söndag 26 januari 2014

Folkmorden. "Er will nix ferschtejen."


Det är alltså sant, det man hör om selektioner, gas och krematorier? Krematorier. Den andra, Walters sängkamrat, vaknar med ett ryck och sätter sig upp: "Kan man inte få sova i fred?" Han är polsk jude, albino, ingen ungdom längre; hans ansikte är utmärglat men har ett godmodigt uttryck. Han heter Schmulek och är smed. Walter förklarar i korthet vad det rör sig om.

Jaså, "det Italejner" tror inte på selektionerna? Schmulek skulle vilja tala tyska men det blir jiddisch; jag förstår honom med knapp nöd, bara därför att han verkligen vill göra sig förstådd. Med en gest tystar han Walter, han ska minsann övertyga mig:

"Visa mig ditt nummer. Du är 174 517. Den numreringen började för arton månader sedan och gäller Auschwitz med tillhörande läger. Vi är nu tiotusen här i Buna-Monowitz, kanske trettiotusen med Auschwitz och Birkenau. Wo sind die Andere?" (Var är de andra)

"Kanske förflyttade till andra läger...?" föreslår jag.

Schmulek skakar på huvudet, vänder sig till Walter: "Er will nix ferschtejen." (Han vill inte förstå).

Primo Levi: Är detta en människa? (Bonniers Panache 1988, översättning av Ingrid Börge från Se questo è uomo)

***

Vi lever nu i den tid då allt måste sägas på nytt. Också sådant som man egentligen inte vill eller kan förstå. När jag läser Primo Levi blir jag brutalt tagen tillbaka till själva grundkunskapen. Den är varken anpassad till vårt mediala hojtande eller till de sensationslängtande scenerna. Den berättar i korta sekvenser ur det verkliga livet. Dessa sekvenser är nedtecknade alldeles i anknytning till ett pågående barbari, inte sällan publicerade på 1950-talet, motvilligt eller utan författarens tillstånd. Levi ville först inte ställa sig på scenen. Men han hade, paradoxalt nog, också denna längtan efter befrielse, kopplad till skrivandet. När han väl publicerade sig kom han att bli en av de verkligt trovärdiga och seriösa krönikörerna. Levi skriver själv i ett förord till Är detta en människa?
"Såväl före som efter befrielsen var behovet att berätta för 'de andra', att låta 'de andra' ta del, så omedelbart och pockande inom oss att det tävlade med de andra elementära behoven. Boken skrevs för att stilla det behovet, alltså i första hand för att nå inre befrielse."
Så läser jag Primo Levi. Så läser jag vittnesmålen från de nazityska årens industriellt fungerande dödsmaskinerier. Så läser jag alla andra böcker från lägerfångar som överlevt och befriats, oavsett om de uthärdat Gulag i Sovjetunionen, de kinesiska korrektionslägren eller andra, fortfarande aktiva avstjälpningsplatser för människor som inte anses värdiga att leva eller som har fel sorts uppfattningar eller som aktivt vänder sig emot regimerna de lever under. Om inte annat är det sådana reflektioner man gör sig, när man vet att jakten pågår för fullt och nödropen endast sporadiskt når den fria omvärlden. Arabvärlden jagar judar och kristna. Den muslimska diasporan i väst gör vad den kan för att bidra till jakten. Vi möter det varje dag. Om inte annat är det en påminnelse om massans makt och hur de politiska apparaterna kanaliserar och förverkligar drömmarna om den totalitära makten, dess hetspropaganda mot än det ena, än det andra folket och i slutändan också massmorden. Ismerna skördar sina offer. Vi försöker göra något mer än "nix ferschtejen" - frågan är vad vi alls förmår.


Tomas Löfström: Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi (Carlssons)

Det är med stor förväntan jag börjar läsa Tomas Löfströms 565 sidor tjocka (och tunga!) bok om föregångaren Torgny Sommelius. Löfström har jag läst sedan han gav ut sina allra första böcker, minns dem fortfarande: Vägen till Kathmandu (hans tredje bok efter debuten 1971 med Liftare), Minnet av en by (om Sturupbygget och skövlingen av de gamla bymiljön), Mellan Haväng och Himalaya. Efter dessa 1970-talsböcker har han utgivit en rad andra, och på senare år varit redaktör för fina antologier med indisk litteratur. Som skrivande resenär är han ytterst lämpad att ta sig an den legendariske Torgny Sommelius liv och gärning. Sommelius föddes 1928 i Helsingborg och dog redan 1963 när det lilla privatplan han skulle resa med från Port of Spain exploderade.

Ungefär som jag hade väntat mig närmar sig Löfström berättelsen med några egna cirklar, väldigt fint gestaltade, kring hur han försöker ringa in det väldiga arbete som väntar honom. Han filosoferar på tåg på väg till släktingar som bevarar Sommelius efterlämnade papper och dagböcker. Han tar vägen om andra – de allra största – reseskildrare som genom historien lärt oss att blicka ut i den värld som var så mycket större och otillgängligare före den era vi nu lever i, med turismens – såväl ekonomiska som miljömässiga och civilisatoriskt förtärande mekanismer - med internet och ett resande som påminner mer om shopping än om fysisk förflyttning driven av nyfikenhet och bildningstörst. Så pekar han på svenskar som uppehållit sig vid Sommelius livsverk, sådana som Anders Sundelin, Jan Myrdal och andra, liksom på de omedelbara föregångarna, som Sten Bergman, Rolf Blomberg, Artur Lundkvist. Jag skulle själv ha lagt till Göran Börge som gång på gång skildrat sina favoritmiljöer, oavsett om det handlat om libysk ökenkultur eller italienska och grekiska kulturhistorier alltid skrivna med stor kunskap och med den födde resenärens attityd.

Löfström berättar om sitt möte med Sommelius verk. Hans Jugoslavien u.p.a var en av de första böcker han lånade på bibliotek runt 1960.På 1970-talet läste han trilogin Bort genom Asien och tyckte sig se:
”… en frihet och oförutsägbarhet, en benägenhet att låta situationen bestämma handlandet, en egocentritet som egentligen var förbjuden redan då; den var än mer förbjuden när jag själv skrev mina reseböcker på 70-talet. Samtidigt: en verklighetsbetraktelse med skarpa konturer. Han skrev kritiskt om Jugoslavien, men med inlevelse, värme, vilja att förstå; han kunde rentav påstå att folk var friare där än i Sverige.”

Men fakta kvarstår. När Löfström påbörjar sitt författarskap är Sommelius bortglömd. Redan. Det är som om svenska kritiker är oförmögna att se kontinuiteten i den svenska litteraturen. Jag kan inte låta bli att le när Löfströms säger att han jämfördes med Hemingway. Rimligare hade varit att jämföra honom med – tja, Sommelius kanske?

Nu tänker jag inte yttra mig om de rätt så utförliga skildringarna av släkten Sommelius, vem som hör ihop med vem och sådant. Inte heller det jag hört i hela mitt skrivande liv, att fadern Ove Sommelius skulle ha varit nazist, och att han gjort Helsingborgs Dagblad till ett organ för Hitlerväldets Tyskland. Jag säger istället, att om man verkligen vill veta hur det förhöll sig med den saken ska man läsa Tomas Löfströms bok. Sanningen visar sig ju vara en annan. Trots att Löfström inte är den sorts författare som skildrar världen i svart eller vitt så belyser hans resonemang om tidningen under de svåra krigsåren saken betydligt mer nyanserat.

Nå, Torgny Sommelius alltså. Vem var han, vad var det han skrev och vad kan man minnas honom för? Jag går in på sidan 75 i Löfströms bok, som skildrar åren 1946-47, och läser mig framåt genom Sommelius skrivande liv.

Det första jag ser är hur hans far försökte dra in honom i journalistiken redan under gymnasietiden. Under värnplikten skriver han. Bevarat finns bland annat ett fragment till en blivande roman från 1947. Samma år blir han lokalreporter på HD och får bland annat till ett riktigt scoop då han intervjuar Sartre som försökt skaka av sig pressen genom att ta färjan till Helsingborg istället för till Malmö. Han framställer Sartre som ”tyst och försynt”. 1948, året då Sommelius fyller tjugo, ger han sig ut i världen. Han skriver artiklar från resan. Men till hösten samma år återvänder han för studier i Lund. 1949 bär det av mot Tanger och Marrakech. Det tidiga femtiotalet tillbringar han sedan i Paris och Lund, skrivande, älskande, levande. I oktober 1951 skickar han diktsamlingen Drömmen om himmel till Bonniers förlag. Den refuserades. Sommelius är vid denna tid chefredaktör för HD:s nya projekt Kvällsnytt – ett experiment som skulle avslutas 1954.

Det som verkligen är intressant är sedan Löfströms skildringar av Sommelius 50-talsreseskildringar från Jugoslavien. I den vänster som växte fram tycktes man överens om att Titos socialism var så pass olik sovjettidens och östblockets diktaturer, att den var värd både stöd och beundran. Den bilden har jag inte själv odlat. Tvärtom har mina mångåriga samtal med människor från de olika jugoslaviska delrepublikerna och provinserna övertygat mig om att Titos järnhand kunde vara lika skoningslös som de andras. Kanske var det också hans kommunistiska förbund som med denna hårda centralstyrda makt kunde hålla samman folken i en federation. Det finns lika många uppfattningar om det, som det finns ex-jugoslaver. Löfström säger dock att ”det fanns utrymme för viss frihet i Titos Jugoslavien”. Sommelius skriver från Rijeka 1953, från Zagreb där en man ifrågasätter hans projekt, med bland annat dessa ord:
”Jaså, ni tänker skriva om Jugoslavien. Ni är väl medveten om att det är en hopplös uppgift? För vad kan ni skriva om annat än era intryck? Och vad är intryck annat än intryck? Vad vet ni om oss?”
De där orden borde man ha framför datorn varje dag. De kunde främja ödmjukhet i reseskrivandet. Löfström diskuterar också på ett förtjänstfullt sätt Sommelius antaganden om att människor i Jugoslavien var friare än de som lever i demokratier. Löfström:
”Jag vet inte riktigt vart hans resonemang leder, förmodligen in på tvivelaktiga och dunkla vägar. Jag förstår hur han menar, men man kan ju inte lufta fram människors andliga okuvlighet som försvar för kommunism och diktatur.”
1954 skildrar han Algeriet i reportagetexter. Han berättar om upproret. Men redan året därpå drar han längre bort, till Indien. Han reser i en Volkswagenbuss som han köpt i Västtyskland. Den ska komma att utsättas för stora prövningar. Den långa, svåra resan får mig att tänka på andra som kört bil på samma sätt, inte minst paret Myrdal-Kessle, som överallt i öknar och mellan heta berg stretade på i sin lilla Cittra. Vem skulle idag utsätta sig för sådana prövningar? Väldigt få förstås. Men de finns fortfarande, de som inte nöjer sig med charterflyg till en sandstrand.

Bild ur boken från en av Sommelius resor


Sommelius reser i Afghanistan. Han ”beskriver Kabul ingående, initierat, ironiskt. Det är en levande, bildmässig berättelse.” Han reser i Pakistan mest som en parentes. Det är i Indien den ska göras, VW-bussens färd in i det blå och hemlighetsfulla. I Delhi stannar han en hel månad. Om man vill komma nära en människa som söker på djupet i Indien är Löfströms berättelse föredömlig. Han citerar ut brev och dagböcker. Han citerar ur Sommelius egna texter. Löfström är lika intresserad av människor som finns runt Sommelius, och han berättar utförligt om hans olika kvinnor.

Biografin tar senare förstås fasta på Sommelius liv tillbaka i Sverige. Med bilder – fantastiska gamla svartvita interiörer från en arbetande intellektuell människas liv i folkhemmet – och med ord levandegör han denna människa för mig. Ett kapitel bär den underbara rubriken Vid skrivbordet: Hittarp 1957-1958.

Den allra sista delen av boken berättar om ”flykten söderut”, till Karibien i slutet av 1962. Det är på denna resa som katastrofen inträffar. Tillsammans med Erik Strandmark ska han flyga genom Petit Valley från Port of Spain ut till Piarco. En halvtimme tar det och planet återvänder. Just när det ska ta mark händer något. Planet exploderar. En livsgärning är avslutad för Sommelius del, liksom för Strandmarks.

Efter läsningen vill man förstås raskt gå vidare och försöka hitta Torgny Sommelius böcker. Jag vet inte om de ens går att finna antikvariskt, men ska förstås försöka. Tacksam slår jag samman Tomas Löfströms bok som tycks skriven med lika mycket beundran och respekt, som med känslor av samhörighet och ödmjukhet. Det är inte alldeles vanligt att man ser sådana biografier.


lördag 25 januari 2014

Allvar eller allvar?

Jag ser två saker denna lördagkväll: en fransk serie om skönhet och en amerikansk tv-serie av såpamodell. Kvällens avsnitt av den franska serien handlar om kvinnor och etikett i Shanghai. Det är gripande berättelser. När de visar hur man med respekt för omgivningen talar i mobilen så tänker jag på alla hojtande och väsande röster på bussen, de som delar sitt privatliv med alla och ingen. Och så ser jag den amerikanska tv-serien och konstaterar att man där värdesätter orgasmen mer än allting annat. Det är som om livet - bortom allvar och skämt - bara handlade om sexualiteten.

Jag går till bokhyllan, tar fram Imre Kertész och läser:
"Jag har aldrig varit en engagerad människa. Jag avundas en författare som är sparsam med sina ord. En författare som även i grovt väder styr sin ensamma farkost. När Ungern blev ett fritt och föregivet demokratiskt land låste det in mig i den judiska boxen. Det tog inte notis om vare sig min upplevda erfarenhet eller min litterära produktion. Det har gjort mig oförmögen att utveckla den allra minsta känsla av nationell solidaritet. Det är tråkigt, för det förstärker den gamla fördomen att ”juden” inte intresserar sig för ”ungraren”. Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt. Det är känslorna, romantiken, sentimentaliteten som härskar ensamma."
Det är skillnad på allvar och allvar. Men det verkliga allvaret känns alltid igen. Liksom kvalitet går att lukta sig till när det gäller västerlandets dygnet-runt-rinnande medier. Tänker ännu en gång på kärnan i Kertész ord:
"Men allt är lurendrejeri i den nuvarande offentliga situationen. Också på det semantiska fältet. Inget ord, ingen formulering har någon verklig innebörd. Förnuftet har ingen medborgarrätt"
Allvar eller allvar? Det spelar ingen roll längre. Snart nog hittar vi en anledning att bete oss som hjärndöda idioter igen. Eller så går vi till en tom ceremoni för att slippa begrunda den verkliga innebörden av katastroferna och massmorden. Det är dags nu igen, på minnesdagen för de nazistiska folk- och massmorden kommer vår samtids "goda" att trogna sin skelögda verklighetsuppfattning demonstrera mot Israel, och spektaklet känns ända in i märgen. Allvar eller allvar? Orgasm eller annan vara att inhandla i nästa galleria? Hur blir man sparsam med sina ord?


För Leninpristagare och andra

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det. Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle? Jag ställer bara frågan.
 
 

fredag 24 januari 2014

Hänt i veckan med Lenin, Robinson och andra

Jag tillåter mig att nu bara berätta lite personnyheter. Jag gör det därför att jag ser hur snabbt de försvinner, trots det värde de rimligen bör ha i den politiska sfären.

Varje gång ett nytt Lenin-pris meddelas förvånas jag över hur tjänstvilliga människor är att spela med i Jan Myrdals folkmördarspel. 100.000 kronor får dem att leende svälja Lenin. Men nu meddelas det att författaren Susanna Alakoski vägrat ta emot det. "Min släkt bor tre kilometer från den ryska gränsen, nära Viborg. För oss som levt med förtrycket som granne är faran på riktigt. Jag vill aldrig någonsin förknippas med totalitära ideologier eller regimer. Ja, det är mycket pengar men det finns också rötter och en historia att visa respekt för och dra slutsatser utifrån" säger Alakoski till DN, trots att hon en gång i tiden var Gudrun Schymans talskrivare i Vänsterpartiet som har mer med Lenin att göra än någon annan. Oavsett det hedrar vägran att ta emot priset henne. Det finns trots allt människor som inte byter sin heder mot blodspengar.

Förre ledaren av English Defence League har fängslats igen. Arton månaders isoleringsstraff blev domen, då Tommy Robinson fälldes för bedrägeri. Robinson har hyllats både här och där för att han tog farväl av EDL och för att han, enligt envisa rykten, skulle resa runt i de engelska skolorna och predika "anti-rasism". Nu kom det ett fängelsestraff emellan. Hur många liv har Lennon?

Gamle maoisten Robban Aschberg (jo, jag vet att han var just maoist, där på Oktoberförlaget, för jag hängde med samma SKP-gäng då det begav sig) har tillsammans med redan ökända Researchgruppen sysslat med ännu mer personregistrering. Expressens listor räckte inte, så nu jagar de människor som skrivit kommentarer på försumbara Exponerat. Det finns många "demokrater" som beter sig som totalitära vakthundar.

Kamil Ryba är uppenbarligen en politisk aktivist som inte har alla hästarna hemma. Som ledare för Swedish Defence League har han agerat så att man verkligen förstod varför Robinson/Lennon ville lämna rörelsen bakom sig. Nu har han för andra gången varit inne på GT:s redaktion och överlämnat ett hot. Med sådana vänner som Ryba får nog Dispatch-redaktörer och andra ta sig en rejäl funderare. Vill de verkligen bekämpa islamismen tillsammans med honom? Ryba själv är stolt över sina hot: "Ja, det var jag!" säger han. Får han inte ett åtal om olaga hot på sig nu, så skulle det förvåna mig mycket. Masken kastade han annars redan den 27 mars 2013. Klicka på länken så kan ni läsa mer om det.


Sir Salman Rushdie får årets H.C. Andersen Litteraturpris

Foto från Hans Christian Andersen Litteraturpris komiteen
Hans Christian Andersen Litteraturpris komiteen har fornøjelse af at meddele, at modtageren af H.C. Andersen Litteraturpris 2014 er den britisk-indiske forfatter Sir Salman Rushdie

Ur prismotiveringen på svenska: "Han är en oförliknelig berättare, som med en blandning av verklighetstrogen realism och sagolikt fabulerande skildrar resans och kulturmötenas betydelse för vår samtid och därmed berikar världslitteraturen" - hela motiveringen på danska här:
Motivationen for at tildele Salman Rushdie prisen er, at han er en uforlignelig fortæller, som med en blanding af verdensvendt realisme og eventyrlig fabuleren skildrer rejsens og kulturmødernes betydning for vores samtid og dermed beriger verdenslitteraturen. Salman Rushdie deler glæden ved den eventyrlige fortælling med H.C. Andersen. Salman Rushdie lever således på alle måder op til prisens formål, som er at fejre H.C. Andersens betydning for verdenslitteraturen ved at vælge prisvindere, hvis forfatterskab kan knyttes til H.C. Andersens navn og livsværk f.eks. gennem genremæssige ligheder eller fortællerkunstneriske kvaliteter. Hans Christian Andersen Litteraturpris er på 500.000 kr., og den er Danmarks største litteraturpris. Salman Rushdie modtager prisen i Odense den 17. august 2014. Den festlige prisuddeling finder sted i samarbejde med H.C. Andersen Festivals og Odense Kommune.
Om Salman Rushdies senaste bok, Joseph Anton, har jag tidigare skrivit här i bloggen.





Jenny Diski – resenären som sjunker in i vitheten

Foto: Alfabeta förlag, Ulla Montan.


Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är självbiografiskt och handlar om just detta.
Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten.  Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som frånvaro och motsats: ”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma gång föreningen av alla färger?”.

Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous brukar säga.   

Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet. Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.

Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna. Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den. 

Är det båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det  för Diski också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne.  Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.  

Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från 1975: ”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals. Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.

Så här berättar Diski: ”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”

Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.

Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska flyktingar.  James Simmond, deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”

När Diski  skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta existera  sedan hon dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.

I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden präglar rösten.

Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.

Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som  hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap.”



torsdag 23 januari 2014

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag i översättning Adolf Dahl)

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

(Ur min bok Kulturen vid stupet) 

onsdag 22 januari 2014

Lust på Söderslätt

Hon har många strängar på sin lyra, arkitekten och författaren Madeleine Brandin. Så heter hennes hemsidan också Arkitekturpoesi, som en antydan om spännvidden. Sent under hösten 2013 kom hon med två nya böcker. Den ena är skriven tillsammans med kvinnan som berättar, Anna Lindgren, och boken heter Med brödet under bröstet. Mellan Stalin och Hitler, flykten från Dneprepotrovsk till Trelleborg. Den har jag inte hunnit läsa än. Det har jag däremot gjort med Lust på Söderslätt. Det är en mycket typisk Brandin-bok som förenar en kulturhistoriskt insiktsfull blick med en poetisk närvaro i landskapet. I vackra bilder och texter tar hon oss till ett skånskt landskap som vid sidan av Österlen-romantiken ter sig tämligen okänt. Men bor man själv på Söderslätt så kan man visa och berätta om ett landskap vars skönhet inte står andra skånska landskapsdelar efter. Brandin tar oss till sitt eget Östra Stranden i Trelleborg, till alla de små byar, småvägar och kulturminnesmärken hon finner. Och så här kan det låta:
"Inne i Ångkvarnshallen kan man försjunka i den enorma muralmålningen av Johan Falkman på väggen därinne. När man står nere på golvet uppfattar man den knappt, men några trappor upp! Där syns ett myller av kända och okända personer, där syns fyr och färjor, bilimport, arbetare och kommunalråd. Rött och gult, vitt och svart. Hallen är ett publikt rum, inte grönt, men ljust, ett mellanting mellan ute och inne. Man kunde ha fåglar eller fjärilar här."

Och längre fram i boken, i avsnittet Söderslätt och byarna läser jag:
"Smyge läge som en gång var ett fattigt litet fiskeläge har idag en större efterfrågan och högre priser på hus än Klagstorp. Klagstorp som för inte så länge sedan var en blomstrande liten stad. Här finns fortfarande skola och affärer och så stora silos förstås, orten ligger mitt på den bördiga Söderslätt.!
Och:
"När jag kommer ut på väg 101, Landsvägen, den som sägs dela Sverige i två likvärdiga hälfter, där den södra är något bättre, så täcker dimma världen där. När solvärmda luften möter den kalla jorden en tidig vårdag blir det dimma. Här ser jag dödissjöarna vid Östra Grevie, både kiosken och affärer i Alstad har dörrarna välkomnande öppna, sista huset i byn har en rikt smyckad gavel som gör mig glad att se, framför mig tornar Fru Alstads kyrkosilhuett upp sig, med sina utbredda vingar, och till vänster hinner jag skymta Tegelbergas höga skorsten."
Så skriver förstås den på området och i landskapet kunniga som har ögonen öppna och sinnena redo för en resans poesi! Och om man som läsande människa vill lära känna Skåne lite bättre kan man med fördel börja med Brandins bok.


tisdag 21 januari 2014

Anna Brodow Inzaina: "Det är märkligt att några röster ändå lyckas göra sig hörda..."

Idag skriver Anna Brodow Inzaina om min nya bok, Solitär i nyspråkets tid. Jag vill visa några passager, samtidigt som jag här ger länk till hela hennes text.
"Kritiken mot konsumismen är en röd tråd i Nydahls tänkande, liksom all form av totalitarism. Samtidigt med de stora civilisationskritiska perspektiven görs neddykningar i det lokala: fabriksstaden Malmös omvandling under 1900-talet och nya identitet i det mångkulturella Sverige, busslinje 1 i Kristianstad eller 'Bagdad-expressen', som den i folkmun kallas. Där finns ett konservativt drag i sorgen över det som har försvunnit."
Jag tycker att hon här träffar det väsentliga i boken. Den är inte skriven som en ideologisk och programmatisk kritik av islam, även om ämnet berörs vid några få tillfällen. Boken är något annat och vidare än så. Mina solitära böcker - de bildar en serie med sådana titlar som Äntligen ensam, Förensligandet, Den tysta zonen, Inre frihet och Solitär i nyspråkets tid -  är ett slags dagbok eller journal över tiden och okulturen. Att stå i opposition mot sin tid är i dessa böcker själva grunden och utgångspunkten. Man kunde säga att de sammanfattar en känsla av att vantrivas i okulturen, ett alternativt sätt att förhålla sig till den ytliga och banala konsumismen.
"Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår."
Sedan jag i mitten av 1980-talet började skriva böcker som dessa har jag i allt högre grad fjärmat mig från det sociala livet. Jag lockas aldrig till varuhus, jag lockas inte till föreningar eller partier och jag avstår mer än gärna från den maniska resande som kännetecknar den västerländska konsumtionsmänniskan. Nu är jag dessutom pensionär och kan se tillbaka på de resor jag gjorde som frilansande kulturjournalist under 1980- och 1990-talen. Det lockar mig sannerligen inte att börja om på nytt, och att tvingas vistas på flygplatser som mer och mer liknar gigantiska butiksgator. När min hemstad sedan 1982 dessutom byggs om för att tillfredsställa storkapitalets behov av kreditkonsumtion - se på Galleria Boulevard så förstår ni vad jag menar - drar jag mig också för att ens besöka dess centrum. I tystnaden och friden här hemma finns det en möjlighet att överleva. De år jag har kvar kommer jag i hög grad att ägna åt den sortens böcker - både andras som jag läser och de egna som jag skriver.

Är du intresserad av att köpa boken kan du bara sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Tommy Möller & Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år (Bonniers)

Det var Mona Sahlin som fällde de smått profetiska orden till Håkan Juholt i mars 2011: ”Du har ingen aning om vad som väntar dig”. Så här två år senare kan man konstatera att om Juholt haft en aning skulle han väl ha flytt omedelbart och inte ens tänkt tanken att han skulle leda socialdemokraternas sargade parti. 10 månader senare, den 21 januari 2012 skulle Juholt förstå hela vidden av hennes ord. Det var dagen då han avgick efter att ha varit partiordförande den för socialdemokratin historiskt kortaste tiden.

Professorn i statsvetenskap, Tommy Möller, och inrikespolitiske kommentatorn vid SVT:s Aktuellt, Margit Silberstein, har tillsammans skrivit boken om sossarnas svarta år. Det är en både intressant och skrämmande läsning. Här får vi i en lyckad kombination av Möllers analyser och Silbersteins rappa journalistik en text som skapar en bild som är föga smickrande för den högre politiken. Där står man redo att hugga sina vänner i ryggen. Det hade förmodligen inte Håkan Juholt väntat sig när han steg in på scenen efter att ha varit en relativt anonym riksdagsman med försvarsfrågor som sin specialitet.

Allt hade ställts på sin spets för socialdemokratin efter det svidande valnederlaget 2010. Valresultatet var det sämsta som partiet gjort sedan rösträtten infördes i Sverige, 30,66%. Mona Sahlins försök att nå makten i en allians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet – av kritikerna kallat ”den rödgröna röran” – misslyckades totalt. Hon stod som en förlorare där på valkvällen och hennes ”Det är inte över än, det är nu det börjar”-tal ekade tomt och fyllt av meningslös retorik. Hur skulle partiet agera, hur skulle Mona Sahlin agera? Hon fick partiledningens förtroende att fortsätta – med det olyckssaliga ord som tillades: ”nu”. Det innebar konkret att mattan kunde dras undan när som helst. Och det gjorde den. Sahlin meddelade sin avgång och huggsexan om partiledarposten var i full gång.

Möller och Silberstein redovisar initierat och spännande vad som hände bakom kulisserna. Det är sannerligen ingen vacker bild de ger av partiet som strör orden ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa” omkring sig. Där uppe i toppen är det de starka armbågarna, talangen för intriger och de rätta förbindelserna som avgör. Solidaritet är sannerligen inte det första man tänker på. En särskilt viktig roll verkar en av nederlag förbittrad Pär Nuder ha spelat – han som efteråt av Håkan Juholt skulle komma att beskrivas som den enda riktigt pålitliga kamraten, en klippa och en trygghet. Många tycks ha trott att det var Nuder som skulle ta över partiledarposten. Så blev det som bekant inte.

Hela skildringen av hur Juholt lyfts in från skuggorna är fascinerande. Men det är med berättelsen om hans tio månader som partiledare, som går från spänning till drama av hög kvalitet. Juholt beskrivs med stor saklighet. Det behövs inga ironiska elakheter eller svepande omdömen – en saklig berättelse lyckas bättre i avsikten att framställa katastrofen i hela dess vidd.

Hur började det? Jo, med Juholts installationstal på s-kongressen i mars 2011. Ledamöterna jublar. Här har de hittat en riktig ”vänstersosse” som kan leda partiet tillbaka till rötterna. Juholt har spenderbyxorna på. Löftena är många och de är omfattande. Metaforerna blir omtalade: ”Den som står i värmande solsken ska hålla ut paraplyet till den som står i ösregn” säger Juholt och drar ner applåder.  Sverige är ett ”land som håller på att gå sönder” – ingen kan säga emot honom. Han beskriver att land sargat av privatiseringar och utförsäljningar, där man gör stora privata vinster i vården och skolan, där ”hundratusentals barn som lever i fattigdom” blivit resultatet. Men så lämnar han ibland manus. Varje gång det sker ”tillkom ytterligare några miljarder” kommenterade en gammal partiveteran. Juholts löften var många och dyra, men inte ett ord sa han om hur de skulle betalas.

Så kommer då ”affärerna” på rad. Det är som om allt Juholt gjort i det förflutna och säger i nuet fäller ännu en bit förtroende för honom. Först är det sambons förskingring och Juholts egna hyresbetalningar, sedan är det budgetmotionen med den bortlyfta a-kassan. Ännu lite senare är det Sveriges Libyen-insats och inte att förglömma Juholts påstående i riksdagen att alliansregeringen skulle ha gjort upp med Sverigedemokraterna 2008 – två år innan partiet ens valts in! ”Håkan Juholt går inte ur askan i elden. Han rör sig i ett eldhav” kommenterar Silberstein.

När så förtroendet är slut inleds den avslutande, segdragna akten. VU-möten hålls utan Juholt. Förtroende uttalas trots att man just beslutat motsatsen. Partiets representanter står dagligen inför medias frågor och blåljuger. Juholt turnerar land och rike runt på sin ”förlåt-resa”, han möter entusiastiska lokalavdelningar och förväxlar deras varma mottagande med den allmänna opinionen. Hans sista stund närmar sig.

Efter VU-mötet den 20 januari 2012 tar sig Juholt ut bakvägen och media matas med ännu en förtroendelögn. Redan dagen därpå spricker den, då Juholt kallar till presskonferens i Oskarshamn. Juholt meddelar där att han inte ”vill stå i vägen” för den ”nystart som Sverige och partiet behöver”. Orden är Pär Nuders. Juholt uttalar dem som om de vore hans egna.

Boken avslutas med ett kort kapitel där Margit Silberstein intervjuar Juholt. Hon konstaterar att han pendlar mellan bitterhet och ”en önskan att förmedla bilden av sig själv som storsint och förstående i förhållande till dem han ser som sina fiender.”

Hans avslutande ord kan illustrera hur lite lärdom katastrofen inneburit:
”Andelen sakfel var inte större än hos mina företrädare. Men toleransen för mina misstag var mycket lägre.”
Så ser det ut, där uppe på toppen. Boken är så intressant att den kan läsas som en saklig studie av ett fenomen som varje människa borde studera och lära sig av – inte minst när man står inför parlamentsval.
 
 

måndag 20 januari 2014

VINTERREA - BÖCKER TILL LÅGA PRISER

1/ Paket ett.
 
Innehåller tre böcker:

Kulturen vid stupet


Sextio år senare


Medborgaren, makten och moskén



Strödda läsningar om böckerna:

"Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av tex fascism och rasism." Lars Vilks om Medborgaren, makten och moskén.

"En mycket intressant essä handlar om Albanien. Thomas Nydahl har en unik erfarenhet och kännedom om detta så länge okända land som han hade tillfälle att besöka som ung vänsterradikal. (Han har många gånger skrivit om dessa erfarenheter på sin blogg). Mina egna erfarenheter är kortare och av annorlunda karaktär: som internationell tjänsteman arbetade jag med projekt för industriell och ekonomisk omstrukturering, först under Ramiz Alias sista år, sedan ett par år under den första post-kommunistiska regeringen.  Ramiz Alias folk blev förbannade på oss men hans efterträdare välkomnade oss med öppna armar. De ambitiösa men likväl realistiska projekt som vi tillsammans utarbetade för en ordnad övergång till en fri marknadsekonomi kullkastades brutalt när Världsbanken och IMF kom in med praktiskt taget obegränsade ekonomiska resurser på villkor att man genomförde en "big bang", dvs en marknadisering innan det fanns några marknader, några institutioner eller tillräckligt utbildad arbetskraft. Så gick det som det gick." Bloggaren Bengt O. Karlsson om Kulturen vid stupet.

"Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden, och att därför söka billiga poänger om politisk inkorrekthet är bara att ställa sig i tjänst åt dumheten. Jag känner få svenska intellektuella som är lika öppna för intryck från andra kulturer, som är lika nyfikna inför just den mångfald som erbjuds från hela världen (alltså den som är större än den anglosaxiska)."  Bloggaren Bernur om Sextio år senare.


De tre böckerna ovan säljs samlade för endast 150:- inklusive frakt.
Vill du köpa endast en titel kostar de 75:- styck.

2/ Alla de andra som också skrev



Innehåller med utgivande förlaget Tusculums ord:

"Här möter vi Witold Gombrowicz på en bar i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv. På mjukaste prosa, och med en exakt blick för varje betydelsefull detalj, tecknar Thomas Nydahl i Alla de andra som också skrev ett lika stillsamt som intensivt porträtt av skrivandet som nödvändigt liv.”


Endast 75:- inklusive frakt för boken ovan.

3/ Paket två.

Ökenvandring


Kön, klass och kultur



Om Ökenvandring skrev Svenska Dagbladet:

Jag blir provocerad av hans stadsvandringar, eftersom de uttrycker en så djup pessimism, men i och med detta har de ju onekligen skapat förutsättning för fortsatt debatt. Vilket kanske var Thomas Nydahls avsikt.”

Om Kön, klass och kultur skrev utgivande förlaget h:ström:

”I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon och återknyter på så sätt till höstens bästsäljare på förlaget: Kärlek och längtan – en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Förordet är skrivet av Birgitta Stenberg.”

De två böckerna ovan säljes tillsammans för 150:- inklusive frakt.
Vill du köpa endast en titel kostar den 120:-.

4/ Inre frihet



Helena von Hofsten, min förre förläggare, skrev så här om boken:

”Den låg några dagar där på nattygsbordet, oläst – vit, ren oskuldsfull – dess vita blad är något av de vitaste blad jag vänt i en bok, omslaget i äggskal. Nu är den läst och utläst och understruken i, det finns hundöron på många ställen, sidor upplevda av sin läsare, tankar om nya texter, ämnen att göra något av någon dag när jag får tid. Jag talar om Thomas Nydahls nya bok Inre frihet (Occident 2008). Och som alltid när det handlar om plågsam ångest, eller som i andra nyligen lästa böcker, om döden – står livet i centrum. Ord som ger kraft att leva – göra det enda vi kan, medan vi kan – njuta – av litteraturen, musiken, maten, vinet, kärleken, av dagarna – de vanliga, och de andra. Thomas Nydahl inspirerar med sina texter, det må gälla dagar när svart är den enda möjliga färgen, till stunder då doften av en mustig gryta som puttrar på spisen lyser upp eftermiddagen. Hans reflektioner, de dagliga anteckningarna, är mjuka att läsa, följsamma – men aldrig inställsamma, de river i sår, sådana vi alla går omkring med. Det är en bok fylld av ärlig och naken längtan efter inre frihet.”

Boken ovan kostar 75:- inklusive frakt.

Är du intresserad av rea-böckerna sänder du ett mail till thomas.nydahl@gmail.com för vidare instruktioner