understöddes av myndigheterna. 1905 publicerades den ökända Sions vises protokoll, en skrift som än idag, framför allt i arabvärlden, används som propaganda i judehatets tjänst.

1900-talet skulle annars stå för de allra värsta judeförföljelserna i människans historia. Det är möjligt att man kan säga att de började med Hitler och Tyskland. Men det ger en delvis skev bild, eftersom pogromer och massmord på judar förekom över stora delar av Europa under första halvan av 1900-talet. Nationalsocialismen blev förvisso ett vägval, och de som valde samma väg som Hitler bidrog till att hundratusentals judar skickades till de nazistiska dödsfabrikerna från länder utanför det tyska riket. Organisationer som de rumänska järngardisterna och de ungerska pilkorsarna var inte bara Tyskland behjälpliga, de gick ofta före och mördade i mängd. Likadant var det i Baltikum.

Aftonbladet nickade instämmande 1941 och skrev:
”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”
Nå, vi vet facit, på ett ungefär. 

Vi vet vad de tre totalitära lärorna kommunism,  fascism och nazism i slutänden innebar för judarna.
Här i Sverige då? Jodå, det var inte bara legitimt utan högsta mode i samhällets överklass att hata judar. Men efter kriget blev det mera av viskningar i privata sammanhang.

Hur låter judehatet idag? Jag plockar två citat från nätet som exempel på hur det låter från höger:
”Nu har judarnas dåliga humor gått så långt att den kan starta tredje världskriget.” (Nationell.nu) ”Vad vore världen utan en judisk terrorstat?” (samma källa)
Och från vänster, här en träffande beskrivning:
"Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbart emancipatoriska dimension som finns hos antisemitismen." Från Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, en intervju med Moishe Postone, marxistisk forskare verksam vid University of Chicago, publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010)
Och avslutningsvis frågar jag mig själv: har då Israels hopplösa och utdragna ockupation av Västbanken inte någon betydelse för antisemitismens nya uttryck -  ibland uttryckt som "antisionism" och ibland som något annat - i Europa? Jo, det är klart att den har. Man kommer undan med det mesta om man hänvisar till den.

För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.

Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.


Härmed avslutar jag texten om judehatarens renässans.