lördag 20 december 2014

Inte längre ön...

Foto: Astrid Nydahl

"Sorrow is no longer the island but the sea." (Nicholas Wolterstorff, Lament for a son, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

"Sorrow comes in great waves... but it rolls over us, and though it may almost smother us it leaves us on the spot and we know that if it is strong we are stronger inasmuch as it passes and we remain." (Henry James, Grief Defiened, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. När jag kommer hem till henne i eftermiddag måste jag lägga vikten vid hennes glädje och inte på vår gemensamma sorg. Kanske kan vår stund tillsammans bli bättre och viktigare av den tyngd vi bär, just för vi gör det tillsammans? Sorgen är, som sägs i citatet ovan, inte en ö, utan det hav som omger ön. Men det finns något trösterikt i det Henry James säger, att vi kanske trots allt finns kvar här när den blåst över.

Kärleken till barnbarnen talar som ämne högre än döden. Problemet är att döden har ett större och kompaktare mörker. Kan jag släppa in kärleken till barnbarnen så den lyser - rent av genomlyser - upp mörkret? Jag vill tro det.


fredag 19 december 2014

Den eviga ungdomen och underhållningen

"Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger)

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryck brist på bildning. Den vill ha en lallande och trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut något eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

Det är ett tungt vägande skäl till att jag aldrig befinner mig i centrum i jultid. Inte heller i år. Barnens små klappar köpte jag tidigt i höstas. Själv behöver jag bara god mat och god dryck. Och en vacker avrundning på nyårsafton.


Tomhetens eko och sorgens skri

Foto: Astrid Nydahl
Det går inte att fly undan. En förmiddag eller så kanske det lyckas att skingra tankarna, sedan är de tillbaka igen.

Sorgen får ta sin tid, säger man till mig. Men jag vet att den tiden kan bli ohyggligt lång. Man blir en tomt ekande kropp eller så skriker man rakt ut i luften.

Vi hamnade vid havet igen. Luften var behaglig ljum och det var nästan vindstilla. Där stod jag och tänkte på min förlorade son. Det var ett virrvarr av tankar. De ledde inte fram till något.

Kanske blir det bättre under lördagen. Då far vi iväg för att gratulera mitt äldsta barnbarn på hennes 17-årsdag. Jag har sagt det förut: man måste, trots allt, leva för de levande.


onsdag 17 december 2014

Historia, rätten att existera

Foto: Astrid Nydahl
När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)
Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration:
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)



tisdag 16 december 2014

Václav Havel: ur Sommartankar - och några ord om varför jag raderat Björn Söderbloggarna

Foto: Astrid Nydahl
"Högerdogmatismen med sin griniga intolerans och sin fanatiska tro på allmänna lärosatser stör mig liksom vänsterns fördomar, villfarelser och utopier. Idag kan vi tyvärr uppleva att en saklig analys av konkreta problem och ett lugnt, fördomsfritt övervägande fördrivs från den offentliga debatten av något slags 'marknadsraseri´. Denna marknadsekonomins 'renhetskult' kan förstås vara lika farlig som den marxistiska ideologin, då den utgår från samma mentala ståndpunkt, d.v.s. från förvissningen att teorin i grunden är klokare än livet och att allt som står i strid med de teoretiska lärosatserna, som undandrar sig eller överskrider, i princip är förkastligt."

*

Något helt annat. Jag har tagit bort mina bloggtexter om Björn Söder och pratet om nationalitet, etnicitet och minoriteter. Ju mer jag såg av detta apspel, desto mer insåg jag att det befann sig på en nivå som jag i själva verket föraktar. Vad bryr jag mig om politikerklassens ord om ditt och datt? Inte ett förbaskat dugg egentligen. Att det går åt helvete har jag förstått i halva mitt vuxna liv. Att det går åt helvete ganska fort nu inskärps i mig för varje ny dag. Så: sakfrågor ska jag med glädje diskutera här i bloggen, som alltid, men det mediala apspelet ska jag inte ens närma mig. Tack ändå för alla era kommentarer under dessa dagar. De försvann ju förstås också när jag tog bort själva texterna.


Nyare mosaiker av Anders Björnsson



I oktober 2010 skrev jag här i bloggen om Anders Björnssons bok Nya Mosaiker:
”Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna ’har den ordinära tidningsnotisens längd’ och karaktäriseras av författaren själv som ’prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder.’”
Nu har han kommit med sin tredje bok i genren: Nyare mosaiker (Atlantis förlag).

Den är aningen tjockare än den föregående och annars likadan i sin form. Det handlar alltså om korta, ibland mycket korta, ibland en smula längre, texter om högt och lågt. De har ibland det förströddas ton, ibland är de rentav lite högtidliga. Men de kan ha skrivits i vilken anteckningsbok som helst, på resa eller promenad, på café eller hemmavid. Det är just det jag tycker så mycket om med Björnssons mosaiker. Att inte veta, eller ens ana, vad som ska komma i nästa text eller på nästa sida. Vad är det då man får? Jag ger några mycket olika exempel, först ur andra avdelningen, text VII:
”Mitt självvalda utanförskap. Chansen att välja sina närmaste! Undgå grupptryck och organisationskonsulter! Ibland hamnar jag nog i bidragsberoende, som när ett stipendium utfaller. Men ärligt talat: Varför uppsöka en arbetsplats där jag vet att jag inte trivs? Och utsättas för mobbning, eller själv börja mobba. Chefen alltid en psykopat. Undantag finns. Jag hade en som brukade sitta en timme i min länstol och prata Habermas. Bakdantarna rusade av och an. Malliga slöfocken passade på att ge sig ut på stan. Min blick föll på oljan med de beska grantopparna.”
I en sådan text ser jag mig själv, mitt liv och mina val. Men där finns ju också annat som berikar och sidobelyser sådana erfarenheter.

Nästa exempel är hämtat från tredje avdelningen, text V, också den en barndomsbild som kunde ha varit min, jag citerar bara slutet:
”Den enda söndagsskola som kom på fråga var Missionsförbundets, den var mest normal. Där lades kollekt i en bössa som hade formen av en negerpojke: för varje slant bockade han snällt. Många frikyrkliga tillhörde folkpartiet, min farfars parti. Vart tog de sedan vägen?”
Den bilden säger mig hur tiden snabbt förflyttat sig från 1950-talets naivitet och missionärsanda till 2010-talets politiskt stränga uppfostringsanda. Jag gick själv i den där söndagsskolan. Min mormor påpekade att man gjorde gott för de svältande afrikanska barnen. Nu blir man piskad om man använder ordet ”negerpojke”, men som Björnsson måste man använda det för att vara sann mot det man skriver.

Sista exemplet hämtar jag från avdelning nio, text nummer VII:
”Försjunka, som nu, i antibegrundan. En lammhals ligger på köksbordet och väntar på att bli styckad. Annan förväntan finns ej. Jag sa till Gunnar Artéus att en titel på en bok ska säga mer än boken, annars är det en dålig bok också. Våra ängsliga avhandlingsförfattare förser nästan alltid försättsbladen med långrandiga reservationer som talar om vad de fann mindre intressant. Who cares? När jag ser sådant brukar jag tänka på en inspelning från 1958 (?) av Lucia de Lammermore med Maria Callas och Herbert von Karajan. – Ur dagboken.”
Jag kunde skriva som jag gjorde om den förra boken. Det skrivs och publiceras nämligen alldeles för lite av den här sortens litteratur. Den är djupt personlig, men talar hela tiden till mig som läsare. Jag vet inte vem Gunnar Artéus är, men det behöver jag ju inte heller. Hans namn ge dagbokstexten autenticitet och därmed tror jag på den.

Anders Björnssons mosaikböcker bär jag med mig om jag måste lämna hemmet för en bussresa. Jag tar en text och funderar länge på den, tacksamt.


Förflutenhet, tradition och modernitet

Foto: Astrid Nydahl
I sin essä om Virginia Woolf, skriver Björn Kohlström:
"Som författare ställer Virginia Woolf upp en omöjlig ekvation: hur ska hon kunna vara modern och samtidigt lojal mot det förflutna och den tradition som hon är beroende av? Det är en ekvation som hon inte kan lösa förrän hon har skrivit ett par romaner, hur hon ska kunna göra sig av med 1800-talets barlast. Att medvetet lämna det viktorianska hemmet och bosätta sig i det bohemiska Bloomsbury framhäver ett friare levnadssätt. Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det."
Detta är en tankegång som äger sin giltighet inte minst här och nu. Hela den moderna konsumtionskulturen bygger på att kapa banden, att "göra sig fri" gentemot tradition och arv. Moderniteten kräver urarva människor. Om jag tittar på tv-serier eller filmer som skildrar de första stora konsumtionstemplen, i London eller Paris, så ser jag hur vuxna och välbärgade människor blir som barn inför varorna, deras ögon gnistrar, deras munnar formar läten som ligger närmare jollret än ett språk, och de visar med hela sina personligheter att de är på väg dit där varan bestämmer över människan och inte tvärtom.

Virginia Woolf och hennes generation författare må ha haft problem med relationen till det förflutna, till traditionen, men tack vare att de lyckades så bra visar de oss också på en värld som står och gungar mellan två förhållningssätt. Den litteratur som skrivs idag tycks alltmer slukas av antingen det triviala eller det "experimentella".


måndag 15 december 2014

Lära sig förakta döden

Tosteberga hamn, 14 december 2014. Foto: Astrid Nydahl

Döden är vår enda helt säkra gemensamma faktor. Den vandrar med oss från det ögonblick vi föds in i världen. Vi lever och ser hur människor dör runtom oss. De dör därför att det är just det människor gör. När döden kommer är den alltid för tidig. Ändå finns det varken "för tidigt" eller "för sent" i den verkliga världen. Cioran skriver någonstans att livet går ut på att lära sig hata döden. Att förakta den därför att själva levandet inte har plats för den.

Herbert Tingsten i Flyktförsök:
"Eugen Ionescu skriver i ett av sina memoarfragment att han vid sju års ålder fick klart för sig att döden väntar oss alla och att denna visshet sedan dess hindrat honom att känna lycka. I flera av Ionsescus tidigare skådespel är dödstanken ett inslag; döden är en skugga bakom handlingen och dialogen."
Och så citerar Tingsten några repliker ur en Ionsecu-pjäs, här i munnen på karaktären Den gamle:
"Livet är inget mirakel längre, utan en mardröm. Jag förstår inte hur du lyckats bevara miraklet så oförstört. För mig är varje ögonblick på samma gång för tungt och tomt. Allt är ohyggligt. Jag leds i min ångest."
Hur argumenterar man emot Den gamle? Jag finner det allt svårare. Ändå är livet, varje stund och varje dag, ett mirakel - ett jag inte bett om men förunnats. När helvetet härskar i mig ser jag det inte, men vid varje form av eftertanke vet jag att det förhåller sig så. Helvetet finns inbäddat i miraklet, alltid redo att svälja oss helt skamlöst.

söndag 14 december 2014

Poesin, prosan och musiken, några tankar

Foto: Astrid Nydahl
"Icke-berättande prosa är det andra slags skrivande jag håller på med. Det hjälper mig att tänka, och att komma underfund med vad jag tänker; det befriar mig från saker som tryckt mig, ibland får det poesins fågel att lyfta från sitt gömställe och ibland uppnår prosan ett mått av poesi på egen hand."

Les Murray skriver i A Working Forest från 1971 om sin prosa. Känd som han är för sin poesi vill han där berätta om de prosatexter som ofta är beställningsarbeten. Det väsentliga i hans argumentation är att prosan inte är väsensskild från poesin, vilket Jonas Ellerström påpekar i förordet till den svenska prosavolymen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar (ur vilken jag också hämtat det inledande citatet).

Poeters prosa är ofta den vackraste och klaraste. Vem njuter inte Joseph Brodskys prosa? Eller den som Czesław Miłosz skrev?

Lustigt nog är årets Nobelpristagare inne på liknande tankegångar i sina jämförelser mellan poesi, prosa och musik:
"Jag har alltid tyckt att skrivandet närmar sig musiken men att det inte är lika rent, och jag har alltid avundats musiker för att deras konst i mina ögon överglänser romankonsten; jag har avundats poeter också för att de står närmare musiken än vad romanförfattaren gör. Jag började skriva dikter som barn och det är nog därför jag kan förstå frasen som jag läste någonstans: 'Av dåliga poeter kan det bli goda prosaister.' På tal om musik gäller det ofta för en romanförfattare att föra in alla människor, landskap och gator som han har kunnat observera i ett partitur där samma melodifragment återkommer från den ena boken till den andra, men detta partitur tycks honom musikaliskt ofullgånget. Han sörjer över att inte vara någon renodlad musiker och inte ha komponerat Chopins nocturner."





lördag 13 december 2014

Tingstens tanke om smärta och förtvivlan

Foto: Astrid Nydahl
Jag tog fram Herbert Tingstens Flyktförsök. Notiser 1971-1972 och läste slumpvis i den tills jag fann detta:
"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra (...) I regel blir det genom att beskriva händelserna bakom lidandet, ramen för galenskapen, avrättningen och självmordet som författaren tvingar läsarens fantasi att någorlunda förnimma våndan (...) Mina minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma."
Det finns förstås mer än en sanning i dessa ord. Men jag kan inte instämma i det kategoriska. Kanske är vår tid sådan att också viljan att meddela sig med andra blivit mer regel än undantag? Det kan jag inte bedöma, men jag kan konstatera att vår tids tekniska möjligheter underlättar för sådana handlingar.

Jag ska återkomma till Tingstens bok. Den innehåller mycket som kan lyftas fram. Hans tankar är inte dammigt föråldrade. Det han skriver om Ionescu kunde ha publicerats i vilken kulturtidskrift som helst idag - om sådana funnes.


fredag 12 december 2014

Powys om framgång och rövarmentalitet

Foto: Astrid Nydahl
John Cowper Powys skriver i Ensamhetens filosofi (i översättning av Gunnar Lundin och Sven Erik Täckmark):
"Det är märkligt hur djupt dessa förödande massåsikter trängt in i huvudet på folk. Begreppet 'framgång' till exempel, som bara betyder att vara känd för folk som inte har mer hum om verklig förtjänst, verklig värdighet, verklig karaktärsstorhet och om verklig lycka. Vilken futtig, ytlig, fåfäng ambition!"
Och vidare:
"Ja, det är en grandios perversion, en sorts ställföreträdande fåfänga, denna kult av rövarmentalitet och rovgirighet. Många stilla, harmlösa, poetiska, bokälskande människor har, till följd av en sorts patologisk masochism, fått för sig att de måste sänka pannan mot marken inför stora, dundrande tyranner och inför allsköns rovlystna köttätare."
Det påminner mig om vikten att ständigt återvända till klassikerna. Inte låta sig bländas av samtidens litteratur och "filosofi". Ändå inte kopiera eller härma klassikerna. Inte göra dem till "lära" och "ideologi". Läsa och kanske lära något. Se att det funnits varningstecken långt innan vi kom till. Se att livet och döden ingår i denna kedja av handlingar och tankar. Eller som Powys säger om svunna tider och sin samtid:
"Tiden har kommit för män och kvinnor att befria sig från de gamla slagord som förlorat sin sav."

torsdag 11 december 2014

Bita samman tänderna? Vila i sitt öde?

Lissabon, fado-kulturens kvarter. Foto: Lennart R.
"Jag är för stolt för att tänka mig olycklig - bit hellre samman tänderna och låt farkosten gå som vind och vågor vill. Nog, att jag inte själv vill kantra den!"
Lessings rader citeras av Dietrich Bonhoeffer i brev- och anteckningssamlingen Motstånd och underkastelse (i översättning av Ingemar Lindstam). Jag läste de där orden många gånger innan jag förstod hur oense jag är. Skulle det röra min stolthet om jag erkänner mig olycklig? Varför skulle jag bita ihop tänderna inför det verkligt hårda och svåra livet utsätter mig för? Jag förstår inte det resonemanget. Så ser jag att inte heller Bonhoeffer är överens:
"Finns det inte också ett stolt och sammanbitet samvetslugn - som dock återigen är något helt annat än en stum, styv, stel, livlös men framför allt tanklös underkastelse under det oundvikliga?"
Det här är ju saker jag funderat på sedan slutet av 1970-talet, då jag började bekanta mig med den portugisiska fado-kulturen och fatum-begreppet. Att vila i sitt öde. Att också erkänna sitt öde. Att veta att det är så oerhört lite jag kan göra för att påverka och förändra det. Men just därför: det lilla jag förmår, ja allt jag är mäktig att invända mot ödet. Jag biter inte ihop tänderna. Jag gråter utan att skämmas. Jag lägger mig platt av olyckans tyngd utan att tro mig vara besegrad.


Patrick Modiano om storstadens kända adresser

Rasmusgatan, Seved i Malmö. På promenad med mamma och lillebror i vagnen 1956. Här föddes och levde jag mina första sex år, från 1952 till 1958. Inte "senast kända adress" men väl en försvunnen del av min identitet, eftersom hela Seved idag är "no go"-zon och plågat av kriminalitet och etnifierat våld.
I sin Nobelföreläsning säger Patrick Modiano bland annat detta:
"Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rent av byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå från. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: "Senast kända adress." Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi. Därför har många romanförfattare ända sedan artonhundratalet gjort storstaden till sin domän, och några av de största bland dem hör ihop med en stad: Balzac med Paris, Dickens med London, Dostojevskij med Sankt Petersburg, Tokyo med Nagai Kafu, Stockholm med Hjalmar Söderberg. Jag tillhör en generation som står under dessa författares inflytande och som i sin tur har velat utforska det som Baudelaire kallade "gamla storstäders veck". Under de femtio år som har gått sedan jag och mina jämnåriga med vidöppet sinne upptäckte våra hemstäder, har dessa förstås förändrats. I Amerika och det som förr kallades tredje världen har de förvandlats till megastäder av oroväckande dimensioner. Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar. Kåkstäderna breder ut sig mer och mer. Ända in på nittonhundratalet hade romanförfattarna en någorlunda "romantisk" syn på staden, inte olik Dickens’ och Baudelaires. Det vore intressant att veta hur framtidens författare kommer att gestalta dessa gigantiska tätorter i fiktionen."
Jag fäster mig vid det av två skäl. När jag besöker min födelsestad Malmö drabbas jag alltid av den motsägelsefulla känslan av att vara hemma och att vara en total främling. "Senast kända adress" kan jag uppsöka och finner då att vår bostad numera är ett handikappboende och att grannbostaden är en sunkig närbutik (känd för många rån och ett misslyckat mordförsök med skjutvapen). Men det är likväl mitt Malmö. På andra sidan gatan ligger mitt barndoms- och tonårshem, där jag levde 1959 - 1969 innan jag flyttade till första egna bostaden på Gamla Väster. Förvillande likt sig. Träden är stora nu, det är den enda påtagliga skillnaden. Men Malmös inre delar, inte minst de som växer ut runt Möllevången är nu signaler för det totala främlingskapet. Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium och här handlas det friskt utanför den vita ekonomin. Jag kan gå till frisören för en knapp hundring och jag kan köpa saker som inte går att nämna med namn i en blogg.

Modiano sätter förstås delvis namn på det som skett när han skriver "Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar" - vilket således inte bara gäller tredje världens länder. Också i min barndomsstad finner jag fenomenet, även om förslumningen inte alltid syns på fasaderna. Men den som tar några steg längre in finner tvårummare med sexton invånare och bostäder fulla av kackerlackor och vägglöss.


onsdag 10 december 2014

Sorgen - vreden - sorgen

Trots låg kvalitet vill jag visa den här bilden, för den berättar något om Tobbe och hans relation med de små barnen. Hugo, född med Alströms syndrom, har aldrig haft lätt att knyta an till andra människor. Han ser knappt, han hör knappt och hela hans kropp är präglad av syndromet, inte minst övervikten och det plågade skelettet.

Tobbe var en av få som hade full tillgång till Hugo. Redan som spädbarn kunde han leka med Tobbe. Och Tobbe var av förklarliga skäl en av få som orkade lyfta Hugo, snurra runt med honom, dansa med honom.

När jag ser den här bilden tänker jag på mina barnbarns förtvivlan. De hanterar sin sorg över Tobbes död på annat sätt än vi vuxna. Den gångna veckan har jag fått många exempel på hur vreden blir sorgens uttryck. Flera av barnen är fruktansvärt arga på honom för att han valde att lämna livet. Skrik, svordomar, sönderslagna prylar - allt är uttryck för en bottenlös vrede och sorg. "Att han gjorde så här mot oss", "Fattade han inte att vi skulle bli kvar" och liknade utfall hörs. Flera av barnen har fått hämtas i skolan redan på förmiddagen därför att de suttit storgråtande i bänkarna. Ack, denna bottenlösa sorg som jag inte finner någon metod att hantera. Tystnad eller vrål? Passivitet eller aktivitet? Jag har inga svar, jag bara lider med de små barnen och tänker mig att de minns Tobbe ungefär som han är här på bilden med Hugo.