Den 22 mars 1988 skriver Edward Abbey:
“To
Denver next week for a public reading, talk show, interviews, and
receptions etc. - all the horrible tedious farce of the Publick Author.
Why do I do this nonsens? Vanity. Money. But is it worth it? No. I
swear, this is my last time. Weariness. Fatigue. I´m heartily sick of
writing, typing, editing, reviewing - the hole corrupt and rotten
literary world.”
Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:
“What a gutless pack of invertebrates you mostly are (…) Banana slugs of literature!”
När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:
“It´s better to write the truth for a small audience than tell lies for a big one.”
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
lördag 20 september 2014
fredag 19 september 2014
Författarskap i förhållande till mängdlära
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Själv
är jag nöjd med den läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är
skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen
Sonne sagt:
"Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hivs nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"
torsdag 18 september 2014
Inledningen på en svampplockning, mitt i en behandling och avslutningen på ett kryckliv
![]() |
| Alldeles i början av skogen, det kom mer |
För andra gången var jag hos sjukgymnasten som finns på en idrottsklinik i staden. Han gav mig både uppmuntran och beröm, eftersom jag redan idag kunde göra väsentligt mer avancerade rörelser med det opererade benet. Nästa torsdag väntar efterlängtad cykelträning (inomhus alltså, "vi vågar inte släppa ut dig i trafiken än" sa de). Så det går framåt, jag befinner mig mitt i behandlingen och går allt bättre på mina två kryckor. Men jag anar ett slut på det också eftersom jag inomhus ibland avsiktligt glömmer ta dem med mig.
De här dagarna försöker jag göra godare mat än vanligt och till maten alltid ett bra vin. Idag blev det kycklingfilé med nyskördad purjolök och vita bönor, en mustig sallad indränkt i vinäger och olivolja och ett gott portugisiskt rött vin till.
Kan man tillåta sig det medan terrorn pågår i vår omvärld? Jag ser inget sätt att överleva utan. Jag kan inte varje dag leva med insikten om skändligheterna och brotten om jag inte får balansera med annat.
Halshuggningar och annan kalifatambition
Kom att tänka på den här Londonbilden idag när jag läste vad som pågår down under:
"800 police officers have searched homes in Sydney and Brisbane this morning in the largest terror raids in Australian history. Sources in Canberra have told that a terrorist cell was close to launching an attack on Australian soil that could have included beheadings or mass shootings. The alleged intention was to film the act and then post it to social media, with the victim’s body draped in an Islamic State flag. Police executed search warrants on 12 properties in Sydney. Prime Minister Tony Abbott told the media on Thursday a senior Australian member of ISIS was providing “networks of support back in Australia to conduct demonstration killings here in this country”. “So this is not just suspicion, this is intent and that’s why the police and security agencies decided to act in the way they have,” he said.‘Beheading or mass shooting’ was planned on Australian soil, Terror cell ‘planned to behead a random member of the public on a Sydney street’: 800 police detain 15 suspects in Sydney and Brisbane.Vad är det för fel på de här människorna? Och vad är det för fel på oss som inte tycks ta deras krigsförklaringar på allvar? Jag har ju i rätt många år nu - sedan Selly Oak-tiden i Birmingham 1998 - föstått att islamismen inte är något som går att diskutera. Och jag kan inte för mitt liv begripa att de som lyfter fram och avslöjar islamismens innersta avsikter alltjämt får rasiststämpeln i pannan. Kan detta bidra till klarhet? Det borde det göra. Och i den ingår insikten att friheten verkligen är det värsta de vet.
onsdag 17 september 2014
Svenskarnas Parti, valet och medierna. De försumbara spektakelmakarna
![]() |
| "Samlas under fanorna!" Partiflagga för SvP |
Nu sitter jag och läser under rubriken Slutlig rösträkning hos Val.se och ser att partiet i landet totalt fick 2.632 röster i riksdagsvalet. De kommunala rösterna var försvinnande få och på orter där partiet haft ett visst stöd halverades antalet röster, som till exempel i Emmaboda, där man fick 26 röster (att jämföras med 64 röster 2010).
Nå, varför allt väsen kring partiet? Jag skulle vilja säga ett par saker:
1/ Mediaspektaklet. Svenskarnas Parti, som har sina rötter i Nationalsocialistisk Front, och som i sitt partiprogram hyllar det genetiskt rena, passar mycket bra in i den massmediala strategi som styr vårt land. "Riktiga nazister" - rena mumman för godhjärtade människor som vill ut och kasta sten.
2/ Motsatsen: tystnad. Hade man tigit inför partiets små möten (1 talare + sex medföljande publikstatister) hade ingen utanför nätet ens känt till dem. Hälsan hade tigit still. Medierna bevakar inte Hälsopartiet, Djurägarpartiet eller Vägvalets aktiviteter, så varför göra det med SvP?
3/ Besvikna Sverigedemokrater. Det spekulerades om att tidigare "hårdföra" nationalister som lämnat Sverigedemokraterna i protest mot Åkessons pragmatism skulle ansluta sig till SvP och därmed skulle partiet få ett rejält genomslag i politiken. Den effekten uteblev helt. Och den gav istället en effekt på andra hållet; den absoluta självutplåningen och/eller underjordiska verksamheten med uppbyggliga konspirationscirklar väntar. Ökenröster som N-E Hennix, Jan Milld, Dr. Thomas Jackson och andra lär inte få något gehör för sin "militanta" anslutning till SvP. Jackson som på senare år både hunnit ansluta sig till och gå ur SvP meddelade att han tänkte rösta på dem i en artikel alldeles för valet.
4/ Slutsatsen: svensk nazism är det väldigt få som vill ha. Inte ens i en putsad och polerad version av Sjöbo-snitt (partiledaren Stefan Jacobsson är bosatt där). Avslutningsvis vill jag bjuda er på partiets egen valanalys. Det är en lång text som avslutas med dessa bombastiska ord i urval (vilka får mig att åter tänka på det jag skrev inledningsvis om försumbarhet och helt onödiga mediala spektakel):
"Samlas under fanorna! Uppmuntra varandra och förbered er på det kommande slaget, för kriget är inte slut än! (...) Svenskarnas parti är det nationalistiska parti som har lyckats ena den äkta nationalistiska oppositionen under samma fana genom ett inkluderande debattklimat med högt i tak, med en partiledare vars kompetens och lämplighet är oantastlig, vars aktivister kämpar oavbrutet, som har goda etablerade internationella kontakter och samarbeten, som har en imponerande organisation och som tidigare vunnit varje strid och uppnått varje mål och i detta val flyttat fram sina positioner kraftigt. Nu måste vi på allvar rikta in oss på att visa Sveriges nationalister som ännu inte anslutit sig varför ödeskampen för svenskarna står hos SvP. Så sörj det förlorade slaget och höj sedan blicken igen, samlas under fanorna och förbered er på kanske den svåraste kampen hittills, för fienden är på väg."Är det inte så det alltid låtit i sekter? Jag minns mina egna ungdomsår i dåvarande kfml(r) mellan 1972 och 1974 - nuvarande Kommunistiska Partiet - då vi alla var övertygade om att den socialistiska revolutionen skulle komma inom några månader. Eller som nazisterna skriver: "Kriget är inte slut än!", "Samlas under fanorna!" - det är alltid så man ska samlas, oavsett om fanorna är röda, gröna eller svarta. Det är en erfarenhet som förskräcker.
Bojor, sprängda - barnens död
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Men munterheten? Jag kan inte ge några enkla svar men tycker mig ana ett samband med den gångna helgens val. Kristianstad är sig på ytan likt, men när jag nu sitter med grannens tidning och läser ledare och krönikor förstår jag att politikerklassen är skakad. Det gör mig gott att se dem argumentera med ett inslag av panik i tangentnedslagen. Också de illa formulerade och spontana protesterna kan i ett parlamentsval få effekten av ett rungande nej. Även om jag bara betraktar allt från sidan - och med en välgörande distans - kan jag le en smula åt effekten.
A. är i skogen och fyller på svampförrådet. Jag väntar ivrigt på vad den rundan kan ge för dagens måltider.
tisdag 16 september 2014
Åsa Linderborg talar klarspråk om orsak och verkan
Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonbladet:
Det är, så vitt jag kan förstå, tämligen mitt i prick som samtidsbild: just den tidning där Linderborg själv är kulturchef går i spetsen för en pjunkjournalistik som bygger på billiga uttryck för "kärlek" - inte sällan i form av dyrkade kändisar och intellektuella - som ska betraktas som "motbilder" i en tid av sociala spänningar och motsättningar. Men inte ens Linderborg vill uttala eller nedskriva det farliga I-ordet, eller ens det mer lätthanterliga F-ordet. Det är förstås hennes problem, men det gör mig glad att se en analys som i varje fall drabbar med sin klassmedvetenhet och sin självklara markering mot det politikens gäng som gjort vad det kunnat för att göra de fattiga än fattigare och de eländiga allt eländigare. Det bugar jag mig för."Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna. Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna. Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år. Att göra journalistik på var sverigedemokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spottstyver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna. Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina."
Konvalescens x två
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Men hur återhämtar man sig i ett Sverige djupt splittrat och skadeskjutet? Jag vet inte, jag kan egentligen bara konstatera att allt det jag skrivit de senaste fyra åren i dessa ämnen visat sig hålla. När media och annan offentlighet manifesterar sin "godhet" med att kalla nästan 800.000 sd-väljare för fascister uppstår två frågor: lever vi i en demokrati där valet är fritt? Och: vad vet dessa människor om fascismen? Det vore på sin plats med lite studier, om man tror att sd är ett fascistiskt parti, när det i själva verket programmatiskt bekänner sig till en nationalromantisk och konservativ filosofi? Varken nationalromantiken eller konservatismen kan i sig, med bästa i vilja i världen kallas fascistiska (och här försökte jag för mer än ett år sedan reda ut min syn på vad fascism och rasism är för något - bortom skällsorden och flosklerna). Jag betraktar det påståendet som en skymf mot alla fascismens offer, historiskt och samtida.
Om fyra år kommer människor att vara in i döden trötta på en s-ledd regering och önska sig en allians tillbaka. Det är så obildning och kortsynthet fungerar. Det är så undergångslandet Sverige fungerar. Se tillbaka några årtionden och studera fenomenet. Men om fyra år kommer också sd att ha vuxit ännu mer. Bara i en välriktad spark uppåt fungerar missnöjet som politisk kraft. Är det vad vi ser? Det är jag inte säker på. Men jag är säker på att den politiska klassen i Sverige gått så vilse den bara kan. Numera lyssnar den inte ens på sina välmenande kollegors goda råd om de kommer från andra länder. De kör på i full fart mot avgrunden, välbetalda, självbelåtna och mycket, mycket trångsynta. Människorna som befolkar den politiska klassen vet förbluffande lite om det kd en gång i tiden kallade "verklighetens folk" och dess livsvillkor. Det är klyftan mellan de olika verkligheterna som nu manifesteras i parlamentsvalen, den klyfta som skiljer fattig från rik, utstött från räkmackeglidare, utförsäkrad från välbetald, privatförsäkrad från fattigpensionär etc, etc.
måndag 15 september 2014
Valet kommenterat av dansk "moderat"
Jag har fått en mycket intressant valkommentar från en man i Konservative Folkeparti, som väl närmast kan jämföras med eländesmoderaterna i Sverige. Hans artikel publicerades i Berlingske Tidende. Jag lägger ut några avsnitt, vill ni läsa hela är det bara att klicka här. Artikelförfattaren är SØREN HVIID PEDERSEN.
"Ethvert borgerligt menneske vil betragte familie, fædreland og folkekirke som grundpillerne i ethvert sundt samfund. Men ikke i Sverige. Her agerer man næsten diametralt modsat. Det svenske tilfælde er en lang pinefuld opvisning i, hvordan man hader og svigter sit eget udgangspunkt, sin egen nationale historie, sit folk og dets traditioner og grundlæggende værdier. Det er ganske enkelt gyseligt, hvad vi oplever i Sverige.I stedet har man adopteret en officiel multikulturel ideologi, der i enhver henseende er negationen af enhver respekt for det konkrete og historiske. Denne multikulturelle ideologi har således eroderet enhver form for sund borgerlighed i Sverige. Først afskaffede man den svenske folkekirke, herefter åbnede man grænserne på vid gab for flygtninge og indvandrere, og til sidst adopterede man multikulturalisme som en officiel betegnelse af Sverige.
Texten lägger jag ut som ett exempel på hur diskussionen om det svenska valet kan se ut i Danmark, mot bakgrund av den stora framgången för Sverigedemokraterna, som ju där ses som ett broderparti till Dansk Folkeparti. Men av särskilt intresse tycker jag att hans mycket hårda ord mot moderaterna är; "Man kan bara hoppas att detta parti försvinner in i historiens glömska. Det förtjänar inte att leva" skriver han bland annat.Problemet er, at Sverige er ved at udvikle sig til et land, der har opgivet sin nordiske og europæiske identitet til fordel for, ja ingenting, en multiidentitet af ingenting. Sverige har svigtet og opgivet sig selv. Dermed har den udstillet sin egen svaghed og manglende evne til at forsvare svensk identitet, det svenske folk og Sverige som en kristen nation."
"Man kan håbe på at Sverigedemokraternes succes efterhånden vil flytte den politiske dagsorden i Sverige imod en mere national og fædrelandskærlig retning. Men der er lang vej endnu. De nominelt konservative i Moderaterne viser ikke tegn på nye erkendelser. Tværtimod har man endda afvist, at benytte sig af et borgerligt flertal i Sverige, udelukkende fordi det inkluderer Sverigedemokraterne. Det vil sige, at konservative i Sverige har svigtet, der hvor det er allervigtigst, nemlig forsvaret for Sverige og den svenske kultur. Man kan kun håbe på, at dette parti forsvinder i den historiske glemsel. Det fortjener ikke at leve. Sverige er en påmindelse for alle om hvordan det kunne være gået hvis vi danskere netop ikke konfronterede multikulturalismens spøgelse og bekæmpede det med næb og klør. Hvis det store systemskifte i 2001 ikke var sket, og vi ikke havde fået en borgerlig regering med støtte fra DF, så ville Danmark ligne Sverige. Danmark ville herefter have været en svag skygge af sig selv, en selvhadende nation uden national stolthed og styrke til at kæmpe for dansk identitet."(Tack till Steen för tipset)
Valet: överhet och kvarsittare
Jag behövde förvisso inte bli sextiotvå år gammal för att förstå att jag fötts, fostrats, lever och verkar i ett av världens märkligaste länder. Men resultatet av gårdagens val understryker detta faktum. Det understryker det med så fet stil att det skriker och väsnas.
Sverige är extremt i många avseenden. Från att ha varit ett väl fungerande välfärdsland har det förvandlats till ett klassamhälle med ytterst brutala inslag. Att bli arbetslös var förr ett kort övergångsstadium. Idag är det i de flesta fall luckan som öppnas mot avgrunden. Ett FAS 3 - jobb är vad överheten har att erbjuda. Att stå med mössan i hand blev åter en människas lott. Den allt uppkäftigare och oförskämda överklassen har trivts och kommer att fortsätta trivas. Klippen är snabba och allt större. Tro inte att denna klass är beroende av Reinfeldts skurkgäng, långt därifrån. Den kommer att utöva sin makt varje dag framöver.
Sverige skulle bli "en humanitär supermakt" - vi skulle ta emot en förkrossande majoritet av alla de stackare som flytt Irak och Syrien, två krigshelveten ytterst orsakade av den USA-ledda bomballiansen. Vi skulle dessutom se till att alla somalier - vandrare från ett ickeexisterande land - fick "återförenas" i Sverige. Vi har helt enkelt sett en överhet kasta ut penningpåsar till varenda liten slug entrepenör som velat förvandla slott och koja till flyktingboende. Inte nog med att småsamhällen med kanske 200 invånare över en natt fått fördubblat invånarantal; efter detta ska alla hitkomna placeras, få bostäder, hushållskassa och busskort, barnen ska få dagis- eller skolplats och familjernas åldringar ska tas om hand dagligen av de privata hemtjänst-profitörerna.
Varför skulle två europeiska länder utmärka sig så i detta avseende? Varför skulle Sverige tävla med Tyskland om tätplatsen? Reinfeldts dröm om en "humanitär supermakt" passade som hand i handske på den godhetsvänster som styrt opinionen i vårt land i många år. Kanske trodde han att det skulle säkra honom makten. Det blev tvärtom: från den dagen han talade om att pengarna inte skulle räcka till så mycket annat hade vi fått statsmanna-ord på det som de flesta redan visste och förstod. Kistan har en botten. Säcken ett slut. Kontot ett noll-besked. Det finns oändliga miljonmassor som lider nöd eller befinner sig på flykt i världen. Ska de alla bo i Sverige? Om inte, varför tillåter överheten inte en diskussion om rimliga antal? Bortom det gränslösa och stigmatiserade måste förnuftet och samtalet få en liten chans.
Och skulle någon enda människa kunna blunda för den allt frekventare förekomsten av mordiska jihadister i flyktingleden? Vi kan se dem varje kväll i nyhetssändningarna, dessa skändliga män och kvinnor som våldtar, plundrar och mördar i byar och städer och som hugger huvudet av folk inför kameran, för att visa sin beslutsamhet. Säkerhetstjänsterna i Europa - ja, numera också i Sverige - understryker att det finns en konkret fara i att dessa jihadister återvänder till sina baser i Sverige och andra europeiska länder. Om nu kejsaren är naken och någon pekar ut honom, klart att det då genererar röster i ett riksdagsval. Det är lika självklart som tyngdlagen.
Vad var det som 13% SD-röstande sa igår? Jag tror att de sa stopp och belägg. Jag tror att de sa att det räcker nu. Här i Skåne fick SD upp till 30% av rösterna i kommunerna. I min stadsdel blev resultatet 17,8%. De flesta människor har inte en aning om vad det står i SD:s partiprogram. Rösterna fick de därför att partiet, inte minst med sin partiledare, lyckats ge röst åt den förtvivlan som människor känner över sakernas tillstånd. SD hade prövats under 4 år i riksdagen. Det spelade därför inte så stor roll att godhetens apostlar störde och förstörde partiets valmöten, och inte heller kampanjerna i dagspressen tycktes vara ett hinder för alla de människor som ville formulera missnöje, förtvivlan och/eller beslutsamhet.
Jag röstar som bekant inte själv. Men jag tror mig se vart och varför i sammanhang som har med politik och sociala förändringar att göra.
Kvarsittarna då, vilka är de? Det är alla de människor som trots åtta år av extremt vanstyre, överhetsarrogans och klasspolitik fortsatte att lägga sina röster på de så kallade allianspartierna.
Sverige är extremt i många avseenden. Från att ha varit ett väl fungerande välfärdsland har det förvandlats till ett klassamhälle med ytterst brutala inslag. Att bli arbetslös var förr ett kort övergångsstadium. Idag är det i de flesta fall luckan som öppnas mot avgrunden. Ett FAS 3 - jobb är vad överheten har att erbjuda. Att stå med mössan i hand blev åter en människas lott. Den allt uppkäftigare och oförskämda överklassen har trivts och kommer att fortsätta trivas. Klippen är snabba och allt större. Tro inte att denna klass är beroende av Reinfeldts skurkgäng, långt därifrån. Den kommer att utöva sin makt varje dag framöver.
Sverige skulle bli "en humanitär supermakt" - vi skulle ta emot en förkrossande majoritet av alla de stackare som flytt Irak och Syrien, två krigshelveten ytterst orsakade av den USA-ledda bomballiansen. Vi skulle dessutom se till att alla somalier - vandrare från ett ickeexisterande land - fick "återförenas" i Sverige. Vi har helt enkelt sett en överhet kasta ut penningpåsar till varenda liten slug entrepenör som velat förvandla slott och koja till flyktingboende. Inte nog med att småsamhällen med kanske 200 invånare över en natt fått fördubblat invånarantal; efter detta ska alla hitkomna placeras, få bostäder, hushållskassa och busskort, barnen ska få dagis- eller skolplats och familjernas åldringar ska tas om hand dagligen av de privata hemtjänst-profitörerna.
Varför skulle två europeiska länder utmärka sig så i detta avseende? Varför skulle Sverige tävla med Tyskland om tätplatsen? Reinfeldts dröm om en "humanitär supermakt" passade som hand i handske på den godhetsvänster som styrt opinionen i vårt land i många år. Kanske trodde han att det skulle säkra honom makten. Det blev tvärtom: från den dagen han talade om att pengarna inte skulle räcka till så mycket annat hade vi fått statsmanna-ord på det som de flesta redan visste och förstod. Kistan har en botten. Säcken ett slut. Kontot ett noll-besked. Det finns oändliga miljonmassor som lider nöd eller befinner sig på flykt i världen. Ska de alla bo i Sverige? Om inte, varför tillåter överheten inte en diskussion om rimliga antal? Bortom det gränslösa och stigmatiserade måste förnuftet och samtalet få en liten chans.
Och skulle någon enda människa kunna blunda för den allt frekventare förekomsten av mordiska jihadister i flyktingleden? Vi kan se dem varje kväll i nyhetssändningarna, dessa skändliga män och kvinnor som våldtar, plundrar och mördar i byar och städer och som hugger huvudet av folk inför kameran, för att visa sin beslutsamhet. Säkerhetstjänsterna i Europa - ja, numera också i Sverige - understryker att det finns en konkret fara i att dessa jihadister återvänder till sina baser i Sverige och andra europeiska länder. Om nu kejsaren är naken och någon pekar ut honom, klart att det då genererar röster i ett riksdagsval. Det är lika självklart som tyngdlagen.
Vad var det som 13% SD-röstande sa igår? Jag tror att de sa stopp och belägg. Jag tror att de sa att det räcker nu. Här i Skåne fick SD upp till 30% av rösterna i kommunerna. I min stadsdel blev resultatet 17,8%. De flesta människor har inte en aning om vad det står i SD:s partiprogram. Rösterna fick de därför att partiet, inte minst med sin partiledare, lyckats ge röst åt den förtvivlan som människor känner över sakernas tillstånd. SD hade prövats under 4 år i riksdagen. Det spelade därför inte så stor roll att godhetens apostlar störde och förstörde partiets valmöten, och inte heller kampanjerna i dagspressen tycktes vara ett hinder för alla de människor som ville formulera missnöje, förtvivlan och/eller beslutsamhet.
Jag röstar som bekant inte själv. Men jag tror mig se vart och varför i sammanhang som har med politik och sociala förändringar att göra.
Kvarsittarna då, vilka är de? Det är alla de människor som trots åtta år av extremt vanstyre, överhetsarrogans och klasspolitik fortsatte att lägga sina röster på de så kallade allianspartierna.
Liv, demoner, skrift
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in
i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit
den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst.
Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag
att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna. Att ställa sig
framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i
denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det
förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att
skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt
som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till
och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra.
Annat vore omöjligt.
![]() |
| Christine Angot |
Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste
lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten
och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas
till läsbar berättelse. För att minnas. För att berättas.
Den franska författarinnan Christine Angot säger
i en tidningsintervju att hon är "född med en demon i huvudet". Är
det en sådan demon - orsakad av vad? - som också finns i mig och som varje dag
tvingar mig att skriva mitt liv?
Angots romaner handlar om hur galenskapen tar
form i en människa som levt i ett grymt förhållande till sin far. Jag andas in
hennes tanke och ryser när jag tänker på hur jag själv präglats och hur jag
sedan också präglat mina egna barn.
Sjukdom går inte alltid att bota, allra minst
galenskapen. Att tygla den kräver sin skrift.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

.jpg)
.jpg)

.jpg)

.jpg)

