.jpg) |
| Staty i Birmingham. Foto: AN |
Den 20 april 1968 höll
Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham.
Talet skulle få konsekvenser för honom själv, och det har alltsedan dess
funnits publicerat i många olika sammanhang. Själv såg jag första gången
referenser till hans tal i några obskyra sammanhang – och i
usla översättningar - på nätet, men talet i sin helhet fann jag hos
Telegraph.uk. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag
vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och
hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till
den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 –
1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot
att det gjort landet till EEC-medlem.
Jag vill citera avgörande
passager i hans tal och börjar med det allra första han säger, därför att det
har visat sig ha en kanske oväntad tyngd:
”Statsmannaskapets
främsta funktion är att förhindra allt ont som är möjligt att förhindra. När
man försöker göra det, möter man hinder som är djupt rotade i den mänskliga
naturen. Ett sådant är att tingens ordning är så beskaffad att det onda inte
blir synligt förrän det redan inträffat: vid varje steg av dess ankomst finns
det utrymme för tvivel och diskussion huruvida det är verkligt eller inbillat.
Av samma skäl ter det sig inte särskilt anmärkningsvärt vid en jämförelse med
aktuella problem, som är både odiskutabla och brådskande: därför frestas alla
politiker att ägna sig åt det omedelbart näraliggande på bekostnad av det
framtida.”
Det är få förunnat att
kunna göra en sådan prognos och att de facto tala om ett socialt problem som
för de flesta människor inte ens var synligt. Han beskriver ett problem som
varken ter sig odiskutabelt eller brådskande att hantera. Han gör det med ord
som visar att han själv betraktar det som just brådskande. Men det onda eller
skadliga eller destruktiva, hur vi nu väljer att beskriva det, kan kanske inte
förrän i ett långt framskridet skede visa sig i sin fulla kraft för en större
allmänhet. Medan skeendet pågår kanske vi uttrycker tvivel men väljer att tiga
och samtycka. Inte minst från ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Varje
tvivel som klätts i ord har genast demoniserats och gör så än idag. Den som
kritiserat invandringen i allmänna ordalag har länge stämplats som
”främlingsfientlig”, ”xenofob” eller
”rasist”. Under de senaste femton åren har dessa skällsord oftast bytts mot
”islamofob” eftersom den överväldigande majoriteten av alla som kommer till
Europa är muslimer, eller härstammar från muslimska kulturer och länder. Att
anklaga människor för att lida av en sjukdom (fobi) är som jag ser det ett allt
för fegt och lättjefullt sätt att slippa en diskussion. Religionskritik har
förvisso i alla tider av väckelse setts med oblida ögon. Men uppvuxen i ett hem
präglat av frireligiöst fromleri och i en tid av minst sagt offensiv
kristendomskritik lärde jag mig att aldrig acceptera tystnaden som en strategi
gentemot väckelsepredikanterna. Islam befinner sig idag i en väckelse som är
både global och omfattande med avseende på kulturer och nationer. Att kritisera
islam och islamism är i motsats till fobins ogrundade rädsla, en nödvändig sak
som i själva verket kan sägas utgå ifrån en högst välgrundad rädsla och
misstänksamhet.
”Och först och
främst är ju människor så skapta att de blandar ihop beskrivningen av problemet
med problemets orsak och till och med en önskan att vilja ha problemet: ’Om
människor ändå slutade prata om det, så skulle det nog inte bli så’, älskar de
att tänka.”
Just så har vi gjort.
Blundat, försökt slå dövörat till när någon framfört tvivel eller kritik.
Powell ställs inför väljare – medborgare i hans eget land – som uttrycker så
starka tvivel om framtiden att han själv blir förvånad. Hur ska jag hantera dem?
frågar han sig. Han går till statistiken när han funderar över framtiden.
”Om 15-20 år,
om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv
miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min
siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för
Registrar General's Office. Det
finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och
sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig
Storlondons befolkning.”
Powell använder
sig av Wolverhampton för att konkretisera sin oro för framtiden. Det gör också
Frank Sherman i sin studie av arv och kultur, som jag ska återkomma till längre
fram.
Jag vill citera
hela det avsnitt där Powell konkret exemplifierar:
”För åtta år
sedan, på en respektabel gata i Wolverhampton, såldes ett hus till en neger. Nu
lever det bara en vit person där, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är hennes
berättelse. Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon gjorde
om sitt sjurums-hus, hennes enda tillgång, till ett pensionat. Hon arbetade
hårt och det gick bra, hon kunde betala sina lån och lade undan för ålderdomen.
Så flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hus efter hus tas över.
Den tysta gatan blev en skränig och förvirrad plats. Beklagligtvis flyttade
hennes vita hyresgäster därifrån. Dagen då den sista lämnade väcktes hon
klockan sju av två svarta som ville använda hennes telefon för att ringa sin
arbetsgivare. När hon sa nej, så som hon skulle ha sagt nej till varje främling
så tidigt på morgonen, så blev hon förolämpad och rädd att hon skulle
attackeras om det inte hade varit för dörrkedjan. Invandrarfamiljer har försökt
hyra rum i hennes hus men hon har alltid vägrat. När hennes sparade slantar
tagit slut, och sedan hon betalt skatten, hade hon mindre än två pund per
vecka. Hon ansökte om skattelättnad och togs emot av en ung flicka, som när hon
hörde att kvinnan hade ett sjurumshus, föreslog att hon skulle hyra ut delar av
det. Då svarade hon att de enda hon kunde få var svarta människor, och flickan
reagerade med att säga att rasfördomar inte skulle hjälpa henne i det här
landet. Hon återvände hem. Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar
räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att
köpa huset av henne – till priser som en framgångsrik fastighetsägare skulle
kunna få in i hyror varje vecka eller åtminstone månad. Hon har blivit rädd för
att gå ut. Rutor är krossade. Hon hittar avföring i brevlådan. När hon går för
att handla så förföljs hon av barn, charmiga, storskrattande negerungar. De kan
inte tala engelska, men ett ord har de redan lärt sig, ’rasist’ skriker de. När
den nya lagen om rasrelationer gått igenom, är den här kvinnan övertygad om att
de kommer att kasta henne i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”
Längre fram i
talet säger han:
“Det finns
bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de
senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade och vars enda tanke och strävan går i den
riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en
stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en
skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen
till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och
bakgrunden som har gett majoriteten av invandrarna föreställningen om
integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något
sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att
pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att
fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand (1 Kungaboken 18:41-46), som så kan snabbt
täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att
spridas fort.”
 |
| Enoch Powell (1912-1998). Foto: Wiki |
Jag vill understryka att
jag är väl medveten om att de uttryck som Powell använde för mer än fyrtio år
sedan inte går att använda idag. Idag räcker det att använda ordet ”neger” i
Sverige, för att stämplas som rasist. Jag menar dock att det i sammanhanget
saknar betydelse. Så pass mycket fantasi måste man ha, att man vid läsningen
förstår att texten är gammal, och att ämnet handlar om något helt annat än
hudfärg. Här drar jag mig till minnes vad Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München skrev: ”Tänk till exempel på hur ordet negro behandlades i engelskan.
Under sextiotalet identifierades ordet som ett nedsättande uttryck och ersattes
med colored person. Sedan upptäcktes rasismen i det uttrycket också – i stället
blev det black, som ett ord för ett självmedvetande som skulle vara starkare än
alla föredomar. Det fungerade inte heller, klasskillnaderna bestod, och så
uppfanns African American. Utan större effekt på inkomst- och bildningsläget.”
Det som är problemet kan
beskrivas i termer av kultur, tradition, religion. När ett lands befolkning i
så stor utsträckning som skett, byts ut mot en ny, är den kraftiga friktionen
lika självklar som förutsägbar. Inga svenska förorter har heller klarat att
hantera den befolkningsförändringen. Varje dag bär vittnesbörd om
konsekvenserna.
Det är viktigt att
poängtera att termer som ”ras” för mig är otänkbara och oanvändbara. Det finns en mänsklig ras. Den skiljer sig endast
och uteslutande från andra raser och arter, det vill säga från andra däggdjur.
Lika mycket en icke-fråga är för mig en människas hudfärg. Skulle de pigment i
huden som bestäms av var på jorden du föds, också avgöra vilka etiska,
moraliska och kulturella värderingar du har? Nej, det tror jag inte för ett
ögonblick. Jag har mött tillräckligt många människor från andra kulturer, som
också haft andra hudfärger än jag själv, som jag i allt väsentligt delat
värdegrund med. På samma sätt har jag mött åtskilliga européer som till det
yttre ser ut ungefär som jag, som jag inte på några punkter delat värdegrund med.
Däremot präglas man som människa av den miljö och kultur man växer upp i, men
det är inte hudfärgens förtjänst eller skuld.
Hudfärg och ”ras” är
således icke-frågor för mig. Det är däremot inte kultur. Vi lever i olika
kulturer, beroende på var vi föds. Vi kan växa upp i samma världsdel, rentav i
samma land, och ändå inte dela kultur. Jag har inget gemensamt med överklassens
penningsamlarkultur. Jag delar inte dess värderingar. Men jag har heller
ingenting gemensamt med den trasproletära kultur som glorifierar brottslighet
och brutalitet. Och som om inte det vore nog, passar jag på att säga att jag
heller ingenting gemensamt har med medelklassens ständiga strävan att komma ett
pinnhåll högre upp i den ekonomiska sfären. På samma sätt förhåller jag mig självklart
till kulturer som fötts och som frodas på andra platser på jorden. Jag kan
förstås aldrig dela kultur med människor som eldar upp kvinnor för att de varit
”dåliga brudar” eller som skär sönder flickornas underliv. Jag kan inte dela
kultur med dem som uppmanar till mord därför att någon skrivit en bok, en sång
eller målat ett konstverk. Lika lite kan jag dela kultur med dem som på olika
sätt, genom muntlig tradition eller med hänvisning till religiösa urkunder,
förnedrar, förtrycker och nedvärderar sina allra närmaste medmänniskor.
Således: hudfärg och
”ras” är icke-frågor. Allt det som handlar om värderingar, kulturramar, etiska
och moraliska grundförutsättningar är däremot de viktiga frågorna.
Det är mot den bakgrunden
jag läser Powell. Inte utifrån några inskränkta och aggressivt nationalistiska motiv.
Och just därför ser jag att han i sitt tal förmådde blicka fram mot
samhälleliga tillstånd som många än idag förnekar eller blundar för. Det är där
Powells unika gärning finns. Han kunde utifrån de allra första konflikthärdarna
förstå att något större, mer omfattande och oroväckande var på väg. Vi som
lever nu vet vad han syftade på. Ändå fortsätter många av oss att låtsas som om
priset på huvudvärkstabletter var det största problemet. Vid
Powells 100-årsdag, den 16 juni 2012, fanns det några intressanta brittiska
tidningsartiklar. Till exempel skrev Peter Oborne, Daily Telegraphs politiske
kommentator:
"Men han hade fel på alla punkter. Blodsutgjutelsen som han förutspådde har fortfarande inte kommit, och hans språk var förfärligt. Han beskrev en äldre änkas öde, hon som 'hittade avföring nerkörd i brevlådan.´Journalister letade efter den kvinnan men hittade henne aldrig. Utfrågad i tv av David Frost, så medgav Powell att han aldrig talat med kvinnan och att han inte ens kunde gå i god för att hon existerade."
Mot Oborne kunde man
förvisso invända att en bestämd form av blodsutgjutelse sker i den engelska
vardagen. Motsättningarna mellan olika folkgrupper är ett faktum, och inte
minst det våld som ofta kommer till uttryck i misshandel och våldtäkter måste
betraktas som en del av det skräckscenario Powell tecknade för framtiden.
Kvinnan han använder som exempel betraktar jag som en klassisk politikeranka.
Powell var en ledande politiker. För att
”göra sig förstådda” använder maktens män och kvinnor sig av exempel ur
vardagen, alldeles oavsett om de finns eller inte. De blir pedagogiska redskap
av samma slag som man använder i daghemsmiljöerna. Lätta att förstå,
programmerade för bestämda slutsatser. Men varje gång sådana ankor genomskådas
förlorar den som använt sig av dem i trovärdighet.
Flyttar vi fram Powells
exempel från Wolverhampton till dagens situation, så vet vi, inte minst från
berättelser som den Gina Khan ger, att
islam idag är den allt dominerande kraften i landets bostadsområden. Islam i
dess militanta och aggressiva form, islamismen, är ju i ännu högre grad en
kultur som inte låter sig nöja med att vara en trivsam granne. Tvärtom ligger
det i dess natur att expandera och ta över det som ”kuffar”
dittills levt i. I hela teorin om Dar al-Harb ligger
föreställningen om ett moraliskt krig som måste föras i de länder/territorier
där islam ännu inte härskar som statsmakt. Powells ord om huruvida problem är
akuta eller inte, får då en ny och annan aktualitet. Invandringen i sig är en
sak, islamiseringen en annan. Men att de båda fenomenen hänger samman i vår tid
är allt mer uppenbart. Ingen kan i Sverige blunda för det faktum att den
övervägande majoriteten av invandrarna kommer från länder som Somalia,
Afghanistan och Irak. Tidigare inflyttning av framför allt palestinier har
också bidragit till den stora andelen muslimer. Bosniska och albanska muslimer
saknar i stor utsträckning denna betydelse, eftersom de i samband med
konflikter och krig flytt från starkt sekulariserade miljöer (vilket inte
hindrar att det finns militanta islamister också i dessa folkgrupper).
Skillnaden mot de brittiska städerna är framför allt avsaknaden av pakistansk
invandring till Sverige
Artikeln ingår i min bok Black Country.
Idag instämmer Nigel Farage i det principiella resonemanget:
Nigel Farage yesterday said ‘the basic principle’ behind parts of Enoch Powell’s notorious Rivers of Blood speech was right.
The
UKIP leader was asked if he agreed with a statement about how the
‘indigenous population found themselves strangers in their own country’.