måndag 6 januari 2014

Carson McCullers: Hjärtat jagar allena

Jag har läst den mycket sakta, Carson McCullers debutroman Hjärtat jagar allena (Norstedts, översättning av Nils Jacobsson). Hon var väldigt ung när hon skrev den, bara 23 år. Och nog är det som litteraturhistorikerna säger, man förbluffas över att en så ung människa kan fylla en debutroman med så mycket mänsklig vishet och kunskap.

Jag ska inte ens försöka referera romanens innehåll, än mindre recensera den. Men jag vill peka på några tunga inslag som fått mig att kväll efter kväll gå till den för att läsa ett eller två kapitel.

Centralgestalten är den dövstumme John Singer. Runt honom spinns flera berättelser. Gripande människoöden. Pregnanta miljöbilder. Singer skiljs ifrån sin grekiskättade vän Spiris Antonapoulos, också han dövstum och hans liv blir förstås fattigare. Men han överger inte vännen utan besöker honom där han finns. Med en ung flickas blick följs och kommenteras skeendet av Mick Kelly (som också har betraktats som alter ego för McCullers). Från oskuld till drickande melankoliker går hon.

Men den man som jag tagit störst intryck av är utan tvekan doktor Copeland, traktens svarte läkare och människovän. Kring honom spinns dessutom berättelserna om den svarta befolkningens umbäranden. Det är 1930-tal, man är högst medveten om att Hitler gripit makten någonstans i Europa och den revolutionsromantiske agitatorn Jack Blount gör vad han kan för att förändra världen. Men de som tvingas lyssna - han är en verklig pratkvarn - reagerar som jag själv, med trötthet och en gäspning.

Vill man läsa en amerikansk klassiker så finns den här. Jag ska inte säga något förnumstigt om den utan bara rekommendera den som ett stycke historia i litterär form. Jag hade inte läst en rad av McCullers. Nu ska jag läsa fler, för Hjärtat jagar allena ger verkligen mersmak.






Rötter, rotlöshet och befolkningsskifte. Om bland annat Enoch Powells Rivers of Blood



Staty i Birmingham. Foto: AN
Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Talet skulle få konsekvenser för honom själv, och det har alltsedan dess funnits publicerat i många olika sammanhang. Själv såg jag första gången referenser till hans tal i några obskyra sammanhang[1] – och i usla översättningar - på nätet, men talet i sin helhet fann jag hos Telegraph.uk. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.

Jag vill citera avgörande passager i hans tal och börjar med det allra första han säger, därför att det har visat sig ha en kanske oväntad tyngd:
 ”Statsmannaskapets främsta funktion är att förhindra allt ont som är möjligt att förhindra. När man försöker göra det, möter man hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Ett sådant är att tingens ordning är så beskaffad att det onda inte blir synligt förrän det redan inträffat: vid varje steg av dess ankomst finns det utrymme för tvivel och diskussion huruvida det är verkligt eller inbillat. Av samma skäl ter det sig inte särskilt anmärkningsvärt vid en jämförelse med aktuella problem, som är både odiskutabla och brådskande: därför frestas alla politiker att ägna sig åt det omedelbart näraliggande på bekostnad av det framtida.”
Det är få förunnat att kunna göra en sådan prognos och att de facto tala om ett socialt problem som för de flesta människor inte ens var synligt. Han beskriver ett problem som varken ter sig odiskutabelt eller brådskande att hantera. Han gör det med ord som visar att han själv betraktar det som just brådskande. Men det onda eller skadliga eller destruktiva, hur vi nu väljer att beskriva det, kan kanske inte förrän i ett långt framskridet skede visa sig i sin fulla kraft för en större allmänhet. Medan skeendet pågår kanske vi uttrycker tvivel men väljer att tiga och samtycka. Inte minst från ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Varje tvivel som klätts i ord har genast demoniserats och gör så än idag. Den som kritiserat invandringen i allmänna ordalag har länge stämplats som ”främlingsfientlig”, ”xenofob”[2] eller ”rasist”. Under de senaste femton åren har dessa skällsord oftast bytts mot ”islamofob” eftersom den överväldigande majoriteten av alla som kommer till Europa är muslimer, eller härstammar från muslimska kulturer och länder. Att anklaga människor för att lida av en sjukdom (fobi) är som jag ser det ett allt för fegt och lättjefullt sätt att slippa en diskussion. Religionskritik har förvisso i alla tider av väckelse setts med oblida ögon. Men uppvuxen i ett hem präglat av frireligiöst fromleri och i en tid av minst sagt offensiv kristendomskritik lärde jag mig att aldrig acceptera tystnaden som en strategi gentemot väckelsepredikanterna. Islam befinner sig idag i en väckelse som är både global och omfattande med avseende på kulturer och nationer. Att kritisera islam och islamism är i motsats till fobins ogrundade rädsla, en nödvändig sak som i själva verket kan sägas utgå ifrån en högst välgrundad rädsla och misstänksamhet.

”Och först och främst är ju människor så skapta att de blandar ihop beskrivningen av problemet med problemets orsak och till och med en önskan att vilja ha problemet: ’Om människor ändå slutade prata om det, så skulle det nog inte bli så’, älskar de att tänka.”

Just så har vi gjort. Blundat, försökt slå dövörat till när någon framfört tvivel eller kritik. Powell ställs inför väljare – medborgare i hans eget land – som uttrycker så starka tvivel om framtiden att han själv blir förvånad. Hur ska jag hantera dem? frågar han sig. Han går till statistiken när han funderar över framtiden.

”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office[3]. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”

Powell använder sig av Wolverhampton för att konkretisera sin oro för framtiden. Det gör också Frank Sherman i sin studie av arv och kultur, som jag ska återkomma till längre fram.
Jag vill citera hela det avsnitt där Powell konkret exemplifierar:

”För åtta år sedan, på en respektabel gata i Wolverhampton, såldes ett hus till en neger. Nu lever det bara en vit person där, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är hennes berättelse. Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon gjorde om sitt sjurums-hus, hennes enda tillgång, till ett pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon kunde betala sina lån och lade undan för ålderdomen. Så flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hus efter hus tas över. Den tysta gatan blev en skränig och förvirrad plats. Beklagligtvis flyttade hennes vita hyresgäster därifrån. Dagen då den sista lämnade väcktes hon klockan sju av två svarta som ville använda hennes telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon sa nej, så som hon skulle ha sagt nej till varje främling så tidigt på morgonen, så blev hon förolämpad och rädd att hon skulle attackeras om det inte hade varit för dörrkedjan. Invandrarfamiljer har försökt hyra rum i hennes hus men hon har alltid vägrat. När hennes sparade slantar tagit slut, och sedan hon betalt skatten, hade hon mindre än två pund per vecka. Hon ansökte om skattelättnad och togs emot av en ung flicka, som när hon hörde att kvinnan hade ett sjurumshus, föreslog att hon skulle hyra ut delar av det. Då svarade hon att de enda hon kunde få var svarta människor, och flickan reagerade med att säga att rasfördomar inte skulle hjälpa henne i det här landet. Hon återvände hem. Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa huset av henne – till priser som en framgångsrik fastighetsägare skulle kunna få in i hyror varje vecka eller åtminstone månad. Hon har blivit rädd för att gå ut. Rutor är krossade. Hon hittar avföring i brevlådan. När hon går för att handla så förföljs hon av barn, charmiga, storskrattande negerungar. De kan inte tala engelska, men ett ord har de redan lärt sig, ’rasist’ skriker de. När den nya lagen om rasrelationer gått igenom, är den här kvinnan övertygad om att de kommer att kasta henne i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”

Längre fram i talet säger han:

“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade  och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har gett majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand (1 Kungaboken 18:41-46), som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”
Enoch Powell (1912-1998). Foto: Wiki

Jag vill understryka att jag är väl medveten om att de uttryck som Powell använde för mer än fyrtio år sedan inte går att använda idag. Idag räcker det att använda ordet ”neger” i Sverige, för att stämplas som rasist. Jag menar dock att det i sammanhanget saknar betydelse. Så pass mycket fantasi måste man ha, att man vid läsningen förstår att texten är gammal, och att ämnet handlar om något helt annat än hudfärg. Här drar jag mig till minnes vad Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München skrev: ”Tänk till exempel på hur ordet negro behandlades i engelskan. Under sextiotalet identifierades ordet som ett nedsättande uttryck och ersattes med colored person. Sedan upptäcktes rasismen i det uttrycket också – i stället blev det black, som ett ord för ett självmedvetande som skulle vara starkare än alla föredomar. Det fungerade inte heller, klasskillnaderna bestod, och så uppfanns African American. Utan större effekt på inkomst- och bildningsläget.”[4]

Det som är problemet kan beskrivas i termer av kultur, tradition, religion. När ett lands befolkning i så stor utsträckning som skett, byts ut mot en ny, är den kraftiga friktionen lika självklar som förutsägbar. Inga svenska förorter har heller klarat att hantera den befolkningsförändringen. Varje dag bär vittnesbörd om konsekvenserna.

Det är viktigt att poängtera att termer som ”ras” för mig är otänkbara och oanvändbara. Det finns en mänsklig ras. Den skiljer sig endast och uteslutande från andra raser och arter, det vill säga från andra däggdjur. Lika mycket en icke-fråga är för mig en människas hudfärg. Skulle de pigment i huden som bestäms av var på jorden du föds, också avgöra vilka etiska, moraliska och kulturella värderingar du har? Nej, det tror jag inte för ett ögonblick. Jag har mött tillräckligt många människor från andra kulturer, som också haft andra hudfärger än jag själv, som jag i allt väsentligt delat värdegrund med. På samma sätt har jag mött åtskilliga européer som till det yttre ser ut ungefär som jag, som jag inte på några punkter delat värdegrund med. Däremot präglas man som människa av den miljö och kultur man växer upp i, men det är inte hudfärgens förtjänst eller skuld.

Hudfärg och ”ras” är således icke-frågor för mig. Det är däremot inte kultur. Vi lever i olika kulturer, beroende på var vi föds. Vi kan växa upp i samma världsdel, rentav i samma land, och ändå inte dela kultur. Jag har inget gemensamt med överklassens penningsamlarkultur. Jag delar inte dess värderingar. Men jag har heller ingenting gemensamt med den trasproletära kultur som glorifierar brottslighet och brutalitet. Och som om inte det vore nog, passar jag på att säga att jag heller ingenting gemensamt har med medelklassens ständiga strävan att komma ett pinnhåll högre upp i den ekonomiska sfären. På samma sätt förhåller jag mig självklart till kulturer som fötts och som frodas på andra platser på jorden. Jag kan förstås aldrig dela kultur med människor som eldar upp kvinnor för att de varit ”dåliga brudar” eller som skär sönder flickornas underliv. Jag kan inte dela kultur med dem som uppmanar till mord därför att någon skrivit en bok, en sång eller målat ett konstverk. Lika lite kan jag dela kultur med dem som på olika sätt, genom muntlig tradition eller med hänvisning till religiösa urkunder, förnedrar, förtrycker och nedvärderar sina allra närmaste medmänniskor.

Således: hudfärg och ”ras” är icke-frågor. Allt det som handlar om värderingar, kulturramar, etiska och moraliska grundförutsättningar är däremot de viktiga frågorna.

Det är mot den bakgrunden jag läser Powell. Inte utifrån några inskränkta och aggressivt nationalistiska motiv. Och just därför ser jag att han i sitt tal förmådde blicka fram mot samhälleliga tillstånd som många än idag förnekar eller blundar för. Det är där Powells unika gärning finns. Han kunde utifrån de allra första konflikthärdarna förstå att något större, mer omfattande och oroväckande var på väg. Vi som lever nu vet vad han syftade på. Ändå fortsätter många av oss att låtsas som om priset på huvudvärkstabletter var det största problemet. Vid Powells 100-årsdag, den 16 juni 2012, fanns det några intressanta brittiska tidningsartiklar. Till exempel skrev Peter Oborne, Daily Telegraphs politiske kommentator: 
"Men han hade fel på alla punkter. Blodsutgjutelsen som han förutspådde har fortfarande inte kommit, och hans språk var förfärligt. Han beskrev en äldre änkas öde, hon som 'hittade avföring nerkörd i brevlådan.´Journalister letade efter den kvinnan men hittade henne aldrig. Utfrågad i tv av David Frost, så medgav Powell att han aldrig talat med kvinnan och att han inte ens kunde gå i god för att hon existerade."
Mot Oborne kunde man förvisso invända att en bestämd form av blodsutgjutelse sker i den engelska vardagen. Motsättningarna mellan olika folkgrupper är ett faktum, och inte minst det våld som ofta kommer till uttryck i misshandel och våldtäkter måste betraktas som en del av det skräckscenario Powell tecknade för framtiden. Kvinnan han använder som exempel betraktar jag som en klassisk politikeranka. Powell var en ledande politiker.  För att ”göra sig förstådda” använder maktens män och kvinnor sig av exempel ur vardagen, alldeles oavsett om de finns eller inte. De blir pedagogiska redskap av samma slag som man använder i daghemsmiljöerna. Lätta att förstå, programmerade för bestämda slutsatser. Men varje gång sådana ankor genomskådas förlorar den som använt sig av dem i trovärdighet. 

Flyttar vi fram Powells exempel från Wolverhampton till dagens situation, så vet vi, inte minst från berättelser som den Gina Khan[5] ger, att islam idag är den allt dominerande kraften i landets bostadsområden. Islam i dess militanta och aggressiva form, islamismen, är ju i ännu högre grad en kultur som inte låter sig nöja med att vara en trivsam granne. Tvärtom ligger det i dess natur att expandera och ta över det som ”kuffar[6]” dittills levt i. I hela teorin om Dar al-Harb[7] ligger föreställningen om ett moraliskt krig som måste föras i de länder/territorier där islam ännu inte härskar som statsmakt. Powells ord om huruvida problem är akuta eller inte, får då en ny och annan aktualitet. Invandringen i sig är en sak, islamiseringen en annan. Men att de båda fenomenen hänger samman i vår tid är allt mer uppenbart. Ingen kan i Sverige blunda för det faktum att den övervägande majoriteten av invandrarna kommer från länder som Somalia, Afghanistan och Irak. Tidigare inflyttning av framför allt palestinier har också bidragit till den stora andelen muslimer. Bosniska och albanska muslimer saknar i stor utsträckning denna betydelse, eftersom de i samband med konflikter och krig flytt från starkt sekulariserade miljöer (vilket inte hindrar att det finns militanta islamister också i dessa folkgrupper). Skillnaden mot de brittiska städerna är framför allt avsaknaden av pakistansk invandring till Sverige

Artikeln ingår i min bok Black Country.

Idag instämmer Nigel Farage i det principiella resonemanget:

Nigel Farage yesterday said ‘the basic principle’ behind parts of Enoch Powell’s notorious Rivers of Blood speech was right.
The UKIP leader was asked if he agreed with a statement about how the ‘indigenous population found themselves strangers in their own country’.

 

[1] Med obskyra menar jag de grupperingar och individer som klänger sig fast vid forna tiders rasbiologi och extrema nationalism.
[2] Xenofobi: obefogad främlingsrädsla.
[3] Befolkningsregistret för samväldesländerna och Storbritannien. Jämförbart med svenska folkbokföringen hos Skatteverket.
[4] Sydsvenska Dagbladet 4 augusti 2012.
[5] Se särskilt kapitel om henne.
[6] Kafir stavas i plural kuffar och betyder icke troende, men i nedlåtande mening ”smutsig” och otrogen.
[7] Dar al-Harb (Krigets hus) är till skillnad från Dar al-Islam(Islams hus) de länder och territorier som inte styrs av islam. 


söndag 5 januari 2014

Är det någon som vet hur man kör en stridsvagn?

Irakiska Falluja har fallit i al-Qaidas händer. Cecilia Uddén rapporterar i Sveriges Radio:
"Efter Fredagsbönen i förrgår samlades segervissa milismän med svarta flaggor i Falluja. Falluja är en islamisk stat ropade milismännen, men samtidigt, på huvudvägen till Bagdad där milismännen tagit kontroll över tre stridsvagnar, bad man om hjälp via en moskéhögtalare, 'Är det någon som vet hur man kör en stridsvagn, så kom till moskén'."
Tro inte att jag vill framhålla något komiskt. I själva verket har vi här den perfekta bilden av vår nya, sköna värld. Också islamister är barn i början, och för varje steg de tar blir de farligare. Irak har erbjudits hjälp av USA i den uppkomna situationen. Jag tänkte den förbjudna tanken att det senaste årtiondets hjälp borde fungera avskräckande.

***

Professor Margaret MacMillan från University of Cambridge menar att skeendet i arabvärlden och Israel/Palestina nu påminner mycket om skeendet före första världskriget. Då var det Balkan som satte världen i brand efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand. MacMillan menar att vi nu kan se början på en process som kan bli en atomvapen-kapplöpning om Iran skaffar sig bomben (och detta i förlängningen innebär en konflikt som omfattar flera nationer och deras stormaktsbeskyddare):
”Professor Margaret MacMillan, of the University of Cambridge, argues that the Middle East could be viewed as the modern-day equivalent of this turbulent region. A nuclear arms race that would be likely to start if Iran developed a bomb "would make for a very dangerous world indeed, which could lead to a recreation of the kind of tinderbox that exploded in the Balkans 100 years ago – only this time with mushroom clouds."
”While history does not repeat itself precisely, the Middle East today bears a worrying resemblance to the Balkans then," she says. "A similar mix of toxic nationalisms threatens to draw in outside powers as the US, Turkey, Russia, and Iran look to protect their interests and clients." Professor MacMillan highlights a string of other parallels between today and a century ago. Modern-day Islamist terrorists mirror the revolutionary communists and anarchists who carried out a string of assassinations in the name of a philosophy that sanctioned murder to achieve their vision of a better world. And in 1914, Germany was a rising force that sought to challenge the pre-eminent power of the time, the UK. Today, the growing power of China is perceived as a threat by some in the US.”

Hela artikeln finns här.

Misslyckandets kultur

Skolklass i Walsall. Foto: TN
När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I mars 2012 berättade Birmingham Post om krisen i Birminghamskolorna[1]. Det visar sig vara så att vita arbetarklasspojkar har de allra sämsta studieresultaten, medan andra etniska grupper gör stora framsteg. Det har fått kommunfullmäktiges utbildningsavdelning att arbeta fram planer, för att förhindra att dessa pojkars studieresultat ska sjunka ytterligare och att de ska kunna delta i kampen för kvalifikationer och kunskaper.
 
Medan barn från etniska minoriteter, inklusive bangladeshier och afro-karibier, har förbättrat sina resultat det senaste årtiondet, så har barn från den vita arbetarklassen misslyckats.

Bland alla orsaksteorier som diskuteras, undrar jag om inte den som kommer närmast sanningen, är den som konstaterar att de traditionella fabriksjobben och rena kroppsarbetena, blir allt färre, och att de vita pojkarna som kommer från fattiga miljöer därför förlorat all inspiration och motivation. Varför anstränga sig om man ändå inte får något jobb?

Den jämförelse man gör med etniska minoriteter är lite tokig. För att förstå vad som skiljer grupperna åt, måste man visa hur utgångspunkten ser ut. Trots att man alltså talar om förbättrade studieresultat, så måste man förstå att det för de svarta, karibiska pojkarna i Birmingham handlar om en ökning på sex procent utifrån grundförutsättningen att endast 45% av dem tidigare lyckades slutföra studierna. För somalierna är ökningen 14% utifrån det faktum att tidigare 50% av dem lyckades. Bland pojkarna från bangladeshiska familjer har slutresultatet de senaste tio åren ökat med 29% och lett till att 63% av dem slutför studierna och tar sin examen. 

Siffran för vita arbetarklasspojkar är chockerande låg. Endast 29% av dem slutför studierna och tar sin examen.

2008-2009 gjorde Newman University College i Bartley Green, på regeringens uppdrag, en stor studie. Den fokuserade på arbetarpojkar i grundskolan, åldersgruppen 11-16 år, i Birmingham. Dessa pojkar erbjöds mentorer från äldre studenter som också kom från arbetarklassen. Trots att de togs mycket positivt emot hade deras hjälp ingen betydelse för studieresultaten. De blev fortsatt dåliga. Liam Byrne[2], parlamentsledamot för Labour, menade 2008, att grundorsaken är dålig motivation, eftersom dessa pojkar lever i ”misslyckandets kultur”. I en rapport från Byrne kunde man läsa: “I områden som är präglade av traditionell arbetarklass och där det en gång funnits industrier, orsakar de lågt ställda ambitionerna att unga människor aldrig når sin egentliga potential.”

I september 2009 hölls en nationell konferens i Birmingham under rubriken “Raising the Achievement of White Working Class Pupils lectures and seminars.”[3]

Det som tycktes bekymra mest på konferensen, om jag uppfattat Karamat Iqbal rätt, var att både vita pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer riskerar att falla för extremisters ”negativa attityder”. Karamat Iqbal är något slags rådgivare i skolfrågor för Birminghams kommunalfullmäktige. I en av sina studier har Iqbal kommit till slutsatsen att det finns ett samband mellan skolor med låga studieresultat och hur de vuxna röstar i dessa områden. Ibland häpnar man över vad akademiska studier kan komma fram till, och inte sällan blir det banalt, eftersom ett sådant samband varken är förvånande eller särskilt svårt att gissa sig till.

Iqbal har använt sig av resultaten i 2004 års lokalval i områden som Longbridge och Sheldon, som har usla skolresultat och där de vuxna ”i hög grad röstat på högerextrema partier.” Han tog förstås tillfället i akt att prisa stadens lärare som gör allt för att förhindra att de unga ”ansluter sig till sådana rörelser”. Dr Steve Strand från Warwick University kanske ändå var lite kontroversiell på konferensen. Han hävdade nämligen att man, genom att hela tiden lägga vikt vid gender-frågan i klassrummet, missade det faktum att de usla skolresultaten istället är klassrelaterade. Han underströk att problemet gäller både pojkar och flickor från arbetarklassmiljöer.

Studerar man vad Birmingham- pressen skrev om dessa frågor mellan 2007 och 2012 kan man konstatera att de lokala maktetablissemangen bekymrar sig mest av allt för att British National Party ska exploatera frågan och betydligt mindre för själva problemet, som så vitt jag kan förstå, både handlar om en social och kulturell utförsbacke i det brittiska skolväsendet och en agenda som premierar allsköns flummiga pedagogiker och mångkulturideologiska riktningar enligt konceptet ”allt duger” (vilket leder till slutsatsen ”inget duger”) men som saknar förmågan att ge eleverna grundläggande bildning i de flesta ämnen. En sådan skola fostrar till underklassbeteende och avsaknad av framtidsoptimism hos unga. Ingen tvivlar väl på att det är just de fattiga, ofta arbetslösa, vita arbetarfamiljernas barn som förlorar mest på denna (o-)ordning. Att skolorna klarar att ge denna elevgrupp fria skolluncher är förstås bra. Men det räcker sannerligen inte om studieresultaten ligger på så lång nivå. Liberaldemokraten Jon Hunt, ordförande i kommunens utbildningsnämnd, sa i sitt avslutningsanförande att ”de fattiga[4], vita pojkarnas börda är en utmaning för oss alla.”

Theodore Dalrymple skriver i essän The gift of language[5] om den ”misslyckandets kultur” som präglar sådana skoltillstånd, och vad den leder till i vuxenlivet. Han berättar om en ung kvinna som åtalats för att ha överfallit en äldre kvinna, och som inför rätten berättar om sin barndom, och att hennes mamma varit i trubbel med polisen. Dalrymple frågade henne om orsaken. ”Hon gick på socialhjälp och arbetade samtidigt” svarade kvinnan. Dalrymple frågar henne vad som sedan skedde. ”Hon var tvungen sluta jobba” blir det häpnadsväckande svaret. Dalrymple konstaterar att bland människor som dessa är ett jobb att betrakta som ”sista utvägen”, och att socialhjälp, det vill säga ett ekonomiskt beroende av staten, människans naturliga tillstånd. Jag ser framför mig hur barn i sådana familjer redan med modersmjölken får i sig en livshållning som med ödets kraft dömer varje försök till ett anständigt liv, oavsett om det är i skolan i barn- och ungdomsåren, eller senare i vuxenlivet. 

Läsåret 2009-2010 hade åtta tusen elever i Birmingham en frånvaro på sju veckor eller mer.[6] Förutom sjukfrånvaro och familjens krav på deltagande i högtider anges ”avsiktlig frånvaro” som orsak. 

Utbildningsnämnden säger att de ”vet vilka elevgrupper det handlar om”, men den kunskapen tycks de ha hemlighållit för media. Det är nog ingen djärv gissning att det både handlar om fattiga familjers barn och om invandrarbarn vars helger inte sammanfaller med den engelska traditionen.

Konsekvenserna av usla skolresultat kan till exempel synas i arbetslivet. The Telegraphs Graeme Paton[7] skriver om hur arbetsgivare måste ge nyanställda kompletterande utbildning i grundämnena. The Confederation of British Industry uppger att alltför många inte ens har tillräckliga skriv-och läsförmågor. 42% av företagen startar kompletterande kurser eftersom de nyanställda inte fungerar på sina arbetsplatser. Två tredjedelar av de undersöka företagen uppger att de unga inte ens förmår passa tider eller fungera självständigt med egna initiativ. De flesta extrautbildningar som företagen erbjuder handlar förvisso om IT-frågor, men också så grundläggande saker som matematik- och läsundervisning finns med. En lärarrepresentant, Chris Keates från NASUWT[8] slår tillbaka och säger: “Det är beklagligt att många unga går mot en eländig framtid som arbetslösa, men det beror inte på att de saknar färdigheter, utan på att det saknas jobb.” Och så där fortsätter det förstås, i en evig rundgång där den politiska makten och den skolpolitiska makten befinner sig i ett evigt käbbel om vems fel förfallet är, samtidigt som de flesta tycks oförmögna att se de grundläggande och katastrofala felstegen under efterkrigstiden. I hela Europa upplever vi förstås något som kunde kallas ”skolans kris”. Jag blir dock alltmer säker på att skolornas elände, i Black Country som överallt annars, först och främst beror på vuxenvärldens kapitulation och ointresse, för det som Theodore Dalrymple kallar ”a culture of decline.”



[2] Birmingham Post 16 december 2008.
[3] Birmingham Post 22 september 2009.
[4] Ordet ”fattiga” har jag lagt in i alla de politikeruttalanden som talar om ”underprivilegierade”. Det är ett nyspråksord och omöjligt att använda i seriösa sammanhang.
[5] Essän finns i Dalrymples bok Not with a bang, but with a whimper. The politics & culture of decline, 2009.
[6] Birmingham Post 18 april 2011.
[7] The Telegraph 11 juni 2012.
[8] Brittiska lärarförbundet.


Denna artikel finns med i min bok Black Country som utkom 2012. Därför är vissa uppgifter en smula daterade, t.ex. det som handlar om EDL och de specifika flyktinggrupperna (som sedan dess förändrats en smula). Men det som gäller de politiska strategierna, bristen på integration och mångkulturens baksidor är i högsta grad giltigt, både i England i stort och i Dudley/ Black Country specifikt. Är du intresserad av boken kan du läsa mer här och göra din beställning med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com