söndag 5 oktober 2014

Jimmie Åkesson: Satis Polito (AB Asp & Lycke)


När ledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, utger sin första bok väljer han en titel som redan diskuteras. Det var nog inte så klokt. Risken för att en sådan diskussion tar bort fokus från bokens innehåll är förstås stor.


Nå, jag koncentrerar mig på innehållet. Det första som då slår mig är att Åkessons bok helt saknar den normalt så utslätade och menlösa politikerprosans tomhet. Den är personlig i sitt tilltal och har hela tiden den personliga erfarenheten som grund. Åkessons text hade inte kunnat skrivas av en spökskrivande reklamfirma.

Strukturen i boken är enkel att beskriva: utifrån korta dagbokstexter från 1 januari 2010 till och med 5 oktober 2010, alltså det år då Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen, skriver Åkessons längre självbiogafiska texter som sträcker sig från barndomen fram till 2013.

Ett begrepp som han inleder med, och som sedan ofta präglar resonemangen, är ”vanlig”. Det är ett halt och svårt begrepp eftersom det är så subjektivt. Vem av oss är vanlig, vem är unik? Åkesson ser sig som vanlig, eftersom han alltid har ambitionen att vara sig själv. Han är förstås medveten om att han som politiker nått en position som är tämligen unik.  Men han bär med stolthet med sig Åke Ortmarks ord från 2007:
”Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och förmår framstå som så vanlig.”
I bokens första längre kapitel tar sig Åkesson an den egna vägen till partiet. Det är kanske det intressantaste för oss som aldrig sympatiserat med utan tvärtom starkt kritisk förhållit oss till det sverigedemokratiska fenomenet. Är Åkesson här självrannsakande, ser han var hans parti hade sina rötter och hur han själv förhöll sig till dem?

Han berättar först om sin tid som ungmoderat (då Reinfeldt var förbundsordförande). Vi talar här om skoltiden och de frågor som kan och kunde engagera en ung man. Men i och med folkomröstningen om EU 1994 hade han ”börjat snegla på ett parti utanför riksdagen”.  Han talar om en tid då ”då den nationalistiska ungdomsvågen” växte fram.
”Plötsligt var nationalismen något normalt, det var inne att vara svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.”
Att Ny Demokrati satt i riksdagen gjorde inget intryck på den unge Åkesson, de representerade snarast ”nyliberal populism”.  Han lyssnade till Ultima Thule.
Nu närmar vi oss en kritisk punkt. SD hade vid denna tid ett mycket tydligt rykte: det var ett parti omsvärmat av just vit makt-rock och skinnskallar. Partiet bestämde sig för att förbjuda ”uniformsliknande klädsel” vid sina manifestationer. Åkesson säger att det ska förstås som just ”rakade huvuden i kombination med bomberjacka, stålhättade kängor…” Och så säger han: ”Jag tvekade länge att gå med som medlem i SD.” Det var när förre centerpolitikern Mikael Jansson i mars 1995 blev ny partiledare som han tog steget. Då började man rensa i de egna leden. I och med det tillbakavisar och besvarar Åkesson de kritiker som menar att han anslöt sig till ett våldsamt och naziinspirerat parti: ”Jag drogs till partiet för att jag såg en potential i politiken. Jag var nationalist och SD hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stor delade.” Och så betonar han att partiprogrammet idag är helt omskrivet och att det är han själv som varit pådrivande i förändringsarbetet.

Knappt 26 år gammal blir han så partiledare, det sker på partiets riksmöte 2005. Jag ska inte fördjupa mig i de mellanliggande åren utan istället hoppa direkt till 2007, året då han menar att hans första stora prövning kommer. Då kommer nämligen den danska Muhammedkarikatyr-striden till Sverige, sedan Richard Jomshof utlyst en tävling för SD-kuriren. Åkesson beskriver initiativet som ”genialiskt, såväl politiskt som kommunikationsmässigt.” Det slutar med att SÄPO gör hembesök och partiets hemsidor släcks. UD hade med sina påtryckningar lyckats. Partiets popularitet ökade och de hamnade på 2,9%.
Så bytte man partisymbol – från den stridssignalerande facklan till den folkhemstrygga blåsippan. Men valet 2006 hade blivit ett misslyckande. ”Det var kört” skriver Åkesson. 1,9% förvandlades visserligen till knappt 3%, men någon riksdagsentré var inte aktuell. Men som den politiker han är ser Åkessons positivt på det: ”Vi fick ytterligare fyra år på oss att utvecklas och växa till oss”. Och det skulle visa sig vara vägen till framgång. Med SD i riksdagen efter valet 2010 ser vi nu hur partiet växer i varje opinionsundersökning. Runt 10% brukar de ligga och därmed kämpar SD om platsen som Sveriges tredje största parti. Oavsett var man själv står politiskt måste man medge att det är en exempellös framgång och att den med största sannolikhet kan skrivas på Åkessons konto. Han tog SD från en skuggtillvaro i minst sagt skumma omgivningar ut i det mediala solskenet. Och trots att hetsen mot partiet är ett dagligt inslag så tycks Åkessons ”vanlighet” i kombination med partiets politik i brännande frågor som har med invandring, islamism, brottslighet, trygghet och folkhemsladdad retorik göra dem allt populärare.

Åkesson har en fundering kring invandringsfrågorna som jag tror är relevant: ”Det här stärker för övrigt också min teori om att vi som parti egentligen inte har något behov av att bilda opinion kring invandringen. Den opinionen finns redan.” Och ändå verkar det omöjligt att få resten av den svenska politikerklassen att förstå hur brännande och akut frågan är. Den tycks leva i föreställningen att opinionen är just ”SD:s fel”. Det är en avgörande felsyn. En radikalisering av opinionen varken kan eller ska sökas hos politiska rörelser, utan i den verklighet där människor lever och verkar. Massinvandringens, inte minst islamismens, konsekvenser för det svenska samhället är idag så omfattande att var och en borde kunna dra sina egna slutsatser.
Åkesson understryker att kritiken mot ”mångkulturalism” inte har det minsta att göra med ”rasism och främlingsfientlighet”, tvärtom betonar han att vi bytt idéer och produkter med andra ”och inspirerats över gränserna sedan urminnes tider.”  Så vilket är då problemet? Åkesson sammanfattar sin egen syn:
”Istället för sammanhållning och gemenskap kring grundläggande normer och värderingar, byggs spänningar och motsättningar in i samhället. Kulturkrockar, långt djupare än valet av mat, musik och kläder, lyfts till makronivå. Ytterst handlar det om fundamentala uppfattningar om rätt och fel, om rättsuppfattning, om hur samhället ska organiseras och styras, om hur vi löser konflikter, om religionens roll, om relationen mellan könen och mellan barn och vuxna, om mellanmänskliga relationer och mänskliga rättigheter, om hur andra levande varelser ska behandlas, om relationen till natur och miljö, om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, om hur vi gör affärer och förhåller oss till avtal, om sociala koder och så vidare.”

Nå, måste man vara nationalist eller Sverigedemokrat för att nicka instämmande? Jag tror inte det. Jag tror att Åkessons formuleringar i detta avseende är på väg att bli synonyma med gammalt bondförnuft i Sverige. Vi har i flera avseenden nått vägs ände.
Varför röstar jag då inte på Sverigedemokraterna om jag i viktiga frågor har en grundsyn som är identisk eller ligger nära? Det finns flera skäl.

För det första menar jag att folkhemsdrömmen är reaktionär. Man kan aldrig skruva tiden tillbaka, och den katastrofala europeiska utvecklingen lär varken hejdas eller förändras av parlamentariska val. Industrialismens död och det postmoderna, globala samhällets etablering kan inte ”tänkas” bort, varför inte heller de miljoner muslimer som bosatt sig i våra länder kan skickas tillbaka dit de kom ifrån.

Tanken som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta avstånd ifrån och argumentera emot den. Islamismen måste bekämpas politiskt och ideologiskt, inte med folkfördrivningar. Europas 1900-tal var fördrivningarnas och massmordens tid, och efter två världskrig avrundades århundradet med Balkankrigen som utmärktes av etnisk rensning. Det finns ingen anledning att ge den sortens tänkande ens ett lillfinger.
För det andra menar jag att inget politiskt parti – inget! – i parlamenten kan påverka de ekonomiska maktstrukturerna. Hos SD har jag inte heller sett några ambitioner att återställa de folkägda, statliga, system som under årtionden sålts ut och spekulerats bort (banker, post, telefoni, elproduktion, sjukvård mm). Ekonomisk demokrati är ett begrepp som inte ens förekommer i diskussionen. I partiprogrammet finns endast detta korta och föga klargörande om privatiseringarna:
"Sverigedemokraterna har en pragmatisk hållning till privatisering och menar att det i vissa branscher kan vara en fördel medan det i andra bör vara statligt drivet. Vår hållning är att där man får ut så mycket som möjligt för så låg kostnad är det alternativ som bör väljas. Bland annat vill vi återreglera järnvägen samt att vi ställer oss tveksamma till utförsäljningen av apoteken. Vi har även motsatt oss vidare utförsäljning av bland annat Vattenfall. Dock ser vi positivt på viss privatisering av sjukvård och skolor."
Jag röstar inte på SD och inte heller på något annat parti. Vad jag gör är att betrakta det parlamentariska spelet med samma skepsis som jag alltid gjort. Min enda röstsedel är skrivandet. Det jag skriver här i bloggen och i mina böcker får gälla som min röst – i ordets båda betydelser.
Med det sagt vill jag tillägga att det varken finns fog eller ursäkter för den omfattande hatkampanj som bedrivs mot Åkesson och SD, från yttersta vänstern till Reinfeldt personligen. Den är primitiv, konfrontativ och skadlig för hela det svenska samhället. Den bidrar till ett klimat av rädsla, våld och underkastelse.

Som alltid på min blogg förespråkar jag det civiliserade samtalet. Jag föredrar analys framför rännstensargument. Jag föredrar civiliserad debatt framför ägg- och stenkastning och jag menar att Jimmie Åkessons debutbok mycket väl lämpar sig för just samtal och debatt.  Med tanke på att hans parti alldeles säkert kommer att skrälla i nästa års riksdagsval är det hög tid att försöka åstadkomma det som skiljer sig från hatet och hoten; de civiliserade samtalen och debatterna. 


lördag 4 oktober 2014

Gabi Gleichmann: Odödlighetens elixir (Tenenbaum)

Vi slungas in i familjen Spinoza. Där irrar vi runt bland okända och kända kvarter, nationer, sammanhang och där gör vi vad vi kan för att hålla någorlunda ordning på personerna vi möter. Det är inte lätt. Och det är förstås inte meningen att det ska vara lätt. Vad vi i själva verket utsätts för är tusen år av judisk historia, en historia som handlar om familjeband, intellektuella och politiska utmaningar,  man skulle kunna kalla det för civilisationshistoria. Det är den döende Ari Spinoza som agerar allvetande berättare. Han är anspråkslös och tystlåten samtidigt som han tar på sig något av det mest anspråksfulla man kan föreställa sig. Hur berätta tusen års historia för de kvarvarande? Och hur gestalta och fiktivt skriva fram det?

Gabi Gleichmann har säkert haft ett mångårigt hästjobb med denna sin debutroman. Det i sig imponerar förstås. Ändå måste man fråga hur det kan komma sig att han valt denna nästan oöverblickbara form. Bristen på kronologi gör ju att man kastas fram och tillbaka mellan tidevarven och man blir bara av den anledningen lätt förvirrad. Men det är något annat också. Jag tänker under långa avsnitt att texten är sakligt kall. Nästan som en text från en anonym historiebok. Och så plötsligt kastar någon in svordomarna, könsorden och allt det skitiga från rännstenen och horhusen. Jag noterar då också att det finns en sorts kvinnor som frekvent träder fram här; de har svällande, lockande kroppar, de har stora bakar och bröst och de kvider när också de riktigt gamla männen tränger in i dem med sina annars så sovande penisar. Klichéer? Inte nödvändigtvis. Men ändå känns de så fjära, så långt borta från den kättja och lust de borde väcka i texten.

Ibland stannar jag upp och tänker, att det jag läser är en oändlig kedja av sammanlänkade anekdoter. Varje avsnitt har sin lilla händelse upphängd på sig. De är både intressanta och underhållande - i alla fall en hel del av dem - men de känns inte som berättelsens motor. De hänger fria i luften, och nöjer sig med det. Å andra sidan, tänker jag, hur skulle man kunna få anekdoterna att bli något annat? 

Förlaget skyltar med bokens många utländska utgåvor. Den är skriven på svenska men kommer alltså först nu på vårt språk, men den finns utgiven på bland annat engelska, tyska, ungerska och andra språk. Hur det gått till vet jag inte, men jag anar Gleichmanns förflutna som svensk kulturredaktör och ordförande för PEN bakom den framgången; en organisatoriskt begåvad man med ett omfattande kontaktnät. Däremot har jag, trots sökande, inte sett många recensioner av romanen. Sitter kritikerna fast i Lissabons gränder, på redaktionerna i Wien, bakom stridsvagnarnas muller i Prag eller stirrar de sig blinda på Shoshanas bröstvårtor när Voltaire just ska ta i dem?

Upplösningen av Odödlighetens elixir tycker jag väldigt mycket om. Den är inte bara logisk och fiffig, den är också poetiskt finsnickrad och fungerar som stor final på en mycket omfångsrik roman. Det bugar jag för.


Försumbart och betydelsefullt

Nu faller de från träden.  Foto: Astrid Nydahl
Just som ena kryckan faller med en duns föds tanken i mig: det är inte bara gå jag måste lära på nytt. Jag måste också - ännu en gång - ifrågasätta det vardagliga skrivandet.

Den bok jag ville ge ut i vinter hamnar nog i glömskans arkiv och det som föds i bloggen är så försumbart att det mest liknar damm eller dagg. Övningen är mest en fysisk rörelse för att motverka den totala förstelningen. Att min blogg dessutom är utsatt för en stalker gör det inte roligare. Tvärtom kan denna få mig att ifrågasätta det mesta jag gör i offentligen, i en stark längtan efter tystnad och ro.

På måndag är det fyra veckor sedan jag opererades och jag förbannar just nu det bakslag jag har sedan i torsdags; plötsligt blev det svårare att gå och smärtan tilltog markant.

I den stämningen går jag in i helgen. Jag njuter av barnbarnens besök; plötsligt virvlar det in ett helt gäng som placerar sig runt mig på olika stolar, fulla av infall, livsglädje och smittande kärlek.

Det försumbara är lätt att sortera från det betydelsefulla.

fredag 3 oktober 2014

Stillhet mitt i bruset

Vårt arma land har fått en ny regering. Två nya ministrar får mig att höja på ögonbrynen: en före detta tv-lekledare, Alice Bah Kunkhe som kulturminister (kan hon överträffa moderaternas Lena Adelsohn Liljeroth i genren "hade jag ingen aning om"?) och en ökänd islamist, Mehmet Kaplan som bostadsminister (hans senaste utspel jämförde mordiska ISIS-jihadister med svenska finlandsfrivilliga!). Båda dessa stjärnskott kommer från Miljöpartiet.

Har man svårt att se hur det förhåller sig måste man läsa hela denna text. Man kan börja med att smaka detta:
"Frihetsälskande rebeller eller terrorister? Enligt Säpo har minst 80 svenskar rest till Syrien för att strida tillsammans med jihadistiska grupper som al-Nusra-fronten, al-Qaida och ISIS. Fienden är Bashar al-Assad. Och kristna, kurder, shiamuslimer och så gott som alla som inte uppfyller kriterierna för en god muslim. Jihadisternas tolkning av islam är så extrem att majoriteten av världens muslimer inte anses vara riktiga muslimer. I deras umma får mycket få plats.
På ett seminarium om islamofobi jämförde Mehmet Kaplan, gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, svenska jihadister som strider i Syrien med svenska frivilliga som stred i finska vinterkriget 1939-1940 mot Sovjetunionen. Ja, du läste rätt. När finska Hufvudstadsbladet ringde Mehmet Kaplan erkände han förvisso att uttalandet var missriktat och fel – han tycker att ”det är fel att åka ner till en krigshärd”. Alla har rätt att pudla såklart, och jag för min del tvivlar inte på att Kaplan är ärlig. Men i samma panel på seminariet stod Rashid Musa, som jobbar på Ibn Rushd Studieförbund och är ordförande för Sveriges unga muslimer (SUM), och höll med Kaplan om hans ursprungliga uttalande. Musa menar att de som åker till Syrien inte är extremister på något sätt, utan att de bara åker dit för att hjälpa till. Enligt Musa verkar alltså jämförelsen med vinterkriget vara fullt rimlig."
Noterar också att Margot "Jag kommer aldrig mer tillbaka till riksdag och regering" Wallström blir ny utrikesminister. Det är ju stilenligt. Hon hyllar arvet från Göran "Nej, nej, nej - ja" Persson med dessa maktens piruetter.

Inför sådana fakta kan man bara retirera. Det hade jag tänkt göra under alla omständigheter. Jag inser att det bara är i stillheten som blodet slutar koka. I den mediala "verkligheten" - det är nog så verkligt när vi talar om regeringsmakt - finns det ingen tröst att få.


torsdag 2 oktober 2014

Ulf Lundell: Visenterna (W&W)

Ulf Lundell 2014. Foto: Sofia Lundell
I rollen som alter ego är det inte mycket till Lundellsk joie de vivre som Frank Kornfeldt presterar i Visenterna. Inte heller som rebell övertygar han mig, och förlagets presentation av honom som ”en upprörd man” kan möjligen vara rättvis på ett mer privat än socialt och politiskt plan. Efter att ha konstaterat detta vill jag försöka förklara min läsning av Ulf Lundells nya roman.

Att läsa Ulf Lundell är omöjligt utan att se hur han själv kastar långa skuggor över texten. I hela sitt verk har han utgått från det egna livet. När Lundell säger ”jag” så vet vi för det mesta vad han menar. Det är en metod jag tycker mycket om (även om jag ofta önskat att han skulle kasta det litterära över bord och skriva en helt självbiografisk bok - vilket ju Kornfeldt är inne på i Visenterna).

I romanerna har han haft ett alter ego, mer eller mindre övertygande, från Jack och efterföljande Tommy i Sömnen, över konstnären Florian Douhan i Saknaden och författaren Tom Wasser i Friheten till Joar "Red" Cirroan i Allt är i rörelse. Som alter egon har de känts igen på sina respektive konstnärsskap (poesi, prosa, musik, bildkonst) och/eller bostadsort, på romantiken vid havet och i sökandet efter ensamheten formulerad som frihet.

Metoden är alltså välbekant. Tonen känns visserligen igen men tycks här i Visenterna präglad mer av tillbakahållen och delvis introvert attack - den sort man får ont i magen och hjärtat av - än av den verkliga vrede inför sakernas tillstånd som så ofta synts hos Lundell. Men kan man då inte säga att Kornfeldt i själva verket är mer lyckad som fiktiv romangestalt, om han markant avviker från Lundells kännemärken? Jo, det kan man förstås. Jag fastnar under läsningen ofta vid passager som mer redovisar pressrubriker och av dem skapar en katalogaria. Fördelen är att man lätt placerar berättelsen i tid, nackdelen att berättandets inre rytm förloras eller försvinner. 

Kornfeldt lever som Lundell. Ensam i Skåne. Kör sin bil som alltid. Drömmer om kvinnan, Erén, han just förlorat till en skämtare i Göteborg. Han köper massor med skivor (eller "plattor" som han fortfarande kallar dem). Han köper massor med böcker. Lyssnar, kanske mest i bilen, på artisterna vi så ofta mött hos honom. Läser i en zigzag-sökande attityd mellan det mest omtalade och prisade och det som redan finns i hans livsspår. Han berättar utförligt om vädret – det är många vackra snöfall vi får möta – och om fåglarna. Han berättar om resorna till städer – inte sällan Malmö – som snabbt får honom att återvända till tystnaden och den lantliga friden.

Som skåning trivs jag förstås i dessa lundellska landskapsmålningar. Men romanen ger som helhet intryck av att vara oförlöst. Den stretar uppåt mot olika typer av klimax – de sexuella är för ovanlighets skull ytterst sällsynta – men stannar halvvägs. Jag har som läsare ingen som helst rätt att hävda vad Lundell borde ha gjort. Det vore förmätet. Men det vore fel att ställa sig och hurra när man känner ett litet stråk av besvikelse över ett litterärt verk. 

Vindrickandet har i berättelsen också sin funktion som metafor för det befriade livet, det som får sitt innehåll av själva ruset och som kan anses vara ett uttryck för just joie de vivre. I samma ålder som Lundell känner jag förstås själv en trötthet inför skrivandet – ja inför själva skapandet – och vet att det tar ut sin rätt.


onsdag 1 oktober 2014

Patrick Modiano: Dora Bruder (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson)

 Det finns litteratur som äter sig in i läsarens medvetande i kraft av sitt ämne. Och så finns det sådan som gör det i kraft av sitt språk. Man kunde säga att den till svenska nu översatta lilla boken av Patrick Modiano gör det i båda avseendena.

Modiano har skrivit vad som närmast kan kallas en meditation över ett verkligt människoöde. Han snubblar över hennes namn i en gammal dagstidning, närmare bestämt France-Soir från 1941. Där efterlyses hon. Eftersom hon var judinna och endast tonåring anar Modiano här ett drama. Han börjar leta. Han hittar adresser, han besöker dem, han rotar i arkiven och hittar saker. Så småningom förstår man som läsare hur scenen ser ut: franska myndigheter håller Paris "rent från judar" - de samarbetar verkligen smidigt med de nazityska ockupationstrupperna. Lilla Dora Bruder har rymt från ett internat, ett katolskt sådant, hon dyker så småningom upp i det fruktade och ökända Drancy, varifrån transporterna från Paris går till Auschwitz och en säker död.

Modiano visar oss hur "den banala ondskan" (Arendt) ser ut i sin vardag. Den är grå som aska och alldaglig som syret vi andas. Att kvittera ut sina tre judestjärnor blir som att kvittera ut ett paket på posten.

Jag blir så gripen av Modianos letande och hans stillsamma, sorgesamma och lågmälda meditation över flickans öde, därför att han i henne också inkluderar alla de andra judarna. De som gått på teater, ätit på restaurang, älskat, fött barn, gått i skola... och allt det andra de gjort i sina Parisliv. Med Dora Bruder sänker sig mörkret. I dokumenten. I boken. I verkligheten. Och jag bär med mig hans ord:
"Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden - allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne."

Tidigare har jag här i bloggen skrivit om Modianos Lilla smycket.


tisdag 30 september 2014

Bosarpasjön och Café Lövet

Bosarpasjön. Foto: Astrid Nydahl
Jag hade kunnat gå rakt ut på bryggan nu. Hela förmiddagen vid Bosarpasjön, Astrids barndomssjö som också jag blivit så förtjust i. Människotomt. Stilla. Löv som föll från träden, rakt ner utan annan rörelse än den egna. Tystnad. Bara en sopbil kom förbi, hejade på åkaren. Tre svanar när vi anlände, fem minuter senare också de borta. Försiktigt rör vi oss i det som nu går till vila. Skogen runt sjön spelar upp hela sitt färgregister.

Efter sjön resan till H-holm, staden som också den ter sig så tom. Där finns folklivet mest vid stationen, den skånska knutpunkten. På torget är det marknad. På gågatan är det nästan ingen rörelse. Inne på Bolaget blir vi de enda kunderna. Tar två portugisiska röda och återvänder ut på stan. Sakta, sakta går jag med dubbla kryckor, det knakar till i knäet (?) eller så är det protesen som börjat ge ifrån sig egna ljud.

Inne på Café Lövet som blivit favoritplatsen för fika, talades det som alltid albanska. Shqipe. Män som sitter timme efter timme med kaffekoppen, stillsamt diskuterande på det språk jag bara tjugotvå år ung lärde mig tycka så mycket om, språket som vid sidan av portugisiskan ännu sjunger en särskild sång inom mig. De medelålders männen sitter där varje dag, de skojar med servitriserna och det är uppenbart att de kan varandra väl.

Första prövande stegen i kuperad terräng byttes mot stadens betong och asfalt. Både med samma resultat. Det går allt bättre, men idag ledde det till förnyad smärta. Väl hemkommen faller jag baklänges på sängen.




30 år eller mer, ett nygammalt krig


Foto: Astrid Nydahl

Kriget tar en ny vändning sedan Assad-regimen meddelat att man välkomnar ”all hjälp i kampen mot terrorismen.”

Det är varken överdrivet eller en felläsning av situationen om man kallar det som pågår i Mellanöstern och Arabvärlden för ett nytt trettioårigt krig. Kanske är det rentav en underskattning.

Dag läggs till dag, natt till natt. De döda reser sig aldrig, även om de reser med tåg till slutdestinationen. Vi vet ingenting om det som döljer sig under skådeplatsernas söndersmulade murbruk. Det som där har varit liv är nu bara materia.


måndag 29 september 2014

Mörkret som metafor och erfarenhet

Såg den polska regissören Agnieszka Hollands film In Darkness. Den gick på biograferna redan 2012 men släpptes i förra veckan på dvd i Sverige.

Den berättar en för mig helt ny historia. Och att Holland tillägnar den Marek Edelman säger en hel del om hennes tankegång. Filmens Leopold Socha (1909 – 1946) är ansvarig för kloakerna i den då polska staden Lwów (nu Lviv, tidigare också Lemberg) som sedan blev sovjetisk och nu är ukrainsk. Hans berättelse nedtecknades av Robert Marshall 1990 i boken In the Sewers of Lvov, och det är på denna Holland baserar filmen, vars manus skrevs av den kanadensiske författaren David F. Shamoon. Jag vill inte återge den i detalj, men själva berättelsen handlar om hur denna Socha tillsammans med en vän börjar hjälpa judar att gömma sig i kloakerna mot betalning. Som tiden går - de gömmer sig där nere i fjorton månader - växer en sympati för de utsatta och jagade judarna fram hos Socha och han identifierar sig senare helt med deras öde. I Lwów härjade ukrainska fascister (framträdande inslag i filmen då just dessa blir redskap åt tyskarna som betalar för varje "levande jude" de infångar, ämnet behandlas bl.a. här), som med stor entusiasm förföljde, torterade och mördade stadens judar. Berättelsen utspelar sig 1943 när det judiska gettot upplöses och de flesta fördes till en säker död i nazistiska läger - året innan Sovjetunionen tog över. De kloakarbetare som tillsammans med sina fruar räddade de gömda judarna har alla av Yad Vashem i Israel utsetts till Righteous of The Nations.

Detta skriver jag mest för att jag vill rekommendera filmen. När jag ser ett kvalitetsarbete som detta förundras jag över att det faktiskt går att hyra riktigt bra film i vårt avlånga land. Det försöker vi göra varje onsdag, då nyheterna släpps.

***

Måndagen bjöd på en överraskning. För första gången kunde jag gå helt utan kryckor inomhus. En vinglig men stor framgång som lovar gott. Fast utomhus vågar jag inte.

Vid dagens besök hos Östersjön gick jag som vanligt med kryckorna och kunde nere vid bryggan konstatera att det var som vilken härlig sommardag som helst. 19 grader i solen. Självklart blev det kaffestund med bara kortärmad skjorta på. Nere i sanden satt två damer och samtalade.



Louise Zeuthen: Krukke. En biografi om Suzanne Brøgger (Gyldendal)

Suzanne Brøgger på ferie i Chiengmani sammen med 
veninden Marayat Rollet-Andriane 1961. Bild ur boken.

Hur skriver man en biografi över en människa vars hela författarskap präglats av det självbiografiska? Det är förstås ingen lätt uppgift, och den blir definitivt inte lättare av att föremålet för biografin ställer krav som biografen till att börja med finner svåra att förstå, Suzanne Brøgger vill nämligen att den endast ska omfattade hennes första 40 år och att såväl make som dotter ska uteslutas ur berättelsen. Nå, Louise Zeuthen finner en metod och idag föreligger arbetet klart: Krukke. 

Jag tror att metoden kan ses allra tydligast i det mycket långa kapitlet Den franske forbindelse, där hon egentligen gör något helt annat än skriver biografi. Hon citerar och hon monterar hela brev mellan Suzanne Brøgger och hennes tidige älskare, den franske diplomaten Phillipe Baude. Han var 31 och hon 15 när de möttes och deras relation – vilken framför allt tycks ha varit en erotisk historia i ord och handling – kom att vara i många år. Kanske kan man rentav säga att det var denna bundenhet vid en äldre man som Suzanne Brøgger kommer att kalla frigörelse. Bundenheten tar sig inte minst masochistiska uttryck för henne. Hon erbjuder honom sin kropp och han svarar att han ger henne allt han har: ”… hele min kærlighed, al min sæd, hele min pik.”

Nå, efter dessa dryga hundra sidor erotik kommer Zeuthen in på andra sidor av föremålets liv. Det som gör mig förbryllad är att vissa kapitel inte innehåller ett enda ord utan bara bilder ur Suzanne Brøggers arkiv, som i Femme Fatale. Ty det är i arkiven hon givits fria valmöjligheter. Det finns så oerhört mycket man kan säga om den här boken. Den både bekräftar myter och ifrågasätter dem. Den både bekräftar Suzanne Brøgger själv och ifrågasätter – nej, inte henne men kanske hennes berättelse. Ty det är vad som finns kvar när allt kommer till kritan: ett liv som är en berättelse, en myt som gestaltats av en enda människa.

Hade biografin haft möjlighet att följa sitt föremål fram i tiden hade något annat också lagts till berättelsen, det är jag övertygad om. Har man följt författarskapet hela vägen och inte bara blivit en anhängare av Fräls oss ifrån kärleken, hade man också sett hur den brøggerska frihetsrevolutionen stelnat i en sexualliberal gest som backade inför AIDS-realiteterna (se Efter orgien, på svenska 1991). 

Så småningom skulle också Brøgger, trots otaliga lysande essäer och artiklar, framstå som en allt mer småborgerlig röst från det Danmark som okritiskt tror sig kunna leva i ett mångkulturellt idealsamhälle samtidigt som islamismen tränger undan alltmer av demokratiska ordningar, mördar i allt större skala och därmed ställer de öppna samhällena inför utmaningar lika stora som de Europa ställdes inför på 1930-talet.  

Brøgger tar numera inte debatter som hon gjorde under "de första 40 åren" (begreppet lånar jag från biografins uttalade begränsning); hon nöjer sig oftast med att förnekande ansluta sig till en socialliberal dogm om att allt ordnar sig. Men som bekant gör det ju inte det ens i demokratier.

Därför hoppas jag att Zeuthen en dag fortsätter biografin från år 41 och framåt, och att den inte nöjer sig med långa brevutdrag utan också på ett djupare plan analyserar och resonerar. Det vore det bästa man kunde göra Suzanne Brøggers liv och gärning i ett Skandinavien som i så hög grad - på gott och ont, mest på ont - präglats av frihetsideal som i sitt släptåg också haft ansvarslöshet, egoism och politisk blindhet.


Inspirationskällan till fotot ovan: Gabrielle d'Estrées and one of her sisters, konstnär okänd.
I Politiken säger Louise Zeuthen:

»Der er nogle ting i Suzanne Brøggers historie, som vi i vores kultur kan lære omkring frigørelsesprojektet. Vi er ikke færdige med at evaluere det endnu. Hvad fik vi ud af det? Var det for omkostningsfuldt? Ideen om, at vi kan frigøre os fra alt og blive fuldstændigt lykkelige, frie mennesker, fejlede. Det gik ikke sådan med frigørelsesvisionerne. Og spørgsmålet er hvorfor, og hvad vi kan lære af det i dag. Brøgger har altså et meget mere komplekst og nuanceret blik, end man før har regnet med«.