fredag 8 november 2013

Sista Domusvaruhuset monteras ner

Sista Domusvaruhuset monteras ner
Jag började dagen tidigt men en tur in till centrum. Där monterar man nu ner landets sista Domusvaruhus. Jag vet vad det betytt som central mötesplats och det är inte utan att jag fäller en tår för det fula gamla huset. Detta var inte bara ett Domusvaruhus, det var framför allt en billig restaurang där hundratals pensionärer möttes varje dag i veckan. Här kunde man beställa en halv dagens för en billig penning och framför allt kunde man träffas för samtal och umgänge. Här fanns också posten, apoteket och Systembolaget. Allt är borta. Allt är nu inrymt i den fasansfulla betongmonstermuren som kallas galleria. Jag tog inga bilder där idag utan fylldes bara av vämjelse. Skulle ha hämtat ut mina mediciner men apoteket öppnade inte förrän klockan tio så det var bara att återvända tomhänt hem.



Foto samtliga bilder: Thomas Nydahl

Det produceras bok - igen

Graffitivägg i Berlin. Själv skriver jag hellre böcker. Foto: TN
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.

Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Om du beställer boken nu, och betalar den i förskott kostar den 200:- inklusive frakt. Beställningar som görs när boken publicerats – kring februari 2014 – kostar 250:- (Priserna gäller beställningar inom Sverige). Om du gör en förhandsbeställning bidrar du till att jag i bästa fall kan betala bokens produktionskostnad, från formgivning och sättning till tryckning.Till det kommer kostnaderna för vadderade kuvert och frimärken.

Anmäl dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken blir på cirka 200 sidor, den trycks på papper av hög kvalitet och blir linnetrådsbunden.

Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Boken börjar produceras i vecka 46, då sättningen sker.

torsdag 7 november 2013

Albert Camus 100 år

Idag skulle han ha fyllt 100 år. Först några av hans egna ord:

De underordnade och vardagliga sysslornas frestelse.

*

Jag har en mycket livaktig böjelse för friheten.

*

Upprorets estetik.

*

Som arma djur ser människorna ut
där de sitter i läkarnas väntrum.

*

Frid vore att älska i tysthet.

*

För de flesta människor är kriget slutet på ensamheten. För mig är det den slutgiltiga ensamheten.

*

Albert Camus: ur Anteckningar 1942-1951 (Interculture, översättning av Anders Bodegård)

 *

Läs sedan Mats Gellerfeldts understeckare här:
"Spåren av det han skrev möter man ständigt – lidelsen, begrundandet, gestaltningen. Hela tiden blir det meningslösa meningsfullt på nytt, för att travestera Ekelöf. Det finns hos Camus ett slags det absurdas patos som aldrig överger hans läsare. Han skrev så lite och man undrar förstås vad som kunde ha blivit. Men det kan man ju bara spekulera om. Att den lille gossen i sjömanskostymen lever än råder ingen tvekan om. Jag är övertygad om att han kommer att vara läst när ytterligare 100 år har gått, gossen som älskade Algeriets sol och hav och natur men som trots fattigdom hamnade i Paris sjangtila salar. Det kan man kalla en resa."
Jag passar på att reprisera denna text:

Vad representerar modern för Albert Camus? I sin bok Frihet, jämlikhet, brodermord (Symposion 2001) skriver Michael Azar:
"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"
Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".

Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."

Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".

I en tidigare text påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas.

Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med.

Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.


***********

Medan FLN utförde bombattentat mot civila – som i Algers caféer – resonerade Albert Camus om hur valet mellan friheten (möjliggjord med terror) och mammans liv skulle se ut. Självklart skulle han välja en levande mamma. En frihet byggd på mördade landsmän är en ofrihet. Algeriets postkoloniala väg har inte heller lett till någon verklig frihet.

Så kan vi återföra resonemanget till vår egen tid. Terrorattentat går självklart att nyktert analysera och förstå. Men till vilken nytta? Om en kvinna och en man i sällskap tar sig in i ankomsthallen på en flygplats och där utlöser en mycket kraftig sprängladdning, så innebär inte det att några tjetjenska män och kvinnor blir friare. Däremot leder det till skräck, fruktan, lidande och död för de människor som råkade befinna sig där.

Den islamistiska terrorn blir allt grövre i sin vardagshantering. Terrordåden allt vanligare. Kanske blir det inte fler spektakulära dåd som det i USA 11 september 2001. I så fall får vi se sanningen i vitögat: de grupperingar som tror att de kan mörda sig fram till frihet kommer att intensifiera sin verksamhet. Inte en flygplats, tunnelbana, buss eller tåg världen runt kommer att vara säkert territorium.

Mitt val blir detsamma som Camus: jag vägrar godta att min familj skulle behöva dö för någon annan människas frihet, oavsett var han eller hon lever och verkar eller i vilken kulturell, nationell och religiös tradition det är. Friheten är en och odelbar. Egoism? Självcentrering? Ack nej, bara helt vardaglig överlevnadsinstinkt. Jag var en gång i tiden - mellan 17 och 20 års ålder - med i en vänsterrörelse där det egna livet och den egna familjen hade ett värde som låg långt under noll. I en sådan rörelse dör man för sin egen familj. Och man offrar sin egen familj om det krävs. Varje sådan rörelse är en fiende till det mänskliga och till friheten. Oavsett vad den kallar sig.

Jag har ju haft anledning att fundera så mycket på detta, dag ut och dag in, samtidigt som jag tagit del av den svenska offentligheten som är minst sagt naiv och lider av en svår tilltro till extrema livsåskådningar. Jag har sedan länge också förstått att det inte finns minsta möjlighet till dialog.

Den franske filosofen Michel Onfray har för övrigt utgivit L’Ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus (Tidig libertarianism. Albert Camus som filosof; Flammarion, 552 s). I Svenskan finns en understreckare om den, skriven av Ruth Lötmarker.

Två smakprov ur nya boken


Stalinfrimärke från Albanien 1969.
Idag bjuder jag på två nya smakprov ur min kommande bok Solitär i nyspråkets tid. Smakproven visar på två aspekter av bokens tema. Det ena temat är förstås de totalitära ideologiernas funktion, det andra är en del av vår pågående samtid, den som kan sägas vara just det "lågintensiva inbördeskriget", så som det definieras av Enzensberger. Med tanke på de politiska attentat som utförs i Sverige just nu finner jag just den aspekten särskilt viktig att lyfta fram. Jag kommer att bjuda på fler smakprov framöver.


I albanska Gjirokastër befann jag mig sommaren 1978. Vi bodde på hotell, fem svenskar som seglade runt i två Polski Fiat, en "delegation" från Svensk-Albanska föreningen på bjudresa i Enver Hoxhas stalinistiska diktatur. Jag kan åkalla varje stund en särskild dag den sommaren. Det var då nyheten släpptes, att Albanska Arbetets Parti, och därmed Albanien som nation, hade brutit alla förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti. Det var en dramatisk dag som bjöd på mycket spänning och intrigerande. Vi fick se allt från första parkett. Vi drack cognac, vi festade och lät nätterna helt gå i syndens tecken. Jag har många gånger känt skam över den resan, för innerst inne visste jag ju att den lyx vi som svenska medlöpare förunnades på hotell och krogar inte kom de vanliga albanerna till del.

Men jag vet nu något mycket värre, något som gör min skam så mycket större. Den albanske författaren Fatos Lubonja befann sig den dagen i ett arbetsläger, i Albaniens Gulag i bergen vid Spac, dit han skickats från Burrel-fängelset två år tidigare. I sin bok Second Sentence. Inside the Albanien Gulag (I.B. Tauris 2009), som nu utkommit i engelsk översättning, berättar han hur den nyheten och den dagen bland de torterade fångarna födde ett hopp om om Hoxhas regim skulle falla. Lubonjas bok utkom i Albanien redan 1996, alltså bara fyra år efter att regimen fallit, sedan Hoxha dött och efterföljaren inte kunnat hålla kvar greppet om vare sig partiet eller folket. Lubonja har sedan dess gjort väsentliga ändringar i manuset och bland annat tagit med de autentiska namnen på alla han skriver om, medfångar såväl som bödlar. Vill man förstå att något faktiskt kunde vara snäppet värre än Stalins regim ska man läsa den här boken. Den ger en bild av Albanien som bara bekräftar allt det jag redan tillägnat mig under årens lopp. Men den lär mig en ny konkret sak: en totalitär regim kan, när den är som allra värst, hela tiden hitta på nya metoder att förnedra och plåga människor. Enver Hoxha var något av expert på detta. Hans psykopatiska personlighet kände inga gränser, och hans ord var lag. Den sommaren fyllde jag 26 år. Jag hade kunnat bortförklara alltsammans med min relativa ungdom. Men det vore billigt och enkelt. Jag tar det fulla ansvaret för den brottsliga politiska verksamhet jag deltog i. När jag minns hur vi satt på terrassen i Gjirokastër, lyssnade till Bob Dylans Street Legal, drack Skanderbeg-cognac och hånglade, skäms jag som en hund. Jag borde be Fatos Lubonja om ursäkt. Jag var medskyldig till hans lidande eftersom jag var en av de aningslösa idioterna som försvarade regimen och lyriskt talade om "den nya människan". Det äcklar mig att minnas.

*

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community.  Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.

onsdag 6 november 2013

Kort smakprov ur nya boken

Idag bjuder jag på ett kort smakprov ur min kommande bok Solitär i nyspråkets tid. Smakprovet visar på en aspekt av bokens tema. Jag kommer att bjuda på fler framöver.

Walesisk småstadsmiljö utan tonårsmödrar med glansigt fett. Foto: Astrid Nydahl
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare. 

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt. 

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon. 

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna. 

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.



tisdag 5 november 2013

Solitär i nyspråkets tid. Boka ditt exemplar idag

Glasen väntar på vinet. Foto: Astrid Nydahl
Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.

Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?
I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Om du beställer boken nu, och betalar den i förskott kostar den 200:- inklusive frakt. Beställningar som görs när boken publicerats – kring februari 2014 – kostar 250:- (Priserna gäller beställningar inom Sverige). Om du gör en förhandsbeställning bidrar du till att jag i bästa fall kan betala bokens produktionskostnad, från formgivning och sättning till tryckning. Till det kommer kostnaderna för vadderade kuvert och frimärken.

Anmäl dig med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig.

Boken blir på cirka 200 sidor, den trycks på papper av hög kvalitet och blir linnetrådsbunden.

Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Boken börjar produceras i vecka 46, då sättningen sker.

Ett nygammalt problem

Till alla er som betalar in för min kommande bok: kom ihåg att skriva namn i meddelandefältet till mig. Idag har det inkommit en som saknar namn. Om du känner igen dig i detta, v.v. meddela mig vem du är. Tack


Anders Johansson: Ålderstrappan - en lärodikt.


Foto: Anders Johansson

När sommarens dagar blir korta som månblänket i en stensatt källare, synlig genom ett trasigt brunnslock, då önskar jag att det som rör sig där ska ha en mening. Men månens glitter gäckar mina föreställningar. Som sorg förtunnas de i ständigt nya cirklar. Berättelserna svajar; ingen minns dem, men vi noterar skiftningarna som om vi väntade att några kvarlevande skulle komma fram ur skogarna och berätta sina historier.
Kanske är de flesta ögonblick i våra liv gemensamma; historien en röst i nuet som ger minnet del i samtalet. Hundar visar sin uppskattning genom att föra oväsen. De känner hörnen och de heliga platserna. Jag försöker fullfölja min påbörjade historia. Vilken historia? Historien om att bli glömd? Eller att få tillhöra tiden? - Nödvändigheten av min egen ensamhet.
Vem har inte sökt undfly sig själv? Till sist funnit sig stå vid sidan av - sig själv, överst på ålderstrappan, med en trasig handske i sin hand, ännu inkapslad i en särskild dag i det förflutna, en dag från vilken åren skulle komma att räknas.
Jag glömmer saker jag inte kände till som ung. Delar av mig rör sig om natten på gator jag gick på då. En spegelvärld av länge stängda rum, alltid tomma, utan blommor eller tavlor. Det finns gånger då jag önskat möta denna yngre, svagt konturerade person som var jag och berätta något för honom, något han ännu inte vet, om framtiden som han inte känner, om det förflutna som är hans nu. Halvt samtalande rör jag mig i utkanten av hans värld medan det osedda löper som rykten före mig.
Det förflutna hinner till sist ikapp. Det har väntat bakom ett hörn, sett allt, alltid beredd. Jag har nosat runt som en hund som letar efter ett ben. Jag har funnit det och inte funnit det. Jag vet för mycket och för lite. Med sensationer har jag förväxlat känslor, förblivit ett mysterium för mig själv.
Träden drar bort i solnedgången mot det nästan sedda, det jag inte sett sedan jag var barn. Jag försöker samla mina minnen, men dagarna flyr bort som en dröm där jag springer och springer och springer...
Så mycket av mitt liv har levts i efterhand; det som inte nådde ytan då vaknade långt senare. Något dröjde sig kvar, något ville bli sagt, en skuld kanske, något ännu inte avgjort. Är det en värld som väntar på att bli upptäckt? Att namnge dessa känslor och sedan leva dem, ett ögonblick i taget, bland många andra möjligheter. Men man bör inte uttala namnet på det man upplever helt och fullt.
Åren försvinner med en hastighet jag missbedömde. Hela min ungdom tänkte jag mig livet som ett mål, med delmål. Jag trodde att mitt liv skulle ta formen av en byggnad, rest av stenar fogade mot ett krön. Som ålderstrappan, i mormors kök, med dess trygga avsatser och astronomiska avstånd till mitt eget liv.
Jag famlar efter bilder. En ström där hala stenar blänker och ej ger foten fäste? En fallucka ner i ett annat sekel där breven skickas utan frimärken? Åldrandet är dödens förmak, det som till sist ska skilja mig från värld och kropp. Den äldre kyrkogården tillhör kulturhistorien, den yngre endast döden. Paradiset existerar därför att det är förlorat. Vi speglar oss i det ickemänskliga, tills mörkret faller.
Jag måste acceptera att mitt språk aldrig kan möta naturens. Det är lockande att fly till religionen, och göra naturen till en styvmor. Men det är den som gett mig möjligheten att leva här en tid. Dostojevski studerade den svarta himlen. Balzac tillverkade nya själar av damm och lera. Jag litar på träden, de ensamma och de i skogarna; många vid randen av varat, många skuggor blott i en större skugga. Men de skimrar i brons, zink och grönt, i nyanser som suger upp det vita ljuset och till min sista stund vill jag bevara en kärlek till djuren, molnen och själva luften - men också glädjas åt det underbara att få leva här en tid som människa. Att som ett medium få bära gåtan vidare.
Den stora stjärnan, som kanske är Venus kyler trakten och håller tillbaka alla drömmar. Fast det är midnatt med ljus endast från stjärnorna kan jag se mitt dödliga ögonblick skuret ur tiden. Döden har kommit närmare; först som legend och saga, en skugga som dröjer under trädgårdsbordet varma sommarkvällar. Nu har den nått mitt medvetande och slutligen erövrat mitt undermedvetna, den sista bastionen.
Tanken på döden är en smärta som kommer i vågor, en hunger att återvända till tomma rum där ljuset samlas, omgivet av tystnad där drömmar dyker upp som öar i ljudlös dimma. I drömmen färdas jag ofta till en plats i skogen: ett rött hus skymtar vid en sjö; jag lever där, med utsikt över vattnet, stjärnor och måne över skogen och en stig som leder vidare mot ett större vatten som tar färg av skyarna. När jag vaknar förlorar jag både det förflutna och framtiden ur sikte. I drömmen darrar gräset av närvaro, solen kastar reflexer in i minsta skreva.
Plötsligt förstår jag: begränsningen är min smala lycka, medan språket envisas med föreställningar om både framtid och förflutenhet. Genom mitt medvetande rinner ett flöde - det enda verkliga; som urskiljer, suddar ut konturer, registrerar intrycken och fogar samman dem. I en dröm har jag förvandlats till en gammal man och i honom tagit boning. Nu tänker jag mig situationen omvänd.
Måste något hända i den värld jag erfar med mina vakna sinnen för att vara verkligt? Tillhör inte drömmarna verkligheten lika väl som en solig dag med vindkårar över sjön? Ingenting har fler grenar än sorgen. Historien om döden ligger under alla andra berättelser. Någons död kan komma som ett rykte, nämnd i en bisats. Den kan komma mitt i ett ord.
Jag kunde låtsas att perspektivet var annorlunda och kompositionen ej så sträng - och tillbakavisa känslan av slut med ständigt nya infall. Men det som kommer sedan ska alltid förråda det som varit. Nu är tid för små listor, de långa måste jag lämna. Det som förankrar mig här, ett gott stycke ner på ålderstrappans bortre sida är allt som gått förlorat.
Jag skriver detta för att sommaren är förbi och jag ännu vill ha sällskap med mig själv och med dem jag tycker om. Jag skriver för att hålla oss kvar som om det med en besvärjelse var möjligt. I skogen har jag stått och lyssnat till det okända: sett, känt och luktat, lyssnat på nytt till tystnaden som finns i all musik, och i all skönhet, som kommer ur jord och vind.
En gång, en enda, som mycket ung har jag skådat insidan av evigheten. En blodröd solskiva på kvällshimlen i farfars skog. Men några ord för det jag förnam kan jag inte minnas. En fågel sjunger ej med ord och när ett ting benämns har det fått mänsklig temperatur.
I gryningen utväxlar vi metaforer, kråkorna och jag. Varför sitter de så sällan på de runda vita halmbalarna, som bryter landskapets linje och liknar jordens rundning? Lever de ännu kvar i tron att jorden är en skiva och fruktar fallet över den skarpa kanten?
Vildmarken genljuder inte; det är hos oss ekot hörs. Verkligheten måste föra en kamp mot språket, denna främling som tvingar mig att tala från båda sidor av min mun, som en tvåhövdad Janus. Är människan alltings mått, som Aristoteles påstod? I den tysta höstskogen saknar hon röst. Där pågår existensen utan rang. När jag betraktar livet där frigörs jaget från sig självt och virvlar bort. Vandrade aldrig Aristoteles i skogen, lyfte sin hand, detta instrument bland instrument, denna formernas form? Kanske undvek han platser där skuggan löper snabb med gröna ögon och föredrog den säkra vägen mellan hem och skola där inget barn var faderlöst?
Som om ett rop ännu ekade: Kom hem, vi har saknat dig i sekler! Svårt att veta varifrån idéerna kommer. Jag minns att jag tänkte så när jag såg bilderna från rymden, så lika dem i kartboken: förvåningen över att världen går att avbilda, som motstånd eller sevärdhet. Och den ännu större förvåningen, att den verkligen existerar.
De flesta tankar som vi ännu tänker tycks komma från en tid då jorden var universums medelpunkt. Var ligger centrum nu? Överallt? Gör det oss modigare? Mer ödmjuka? Människan är den enda djurart som utsätts för välsignelse. Det gör oss oåtkomliga och stänger in oss i en unken helighet. Att bli beundrad för annat än sina egenskaper medför stora faror. Den som blickar djupt i Narcissus källa och trevar efter bilden som skymtar där får som belöning endast våta, kalla kyssar.
Vem skrev först den historia som gjorde oss till spegelbilder av oss själva? Ingen som sett månglittret över skogen och den kalla dimman som sveper bort den. Ingen som försökt gömma sig bakom ett träd, vid havet, eller i mörkret trevat sig runt ett hus eller som främling återsett sin hemstad och där känt smaken av aska i sin mun.
För mig återstår av det heliga bara tystnaden: den absoluta närvaron av de resta stenarna, och den absoluta frånvaron. Allt vad vi gör som människor är mänskligt. Det existerar varken minuter eller tid, ej heller ord som hav och klippa, och för den delen lagar eller fakta - förrän vi börjar leva efter dem som opponenter till naturen. Hur många fakta kan vi vara överens om? Finns det "sanna fakta"? Till dem hör inte historien om ett liv, som pågick för länge sedan, i den muntliga historien eller i tv-skärmarnas ljus. Vad vet vi mer än gissningar? Vem berättar sanningen? Vem känner den? Och vad är sanning? Det som betyder något tycks vara skenet, knappast innehållet. Så sällan något duger som det är.
Så mycket har försvunnit i mitt liv; historien har jag fått till tröst. Av ständiga förluster gör vi konst, så som alkemisten försöker göra guld. Är det förflutna skiljt från historien? Det förflutna är vad som hände. Historia är påståenden om det som varit. Men det vi håller för att vara sant är besudlat av fel och sättet på vilket det är det är säkert mer värt en undersökning än de triviala fakta vi kan vara överens om.
Hela natten har jag tillhört natten, nu återbördas jag långsamt till mig själv. Jag märker att det som omger mig ej är skiljt från mig. Men detta visste redan Heisenberg som påstår, i sin osäkerhetsprincip att observatören ej kan åtskiljas från det han observerar. Han förändrar det han ser i ett system han ej kan lämna. Till hälften tar vi naturen till oss, till hälften skapar vi, och den ger det svar vi frågar efter. Hur han kom fram till detta vet jag inte. Jag kände det, plötsligt, som när en varm vind berör en kall kroppsdel.
Det vi kallar regnbåge är ett moln. Vi kallar det moln fast det egentligen är vattenånga. Vi kallar det vattenånga fast det egentligen är molekyler. Ja, vi kallar dem så... Allt det som lever utanför språket - detta mummel av ogripbara röster, det osagda som höjer sig och faller när något stiger in i rösten. Förvåningen i att något som sägs kan låta sant.
Folktron föreställer sig hur älgen kommer ur kärret med ett barn på sin rygg. Fåglarnas stora ensamma blick; ögat från vars glob världen tar sin form. När Adam namngav djuren, lyfte han dem in i ljuset ur en namnlös massa, så sägs det. Vi satte latinska namn på existensen och trodde oss ha kartlagt den. Men tvivel skulle uppstå. Hade namnet växt ur egenarten, eller bar det en sanning i sig självt, en början till den stora hösten av förtryck? Om orden tog oss bort från Eden, kan de ta oss dit på nytt?
Kan jag dra slutsatser om historien från det jag ser i dag?: En husgrund, en förbommad ladugård. Förbindelser, med vad? Med marken och fåglarna som flyger över den? Den stora stenen nära trappan berättar sin historia. Långa skuggor faller över trädgårdar där landskapet hejdar sig, och skär provinser i det magra gräset. Skogarna är blå i skymningen. De är sinnestillstånd. Det verkliga tillhör inte modernismen. Vad hände? De dödas blickar finns överallt. Hemma är knappast här, men där, inte nu, men då. Lätt att föreställa sig hur människorna samlades i husen som om de ännu stod där, tysta.
Historierna här från trakten blir mörkare för varje gång de berättas. Historien har ingen riktig fästpunkt, som speglingarna på sjön är den föränderlig, mineralisk, vegetabilisk, formad som rök som om den flöt ur nattens hål. I detta ljus vandrade människorna ut och in genom sekler, som påhittade drömmar och röster från det förflutna. Liksom vägarna dyker de upp och försvinner, som lövskuggor, som djuren och deras andedräkt.
Det finns tillräckligt med platser här längs vägen där isen stelnade på fönstren och den korta dagern gjorde rummen mörka. Dimman sökte man skingra med rösten som när den blinda trevar mot en olåst dörr. Fallande stjärnor bredvid den tunna månskäran. Vi är av detta. Den blanka horisonten försvinner i ett ännu ljusare vatten. Som tänder med inget att tugga, utom natten.
På kartan är socknens konturer streckade. Detta är mitt land, om jag färdas ofta genom det. Jag gick där som barn och vinkade till varje välkänt ansikte. Aldrig föreställde jag mig sorgen då. Det namngivna och det namnlösa drar förbi. Men skogsgläntan minns när den var åker.
Ska jag bejaka all skönhet runt mig och bortse från den vinter som ska förgöra allt? Hur kom jag hit? Min trädgård liknar någon gång ett paradis, men det har hänt att jag i månljus, i tanken fått ett bårhus. Endast genom envis upprepning blir vi oss själva. Tills skalet brister och ett nytt jag tittar fram.
Solen som hela dagen vandrat med mig genom skogen är plötsligt en brinnande eld vid horisonten.  Månen, ännu lättare än luft, är på väg upp ur skogen. Snart ska den ha konturen av död i sitt ansikte. Plötsligt rämnar molnen där skogarna delar sig som när en flod bryter sin fåra drar färgkaskader fram och tumlar vilt genom landskapet. Var det något sådant äldre upptäcktsresande såg vid rundningen av en stormpiskad udde? Berättelser om de gyllene, nu försvunna städerna?
Att röra sig bakåt genom tiden till källan av det som är. Vad begärs av mig där jag står nu när allt på nytt tillhör natten? I själva verket, ingenting. Därför står jag tyst, bland brottstycken av det liv som varit mitt, och minns ett träd som inte längre finns, en paus i ett språk som används för första gången.
Så klingar sorgen i vårt skelett och tvingar benmärgen till stillhet medan det blå ljuset ännu en stund mildrar det fallande mörkret. Något av mig ska stanna kvar där jag en gång lämnade mig när jag på nytt återvänder till dagen: Att gömma sig i en skog och hitta hem efter många år och långsamt lära sig på nytt att leva.
Vinden från barndomen blåser mot mig, som en mistlur, långt i fjärran. Den har gjort det länge, utan att jag observerat den, men fortsätter nu med ökad styrka. Vad vill den mig? Jag ser ut mot ett landskap där vintern väntar. Mellan det som är friskt och det som faller samman finns också ett tillstånd, där ögonblicken återkommer.
Träden står längs stränderna, en svag vind går genom deras kronor. Det är en genomlyst kväll, full av död, av natt och stjärnor. Jag mumlar för mig själv: En gång bodde jag här, det här var min plats. Att vara melankolisk är att vara hemma.   
De ofödda ska skriva vår historia.