måndag 28 oktober 2013

Måndags-Montaigne i kort och lätt form

Tornet på Château de Montaigne. Det var här han skrev.
Man ska aldrig äta tung kost en måndag. Har man ägnat helgen åt annat än kroppens och tankens arbete ska man gå varsamt fram. I dessa tider, då religionskritik i det närmaste är att betrakta som en social brottshandling, vill jag lite försiktigt glänta på Montaigne när han funderar över ämnet religion:
"Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt - de fruktar vad de själva tänkt ut (Lucanus) - likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot."
"Att hylla dem som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat."
"Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster - och skapar dussinvis av gudar."
"Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer."
Citaten här är hämtade ur Montaignes Essayer, band 2, kapitel 12, i Jan Stolpes översättningar. I vanlig ordning skrivet i mitten av 1500-talet.

Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver. Där nere på marken hugger man ihjäl varandra - i gudars namn! "Som om det inte vore nog att Platon härstammade från gudarna", suckar han.

Men han får till ett nålstick också mot "Muhammeds religion" där han säger sig ha sett "barn utan fäder, andliga barn som avlats på gudomligt sätt" - och man förstår att han har svårt uthärda dumheterna. Det blev kanske för stark kost för en måndag? Men nu är den serverad.



söndag 27 oktober 2013

Lou Reed (1942-2013)

 
Döden är alltid samma avskyvärda monster. Alldeles nyss, i ett samtal med en av mina döttrar, fick jag veta att Lou Reed är död.

Med Astrid och min yngste son Tobias fick jag för ett antal år sedan höra och se honom i Malmö. Det var en magisk konsert. Den kvällen lever kvar i oss.

Runorna får andra skriva. Vem skulle orka famna en stor artist från Velvet Underground till dagens datum. Inte jag. Så här minns jag honom ikväll. Perfect Day har jag alltid tyckt om, men det är kanske mest för att jag vet att det inte finns sådana dagar.





Kändissjukan. Montaigne. Söndag

"När i sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).
Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!
"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar",
säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:
"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."
Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att
"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."
Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?


lördag 26 oktober 2013

Ett återseende: Landön lördag

Idag började vi dagen med ett fint återseende av Landön. Där satt vi det mesta av vår gemensamma lediga tid i somras, med fika och vila. Idag var platsen förvisso sig lik, men helt klädd i höstfärger. Tystnaden var total. Femton plusgrader gjorde att vi kunde stå ända ute vid havet utan det minsta känsla av en ankommande november. Bilderna tog Astrid Nydahl där ute idag:

Här fann vi vår sommarvila. Framför trädet, på sidan som vetter mot havet satt vi.





Sist men inte minst vill jag be er att kika in hos mitt barnbarn Hugo, som för en vecka sedan var i Lund för möte med professorn som hittade rätt diagnos: Alströms syndrom. Det är en fin och gripande text hans mamma Malin skrivit om Lundaresan och Hugos eget namn på professorn, som han kallar Mäster Yoda:
"Mör i kropp och själ åkte jag milen till Lund för att träffa Mäster Yoda, ja det var i alla fall vad Hugo sa. Som om Hugo visste hur rätt han hade."
Imorgon får jag glädjen träffa Hugo här hemma, tillsammans med mina andra barnbarn. Födelsedagskalas i familj är anledning till att vi träffas så många, från både Astrids och min sida, för en enkel måltid, tårta och umgänge. Hugo har mycket att lära oss som har syn och hörsel i behåll, inte minst om de grundläggade fysiska funktionerna, men också om hur olika och lika våra inre världar är.


Montaigne om smärtan. Lördag

Jag går nu in i den tredje månaden av smärta. Trots höjd cellgiftsdos, trots kortisonsprutor, är mina knän svårt härjade av artriten, mycket svullna och med en dunkande dygnet-runtsmärta. Först den 6 november väntar nytt ortopedbesök hos en knä-expert och ett litet hopp lägger jag på det. Jag öppnar för dagens läsning av Montaigne, bok ett, kapitel 40 i Jan Stolpes översättning:
"Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar."
Och lite längre fram citerar han Cicero som i De finibus skrivit:
"Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss."
Vidare hävdar Montaigne att smärtan aldrig tar mer plats än vi ger den. Han citerar Augustinus:
"Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den."
Det finns något mycket uppfordrande både i Montaignes egna tankar, och de som citeras från Cicero och Augustinus. Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?

***

Och så en helt annan sak. Den gångna veckan har jag lagt ut lite smakprov på texter som kommer att ingå i Identitär-boken. Och jag gjorde denna anteckning:
"De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap)."

Sådant slår mig, inte så sällan heller. Igår tänkte jag särskilt mycket på det, då den nya anskrämliga betongbunkern Galleria Boulevard öppnade mitt i stadens centrum. Den står där som ett tempel för konsumismen. Och människor springer för att få vistas därinne, de springer omkull varandra av nedärvd och mångårigt manifesterad dumhet och entusiasm.





 

fredag 25 oktober 2013

Judehataren som visade sig vara - jude!

Då - Jobbikpolitiker och medgrundare av Ungerska gardet.
Idag går han i lära hos sin rabbin i Budapest.
Csanad Szegedi anklagade Ungerns judar för att köpa upp landet, raljerade om hur landets elit var judisk och att de smutsade ner nationella symboler. Han blev känd 2007 som en av grundarna av Ungerska gardet, vilka hade Pilkorsarna[1] som ideal. Gardet förbjöds 2009, men har flera gånger ombildats under nya namn. Szegedi var då redan medlem i Jobbik som grundats 2003. Han utmärkte sig både som talare och som ledande partimedlem och sedan 2009 satt han i EU-parlamentet.

I november 2010 intervjuades han av ungersk statstelevision, och där menade han att de skyldiga bakom landets omfattande privatiseringsprogram fanns i landets politiska elit ”som tog skydd bakom sin judiskhet.” Han menade att de köpte upp mängder med fastigheter för att israeliska medborgare skulle flytta till Ungern.
Så kom då skrällen. Det visade sig att Szegedi, ovetande eftersom han uppfostrats som kristen, själv var jude! Jobbik kastade ut honom ur partiet. Men han stannade som oberoende i EU-parlamentet. Efter långa samtal med sin mormor bestämde han sig för att bejaka sin egen judiskhet, han började gå i synagogan (där de till en början behandlade honom som pestsmittad) och nu går han i lära hos en av Budapests rabbiner. Hela historien berättades i Times of Israel[2]. Jag finner den ytterst sedelärande. Ovetande om att såväl hans mormor och mamma var judinnor – och därmed han själv jude enligt tradition – kunde han dra slutsatsen att ”judarna” orsakade Ungerns problem. När han väl blev klar över en egen identitet förändrades allt. I alla fall för honom.



[1] Pilkorsrörelsen grundades 1939 som nationalsocialistisk och antijudisk organisation. Den leddes av Ferenc Szálasi. Han utsågs den 16 oktober 1944 av tyskarna till Ungerns premiärminister. Deportationen av judar från Ungern, i synnerhet Budapest, till dödslägren i Polen, som stoppats av Miklós Horthy återupptogs efter Pilkorsrörelsens maktövertagande.
[2] Pablo Gorondi och Jewish Telegraphic Agency, Times of Israel 24/10-2013.

 

Montaigne för FASS. Fredag

"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).

Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***

Som traditionen bjuder ska också denna fredag ha ett musikaliskt tema. Bach som bäst: Martha Argerich på piano.



torsdag 24 oktober 2013

Montaigne och det mediala. Torsdag

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer (översättning av Jan Stolpe) reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:
"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"


onsdag 23 oktober 2013

Montaigne. Onsdag

"Om det finns någon människa, något bra sällskap på landet eller i stan, i Frankrike eller någon annanstans, bofast eller kringresande, som gillar min inställning och omvänt, är det bara att stoppa i fingrarna i munnen och vissla så kommer jag och bjuder på Essayer av kött och blod."

Så muntert anropar Montaigne omvärlden i Essayer, femte kapitlet i bok tre. Det är ett kapitel där han skriver om "några rader av Vergilius" och just den här passagen handlar bland annat om balansen/ obalansen mellan det som plågar och förmörkar, och det som är livets glädje. Notera hans drabbande rader om kärlek och äktenskap, inte minst det han här skriver:
"Jag har aldrig sett några äktenskap råka i olag och spricka så snabbt som de vilka ingås på grund av skönhet och fysisk åtrå. Det krävs gedignare, mer beständiga grundvalar, och att man går kunnigt till väga. Den här sprudlande eldigheten duger inte."
Han är ju inte bara en klok man som går att läsa för eftertankens skull. Han är också en själva livets ironiker och genomskådare, så när han närmar sig slutet på de långa funderingarna kring erotik, åtrå, kärlek och äktenskap kan det, i Jan Stolpes översättning, låta så här:
"... när jag betänker att man har placerat våra organ för vällust och avföring intill varandra och att den högsta njutningen precis som smärtan är förknippad med vanmakt och klagan, då tror jag att Platon har rätt när han säger att människan har skapats av gudarna till att vara deras lekboll..."


tisdag 22 oktober 2013

Oktoberregn. Rustningar och rädsla. Montaigne

Oktoberregnen är fina. Ömsom småstilta och som luft förpackad i droppform, ömsom hårda, piskande och ösande ur stora kar. Jag tycker om dessa regn. Så jag bad att få komma till Tosteberga hamn och stå där med paraply och glo på Östersjön. Det beviljades.

En husvagn och en husbil dröjde sig kvar. På anslagstavlan meddelades att man kunde hyra in sig på elnätet "i mån av tillgång". Sakliga ord som antyder att vinterhalvåret kan vara rejält stormigt här ute och de luftdragna elledningarna kan blåsa sönder mer än en gång. En enda båt låg kvar efter förra fredagens kollektiva upptagningar. En ensam häst betade allra längst ut på holmen.

Jag tänkte tillbaka på det jag nyss läst hos Montaigne:
"När naturen har blottställt mig på den ena sidan har den täckt mig på den andra; vad den har avväpnat mig i fråga om styrka har den väpnat mig med i fråga om okänslighet och kontrollerad eller trubbig förmåga att uppfatta faror (...) jag avskyr alla transportmedel utom hästen, både i stad och på land. Men jag har svårare att klara en bärstol än en vagn, och av samma skäl har jag lättare att stå ut med omild gungning på sjön, som väcker rädsla, än med den rörelse som man upplever när vädret är lugnt. Den lätta ryckning som åstadkoms av årorna när de drar båten under oss ger mig en egendomlig känsla av att huvudet och magen råkar i olag, och på samma sätt står jag inte ut med att sitta på en stol som rör sig."
Skrivbordsstolen och filmfåtöljen är mina två favoriter. Antingen läser, skriver eller betraktar jag. Helst läser jag förstås liggande. Det har jag gjort alltsedan unga år, då jag på Nordsjö Färgfabrik fick så mycket lösningsmedel i mig, att allt på fritiden tycktes gunga. Jag kan bli sjösjuk av att läsa Montaigne om jag inte ligger ner. Ändå sitter jag med honom här och nu.

I Tosteberga hamn eller ute på Landön är jag bäst väpnad av naturen. Tämligen orädd och lugnare än på någon annan plats. Hemmets ångest är som bortblåst. Jag står alldeles stilla och låter regnet falla.

Båda bilderna tagna av Astrid Nydahl i Tosteberga den 21 oktober 2013.




måndag 21 oktober 2013

Montaigne. Måndag

"... det här svåra temperamentet gör att jag är nogräknad i umgänget med människor - jag måste sålla noga - och är olämplig för vanliga sysslor (...) De vackraste rörelserna i vår själ är de som är mest avspända och naturliga, och de bästa sysslorna är de som utförs med minsta ansträngning. Herregud, vilken tjänst gör inte visheten människorna när den anpassar deras begär efter deras krafter! (...) Men kylan i mitt sätt med andra människor har med rätta berövat mig många människors välvilja, och det är helt ursäktligt att de tolkar den annorlunda, mer negativt." (Essayer, bok tre, kapitel tre, översättning av Jan Stolpe).

Ett helt vuxenliv har jag bakom mig, ett liv som började med just mer eller mindre påtvingat arbetsliv (butiker, fabriker, kontor, fabriker, fabriker). Vid 24 års ålder smällde jag igen den sista företagsdörren bakom mig och bestämde mig för att aldrig mer ha ett lönearbete eller en anställning. 1978, då jag skulle bli 26, började jag frilansa. Det gjorde jag fram till siste maj 2013. I full frihet men alldeles för ofta med människor som jag varken kunnat sålla bort eller förhålla mig annat än kylig till. Som pensionär kan jag dagligen läsa Montaigne. Över århundradena känner jag då igen mig själv. Sedan må andra tolka det "annorlunda, mer negativt." Men jag känner igen mig. Jag var olämplig inte bara för "vanliga sysslor" utan för de flesta som upptar min samtids människor.

Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i?

Köpenhamn, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl
Timmar av återseende. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:
"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."
Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:
"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:
"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..." 
Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?


söndag 20 oktober 2013

Montaigne. Söndag

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:
"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."
Så tröstar jag mig denna söndag av mörker, regn och blåst med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

Natten är min exil.

"Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk i sin dialogbok med Alain Finkielkraut, Världen hjärta. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.