söndag 24 november 2013

Söndagens matinéfilm

Söndagens matiné, How Green Was My Valley, för alla som är helgtrötta, vägrar går ut i dimma eller regn eller som bara vill se något minnesvärt. Själv ska jag ägna söndagsförmiddagen åt diverse (o-)hälsorelaterade aktiviteter, och kommer att se filmen först senare.



"Life is hard in a Welsh mining town and no less so for the Morgan family. Seen through the eyes of the family's youngest, Huw, we learn of the family's trials and tribulations. Family patriarch Gwyllim and his older sons work in the mines, dangerous and unhealthy as it is. Gwyllim has greater hopes for younger son how to honor his hard working parents. Huw who has his own ideas on how to honor his father. Daughter Angharad is the most beautiful girl in the valley and is very much in love with Mr. Gruffydd who isn't sure he can provide her the life she deserves. Times are hard and good men find themselves out of work and exploited by unseen mine owners."

Tack till Barbro för tipset.


lördag 23 november 2013

Lars Vilks i samtal med Ann-Marie Rauer

Bild: Sveriges Television
Ann-Marie Rauer är en av flera gamla Sydnytt-anställda som blivit framgångsrika journalister i egen rätt (en annan är språkkunnige Fredrik Önnevall som bland annat varit korre i Kina). Rauer har sedan länge programmet Sverige! på lördagkvällarna. Det innehåller reportage - men framför allt lite längre samtal med människor från kulturens värld. Dagens avsnitt har just sänts. Det är väl värt att låna ögon och öron till, inte minst för den raka och seriösa intervjun med Lars Vilks.

Bland annat säger han i samtalet:

"– Jag har aldrig varit så bra på att provocera. Men provokationer fungerar bäst när de inte är för planerade.

Få gallerier vågar eller vill ställa ut hans konst, men den 7-18 december ställs 20 nya målningar ut på Galleri Movitz i Stockholm, i regi av Galleri Rönnquist & Rönnquist.

– Det är också bra på ett sätt att vara en konstnär som nästan inte kan ställa ut. Det är så ovanligt så då måste det ju vara speciell konst. Det blir ju också en del i det stora konstverket. Kan man inte provocera och överskrida gränser, ja då kan man lika gärna bli blomstermålare, säger Lars Vilks."





Novembergrånad - rättning i ledet

Foto: Astrid Nydahl
Novembergrånaden som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått, kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna, svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans pölar till kaskader som slår in över mig.

Det är snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med.

Jag har inte saknat de dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt, allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.



fredag 22 november 2013

Som bokförläggare igen - nästan i alla fall

Det är igång igen: adresserandet av kuvert, frankerandet, organiserandet. Även om det idag är ytterst småskaligt - på hobbynivå skulle någon hävda - påminner det mig om åren då jag var bokförläggare. Det var en härlig tid som fyllde dygnen med kreativitet och hårt arbete. På mindre än sju år gav jag ut sextio boktitlar och ett femtiotal nummer av tidskriften Ariel (som tidigare hetat Studiekamraten, varför förlaget också hade det namnet).

Det var på Balkankrigens tid, så mer än en handfull av böckerna handlade om det sönderfallande Jugoslavien ur ett europeiskt perspektiv. Bland författarna fanns Jacques Julliard, Wilhelm Agrell, Jesus Alcala och många andra. Dessutom utgav jag den stora antologin FÖR SARAJEVO! med ett trettiotal medverkande svenska författare.

Nå, nu sitter jag där igen vid matbordet, klipper adressremsor, tejpar på vadderade kuvert, prickar av i listor - och njuter.

Solitär i nyspråkets tid var avsedd att utkomma i februari 2014. Men allt har gått fort och boken ligger i produktion på det lettiska tryckeriet. Så snart den levererats hit så skickar jag ut de förhandsbeställda.

När nyåret är inringt börjar nästa bokproduktion. Det är den bok jag arbetat med hela hösten: Identitärt - om rötter, hemkänsla och identitet, en bok vars nav är de olika uttryck som de identitära idéerna tar sig, både i den franska rörelsen och i avläggare runt om i världen. Jag kikar också närmare på de Motpol-bloggare som kallar sig identitära. Navet är alltså de identitära. Boken i sin helhet tar dock ett större grepp om sitt ämne och resonerar utifrån både traditionell vänster och höger, och går in i kritiska diskussioner om vår samtids politiska hönster och den offentlighet som av outgrundliga skäl ser som sin uppgift att fördunkla, förvirra och ljuga.

God helg önskar jag er alla denna fredag. Och veckans traditionella fredagsmusik bjuder på mästerliga Gundula Janowitz i en inspelning från 1963. Den får ni här:




Gina Khan och Nadira Naipaul om islamismen


Idag bjuder jag på ett avsnitt ur min bok Black Country, och här handlar det om kvinnor födda och fostrade i muslimska miljöer som kommit att bli viktiga motröster i engelsk debatt.

En av många undertecknare av One Law for All-uppropet mot Shariadomstolar, som t.o.m. augusti 2012 hade undertecknats av 29.000 personer, var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.

För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.

I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.

Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är det för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.

Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.

För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och för hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.

I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlare och butiker som säljer slöjor öppnade överallt.  De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen[1]. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.

När jag läst intervjuerna med Khan och sedan själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached[2] eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”vartenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”

Så sent som i september arresterade man i Birmingham sju terrormisstänkta. Några av dessa kom från Wards end, andra från olika delar av staden.

Enligt kommunal statistik lever det runt tjugosextusen människor i denna stadsdel, som en gång i tiden var en lantlig liten by. Medelåldern ligger på 37 år. 63% av befolkningen  är av asiatiskt ursprung (de flesta från Pakistan och några mindre grupper från Bangladesh och Indien).  Vit brittisk befolkning utgörs av endast 21%. 7,5% är icke-engelskt vita, det vill säga i de flesta fall irländare och endast 1% är kineser. Resten är svarta, de flesta av afro-karibiskt ursprung.

Gina Khans mest uppmärksammade text är Reading Ayaan Hirsi Ali in Birmingham som publicerades i nättidskriften Democratiya, nummer 16, sommaren 2009. Också i den tar hon som utgångspunkt sin dubbla identitet – som muslimsk kvinna och som brittisk medborgare, ”som älskar sitt land och står bakom våra soldater som förlorar sina lemmar och liv när de slåss mot jihadister och islamister”. Det är en mycket stark formulering som inte lämnar något åt tvivlet för läsaren. Hon berättar att hon vuxit upp i en miljö med ”bögar, ateister, kristna, sikher, hinduer och buddister”. Hon fick aldrig lära sig att hata eller se ner på andra människors religion eller kultur. Just därför kom hon att så beundra Ayyan Hirsi Ali, den somaliska muslimska kvinna som i högre grad än någon annan blivit en levande symbol för kampen mot islamismen inifrån den egna miljön. 

Khan menar att Ali i sina böcker formulerar just de sanningar som de flesta muslimer undertrycker. Hon känner också så starkt igen sig själv i Alis böcker, därför att också hon tvingades till ett äktenskap hon inte ville ha. Khan berättar om sin uppväxt i ett brittiskt område där det bodde greker, kineser, jamaicanare och indier som alla respekterade varandra. Hennes föräldrar hade butiker, så de var i högsta grad integrerade. Men nu, säger Khan, ”nu har de flesta vita flyttat ut och området har fallit sönder. Det har islamiserats. Moskéer, mini-moskéer och madrasas (koranskolor) växer fram i snart sagt varje gathörn, men ingenting finns för de unga. Drogerna och brottsligheten har gjort området otryggt för unga flickor. Jag har sett både anti-västliga och antisemitiska affischer och flygblad i butiker som drivs av skäggiga muslimer. Jag såg hur islamisterna mobiliserade det muslimska samhället rakt framför ögonen på mig. Före 11 september kunde jag inte sätta ord på det, men jag kände att något inte stod rätt till, men att det gjordes i islams namn.”

”Jag lämnade området därför att jag som ensamstående mamma inte kunde uppfostra mina barn i ett samhälle där imamerna och moskéerna inte gjorde ett dugg för att tjäna samhället eller för att lära ut en pluralistisk islam. Till och med skolorna tillät småskolans flickor att bära slöja, och det har inte det minsta med religionen att göra.”

”Ingen annan religion eller folkgrupp ställer de krav som muslimer gör i de lokala områdena, och jag har bevittnat friktionen det orsakar gentemot de vita jag arbetat tillsammans med, några av dem som var mina vänner och inte hade den minsta anstrykning av rasism i sig.”

Khan menar att denna radikala förändring kan lastas en särskild muslimsk inriktning, densamma som vi sett styra så mycket av utvecklingen i arabvärlden de senaste åren, då en ”arabisk vår” snabbt blivit en höst eller vinter med nya, hårda regimer.

”Wahhabismen och salafismen har fått stå oemotsagd alltför länge i England. Det finns ett växande inflytande från Mawdudi[3], den teoretiska gurun för den inflytelserika pakistanska islamistorganisationen Jaamat-e-islam. Många brittiska muslimer följer dem, och mest anmärkningsvärt är att det gör också Muslim Council of Britain. Inflytandet från Muslimska brödraskapet blir allt större, och Hizb ut-Tahrir[4] fortsätter att främja extremistiska läror på universiteten. De har olika namn och etiketter men de står för samma ideologi; att muslimer ska återvända till ”den sanna islam”, att kalifatet måste återupprättas, att var och en som inte är muslim är en otrogen. De muslimska församlingarna i Birmingham har i årtionden indoktrinerats av denna reaktionära form av islam. Min egen far indoktrinerades på gamla dagar och de övertygade honom att skänka sina pengar för att bygga en madrasa i Pakistan.”

Också i England har man stor erfarenhet av de så kallade hedersmorden. Khan berättar att det första fall hon hörde om, gäller en 13 år gammal flicka i Birmingham som blev skjuten till döds för att hon setts samtala med en pojke. Också hennes mamma dödades. Många använde dessa mord som varnande exempel när de uppfostrade sina flickor och tvingade dem till lydnad.   
                   
Kvinnlig omskärelse praktiseras i stor skala i England. Sunday Times publicerade i april 2012 en artikel som berättar om omfattningen. Daily Mail[5] förmedlade nyheten: 
”Så många som 100,000 kvinnor i Storbritannien har genomgått könsstympning utförd av läkare som här i landet erbjuder ett förbjudet ingrepp på flickor så unga som 10 år, enligt rapporten. Utredare från The Sunday Times säger att de i hemlighet filmat en läkare, tandläkare och alternativmedicinare som påstås säga ja till att utföra omskärelse eller att arrangera så att en sådan operation genomförs.”
Kusingifte är ett så stort problem i landet, att man i Bradford genomfört ett stort och omfattande projekt, Born in Bradford[6], som omfattar 14,000 mammor och barn. Det är den största undersökningen någonsin i landet. Hälften av familjerna som ingår i undersökningen kommer från asiatiska länder. Majoriteten av dessa människor kommer från små byar i Mirpur i Pakistan. Också när de bor i England är de trogna den tradition som gör att de hämtar partnern från hemlandet, när sönerna och döttrarna ska gifta sig. I Bradford ligger siffrorna för olika handikapp bland barn födda i kusinäktenskap, inklusive blindhet och dövhet, tre gånger högre än riksgenomsnittet.

***


1996 kom en ganska ung journalist till London från Pakistan. Hon hade varit gift två gånger tidigare i sitt födelseland. Hennes flicknamn var Nadira Khannum Alvi och hon hade lärt känna den blivande Nobelpristagaren V.S. Naipaul medan han ännu var gift med Patricia Hale. 1996 gifte hon sig med V.S. och blev Nadira Naipaul. Bakom sig hade hon tio år som journalist vid pakistanska The Nation och hon hade delvis vuxit upp i Kenya.  Nobelpriset gavs till Naipaul 2001 med motiveringen ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro” Nadira Naipaul tycks också ha en sådan syn på livet och världen – förmögen att göra en ”omutlig iakttagelse”. Det tycker jag mig se i hennes artikel om brittisk islamism[7] som publicerades sommaren 2012. Redan artikelrubriken skvallrar om ärendet: ”Jag kan fortfarande se förföljelsen som fick mig att fly Pakistan – i ögonen på de flickor som jagas här i landet. Nadira Naipaul visar på de arrangerade äktenskapen och hedersmorden i Storbritannien.” Det är hennes större resonemang som är viktiga i artikeln. Hon visar hur det sämsta av seder och traditioner ur en pakistansk, islamistisk kultur tas med till ett europeiskt land, där de får utövas fritt och där ingen vågar klandra ens de mest barbariska av dessa seder.


Naipaul skriver om känslan av att lämnat fasorna bakom sig när hon flyttade till London 1996:

”Istället upptäckte jag att fasorna jag flytt följde efter mig här. De fanns överallt, och de gröper ur själva kärnan av allt det som britterna tror på."

Hon berättar om de unga brittisk-pakistanska flickor hon möter, som längtar efter att integrera sig, som ändrar sina namn för att de ska låta mer brittiska, som går ut och dansar och som verkligen inte längtar efter några arrangerade äktenskap:
”När jag talar med dem, så kokar de av ilska mot sina föräldrar – några av dem analfabeter – som insisterar på att gömma sig i muslimska getton, bygga kulturella barriärer och som vägrar integreras, och som avvisar varje samhörighet med ett brittiskt sätt att leva.”
Naipaul berättar sedan några skakande berättelser om hedersmord och andra ingrepp I den personliga integriteten. De fall hon återger har ägt rum både i Pakistan och i Storbritannien. Efter det riktar hon sig retoriskt mot läsaren med en rad frågor, och det är just i slutet av sin artikel hon visar på några nödvändiga förändringar. Hon frågar:
”Varför har upprepade regeringar i rad vägrat erkänna den incestuösa kultur som utvecklats i gettona? Varför vågar ingen utmana de existerande så kallade ’Islamiska parlamenten’ med sina bakåtsträvande lagar, som finns i städer som Bradford och Leicester? I dessa städer terroriseras de pakistanska befolkningar av medborgargarden som dyker upp oanmälda i hemmen och kräver att ramadan respekteras, och kontrollerar att alla infunnit sig till bönen. De tvingar butiker att stänga, de kontrollerar så att alla fastar och att kvinnorna bär slöja.”
Naipaul menar att detta är en form av terror. Men den syns sällan utåt. I islamiserade stadsdelar ser man främst de kvinnor som är klädda i slöja eller niqab, men man kan förstås inte veta vad som döljer sig bakom dem. Naipaul igen:
”Ingen muslimsk kvinna ska tvingas bära slöja. Ingen kvinna gjorde det på profetens tid. Dessa muslimer ser sig kanske som förebilder för sina folkgrupper, men de är fanatiker som gör livet till ett elände för unga människor som vill integreras. Nu är det hög tid för liberala muslimer att ta bladet från munnen. Försvararna av vår heliga multikulturalism måste visa vad de går för. Mitt budskap till de människor som förespråkar dessa getto-idéer är: ni måste åka hem igen för att få praktisera er form av islam. Det finns ingen plats för den här.”
När jag läser artiklar som denna blir min första tanke alltid: var finns det ”liberala” muslimer? Var finns ”liberal” islam? Jag har inga svar, men tror mig ibland bara ställd inför en retorisk utsmyckning som saknar verklighetsförankring. Det är inte detsamma som att säga att det inte finns människor med liberala och sekulärda idéer och som kommer från islams miljöer. De är kanske de viktigaste kritikerna av alla. Uppgörelsen med islams anspråk på den totalitärt formulerade ”sanningen” kan bara komma inifrån de muslimska miljöerna. Därför är Naipauls ord viktiga, på samma sätt som andra inom-muslimska kritikers ord är det.





[1] Wahhabismen är den idag tongivande islamiska riktningen inom terrorgrupper och islamiska terrorstater. Saudiarabien styrs av dem och de så kallade frihetsrörelser som opererat över hela den arabiska världen de senaste två åren styrs av dem. För enkelhetens skull kallar jag wahhabiterna kort och gott för islamister här i boken, eftersom deras mål är att införa regimer som vilar på Sharia-lagarna. Wahhabismen grundades på 1700-talet och är extremt reaktionär i sin tillämpning.
[2] Hus som är sammanbyggda på en sida.
[3] Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903 – 1979) Har kallats islamismens gudfader. Var en pakistansk muslimsk teolog och politiker, grundare av Jamaat-e-Islami 1941.
[4] Hizb ut-Tahrir (Befrielsepartiet) är en islamistisk politisk rörelse som grundades 1953 i Jerusalem av Taqi ad Din al Nabhani.

[5] Ur artikeln i Daily Mail, 22 april 2012: ”En barnmorska i Birmingham säger att hon sett att antalet omskurna i området har tredubblats sedan 2002. Alison Byrne, en specialist-barnmorska på Birminghams Heartlands hospital som har hjälpt till att påbörja behandling för kvinnor som lider av dessa ingrepp, säger att hon haft patienter i åldrarna 16 till 40.
[6] BBC den 19 april 2012.

[7] Daily Mail 19 augusti 2011.


torsdag 21 november 2013

Novemberlön. Julvandringar

Den tid har nu kommit då isoleringen är den enda gemenskap jag söker. I butikerna vandrar redan de julklädda med novemberlönen som ett parasoll över tomteluvan. 

Inget skydd finns när Lucia går nerför gången med nobelpristagarnas sällskap. 

De miljoner som delas ut tillfaller aldrig de många människor vars blöjor måste vägas. 

Folkhemmets mörkersida föddes i samma stund som valfriheten blev vårt tvång. 

Som Cold Spring Harbors masonithus luktar det av mögel, urin och förruttnelse.  

Cold Spring Harbor är en roman av Richard Yates. Foto: Astrid Nydahl


onsdag 20 november 2013

Nya boken på väg

Nu går den i tryck. Tack till er som förhandsbeställt.

Från och med idag kan man inte göra det mer. Från och med idag gäller endast reguljära beställningar. Boken kostar 250:- och kommer med all säkerhet att kunna levereras till beställarna före jul. Egentligen skulle den utkomma i februari 2014, men eftersom hjulen rullat på så bra har det gått fortare.

När boken levereras från tryckeriet till mig kommer först och främst de förhandsbeställda och betalda exemplaren att distribueras.

För beställningar, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Ur Urban Anderssons förord i boken (detta avsnitt finns också tryckt på bokens omslagsbaksida):


Hur står man då emot trycket från tiden? Exilplatser finns förstås. Hos Thomas Nydahl intar begrepp som tystnad, långsamhet, ensamhet och monotoni en central plats – det är välsignade tillstånd. I konflikt med sin tid måste man ”stå utanför. Stå bortom”, citerar han från E.M. Cioran. Ett annat sätt är att lyssna på Bachs cellosviter, eller att ge sig ut i landskapet med kameran. Den främsta exilplatsen av alla är dock litteraturen, där man kan umgås med en underjordisk international, ”de fria andarna”. Till denna krets hör Zenta Maurina när hon skriver om tigandet som ett skyddsrum, en läkningsprocess bortom det mediala bruset, underhållningen, floden av ”information”. Och dit hör förstås även Albert Camus, Sandor Marai, Simone Weil, Thomas Merton, Imre Kertész, Joseph Brodsky, Botho Strauss, Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, för att nu antyda spännvidden hos Nydahls umgänge. Hur många är vi inte som ofta söker oss till en sådan international för att uthärda.