söndag 16 februari 2014

Colm Toibin: Marias testamente (Norstedts, översättning av Erik Andersson)

Bibliska gestalter i nyskriven skönlitteratur har för det mesta lämnat mig likgiltig. Men så kom det nu två böcker som båda grep tag, först Lennart Sjögrens poetiska Noa som placerade den legendariska 600-åringen med arken i vår tid. Och nu irländaren Colm Toibins magiska lilla berättelse om jungfru Maria. Av Toibin hade jag tidigare endast läst En lång vinter. Trots väsensskild tematik känner jag igen tonen från den i Maria-berättelsen. Det är för övrigt utifrån Marias eget perspektiv vi här får berättelsen om sonen som plötsligt gör anspråk på att vara Guds son, som uträttar minst sagt mirakulösa saker och som därför drar på sig hat och förföljelse. Vi har ju facit, och berättelsen slutar också just där, vid korsfästningen med detaljrik och smärtsam skildring av spikarna och korsen. Men det som verkligen griper mig är hur berättelsen utifrån moderns perspektiv visar hur ett samhälle hanterar en människa som inte anslutit sig till minsta gemensamma nämnare. Att vara annorlunda, att hävda något nytt och unikt, är alltid att ställa sig utanför och våga ta kostnaderna för det. Maria förtvivlar och gör allt för att han ska sluta med sina utspel och mirakel. Hon misslyckas kapitalt med det. Att sedan Toibin skriver en prosa som i sin skönhet och pregnans håller mig kvar till dess berättelsen är över, det är en alldeles egen och speciell sak. Konstens skönhet ska inte underskattas. Hos Toibin verkar den vara främsta rättesnöre.

Här gnäller Svenska Dagbladets kritiker över boken. Och här finns en mycket intressant och reflekterande text från Guardian.


lördag 15 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Sex



6. POESI MELLAN ORO OCH HARMONI

”Händer som lyfts / mot det ogripbara / det som inte vill stanna och vara.” Så lyder de första raderna till inledningsdikten i den diktsamling som Ingeborg Erixson (1902-1992) debuterade med. Den hette Tjällossning och publicerades 1945. Raden är betecknande för det som genom alla de följande samlingarna blev hennes poetiska strävan: just att fånga stämningar och ömtåliga, kortvariga tillstånd av närhet till och kontakt med tillvarons, särskilt naturens hemligheter.

   ”Ur vattenådrorna flyter / en outtömlig älv, / allt som lever och andas / genomströmmar dig själv.” Det är dikten ”Uppståndelse” i samma samling som slutar så; i ett ögonblick av sådan närhet.

Rena, enkla idyller är det ändå inte fråga om. Grundhållningen tycks vara den, genom allt sökandet, att ”intet, intet i världen kan stilla / själens eviga hungersnöd.” Under ytan i hennes poesi anar man en inre kamp mellan ångest och vila, oro och harmoni. 

Just därför återkommer vissa motiv ständigt: stjärnan som slår hål i rymdens mörker; gryningen då ljuset föds på nytt, soluppgången. Titlarna är talande: Soluppgång, Det vita ljuset, Åter är allt så levande, Natt och hav, Morgonstämning

Ingeborg Erixson växte upp i Västervik i Småland. Fadern hade en högre befattning inom Televerket, och själv blev dottern teleexpeditör. Mötet med den unge konstnären Sven Erixson blev avgörande för hennes liv, de gifte sig 1928, och hon övergav sin anställning för att leva med och inte minst resa med X-et, som hennes man oftast kallas. Bildkonst var för övrigt ett ämne som hon inte var alldeles okunnig i; tvärtom. Hon hade rent av gått en kortare tid i målarskola i Dresden och hade ett öga för konst. Hennes omdöme, det har hon vittnat om, betydde mycket för hennes man i hans arbete.

X-et Erixsons porträtt av hustrun Ingeborg
Det kan mycket väl tänkas att Ingeborg Erixson är mest känd för den biografi hon skrev om maken/konstnären och som gavs ut under titeln X-ets unga år 1978, åtta år efter hans död. Desto angelägnare då att påminna om att hon utvecklade ett betydande lyriskt författarskap i form av sju diktsamlingar; alla utom en publicerade på 1940- och 1950-talen. Den sista i raden, med titeln Landskap för längesedan, kom, efter ett långt uppehåll, så sent som 1980.

Någon riktig 40-talist kan hon inte sägas vara; hon är inte i första hand högspänd eller riden av tidens ångest. Hennes dikter är snarare svala, sökande, de har en lätthet, ja en tyngdlöshet som tvingar läsaren till långsamhet och koncentration. Undantag finns dock, särskilt i senare samlingar. Ebb och flod, från 1948, ger intryck av att vara en krisbok, med svulstigare bildspråk och mörkare, dovare stämningar. Också i den följande samlingen möter dikter med dystra samtidsinslag och med vittnesbörd om en sviktande kontakt med tingen. Bokens titel är talande: Främling i eget landskap.

Aftonens alfabet, som utkom 1957, och som är en bok där varje dikt är illustrerad, eller kanske kan man säga kommenterad, av makens bilder, är rent av en bok där allt är insatt i ett aktuellt tidssammanhang, med hårdare sånger än vanligt. Men när FIB:s Lyrikklubb 1962 gav ut ett urval ur hennes poesi, sammanställt av henne själv, var det stämningsmåleriet med naturen som grund som dominerade. Det vill säga, något alldeles enkelt måleri är det alltså inte fråga om; snarare om försök att ur naturen avläsa och formulera något väsentligt om tillvarons grundlagar, om trösten i det som består och återkommer, liksom om de hotens och dödens villkor som allt levande är underkastat.

    En svit i samlingen Spegelbild talar åskådligt om såväl ”min eftertankes blanka skogssjö” som ”rovfågelns snabba vingslag genom luften, ett iskallt vinddrag som går genom rummet”.
   Ingeborg Erixsons diktsamlingar, med fina omslag av X-et Erixson, är tämligen lätta att hitta på antikvariat. 

   I en skriftserie som X-et-sällskapet ger ut finns dessutom en fin liten studie av Anna Sara Ehrling, Bojan – poet och konstnärshustru, som kom ut 2002. Den bygger till väsentliga delar på poetens egna utsagor i den ovan nämnda biografin över livskamraten.

Här ett smakprov på Ingeborg Erixsons poesi. Dikten, så omsorgsfullt rytmiskt formad, är hämtad ur samlingen Kustlandskap från 1946:


                      Bortom det synliga
                      gunga vågorna,
                      vinden och frågorna,
                      tonlöst och sönderskavet
                      stiger emellanåt
                      ekot från havet.
                      En levande svala har kastats
                      ur tidlöshetens rum,
                      pilsnabbt gå vingarna nedåt
                      där stranden är naken och skum,
                      i detta nu
                      som inte ett moln kan beskugga
                      reser sig ljuset
                      högt över lövverket
                      ut över gruset,
                      skumpärlor, eldpärlor, vågorna
                      mala och tugga. 


Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Fem

Lars Englund. Foto: Harry Lindvall

5. EN LIVSBEJAKANDE DIKTARE
 
Det litterära 1940-talet var mångfaldigt och tämligen oenhetligt, men ändå har 40-talismen blivit ett bestående begrepp. En pessimistisk, för att inte säga ångestladdad, och djupt ironisk livssyn var basen. Därtill kom en högstämd stil, gärna åt det klassicerande till.

   Inom den ramen rymdes dock, för att här hålla sig till poesin, så skilda temperament och utövare som den i grunden romantiske Erik Lindegren, ironikern Karl Vennberg, Werner Aspenström, som efterhand utvecklade en skepticism på vardaglighetens grund; Elsa Grave blev en av våra skarpaste civilisationskritiker, Rut Hillarp valde att senare besjunga vår faktiska belägenhet i nuet med hjälp av de antika myterna. Kanske mest otidsenlig av alla var – redan från början, ska sägas – den milde Lars Englund. Han har kommit att framstå som en av den svenska lyrikens ljusaste stämningsmålare. Fast riktigt så enkelt är det inte.

Mot tidens ångeststämningar ställde Lars Englund en trots-allt-hållning, det mörka lyser här och där igenom, men dikten blev för honom en besvärjelse av de ljusa stråken i tillvaron. Redan debutsamlingen, tillkommen under andra världskrigets första period, hade den vardagligt bejakande titeln Säg du. Genom samlingarna går också ett stråk av kärleksdikt.

   Lars Englund skapade en impressionistisk miniatyrstil, i kortdiktens form, präglad av lätthet och flykt. I de få, tunna diktsamlingar han publicerade, skrev han i grunden samma dikt, om och om igen, med ständiga variationer. Vad det gällde var att fånga ögonblicken av absolut närvaro och av ogrundad klarhet, där allt är i balans. Han sökte en stillhet, hårfin och snabbt försvinnande, liknande den mellan hjärtslagen, en där själens oro och världens mera dystra hanteringar ögonblickskort kunde uppvägas av ett ljusstråk, en vindfläkt, en koltrastflöjt.

I en debattartikel i tidskriften 40-tal efterlyste Lars Englund djup i den samtida lyriken. Längd och bredd har den, skrev han, men den saknar ett tredje, hemlighetens dimension. I samma artikel beskrev han sig själv som ”ögontjänare, akvarellist”.

   Det är träffande, för visst är det akvareller han målar, med några få konkreta element, och därutöver en svävning som tonar bort i det outsagda, det kanske outsägliga: ”I tveksamma dunkelljusets stund då förtvivlan / och frid är som mun mot mun ) då faller dagg / över pannor och gräs / - du ångestsvett / mjukt bebådande Morgon: / vind, svindelklarhet, vilda svalors kast!”

   Här är som synes både balansen och det som hotar den. Här finns också några av Englunds nyckelbegrepp: vind, dagg, morgon, svalor, och man kan fylla på med flera: regn, gräs, hav, gryning, himmel. Gärna också sammansättningar: havstystnad, skymningsdager, eller som i dikten ovan, svindelklarhet, dunkelljus.

Lars Englund föddes 1917 i Stockholm och växte upp i villaförorten Smedslätten. Hans föräldrar hade finlandssvensk bakgrund, och till poetens bestående minnen hörde några barndomssomrar på Åland. Havet är alltid nära i hans lyrik. Att han tidigt blev intresserad av de finlandssvenska modernisterna är lätt att se av hans dikter: här finns inspiration från både Rabbe Enckell och Gunnar Björling.

   Hela sitt vuxna liv verkade Lars Englund som folkhögskollärare, längst i Vindeln i Västerbotten. Han for gärna omkring på moped, och de händer som formade tunna lyriska akvareller kunde också laga en förgasare. Sina dikter hade han nästan alltid med sig i en sliten tunn portfölj: ”Alltid finns det något ord man kan ändra på…”

   Hans liv blev kort; en sommardag 1959 dödades han på sin moped av en omkörande bilist. Hans verk är litet: fem diktsamlingar (den sista postumt utgiven), och ett egenhändigt urval, därtill några antologier, med svenska respektive japanska kortdikter. Hans böcker har vackra titlar, som Stark dagg, Svala, Hand, fågel. Lättast att få tag i är det fylliga urval, Snö i juni, som Lennart Frick publicerade 1986. Lars Englunds dikter, med fördel lästa i små portioner, har en friskhet som står sig, också när den kläms mellan vardagens sköldar. 

Följande dikt ingår i samlingen Svala, 1950:


                      I dagningen

                      Jag ville komma ut så tidigt
                      att jag kunde överraska morgonen, överrumpla den
                      – liksom genom en annan dörr
                      och plötsligt vara där innan den anade det
                      Se den klä sig som en flicka
                      i vaknande hassellöv
                      och långsamt vindrört ljus och vatten –
                      Och märka mig och ropa till med gälla fågelröster!


fredag 14 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Fyra



4. INVANDRARE I EN SMÄLTDEGEL

                      Vi gå emot ett framtidsland, ett morgonland som skiner,
                      går vägen än mot brant och stup vi följa solens bloss.
                      Och djupt i ränselns fickor liksom gnistrande rubiner,
                      vi bära på de nycklarna, som öppnar det för oss.

Så optimistiskt klingar slutstrofen i en dikt skriven av poeten Arthur Landfors (1888-1973), vars texter annars oftare utmärks av vemod och saknad. ”En vandringssång” skrevs i USA 1917 och publicerades först femton år senare i en diktsamling utgiven av ett svenskt förlag. Vägen dit var dock lång.
Landfors föddes i Edefors i Norrbotten. Uppväxten bjöd på hårt slit, föräldrarna hade friköpt ett bolagsägt torp, med dyra amorteringar som följd. Tidigt fick Arthur börja vara med på vinterhuggningarna i skogen.

   Någon enstaka gång fanns en bok att packa ner för de långa vinterkvällarna, men läshungern under hela uppväxttiden var svår att stilla. Nykterhetslogen blev en tillflykt. Efter ett par års anställning, vid kraftverks- och järnvägsbyggen, och sedan militärtjänsten fullgjorts, fattade Arthur Landfors sitt beslut: han for över havet, till Amerikas Förenta Stater. Pengar till biljetten fick han av en faster som redan bodde där. Han kom till Boston, och i de trakterna blev han kvar resten av sitt liv.

De författardrömmar han tidigt hade närt blev dock svåra att förverkliga. Familj och försörjning kom hela tiden i vägen. Landfors blev målare, ett yrke som han utövade resten av livet. Småbrukarpojken, med en djupt konservativ syn på det mesta, påverkades av både arbetslivets villkor och läsandets insikter.

   Den en gång övertygade antisocialisten blev en marxistiskt påläst och med tiden socialt och politiskt radikal debattör, som i olika svensk-amerikanska tidningar och tidskrifter gjorde sig känd dels som poet, först med hembygden som motiv, dels och senare för artiklar som kunnigt och lättfattligt diskuterade ekonomi och världspolitik i världskrigets och den ekonomiska depressionens skugga.

I sinom tid tog Landfors mod till sig och sände ett knippe av de dikter som genom åren publicerats i tidningar och tidskrifter till Ture Nerman i Sverige. De blev positivt mottagna och 1932 utkom de i bokform på den radikale ”Texas” Ljungbergs förlag med titeln Från smältugnen, med ett entusiastiskt förord av just Ture Nerman.

   Politisk agitation och social indignation fick stort utrymme i boken. Här diktas om den hårt strävande verkstadsslaven likaväl som om den arbetslöse, klättraren blir ironiskt beskriven, militarismen hårt åtgången och det ekonomiska etablissemanget anklagas för mord på de avrättade anarkisterna Sacco och Vanzetti.

   Men lika framträdande är dikterna som vemodigt och med saknad beskriver hembygden och ungdomens kärlekar. Samtidigt finns här både naturpoesi och dikter om vardagens och familjelivets glädjeämnen.
   Dikterna må en och annan gång vara en aning knaggliga, men de äger friskhet och poetisk energi och de blev väl mottagna såväl i Sverige som bland svenskarna i USA.

Ändå dröjde det 30 år innan Landfors nästa gång trädde fram i bokform. Det var Fibs Lyrikklubb som 1962 utgav ett nytt urval, med mestadels opublicerade dikter: Träd som bara grönska hette samlingen.
   Där var det glest mellan de politiska och sociala dikterna; minnena och saknaden dominerade. 

   I än högre grad renodlades den linjen i en bok, Utvandraren och hembygden, som utgavs av Edefors hembygdsförening i slutet av 80-talet (inget årtal angivet) med anledning av 100-årsmnnet av Landfors´ födelse. Den var sammanställd av Ulf Beijbom, dåvarande chef för Svenska Emigrantinstitutet och personligen bekant med Landfors.

   Beijboms utförliga text om Landfors ger ett lite sorgligt men imponerande porträtt av en man som långt från sina rötter kände sig halv som både svensk och amerikan, som själv tyckte sig ha förfuskat det författarskap han så intensivt drömt om men som för den spridda svensk-amerikanska befolkningen blev en central, samlande och högt uppskattad skribent och diktare.

Nedanstående dikt av Arthur Landfors avslutar samlingen Från smältugnen från 1932. 


                      Smältugnen

                      Vi komma hit; - ett Babylons förbistring
                      av skilda språk, och ingen kan förstå
                      den andres syn på livet och på tingen.
                      Vi bo för år i samma hus ändå
                      som främlingar vi för varandra gå.
                      Vårt hjärtas tysta längtan delges inge
                      

                      
Men där på gatan stoja våra barn,
                      av ljust och mörkt drar fram ett brokigt tåg,
                      där glatt i leken mötas deras händer.
                      Vad fråga de, var deras fader såg
                      först dagens ljus; - vid Bottenhavets våg,
                      vid Volgas eller Medelhavets stränder.
                       
                      Så växa de, så blanda de sitt blod
                      en gång tillsamman. Nya släkten födas.
                      Blott en sekund i tiden, intet mer
                      vi äro, som i degeln läggas ner
                      att en gång till en enhet sammanlödas.