torsdag 13 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Tre



3. EN IRONISK GUDSPOET

Poesihistorien har rymt många utlevande, självhävdande bohemnaturer, bildligt eller konkret utstyrda i slängkappa. Motsatsen är inte mindre vanlig: poeter som i skygg bortvändhet hållit världslarmet på avstånd för att i sitt sökande sträva mot de allt större djupen.

   Till de senare hör Anna-Greta Wide (1920-1965). I sin vilja till oberoende avstod hon från att delta i tidens debatter, och hon stod också utanför alla ismer. Inget kunde eller fick vara svart eller vitt i hennes värld. I stället drogs hon till gränslandskap och gråzoner: mellan tro och tvivel, sökande och tillit, individens utsatta ensamhet och strävan efter en möjlig tillhörighet till något; mellan dagens argument och nattens musik.

Hennes poesi skrevs i spänningen mellan traditionellt och modernt. Å ena sidan höll hon länge fast vid de former som odlats av poeter som Hjalmar Gullberg och Johannes Edfeldt, Karin Boye och Harriet Löwenhjelm, och å den andra omgavs hon redan från debuten av 40-talets ångest och pessimism, ja desillusionerade hopplöshet. 

   Gunnar Ekelöf krossade bokstävlarna och Erik Lindegren sprängde sonetterna – en splittrad tid krävde, menade man, en splittrad form för att låta sig beskrivas – men Wide var på sätt och vis tidlös. Hon skrev nästan visartat enkelt om själva livsgåtan, på en gång underbar och tyngande, om den hisnande gången mellan levandets svindel och dödens ständiga närhet.

   Där fanns en svävning i hennes dikter mellan självhävdelsen och sökandet efter något anat men gåtfullt, något som är större än det individuella ödet.

I de båda samlingar hon gav ut på 40-talet, Nattmusik från 1942 och Orgelpunkt två år senare, fanns allt detta formulerat med lätthet och enkelhet, i elegant rimmade strofer, på ett sätt som väckte omedelbart gensvar hos publiken.
  
Mellan Orgelpunkt och nästa diktsamling dröjde det sedan elva år. Anna-Greta Wide, som var född i Göteborg, tog under tiden en akademisk examen och började arbeta som lärare. Det kan vara en anledning; kanske berodde uppehållet i någon mån på en omorientering i synen på tillvaron. Säkert är att Dikter i juli, utgiven 1955, var annorlunda. De nya dikterna hade en friare, obunden form, utan rim, och till innehållet var där mindre skönhet och mer smärta. Den tidigare dragningen till ett vagt Något hade lämnat rum för ett djupare behov av tro. Längs den vägen kom också hennes senare dikter att utveckla sig, i Broar, 1956, Kyrie, 1960 och i Den saliga osäkerheten, 1964. I Kyrie skriver hon suggestivt om den gåtfulla tonart ”som dröjande undantränger alla invanda skalor, skolor och tonsystem.” Poeten konstaterar att ”Jag kan inte längre undkomma att den vill mig något.”

Någon enkel och fix tro kunde hon dock aldrig formulera. Tvivlet hölls levande och formulerades med ironisk galghumor: ”Och nu har jag genomskådat mig själv. / Och nu har jag avslöjat genomskådandet. / Och nu har jag genomskådat avslöjandet. / Och nu har jag återigen avslöjat…”

   Några sidor senare (exemplen är från 1960) skrev hon: ”Jag är till förtvivlan led på obestämda pronomen. / Någon. Någonting. Någon Annan. Någonting Annat…/ Som om jag aldrig blev mogen att säga denne och han. / Som om jag aldrig blev mogen att nämna honom vid namn.”

Honom. Med andra ord: Gud. Som hon förklarar sig älska ”endast med tusen frågor blåsande genom själen – som i en bombad kyrka…” En ironisk gudspoesi i Gullbergs efterföljd, så har hennes 60-talsdiktning beskrivit; hennes egen självkarakteristik är också träffande, i en dikt där hon säger sig sjunga, rent men diskret, sin tunna lovsång i stormen. Dikten har den tänkvärda titeln ”Det tänkande röet vaggar i världsblåsten.”

   Anna-Greta Wide dog i cancer; bara 45 år gammal. ”Du har ett liv”, ur Orgelpunkt, blev en av hennes mest populära dikter. Den är som synes läsbar och angelägen också i vår tid.


                      Du har ett liv

                      Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
                      Och det är inte någon annans likt.
                      Och du kan handskas med det ganska fritt.
                      Men ändå är det inte riktigt ditt.

                      Du kan förråda det för mat och sold.
                      Du kan förtrycka det med hot och våld.
                      Du kan förneka vad det innerst vill.
                      Men mycket skall det inte tjäna till.

                      Du skall till sist med ödmjukhet förstå
                      en sanning, som är prövande att nå,
                      och som du kanske tvivlar på ännu:
                      Ditt liv är mycket starkare än du.


onsdag 12 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Två



2. EN ÄKTA SYMBOLIST OCH ROMANTIKER

”Allt är stilla, evigheten lyssnar in i rymden, ingen sommar väntar brev med posten.” Så kusligt suggestivt börjar en dikt med den inte mindre alarmerande titeln ”Efter sista vätebomben”. Dikten är skriven av Carl-Emil Englund (1903-1964) och ingår i hans samling Det mörknar under träden från 1951. Jag fann den som tonåring i en urvalsvolym med Englunds dikter; och de där raderna, med sitt apokalyptiska, därtill nästan surrealistiska språk, bet sig fast. 

   Carl-Emil Englunds poesi är drömsk och romantisk, samtidigt som det går ständiga drag av vemod, ödslighet och främlingskap genom dem. (Inte nog med att en av hans samlingar har titeln Ödslighet, i verkförteckningen i en av hans böcker hittar jag också Ödslighet. Andra, utökade upplagan…

   Rötterna har han definitivt i den gamla symbolismen: de flesta landskap han målar med sina ord är inre, de är själens scenerier. Det räcker att notera titlarna på några av hans tio diktsamlingar (och fyra prosaböcker): Det mörknar under träden, Dröm och hägring, Skymning blåser över moln och vatten, Vid nattens tröskel. Dimma.

Nog var Englund en sammansatt människa. Han var född i Grangärde, Dan Anderssons hemsocken i Dalarna, och uppvuxen i Hälsingland. Alltigenom självlärd, sånär som på en tid på Jakobsbergs folkhögskola, har han vittnat om en ungdom, som befriad från skolgång i stället innehöll jakt och fiske, timmerhuggning, gårdfarihandel, flottning, kolning, sådant grovgöra som stod en yngling till buds.

   Efter folkhögskolan blev han kvar i Stockholm och fick jobb inom Konsum. Med tiden blev han rent av föreståndare för en butik i Tangen, i en utkant av huvudstaden. Den och familjen blev hans fasta punkt.

   Och inte bara hans. Han hade börjat skriva (debuterade gjorde han redan 1925) och hunnit bli bekant med jämnåriga kollegor. Många av dem hade en minst sagt osäker yttre tillvaro, och Englunds hem – han hade ju fast jobb – förvandlades till en viktig samlingspunkt runt både andlig och lekamlig spis. En av de återkommande var Nils Ferlin.

Englund var också den som skapade och under många år förestod Boklotteriet. Överskottet från de årliga lotterierna gick till författarstipendier. Många har omvittnat vilken betydelse det fick för fattiga skalder, som i nödsituationer helt enkelt kunde få en nödvändig summa pengar direkt ur Englunds hand.

   Boklotteriet omvandlades 1965 till Stiftelsen Litteraturfrämjandet, som sedan dess årligen till en poet utdelar Carl-Emil Englundspriset. 

   På en gång så handfast i det dagliga, och i sin poesi – så världsfrånvänd!

   Där är skyar och skymningar; vind och vemod och viskande vassar; måne och minnen, dimmor och drömskhet. Tystnad och tidlös oändlighet växlar med ödslighet, ångest, smärta. Det är undransfullt och viskningsstilla. Då och då slår saknaden upp sitt tält. Inför en så konkret bild som ”Himlen blå som fattigmjölken” hajar man helt enkelt till.

   Ett återkommande stildrag hos Englund är sinnesanalogierna: tystnaden går på tå, eller lyssnar, tankarna är gråa som glömda svalbon, sävsuset flyter som rök in mot land. Det är ett äkta symbolistiskt arv, och nog är Englund otidsenlig så det räcker. I dessa rationella tider har vi ju annat att tänka på, mer av hårdvara, typ, som den som följer med sin tid kanske skulle vilja uttrycka det. 

   Ändå: denna dimension, i språket och i själen, vid sidan av det klara dagsljuset och de räta linjerna, visst är också den viktig för oss. Den påminner om något annat, vänder våra blickar mot fjärran horisonter och dunkla dagrar; inre och yttre, där vi kan möta andra sanningar om oss själva. 

Carl-Emil Englunds dikter förtjänar att läsas och begrundas, som pauser i vår välförståndighet, kanske medan skymningsljusets trolskhet silar in genom fönstret och för ett ögonblick förvandlar världen och oss själva till en saga.

   Dikten ”Nordisk natt”, här bredvid, är hämtad ur samlingen Skymning blåser över moln och vatten, utgiven 1945.


                      Nordisk natt

                      Skuggblå hästar driver över himlen
                      med manen fladdrande som regn i bergen.
                      Nu vänder sommaren,
                      ser sig i spegeln.
                      klockan slår
                      med tanklöshet på tungan.
                      Kvällen sluter sina ögonlock,
                      säven darrar som i yrsel.
                      Natt,
                      skymningens lena ull i daggigt gräs.
                      Över konvaljebackens mjuka doft
                      ringer myggen med tusen strängar.
                      En suddig sky av träd och blommor
                      vaggar nu i dunig vind,
                      hälsar lugnt och ljudlöst junivita natten.


måndag 10 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Ett

Per Helge. Foto: Gunnel Jansson.

Att bli en bortglömd författare går sorgligt fort och lätt idag. I den processen tystnar alltför många böcker. De rensas bort från biblioteken. De samlar damm på antikvariatens hyllor. En dag hamnar de i fem- eller tiokronorslådorna på gatan. Sist på soptippen. Det danska språket har ett målande uttryck för det som försvinner ur minnet: det går in i ”glemmebogen”, alltså glömskeboken. Särskilt lätt drabbas förstås poeterna. Som notorisk och obotlig bokälskare, förvisso också som varande själv poet, har jag gång efter gång försjunkit i tankar över detta. Tills jag fann tiden vara mogen för att hämta fram åtminstone en handfull av det senaste halvseklets idag olästa poeter ur glömskeboken, i några påminnelser. Här kommer den första.

1. LYRIKENS EGEN RÖST

Ingen kunde vara lämpligare som inledning till en miniutställning av bortglömdhetens poeter än Stig Carlson. Hans produktion är rik. Få om ens någon under det senaste halvseklet (lite drygt) har dessutom gjort mer för att öka intresset för och bidra till spridningen av lyrik än han. Ändå är bortglömdheten i det närmaste total.

   Stig Carlson (1920-1971) kom drygt 20 år gammal till Stockholm. Han var västgöte, uppvuxen i ett arbetarhem, och hade tidigt gripits av intresse för poesi. den unge recensenten i hemlänets tidningar kom förvånansvärt snabbt in i de litterära kretsarna i Stockholm, mycket tack vare Karl Vennberg, en viktig förebild och inspiratör. 

   Stig Carlson blev en med tiden skarp och vass skribent och recensent i dagspressen, från Arbetaren till Morgon-Tidningen, och han var en av grundarna av Lyriksamfundet, ett fristående sällskap, med uppgiften att verka för ett fördjupat intresse för den samtida svenska lyriken. Samfundet gav 1948-50 ut tidskriften Poesi, med Stig Carlson som redaktionssekreterare. I redaktionen ingick bland andra Olof Lagercrantz och Harry Martinson. 

Stig Carlsons stora insats blev FIB:s lyrikklubb, som växte fram i ett möte mellan gruppen kring Poesi och folkboksutgivningen hos Folket i Bilds förlag. Han blev både ansvarig för dess bokutgivning och redaktör för dess tidskrift Lyrikvännen.

   Tidskriften, som alltfort lever, numera i förlaget Ellerströms regi, började utges 1954, för jämnt 60 år sedan, och hade redan innan första året gått fått över 15 000 medlemmar!

   Vilken fantastisk långkurs i poesi för en ung gymnasist! Min modersmålslärare tipsade klassen om tidskriften, en säkerligen inte ovanlig rekryteringsmetod. 

   Bokutgivningen omfattade klassiskt och nytt, svenskt och internationellt, från Atterbom, Birger Sjöberg och Maria Wine till Heine, Brecht och Neruda. Upplagorna var imponerande – 10 000 exemplar var ingen ovanlighet!

Stig Carlson publicerade tio egna diktsamlingar; från Sjukjournal 1945 till den postumt utgivna Sista dikter 1971. Tematiskt och innehållsligt speglar de en utveckling från tidstypiskt  överlastad 40-talism till ett avskalat, närmast antilyriskt och realistiskt språk, avpassat för tillståndet i världen här och nu. Den kafkaliknande känslan i de tidiga dikterna, spetsade med influenser från framför allt Vennberg, övergick gradvis i en allt tydligare formulerad social uppfordran på individen att både värna sitt eget liv och bejaka sitt ansvar som samhällsvarelse. 

   Som en vändpunkt ter sig en serie dikter i samlingen Svarta motiv från 1953, om några svarta jazzmusiker. Inte porträtt, säger poeten själv i en kommentar, utan ”ett försök till simultanupplevelse av sinnestillstånd” alstrade av musiken, med dess moment av ”social protest och spontan utlevelse”. 

   Dikternas friare flöde lösgjorde Stig Carlsons språk ur en tidigare retorisk, spänd och symbolladdad stil. I hans återstående samlingar pågick den processen, med höjdpunkter i Frågare, Folket i bild och Förbifarter (från 1961, 1965 respektive 1969).

Annorlunda uttryckt: Stig Carlson skrotade de evighetsinriktade tonarterna och valde allt tydligare att skriva för läsaren här och nu, så enkelt och direkt som möjligt, eftersom det gällde att brådskande synliggöra tecknen på en välfärdsstat, ja en värld på avvägar. Aktuellt, som synes, och formulerat med skarp satir och dräpande ironier, men med det djupa allvaret som grundton.

   Dikten här intill är en av flera centrala ur Mittlinje, från 1956, där språket, poetens instrument, står under begrundan, som redskap för klarsyn och frigörelse. Dess meddelande är så påtagligt obundet av tid och växlande omständigheter. Det gäller i oförminskad grad idag, nästan sextio år efter att Stig Carlson skrev det.



                 De enkla orden

                      Vad de enkla orden är svåra:
                      bröd frihet fred.
                      Generat vänder vi dem långsamt
                                            i munnen,
                      stammar dem och smusslar skamset
                                            undan dem
                      i större sällskap.
                      Vi räds för dem, som kände vi
                      deras enorma kraft bränna tungan.

                      Vi låter världens mäktige
                      koka feta frassoppor på dem
                      och äter de avgnagda resterna
                      med stor risk för förgiftning
                      och långvariga matsmältningsbesvär.

                      Ord som förlorat sin sälta sin mening!

                      En gång skrevs de nattetid
                                            på husväggarna
                      medan städerna sov och samvetet vakade.

                      Dagningen tände skriften
                      och brände in den i hjärtan
                      som aldrig kunde glömma.

                      Ord behöver hjärtan för att kunna leva!
                      Människan behöver frihet för att kunna leva!
                      Utan fred mognar aldrig kornet till bröd.
                      Människan måste äga de tre:
                      brödet friheten freden.
                      Därför måste de ständigt skrivas igen.
                      Därför måste de svåra orden åter bli enkla.