lördag 26 april 2014

Det erotiske menneske. Jørgen Leths film och en essä om hans vägran att vara en perfekt människa

Jørgen Leth med Dorothie Laguerre på Haiti.

2010 hade Jørgen Leths film Det erotiske menneske premiär på 40 danska biografer.

Indiewire skrev bland annat så här om filmen:
"Still nothing he’s done in the past to quite prepare anyone for the idiosyncratic and unique pleasures of "Erotic Man," in some ways his most radical and personal work, a powerful and sometimes shockingly honest essay about eros, aging and loss. The premise is deceptively simple. Leth travels to several countries (the locations include Haiti, the Philippines, Senegal, Brazil, Argentina and Panama) to cast one particular scene: a woman, usually naked, is sitting in a hotel room, lamenting the loss of her lover who has returned to Europe. But, with each new reenactment of the scene, one begins to questions its veracity. It’s a forlorn fantasy – a man’s need to re-experience a scene he could only ever have imagined, at best. (There are echoes of Alain Resnais’s early 1960s classics, "Hiroshima mon Amour" and "Last Year at Marienbad.") These scenes are set against footage of Leth alone in hotel rooms, ruminating on the pitfalls and nature of his project; hilarious discussions of the casting sessions with his colleagues (he refuses to turn anyone down); highly astheticized nude studies of female bodies; and, in one memorable moment, a boat trip up the Amazon. The juxtaposition of age with youth and beauty creates an overly fecund atmosphere where fertility connotes decay ala Keats’ “To Autumn”. (The film’s palpable sense of resignation is heightened and made more painful by Leth’s own complicated outsider status in most of the areas he visits, a situation the film is aware of but never directly addresses.)"

För att sätta lite ljus på Leth också från denna skånska horisont visar jag här idag min essä om honom som poet, filmare och reporter.


ATT VÄGRA VARA EN PERFEKT MÄNNISKA
Om den danske författaren Jørgen Leth


Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att idag skriva om Jørgen Leth, många år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Ur filmen Det erotiske menneske.
 
*

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

*

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

*

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett tomt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Ur filmen Det erotiske menneske.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

*

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

*

Böcker som tas upp i texten:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)


*

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av undertecknad.

fredag 25 april 2014

25 april - för 40:e och 30:e gången

Med mina två yngsta döttrar
i Lissabon 1997


25 april har i fyrtio år varit en märkesdag för mig.

Idag, 25 april 2014, fyller min yngsta dotter 30 år.

Hon föddes på den portugisiska revolutionens 10-årsdag.

Så idag dubbel-firar jag. Trots att utvecklingen i Portugal ter sig både olycksbådande och ser dyster ut, finns det skäl minnas att landet före 25 april 1974 var en hård och brutal diktatur. Kolonialkrigen hade förstört en hel generation av landets söner. Portugal befann sig djupt ner i social, politisk och geografisk isolering.

Portugal blev aldrig ett turistmål för mig. Den första resan dit gick tillsammans med en vän, född i Lissabon men bosatt i Malmö, då han ville visa sin barndoms kvarter.

Det var också då, i april 1983, som jag föll ner i fadons värld. Det räckte med en kväll och det var klippt. Sedan stannade jag där, år efter år, i fado-kulturen med allt vad den innebär av musik, sång, poesi, vin och värme. 

Nu är det många år sedan jag befann mig i Lissabon. Nu odlar jag staden, kulturen och 25 april som minnen av ett tidigare liv. Förvisso läser jag fortfarande Fernando Pessoa och lyssnar till den fina musiken. Just idag är en minnesdag - och en dag jag gärna firar.

***

Ur min bok Lissabon - miljöer, människor, musik:

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio. Den utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./En vän i varje hörn,/Jämlikhet i varje ansikte.)






torsdag 24 april 2014

Putins skepnader. En fotosvit av Anders Johansson

Poeten och fotografen Anders Johansson:

I dag när jag gått i skogen har jag ofta tyckt mig se Rysslands skendemokratiske diktator i trädformationer som blickat mot mig. Därför är det inte mer än rätt att dessa olika skepnader tillägnas Vladimir Putin enligt det följande:







onsdag 23 april 2014

Marek Hłasko håller mig vaken

"In February 1958, I disembarked at Orly Airport from an airplane that had taken off in Warsaw. I had eight dollars on me. I was twentyfour years old. I was the author of a published volume of short stories and two books that had been refused publication. I was also the recipient of the Publishers Prize, which I´d recieved a few weeks before my departure from Warsaw. And one more thing: I was known as a finished man, and it was taken as a given, beyond any doubt, that I´d never write anything again."

Så skriver Marek Hłasko i Beautiful Twentysomethings (i engelsk översättning av Ross Ufbjerg, Northern Illinois University Press). Ja, det är i själva verket bokens allra första rader. Jag läser nu denna vackra, omtumlande, kaotiska och viktiga memoarbok för att skaffa mig en bild av de polska exillitterära kretsarna på 1950- och 1960-talen. Marek Hłasko, född 1934, tillhörde vad som kom att kallas "en förlorad generation". De växte upp under kriget och dubbelockupationen, de blev vuxna i den sovjetiska sfären och matades med propaganda och socialrealism. Ändå kunde några av dem utvecklas till konstnärer i egen rätt. Marek Hłasko är en av de verkligt minnesvärda. Trots sitt mycket korta liv - i skuggan av James Dean-poserna - satte han avtryck och har fått sina verk översatta. Han blev bara 35 år gammal. Efter exilliv i länder som Västtyskland, Frankrike och Israel, avslutades hans dagar i just Tyskland. Fråntagen sitt polska medborgarskap kom han att jämföras med Jack Kerouac och William S. Burroughs. Nu läser jag vidare...


I väntan på nya krafter, bara detta:


tisdag 22 april 2014

Bohumil Hrabal: Den lilla staden där tiden stannade (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Bohumil Hrabal. Den 28 mars var det hundra år sedan han föddes.
Nog minns jag besöken hos Pavel Gabriel i Lund. Då, på 1980-talet, var det han som gav ut Bohumil Hrabal på svenska. Hans förlag hette Pegasus och gav oss romaner som Annons om huset där jag inte längre vill bo, Jag har betjänat kungen av England, När seklet var kort och Låt tågen gå! Också Charta 77-stiftelsen i Sverige publicerade Hrabal i serien Röster från Tjeckoslovakien. I dessa kretsar lärde jag mig oerhört mycket om den tjeckiska litteratur som fram till dess väl var mest känd för att fött exilförfattare som Milan Kundera. Det jag lärde mig under dessa år hade jag stor nytt av då jag i början på 1990-talet gjorde ett temanummer om Prag av tidskriften Studiekamraten som jag då var redaktör för. Besöken hos olika Pragförläggare fördjupade bilden av litteraturen i detta land, både historiskt och samtida.

Nu tar Aspekt förlag över Hrabal och idag utger de Den lilla staden där tiden stannade i fin svensk översättning av Mats Larsson. Det är en typisk Hrabal man får sig till livs. Grundad i en kärv verklighet bär den iväg på ett såväl språkligt som innehållsmässigt äventyr. Hos Hrabal säger människor saker som "Jag ska slå ner er i gångbanan som spikar!" eller "Den kärringen kan ju inte dansa tango!" Inte sällan är det farbror Pepin som det osar ur. Det är han och pappan Francine som står i centrum för sonens berättelse. Den börjar i hans barndom med en tatuering som får närmast mytologiska dimensioner. Den skulle ha varit ett skepp men blev en sjöjungfru vars bröst lyste i betraktarnas ögon. Roman ångar sedan på fram till naziockupationen och fram över de kommunistiska despoternas regim.
"Och precis som med mig var det med pappa, och precis som med pappa var det med farbror Pepin, ingen av oss tyckte särskilt om att vara hemma. Vi gick varandra för mycket på nerverna, vi orsakade varandra för mycket lidande och för många oförrätter, vi tyckte för mycket om varandra, och därför stötte vi av ren kärlek hellre bort varandra och var hellre ute bland folk och saker i andra miljöer."
Farbror Pepin är en man som häpet kan utbrista "Och nu, när dom har dödat Heydrich, så får vi inte dansa?" medan den nazityska ockupationsapparaten stärker sitt grepp om landet. Men dansar gör han ju förstås ändå. Hans motstånd är vardagens och humorns.

Hrabal på krogen med Havel och Clinton
I den tjeckoslovakiska litteraturen under diktaturens år föddes och utvecklades en underjordisk tradition av hög kvalitet. Hrabal hörde till den, även om han förstås inte frivilligt gick in i den eländiga tillvaron. Men i och med den våldsamma ockupationen av Tjeckoslovakien fick Hrabal publiceringsförbud. Flera av hans mest kända verk kom därför att publiceras som samizdathäften, vilka hittade vägar till väst där de kunde utges. 1975 föll han för regimens tryck, gjorde avbön och betraktades med förakt av kollegorna. Han skrev aldrig på Charta 77. Ändå tycker jag att man nu efteråt kan betrakta hans böcker som utomordentliga motståndshandlingar. Med sin folkliga humor lyckades han skildra verkligheten i Tjeckoslovakien på ett sätt som det aldrig gavs utrymme för i den hårt censurerade tillrättalagda bokutgivningen och pressen under tiden fram till sammetsrevolutionen.

I ett efterord skriver Hrabal att boken kom till under en sjukdomsperiod 1973. Hrabal föddes 1914 i Brno och dog 1997 efter ett fall från ett sjukhusfönster - vilket tolkats som ett självmord.

Det är ingen tillfällighet att Hrabal i hemlandet kom att betraktas som den bästa i sin generation. Har man läsningen av honom framför sig blir man rejält belönad. Börja med Den lilla staden där tiden stannade. Utgivningen av den är det bara att ödmjukt tacka för!


måndag 21 april 2014

Annandag påsk


"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

"På annandag påsk hör vi flera berättelser om hur den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna. De sitter antingen gömda efter det som hänt under påsken, eller är på väg bort från Jerusalem" skriver Svenska kyrkan på sin hemsida.

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och linda. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.


Påskhelgen avslutar jag på café. Jag sätter mig och ser de förbipasserande. I tystnaden som råder bryts plötsligt allt av en man i bara kortbyxor som med högsta tänkbara röstläge deklamerar Bob Dylans Like Rolling Stone:


Princess on the steeple and all the pretty people
They’re drinkin’, thinkin’ that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you’d better lift your diamond ring, you’d better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can’t refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You’re invisible now, you got no secrets to conceal

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

Är det inte precis så också annandag påsk: När man inget äger har man inget att förlora? Också för den som inte äger en välgrundad tro ter sig tillvaron omöjlig att genomleva utan tvivlet och en inre förtvivlan att ställa mot de övertygades och predikandes falsettröster.

Vårbilderna tagna av Astrid Nydahl.


lördag 19 april 2014

Påskdagen


Hade jag varit kristen skulle jag ha ingått i den tradition som firar natten och dagen i glädjens tecken. Men trots min icke-tro delar jag deras glädje. Jag delar den därför att den hotas av mörka krafter och därför att så många människor redan mördats (i Egypten, Libyen, Syrien och andra kulturer som betraktade sina revolutioner/ inbördeskrig som vårtecken). Jesuitprästen, Fader Fran­cis Van der Lugt i Syrien, blev ett av de senaste offren, 75 år gammal och med ett helt liv i landet bakom sig, torterades han till döds av de islamistiska mördare som i europeisk press brukar kallas rebeller.


Annars fortsätter jag på den inslagna påskvägen i tystnad och frid. I Tivoliparken lyser solen både kinder och armar varma. Vårens genombrott är i alla fall här inte en metafor för något annat, utan en högst påtaglig verklighet.

När kvällen blev natt kom telegrammet som berättade att det nu blir NATO-amerikanska trupper utplacerade i Polen. Det tyder ju på att den senaste månadens retorik också har substans och att Rysslands steg mot ett återupprättande av imperiet inte bemöts med likgiltighet. De folk som återfick sin frihet med murens fall har trots allt endast detta att lita till. Inga ideologiska konstruktioner av retorikmodell hjälper ju när vår närmaste supermakt laddar för erövring. Tacksamhet gentemot de krafter som verkligen kan stå emot är det enda rimliga. Liksom jag skulle ha känt en oändlig tacksamhet då först England och sedan alltfler förklarade sig villiga att slåss mot Hitlertyskland.


 Bilderna från påskaftonen inne i Tivoliparken är tagna av Astrid Nydahl.


Påskafton



Stunder av tigande. Stunder av hopp. Bach och befrielsen. Bach och det bortompolitiska. Bach och existensen. Johannespassionen idag.

fredag 18 april 2014

Långfredag

Haväng, april 2014. Foto: Astrid Nydahl
"Skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst, snikenhet, lättja, företeelser som inte har saknats i någon civilisation, inte i en aktuella heller. Det återstår två möjligheter för människan att för några ögonblick vara mer och annat än hon är: barmhärtighet och vällust." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Långfredagen har en stark och unik plats i vår kultur. Så också här hemma. Med andras ord:
"Långfredagen firas till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag. Under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud. Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag. Det är först i modern tid som den har blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder. Långfredagen var årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna. Det förbudet upphävdes först 1969. Maten på långfredagen var i äldre tider oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas. In i vår tid har det funnits de som avstått från grädde i kaffet på långfredagen." Från Nationalencyklopedin.
Men finns denna plats och tradition levande kvar? I mycket ringa omfattning. Det första jag såg när jag på nätet kikade i lokaltidningen var en artikel som berättade att handelsföreningen  gärna såg att butikerna höll öppet så länge som möjligt. "Hjulen måste snurra" heter det. Eller med Márais ord: snikenhet. Det är i brottet mellan tradition och realiteterna som människor blir sjuka, mentalt sjuka, brutna och trasiga. När traditionen - oavsett om vi "gillar" den eller ej - kastas på sophögen eller förhånas uppstår också vår inre hemlöshet, vår förvirring, rädsla och otrygghet. Jag låter påskhelgens alla dagar vara det de varit sedan länge.

Och när det gäller situationen i Ukraina tror jag att man med största fog kan använda Márais ord: "skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst" och vända dem dit de hör hemma, i Kreml, i Moskva, i Putins krets. Kanske ska jag också i denna situation påminna om vad som varit min grundinställning till det sovjetiska/ryska alltsedan ungdomsåren. Läs mer här.


torsdag 17 april 2014

Ukraina, vårt öde?

Foto: Astrid Nydahl
"Jag går ännu, men bara med käpp. Men det är också så jag skriver och tänker, med käpp." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Seriöst tror jag att vi nu befinner oss i ytterst farliga vatten och när jag hör att NATO skickar krigsfartyg till Östersjön fruktar jag för den kommande sommaren. Hur man ska förhålla sig till Putin-Rysslands politik vet jag inte. Men jag inser att man inte ska göra sig några illusioner. Det gamla imperiet ska byggas på nytt. Vem kan stoppa det utan ett omfattande och blodigt krig? Vem vill ha det?

Jag är ändå övertygad om en sak: den tid av varken krig eller fred vi haft sedan 1992 är definitivt över. Vi måste förstå att varje ny tid av motsättningar och intressekonflikter föder och i sig innebär nya faror. Hur ser faran ut just nu? En lärdom från 1970-talet är giltig också idag: supermakterna slåss om sina intressesfärer. Socialimperialism sa vi om dåvarande Sovjetunionen. Nu kan vi säga: imperiebyggande som förr. Men vi ska inte för en sekund glömma bort den europeiska och nordamerikanska ambitionen. Den handlar om samma sak, intressesfärer, makt och inflytande. Ett fritt och oberoende Europa bortom USA:s makt kan vi glömma, så som man kunde glömma det på 1900-talet (och ändå vill jag här tillägga att vi européer ska vara tacksamma för att USA gick in i andra världskriget och för att USA - mot den europeiska elitens virrighet - också såg till att i alla fall tysta vapnen på Balkan, även om tillståndet där inte kan kallas "fred", framför allt inte i Bosnien där väl snarare "vapenvila" råder). I bästa fall blir vi gisslan i ett krig om nygamla gränser.

Ukraina, nu och imorgon, med all säkerhet vårt öde.


onsdag 16 april 2014

Vår- och sommarkänslor mitt i krigsmullret

Bilder från Brösarps backar av Astrid Nydahl
De senaste fyra dagarna har jag sakta anpassat mig till det som möjligen kan kallas sommarliv. Det gör jag med våra gemensamma färder ut i det skånska landskapet. I helgen stod Brösarps backar och Haväng på tur. Trots hällregn gick det i pauserna att dricka kaffe direkt på stock och sten och känna solen värma kinderna. Ingenstans i naturen går det längre att missa vad som sker. Dagligen bryter den varma och ljusa årstiden fram, på marken i form av blommor, på träden likaså, och ute till havs med ett nytt ljus mot de blå eller gröna vågorna.


Trots detta försöker jag hitta den nattliga rytmens läsning och vila. Med tisdagsposten fanns såväl Camus som Cioran. När Gramscis fängelsebrev är lästa tar jag mig an dem. Under tisdagen gick färden till Åhus. På ett och samma lilla torg kunde jag uträtta alla ärendena: skicka posten, ta ut kontanter samt inhandla vitt vin. Den groteska stadskärna som är stadens avstår jag helst ifrån, sedan spelar det ingen roll att den nu tävlar med Västervik om att bli "årets stadskärna". I Åhus kunde jag samtala alldeles stilla. Jag kunde njuta havets dofter. På vägen hem stannade vi till hos en äldre handelsträdgård och köpte med hem de blommor som ska förgylla trappan utåt vägen och de krukor som överlämnas som påskhälsningar.

Och hur mycket jag än njuter av denna övergång så mullrar ett hotande krig i bakgrunden. De senaste dagarnas utveckling i Ukraina skvallrar om att det kan bli ett stort krig, och då kommer det definitivt att befinna sig i förgrunden. Låt oss hoppas på en fredlig påsk. Mina illusioner är få, men jag vill i alla fall tills vidare bära på det hoppet.

tisdag 15 april 2014

Antonio Gramscis fängelsebrev


Foto 13 april 2014: Astrid Nydahl


Läser nu Antonio Gramscis fängelsebrev i Ekerwalds översättning. 

Funderar på två saker:

Hur är det möjligt att finna denna rika livsvisdom i så unga år, trots fattigdom, elände och svår sjukdom? 

Den andra funderingen blir mycket konkret: jag befinner mig i ett torrt och varmt rum, jag har hela och rena kläder på mig, jag har all den medicin jag behöver för mina sjukdomar. Gramsci levde de sista elva åren av sitt korta liv i en kall och fuktig fängelsecell plågad av sjukdomarna. 

Men det tillstånd som gavs honom att skriva och läsa tycks ha avgjort saken.

Nå: skulle skrivandet och läsandet ha räckt? Det är möjligt, men jag har svårt att föreställa mig det.